Handlarfallet, (NJA 1964 s 255) – anstiftan till grov stöld

6.4.3.1 Omständigheter

I detta fall, från mitten av 1960 talet, var omständigheterna de följande: A var föreståndare för en livsmedelsaffär och hade ett tjugotal gånger genom anstiftan förmått den anställde springpojken B, som endast var 15 år, att ”hämta” olika charkuterivaror ur en varubil. I tingsrätten betraktades emellertid A som gärningsman, och den som hade att svara för samtliga stölder på grund av att han missbrukat B:s ungdom och beroende ställning.252 _{Stölderna rubricerades, mot bakgrund av hur de}

gått till, som grova. A dömdes till ett års fängelse för de tjugo fallen av grov stöld som han anstiftat B att utföra – och själv ansågs som gärningsman till – därtill dömdes han för 12 mindre allvarliga stölder samt ett fall av undertryckande av urkund. Påföljden skulle emellertid verkställas genom villkorlig dom med övervakare. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och dömde A som gärningsman för brotten, men HD rubricerade, till skillnad från de lägre instanserna, A som anstiftare – något utvidgat gärningsmannaskap tillämpades alltså inte. Påföljden ändrades däremot, med hänsyn till omständigheterna och allmän laglydnad, från villkorlig dom till ett års straffarbete.

Även om inte bedömningen av brottets straffvärde framgår i domskälen finns enligt min mening mycket som tyder på att HD i själva verket, trots uttalandet om att ”allmän laglydnad” krävde en annan påföljd, bedömde att anstiftansbrottet som svårare än i de lägre instanserna, vilket uttrycktes genom att påföljden ändrades. Att påföljdssystemet tiden innan påföljdsreformen kännetecknades av att straffet skulle bidra till allmän laglydnad bör nämligen enligt Jareborg inte överdrivas. Straffmätningen har enligt författaren alltid, även om det ofta förklätts till att gälla just allmänprevention, präglats av en proportionalitetstanke.253 _{Straffet skulle följaktligen även vid tiden}

för rättsfallet stå i proportion till brottets svårhet. Skärpningen i HD, där den villkorliga domen ändrades till straffarbete, menar jag därför gav uttryck för ett högre straffvärde än i de lägre instanserna, men varför denna skärpning?

6.4.3.2 Kommentarer

I straffmätningsdelen framgår av domskälen att HD, som skäl för att ändra påföljden, fäste vikt vid: att B var endast 15 år och stod under A:s förmanskap (till följd av att han var anställd i butiken), att B led av anpassningssvårigheter orsakade av någon form av lättare begåvningshandikapp, att

252 _{Domstolen torde ha använt sig av det utvidgade gärningsmannaskapet då den ansåg att A haft en sådan ställning till}

brottet och övat sådant inflytande på gärningsmannen att det tedde sig naturligt att anse A vara gärningsman. Se mer om detta utvidgade gärningsmannaskap i kap. 2.1.6 ovan och bl.a. i SOU 1944:69 s. 91 f. SOU 1996:185 s. 194 f. KBrB s. 23:4.

73

han var lättpåverkad och osjälvständig samt att han inte tidigare varit inblandad i någon form av brottslighet. Mot bakgrund av dessa faktorer ansåg HD att A grovt missbrukat B:s ungdom, oförstånd och beroende ställning när han förmått denne att utföra stölderna. Med anledning av detta ansågs det inte, med hänsyn till allmän laglydnad, lämpligt att villkorlig dom utdömdes varför påföljden ändrades till straffarbete. Orsaken till att verkställigheten ändrades sades alltså vara behovet av allmän laglydnad, men de skäl som åberopades motsvarar sådana omständigheter av skada och skuld som beaktas när straffvärdet fastställs i enlighet med BrB 29:1 i gällande rätt. Jag menar därför att HD, även om det inte skedde uttryckligen, bedömde brottet som svårare i förhållande till huvudbrottet än vad de lägre instanserna gjort.

Börjar vi med att titta på den skada anstiftansgärningen inneburit kan framhållas att A redan i tingsrätten betraktades som gärningsman, och den som hade att ansvara för samtliga stölder på grund av att han utnyttjat B. Straffet sattes både i tingsrätt och i hovrätt till ett år. Straffets längd kvarstod i HD och det framgår inte uttryckligen av domskälen att straffvärdet skärptes, men jag är som sagt av uppfattningen att straffvärdet de facto dras upp när verkställigheten ändras. Ingen kan nämligen på allvar påstå att straffarbete uttrycker samma mått av klander som en villkorlig dom.254

Utgår vi sedan från att proportionalitetsprincipen respekterades, då denna princip enligt Jareborg präglade straffmätningen även innan påföljdsreformen, borde ökningen av klandret baserats på att straffvärdet för A:s brott bedömdes vara högre i HD – och det oavsett om det bakomliggande skälet sades vara allmän laglydnad.255 _{Vad gäller avsikter och motiv bakom stölderna framgår att}

A:s syfte varit att använda sig av B som ett ”redskap” för att fylla på lagret då det fattades varor. A spelade således en avgörande roll i händelseförloppet kring de tjugo stölderna, främst genom det utstuderade psykiska främjande som han utsatte B för.

I förhållande till huvudbrottet har sammanfattningsvis A i princip ansetts vara ansvarig för samtliga stöldbrott och dess skador. Av fallet framgår sammanfattningsvis, precis som i Knutbymålet, att de subjektiva omständigheterna kring främjandet bedömdes som mer straffvärda än att som gärningsman i strikt mening utföra huvudbrottet. A hade trots allt inte uppfyllt stöldrekvisitet någon gång utan befunnit sig vid sidan av dessa händelser och istället genom psykisk påverkan orsakat de stölder B gjorde sig skyldig till.256 _{Läggs tillräckligt mycket i vågskålen på den}

subjektiva sidan av främjandet kan som synes, återigen, omständigheterna leda det till att det i vissa

254 _{Här kan hänvisas till kap. 4.2.3 ovan där jag diskuterar kring klandrets betydelse för proportionella straff.}

255 _{Att proportionaliteten var styrande i straffmätningen redan innan påföljdsreformen betonas av Jareborg & Zila. Att}

straffet skulle stå i proportion till brottets svårhet förkläddes emellertid ofta i mer allmänpreventiva intressen, se Jareborg & Zila 2010 s. 100.

256 _{Här kan återkopplas till frågan om vilka omständigheter som bör väga tyngst vid straffvärdebedömningen av}

74

fall anses vara mer straffvärt att psykiskt orsaka en skada än att som gärningsman i strikt mening faktiskt utföra brottet.257

6.4.4 Utvidgat gärningsmannaskap, (NJA 1982 s. 525) – försök till grov