Jag kommer här att analysera hur Olof von Dalin och Sven Lager-bring beskriver det forntida Sverige, dess uppbyggnad, lag, religion
et cetera. I denna textanalys läggs koncentrationen på hur dessa två
historiker skildrar samhällsorganisationen, sociala gemenskaper samt mäns och kvinnors leverne i det vikingatida samhället, och vad de sä-ger om hur samtiden kunde dra för nytta av dessa lärdomar.
Dalin använder sällan Norden eller Sverige som term när han skri-ver sin historia, och väljer hellre att tala om Scythien, eller
Skandi-navien. De skyter som bodde vid Kaspiska havet cirka 800 f.Kr.
identifi erades av Dalin som stamfäderna för göter, geter, galler och
hyperboréer, asar, waner med fl era.102 Scythiod hin mikla, eller
Sto-ra Scythien betydde i hans mening skyternas egendom. Skyterna for
över Finland ”in i hiertat af Scandinavien”.103 För Dalin var detta
hjärta dalkarlarnas område. Det syns genom att dalkarlarna har de äldsta ättestuporna i Sverige, och det språk som mest påminner om norskan och isländskan. Lagerbring säger sig inte veta vem som va-rit först på svenskt område, inte ens sagorna går så långt tillbaka i ti-den. De äldsta kungarna regerade bara över Mannahem, som
sträck-te sig från Dalälven till skånska gränsen.104
För Dalin var det självklart att Sverige har fått sitt namn av vatten: ”[S]om Svearike upvuxit ur Siön; så är och naturligt, at det deraf fådt
namn.”105 Sui är sjö och thiod är folk, och det svenska området
höj-des ur havet mycket tidigare än de danska öarna. Skandien har fått sitt namn av skane, som betyder båt, då nordbor använde detta färdmedel 102. Se Dalin, 1747, s. 16, s. 19, s. 23.
103. Dalin, 1747, s. 51.
104. Lagerbring, 1769, s. 162. Norr om detta fanns småkonungar av Jota stam. Lagerbring tar, liksom Rudbeck hade gjort, upp frågan om jättarna kan ha varit från Kanaan. Från 1600-talets början hade man frågat om Israels förlorade stammar kommit till Norden, som en del i försöken att foga samman sin egna nationella historieskrivning med den gammaltes-tamentliga. Varken Rudbeck eller Lagerbring trodde detta. Finnarna hade varit isolerade, så större spår av hebreiska torde ha bibehållits om de varit israeliter. Därför var även fi nnar-na del av den skytiska stammen. Lagerbring, 1769, s 45f.
mycket.106 Även Lagerbring diskuterar hur Sverige kommit att heta just Sverige: ”[M]an har trodt, at det kan ledas från en af Odens til-namn Swidrir. Enfaldigaste meningen, och förmodeligen den rättaste
är, at Swithiod och Scythia är alt et, och betyder de Scythers Land.”107
Dalin och Lagerbring konstaterar båda att norrmän och danskar –
normanni, dani eller daci –ofta varit ett helhetsbegrepp för alla
nord-bor. Sagornas män kallas ofta det ena eller andra, men för dessa två forskare var norrmän, danskar, svenskar och även islänningar
sprung-na ur samma folk.108 Det berömda Th ule var en skildring av den
skandinaviska halvön, Sverige och Norge, där fj ällen och haven
ut-gjort de ”naturliga gränsor”.109
I Dalins och Lagerbrings bild av den äldsta tidens historia går det att identifi era tre centrala perioder. Tiden före Oden, tiden efter Oden med de nyheter han fört in, och dessutom Ingjald Illrådes en-välde som infördes 600–700 år senare.
I den äldsta tiden fanns det en husfadersregering, menar Dalin.
