Även om officersyrket är ett karriäryrke, baserat på såväl formella kurser som ett mera informellt lärande, så är det ett handlingsorienterat yrke med tydlig fokusering på att lösa tilldelade uppgifter och nå uppställda mål30. 30 Det är vanskligt att i jämförelse med andra yrkesgrupper utmåla officersyrket som ett särskilt handlingsorienterat yrke. Vilket yrke är inte handlingsoriente-rat? Med risk för att sprida en klyscha anser jag dock att officerares handlings-orientering och drivkrafter att lösa uppgifter i extrema förhållanden ändå är – om inte större – så i alla fall ett framträdande inslag i hur officerare genomför och uppfattar sina arbetsuppgifter. Uppgifter skall lösas, oavsett om det kan ver-ka omöjligt.
Officerares utbildningar och lärande syftar till att utveckla handlandet och förmågan att lösa uppgifter. I viss mån genom att få teoretisk förståelse av funktioner, men kanske främst genom att kunna göra och få tillträde till att göra. Har man exempelvis inte gått handgranatskursen får man enligt mili-tära reglementen inte leda övningar i handgranatskastning. En följd av yr-kets handlingsorientering är att teoretiska reflektioner över yrket inte utgör särskilt markanta inslag i texter som berör de lägre officersgraderna inom officersyrket31 eller ute i förbandsverksamheterna. (Noteras bör dock den rikliga förekomsten av de teoretiska analyser av erfarenheter, slag, taktik och strategi som finns, samt förekomsten av utvärdering av vad man gör i övningar, se nästa sida).
Denna handlingsorientering kan förklara varför många officerare önskar att det skall finnas rikliga tillfällen till handgripliga övningar. I och med ekonomiska nedskärningar och stopp för övningar under 1990-talet och bör-jan av 2000-talet anses en viktig del i officerarnas yrkeskunnande vara fö-remål för ett successivt utarmande – detta att leda större förband. Exempel-vis genomförde RiksreExempel-visionsverket i slutet av 1997 en studie rörande offi-cerarna i försvaret gällande deras utbildning och kompetens. I rapporten framgår att:
En betydande majoritet av krigsförbandscheferna anser att det råder obalans mellan officerarnas teoretiska skolutbildning och praktiska övningsverksamhet. (RRV 1998:47, s. 124)
Av enkätsvaren framgår också att 97% av samtliga förbandschefer anser att man bör satsa mer framöver på praktisk övningsverksamhet än på teoretisk skolutbildning. (RRV 1998:47, s. 111)
Praktisk handling och direkt erfarenhet sätts sålunda före teoretisk utbildning.
Kritik mot officersutbildningen och sättet att hantera förändring Den förändrade officersutbildningen är även föremål för kritik inom För-svarsmakten, något som i sig inte är förvånande eftersom alla större föränd-ringar tenderar möta motstånd oavsett var i samhället de görs. Kritiken hand-lar främst om huruvida de nyblivna officerarna – fänrikarna – är förberedda på det praktiska arbetet som instruktör vid förband. Kritiker menar att de idag inte direkt kan gå in och vara instruktör och utbilda värnpliktiga i alla 31 Uppmärksammas bör att flera avhandlingar är under arbete i vilket officerares yrkeskunnande studeras och teoretiseras. Exempelvis Alice Weibull och Peter Tillberg vid Försvarshögskolan är i färd med dylika arbeten.
moment. Fänrikarna av idag upplevs ofta behöva kompletterande utbild-ningar och ökad egen erfarenhet av att t.ex. leda strid och att utbilda värn-pliktiga i moment som de själva kanske bara gjort några få gånger, t.ex. lett övning med skarp ammunition. På vissa förband talar man om att man mås-te göra en tydlig skillnad mellan första-års fänrik, och andra-års fänrikar.
Med anledning av ovanstående har många förband infört lokala befattnings-utbildningar. Detta har gjorts samtidigt som många förband inrättat tjänster såsom handledare för yngre befäl, samtidigt som äldre, erfarna och över-ordnade officerare, liksom tidigare, handleder, utvärderar och stödjer ny-blivna fänrikar (Hedlund, 2002; Fransson, u.a).
Ovanstående var dock något som man var medveten om i utredningsar-betet. I utredningen lyftes bl.a. behovet av fortsatt befattningsutbildning efter yrkesofficersutbildningen fram. Detta för att officerarna skulle kunna utföra alla arbetsuppgifter samt bli krigsplacerad i sina tänka befattningar (SOU 1998:42).
Handlingsorientering och utvärdering
Officersyrket är även handlingsorienterat i sitt sätt att lära (ut), även om t.ex. idén om helhetsbaserat lärande (HBL) har fått ett stort utrymme i För-svarsmaktens pedagogiska utbildningar. Metodiken med att visa – instrue-ra – öva – pröva är väl inarbetad och kännetecknar en stor del av officeinstrue-rar- officerar-nas sätt att agera som instruktörer för de vpl (UtbR Grunder, 1998, s. 147).
Metodiken kan även benämnas formell övning, i motsats till tillämpad öv-ning då instruktören inte har en så aktiv roll, utan mer är med för att kunna utvärdera (Fransson, 2001).
Officersyrket är även orienterat mot att utvärdera övningar som genom-förs, och ge återkoppling till de som medverkat. En stor del i urvals- och läroprocessen såväl till officersyrket som under den fortsatta karriären inom yrket, bygger på att man utvärderas av andra och att man utvärderar sig själv eller är den som leder utvärderar, t.ex. med värnpliktiga. Utvärdering kan ske med hjälp av tekniska hjälpmedel, t.ex. simulatorer där hela scena-rier kan spelas upp igen. Det finns även system för att dokumentera hela förbands rörelser och den kommunikation och ordergivning som skett, vil-ket sedan kan användas för att gå tillbaka och utvärdera vad som svil-kett och varför och hur man tänkte och agerade, samt diskutera alternativa hand-lingssätt (Ydén, 2000).
Även om utvärdering utgör ett markant inslag i officerares vardag, kan man ställa sig frågan gentemot vad man utvärderar. Vad utgör bedömning-smallen? Är det frågan om några ”teorier” eller ”modeller” för hur man skall agera, tänka eller handla, eller sker utvärderingen utifrån personligt
burna erfarenheter som den som är med och utvärderar har? I en studie av pilotutbildning och den utvärdering som där förekommer, var det i påfal-lande omfattning som den instruktör som var med och utvärderade eller handledde, relaterade enbart till sina egna upplevelser och hur denne själv brukade göra (Fransson, 2001). Även Granberg (2001) menar att officera-res bedömningsgrunder i mångt och mycket grundar sig på personlig erfa-renhet. Han menar att officerare har gedigen erfarenhet av utbildning, men att tankarna om utbildning mer grundar sig på subjektiva erfarenheter och
”teorier”, och mera sällan på vetenskapliga perspektiv eller teorier.