De isländska sagorna var inte okända som historiska källor före 1600-talet. Exempelvis hade Johannes Magnus använt sagorna som refe-rensmaterial i sin historia om göta- och sveakonungarna. Men viktigt var att språkforskningen fi ck ett uppsving vid denna tid, och att man började arbeta med modersmålets ålder och ursprung och därmed förfädernas härkomst. Lärda män i hela Norden började uppmärk-samma att materialet kunde ge en mer fyllig bild av forntiden.
På sagornas hemö Island ökade intresset. Arngrímur Jónsson hade använt gamla handskrifter i sin undervisning, och hans intresse smit-tade av sig på hans danska vänner i Köpenhamn. Kung Christian IV påtalade 1596 att alla borde ge sina isländska manuskript till Arngrí-mur Jónsson, som skulle översätta dem och låta den kungliga
histo-riografen ge ut dem.1 När danske kungen dessutom år 1622 upp-manade alla präster att samla gamla skrifter, att skriva ner gamla berättelser och att kartlägga runristningar, insåg man även i Sverige att isländska sagor kunde användas mer aktivt vid studiet av svens-ka folkets och det svenssvens-ka språkets upprinnelse och historia. År 1628 gick den svenske ärkebiskopen ut med ett brev liknande det dans-ka, och två år senare inrättades riksantikvarieämbetet.2
Brevet brukar kallas Bureus-brevet efter Johannes Bureus (Johan Bure). Dennes studier i hebreiska hade övertygat honom om att man kan upptäcka en dold mening i det gamla runalfabetet. Bureus hade haft tankar om att nyskapa runskriften – bland annat med Runa ABC som skolbok 1611 – vilket ledde honom till fornforskningen. Bureus försökte översätta den gamla Didrikssagan såsom ”Wilcina Saghu om 5 suerighes konungar in fol. pergament i lika måtta på rätt gammal Suänska”, men då han utgick ifrån sina kunskaper i modern norska
blev inte översättningen bra.3 Han arbetade också med Ynglingatal,
känd bland annat genom Arngrímur Jónssons böcker om Island, och
med den så kallade norska krönikan.4
Kunskap om den gamla nordiska historien och litteraturen spreds snabbt. År 1633 trycktes Heimskringla av den danske professorn och läkaren Ole Worm, som hade fått texten genom Arngrímur Jónssons
försorg.5 En annan av Worms vänner, den isländske biskopen
Bryn-jólfur Sveinsson, gav fl era skinnböcker med manuskript till kung-1. Jakob Benediktsson (ed.), ”Introduktion”, s. xii–xiii i Ole Worm´s Correspondence with
Ice-landers, 1948.
2. Lindroth, 1997a, s. 244. Renässanshumanisten Arngrímur Jónsson Vídalín skrev också böcker om Island, för att ge en bättre bild av landet än vad som tidigare funnits i omvärl-den, t.ex. i den mycket spridda Crymogæa (1609).
3. Johannes Peringskiöld fortsatte arbetet och gav ut sagan 1715. Þiðreks saga om Didrik av Bern (eller Th eoderik den store från Verona), ostrogoternas konung (d. 525), var en kon-tinental berättelse. Vilkina saga är bara en del av Þiðreks saga men har av hävd kommit att kallas så i Sverige. Bureus kände också till bl.a. Trójumanna saga om Trojas tillvaro, och fort-sättningen i Breta sögur, en översättning av Geoff rey av Monmouths Historia regum
Britan-niae, dessutom Flovénts saga Frakkakonungs och Parcivalssagan med fransk förlaga. Schück, 1932, s. 90–91. Vilhelm Gödel, Fornisländsk litteratur I, 1897, s. 32
4. Norske Kongers Krønicka og bedriff t, tryckt 1594, var den danske prästen Jens Mortensens be-arbetning av den norske lagmannen Mattis Størssøns sammandrag av Heimskringla. Den norske skalden Þjóðólfr ór Hvinis Ynglingatal om sveakungar och norska fylkeskungar, citeras i Snorri Sturlusons Ynglinga saga, och handlar om Ynglingaättens kungar under 27 generationer. Ynglinga saga är första delen i Heimskringla.
5. Denna version av Heimskringla består av prästen Peder Claussøn Friis version från 1599. Ole Worm skrev mycket om runor och runkalendrar, och han återgav norröna dikter med
run-en och till lärda män i Danmark. Till exempel skickade biskoprun-en år 1643 den äldre Eddan, under namnet Edda Sæmundar, till den
dans-ke kungen Frederik III.6
Till en början var det runalfabetet som väckte forskarnas
intres-se medan sagorna främst användes för insamling av götiska ord.7
Jo-hannes Messenius var en av de första som insåg att de isländska sagor-na var en försummad källa till Sveriges historia. Han arbetade främst med Ynglingasagan och dess berättelser om kungarna i Uppsala, men han var också den förste att ta upp Snorris uppgifter om hur Oden invandrade till Sigtuna från Asien. Han förenade då Johannes Mag-nus historieskrivning med Heimskringlans uppgifter: Noaks sonson sades ha koloniserat Sverige, kung Berik (eller Erik) utvandrade cirka
1430 f.Kr., och Oden kom till Sverige från Asien ungefär år 40 f.Kr.8
I mitten på 1600-talet förenades det svenska riksantikvarieämbetet och rikshistoriografämbetet i Georg Stiernhielm. Även han speku-lerade över svenska folkets ursprung liksom över det götiska språket med hjälp av Snorris norska krönika.