Hus-hållet var som ett samhälle i miniatyr, med en husfader i topp.110 Även
Lagerbring påpekar att Konung troligtvis betyder husfader, som ett hedersnamn: ”Det är ock säkert, at wåra gamla Sagor warit nog
gif-milda med konunga-titlar.”111 För Dalin stod en hednatidens
demo-krati att fi nna hos göternas stamfäder herdeskyterna. Dessa var de ur-sprungliga demokraterna, och deras dygder var värda att framhållas:
Wänskap hölls af dem ganska helig och den ena kunde byg-ga på den andras ord: de tilbrakte sin tid utan ängslan, oro och tvist: de fruktade Gudarne: de wördade sin Öfverhet: de lärde sina barn den enfaldiga dygden, kärlek til sina fäder, krops-wig-het och tapperkrops-wig-het, at försvara sig: de älskade arbete och hatade lättia. De woro sällan siuke; ty deras lefnad war sedig och nyk-ter: när de woro ålderstigne ändade de sina dagar med en fri-willig död: de trodde wäl Siälens odödlighet och at de, som wäl lefwat, fi nge glädie utan ända i de Sällas boningar.112
106. Dalin, 1747, s. 55ff . 107. Lagerbring, 1769, s. 66f. 108. Dalin, 1747, s. 232, s. 370, s. 487. Lagerbring, 1769, s. 580. 109. Lagerbring, 1769, s. 31, s. 301, s. 330. 110. Se Dalin, 1747, s. 96. 111. Lagerbring, 1769, s. 35. 112. Dalin, 1747, s. 23, s. 26f.
Olof von Dalins karta över Europa visar hur Manhem placerades över hela Skandinavien och in i Ryssland. Asarnas Godhem låg vid Svarta havet, och Hyperboréernas land rita-des in längre norrut. Olof von Dalins Charta öfver gamla och Stora Sverige eller Scythjod
hin mikla. Uppsala Universitetsbibliotek. E 88. O.v. Dalins Exerpter till Sv. R. Hist. in-till Kon. Karl XI.113a
113a. Om hur det isländska Svíþjóð kopplats samman med skyterna (lat. scythae) – eg. forntida bo-skapsskötare boende i dagens Ukraina – och översatts, se Lars Gahrn, ”Svitjod det stora’ och Sky-tien. Ett exempel på norrön tolkning av latinska områdesnamn”, Scandia, 2002:1, s. 10
Dalins skildring av herdeskyterna glorifi erade forntidens människa:
Inga Heders-namn woro bland dem brukelige, utan de, som betydde hälsa, styrka, mod, fl it, frihet, oskyldighet, redelighet och styggelse för osanning och skrymtan. De aktade intet prål: deras ypperste åstundade ej högre steg än deras öfrige landmän, om icke i dygd.113
Herdeskyterna var inte lika populära hos Lagerbring. Enligt Lager-bring bebyggdes Sverige från fi nskt håll, utifrån berättelsen Fundinn
Nóregr. När det gällde tillvägagångssättet var detta enligt Lagerbring
troligtvis oblodigt, eftersom
Landsens kringströdde inbyggare, som förmodeligen lefwat utan gemensamt hufwud, intet wågade et onyttigt motstånd mot en öfwerlägsen magt. Den kära och kostbara friheten war ock intet särdeles inskränkt, genom en sådan undergifwenhet, uti dessa heroiska tider, då blotta äran at heta regerande, utan wår uplysta werlds snålhet, war förnämsta ändamålet af Land-winnarens åtrå.114
Lagerbring går därefter snabbt över till kung Gylfes tid, då kung Oden tågade från Asahem i Scythien genom Ryssland, Preussen och Fyn för att överta styret i Norden.
Oden, eller kung Sigge som han egentligen hette, syntes enligt Lagerbring ”wara skapad, at bedraga och styra andra i okunnig och
mörk tid”.115 Detta tog sig uttryck i irrläror och vidskepelse.
Da-lin funderar över skälet till detta och kommer fram till att Oden vil-le hämnas på de romare som drivit honom ur hans eget arvrike, och han utnyttjade på så vis det system som göterna byggt upp med en
helig skyldighet att hämnas oförrätter.116
Oden minskade inte husbondeväldet enligt Dalin, fylkeskonung-ar kom att fi nnas kvfylkeskonung-ar även efter hans tid. Däremot införde han en personskatt för att försvara landet mot ofred och för att organisera 113b.Dalin, 1747, s. 27.
114. Lagerbring, 1769, s. 37.
115. Lagerbring, 1769, s. 55. Kung Gylfe hade träff at Sigge Fridulfsson, som inte berättade för Gylfe att skyterna ofta hedrade sina hövdingar med gudanamn. Gylfe tog därför denna asahövding för halvgud på riktigt när Sigge kallade sig Oden efter ett gammalt gud. Dalin, 1747, s. 100–103.
off ren. Detta är, säger Dalin, den första skattlagen. Även Lagerbring markerar att det var i Odens tid man började med skatter. Eftersom det folk som Oden mötte i Sverige var ”enfaldigt” fi ck han förtro-endet att uppbära riksstyrelsen. Men trots sina dåliga karaktärsdrag, och trots att han startade krig enbart på grund av sin ärelystnad, så värderades lag och rättvisa högt i hans tid. Lagerbring markerar ock-så att Oden tog hjälp av bisittare, och ock-således hade infört en ”Rikets
högsta Nämnd”.117 De tolv kämpar som kungen ofta hade till
säll-skap i sagorna var enligt Lagerbring troligen ”större delen af
Riksstyr-kan”.118 Oden kunde enligt Lagerbrings mening göra vad han ville,
”men däraf kan man intet sluta sig till något sådant enwälde. [...] En konung, som äger folkets förtroende, är ofta mera i det hänseendet enwäldig, äfwen i en fri regering, än en annan, som har magt at
be-falla efter godtycko”.119
Vilka landskap som fram till 760 e.Kr. erkände Uppsala öd, det vill säga vilka som erkände kungens rätt, var också en viktig fråga för båda författarna. Den bildar bakgrund för diskussioner om Ingjald Illrådes styre. Både Dalin och Lagerbring har långa diskussioner i ka-raktäriseringen av denne kung. Han ville öka sitt rike och inledde sin kungabana med att bränna inne småkungar. ”Den grymme Ingiald [...] wisade [...] falsk wänlighet”, och detta Illrådes tilltalsnamn visar
hur samtiden dömde honom.120 Men det var just detta som
uppfatta-des som historikernas uppgift under 1700-talet – att döma historiska aktörer utifrån de oföränderliga moraliska regler som de ansåg fanns. Delblanc fäster uppmärksamheten på att man under 1700-talet spe-kulerade kring huruvida den äldre tidens skribenters omdömen varit tillrättalagda; de hade kanske hyllat en överhetsperson av fel skäl,
ut-ifrån fruktan eller för eget gagn.121 ”Om Ingiald levt i kristen tid och
mutat munkarna med guld hade han troligtvis varit ’den store’, eller ’den helige’. De gamle Swenske tänkte bättre, och Ingiald fi ck namn,
som han förtjente.”122 Visserligen var Ingjald grym, men hela tiden
fanns planen att samla alla fylken till ett rike. För detta är han värd pris, enligt Dalin: ”Detta Ingialds wärk war nyttigt och berömligt: 117. Lagerbring, 1769, s. 49, s. 52–56.
118. Lagerbring, 1769, s. 90. 119. Lagerbring, 1769, s. 63. 120. Dalin, 1747, s. 428f.
121. Se Delblanc, 1965, s. 9, s. 89, s. 101.
Hade han så wisst på billigt och lagligt sätt blifvit omedelbar Herre öfver alla de små Riken, så hade han warit en af Nordens
lyckeligas-te Konungar.”123
Även Lagerbring ser ett stort problem i att småkonungar fanns till land och till sjöss. Detta leder enligt Lagerbrings mening till oreda och vanmakt i en stat. Undersåten lyder om han vill. Alltså lyder han inte. Det fanns i den äldre tiden ingen förbindelse mellan den rådan-de och rådan-den lydanrådan-de, rådan-det som är själva själen i ett borgerligt samfund,
menar Lagerbring.124 Allmogen hade ändå inverkan genom
folkmö-tena i äldre tid. Under off erhögtider vid alla svears ting samlades all-mogen runt kungen, och ”[n]är något tal blef föredraget, som war i menighetens smak, betygade folket sit bifall med gny och
wapna-brak”.125 Det fanns också ett ting alra götha. I Lagerbrings ögon var
olika landslagar en sund organisation. De som kände till de lokala angelägenheterna kunde besluta. Han illustrerar styret i Sverige vid denna tid som en rikskropp, där lemmarna förenades till en kropp enbart vid större militära aktioner och speciella högtider.
För Dalin och Lagerbring symboliserade hednatidens demokra-ti något eftersträvansvärt. Detta samhällsstyre var bättre än när adel och präster kom att stå mot folket efter 1000-talet. En stark central gestalt, en fredlig landsfaderskonung, som styr efter sunda mål för
sitt folk vore det bästa, menade de.126 Kungen skulle under
sagati-den kunna behärska en beväpnad allmoge. Men kungens rättigheter innebar även skyldigheter. Som Ingmar Carlsson nämner acceptera-des uppror i Dalins och Lagerbrings mening om acceptera-dessa var
berättiga-de sådana.127 Denna åsikt passar med exempelvis John Lockes
upp-märksammade beskrivning av samhället. Han ansåg att människan i 1769, s. 125f. Jämför med Olav Tryggvason, som hade blivit upphöjd av munkarna; ”un-derstundom på et osmakeligt sätt.” Lagerbring, 1769, s. 201.
123. Dalin, 1747, s. 424–432. 124. Lagerbring, 1769, s. 369f.
125. Eftersom Tacitus beskrivit liknande händelser är detta en riktigt gammal sed enligt Lager-bring, 1769, s. 379f.
126. Delblanc 1965, s. 206. Detta ideal var utbrett i hela västvärlden, även i England kom gö-terna att stå som de ursprungliga demokragö-terna under 1700-talet. David M. Wilson, ”Th e Viking Age in British Literature and History in the Eighteenth and Nineteenth Centuries” i Roesdahl & MeulengrachSørensen (eds.), 1996, s. 60.
127.Carlsson, 1966, s. 136. Om inte upproret betecknas som legitimt används starka adjektiv, se sagan där Egil får problem med sin träl Tunne, som i Lagerbrings mening samlade en
sitt naturtillstånd hade varit skyddslös, men genom samarbete upp-kom ett samhälle som kunde ge människan värn. Med denna utveck-ling följde också rättigheter och skyldigheter för den enskilde. Lock-es ideal var den konstitutionella monarkin så som den kom att se ut i England. Det fi nns emellertid ett gemensamt drag hos både Locke och de svenska författarna på det viset att revolter kunde anses vara legitima om regenten inte fullt ut uppfyllt sina skyldigheter
gente-mot samhällets invånare.128
Både Dalin och Lagerbring var kritiska till den samtida politiken, vilket i sin tur torde ha haft inverkan på deras refl ektioner över
dåti-dens styrelsesätt.129 Lagerbring satte sin tillit till den upplyste
monar-ken, som motpol till bördsadelns maktanspråk i exempelvis
frihets-tidens parlamentarism.130 I Sverige hade sedan 1720-talet kungens
makt försvagats, till riksdagens – och riddarhusets – förmån. Dalin hade själv varit inblandad i det rojalistiska försök till statskupp som genomfördes 1756. Denna maktkamp fortgick tills Gustav III ge-nomförde 1772 års statskupp, som förstärktes genom enväldet 1789 som ledde till att fl era av adelns privilegier drogs in. Lagerbring ville helst undvika revolutioner och såg hellre att förändringar och
refor-mer kom genom spridningen av kunskap.131
Lagen bildar ett rike
Dalin och Lagerbring var båda kritiska till frihetstidens form av parla-mentarism. Deras ideal var en stark kung, i allians med folket, för att den starke patriarken skulle balansera den makt som adel och präs-ter annars skulle missbruka med egna intressen för ögonen. Därför kom också lagen att bli viktig för historieskrivarna, den lag som skul-le skydda de svaga.
128. Lockes idéer fanns bl.a. i Two Treatises of Government (1690).
129. Lagerbrings första del av Swea rikes historia visar inte mycket av detta. Eriksson tror att det beror på försiktighet inför möjligheterna att slutföra följande delar. Eriksson, 1976, s. 129. 130. I den uppmärksammade Om lagarnas anda (1748) talar Montesquieu om det bästa
styrel-sesättet, spritt mellan de lagstiftande, de dömande och de styrande.
131. Eriksson, 1976, s 122–126, s. 167f. Jämför med Botin som ansåg frihetstidens statsskick vara det allra bästa, vilket motsvarade historiens uråldriga folkmakt hos odalbönder. Eriksson, 1976, s. 123ff . Lindroth, 1997b, s. 677.