Svenskarna sökte också med ljus och lykta efter de för historieskri-varna så värdefulla pergamentsmanuskripten. De köpte och de röva-de röva-dem. Riks- och universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie skulle på 1650-talet för drottning Kristinas räkning köpa in den dans-ke rikshistoriografen Stefan Johannes Stephanius samling av dennes änka. Aff ären gjordes istället privat, och för 2 000 riksdaler fi ck De la
Gardie tio kistor fulla med manuskript och avskrifter.9 Bland 60-talet
bokstäver. Han skrev bl.a. kritiskt mot Bureus Runakenslanes lärospån (1599). Worms Danicorum Monumentorum Libri Sex (Sex böcker om danska monument) från 1643 höll sig kvar som standardverket om runor långt in på 1800-talet. Karen Skovgaard-Petersen, ”Th e Literary Feud between Denmark and Sweden in the Sixteenth and the Seventeenth Centuries and the Development of Danish Historical Scholarship”, Renaissance Culture in
Context. Th eory and Practice (eds. Jean R. Brink & William F. Gentrup), 1993, s. 117.
6. Hans Bekker-Nielsen & Ole Widding, Arne Magnusson. Den store håndskriftsamler, 1963, s. 8. Denna poetiska Edda kallas Codex Regius – Kungahandskriften.
7. Det fanns i Sverige tankar på att göra Bureus till professor i runlära. Schück, 1932, s 151. 8. Messenius kom till Sverige för att bli juris professor i Uppsala, och blev även
förestån-dare för rikets arkiv. Hans auktoritet kan ha försvagats av att han år 1616 hade dömts till döden för landsförräderi och katolicism. Han var upplärd av jesuiter vilket var suspekt i det lutherska Sverige, men straff et hade omvandlats till fängelse. Där skrev han det stora ver-ket Scondia illustrata (Det förhärligade Skandinavien), som dock inte trycktes förrän åren 1700–05.
9. Samlingen donerades till Uppsala universitetsbibliotek 1669, men en del av detta material brann inne i Olof Rudbecks hus i den stora branden 1702. Gödel, 1897, s. 94f., s. 166.
handskrifter fanns den version av Snorris prosaiska Edda som kom att kallas Uppsalaeddan, tillsammans med islänningasagan Grettis saga, Ormr Snorrasons version av Olav den heliges saga, med fl
e-ra.10 Under Karl X Gustavs krig mot danskarna såg också den danske
landsdomaren och riksrådet Jørgen Seefeld 1658 sin stora samling på Ringsteds kloster bli krigsrov för svenskarna. Visserligen skingrades många sagor under färden till Stockholm, men så småningom leta-de sig sagor som Jómsvíkinga saga och Guðmundar saga biskups fram
till huvudstaden.11
Men trots att fl era fi na manuskript försvann till grannlandet fort-satte danskarnas arbete med det isländska materialet. Exempelvis kom år 1665 den danske juridikprofessorn Peder Johannis Resenius ut med en latinsk och dansk översättning av den prosaiska Eddan:
Edda Islandorum.12 Att sagorna fi ck viktig status under detta sekel
märks av att danskarna inte såg med blida ögon på när manuskript såldes till någon annan än just danskar. En islänning i Köpenhamn hade som undersåte möjlighet att låna och skriva av materialet, men
att göra det för svenskarnas räkning väckte reaktioner i Danmark.13
De många och långa krigen mellan Sverige och Danmark under det-ta sekel gjorde att misstänksamheten mot Danmark bredde ut sig i Sverige, och svenskhotet i Danmark trissade upp kampen om
dåti-den liksom om samtidåti-den.14
10. Islänningasagan Grettis saga Ásmundarsonar om den fredlöse Grettir från 900-talets Is-land. Sagan om Olav, kung i Norge mellan 1016–1030, fi nns i fl era versioner. Den isländ-ska Ólafs saga hins helga från 1100-talet, den norisländ-ska legendariisländ-ska Ólafs saga från 1200-talet,
Lífssaga Ólafs hins helga från 1200-talet, Snorri Sturlusons självständiga Ólafssaga från
1230-talet, Snorri Sturlusons kärnberättelse i Heimskringlan som är en kortare version av Ólafs
saga hins helga, och den stora Ólafs saga hins helga hin mesta från 1300-talet.
11. För manuskript i Sverige fr.om. 1400-talet, se Gödel, 1897, s. 37.
12. Den danska översättningen gjordes av Stefan Stephanius. Den isländska texten är av Resenius uppdelad i två delar; dæmisögur (eller fabler/mythologier) och kenningar (omskriv-ningar i diktform). Därtill tillfogade han den äldre Eddans dikter Völuspá och Hávamál. Se Malm, 1996, s. 46.
13. Så gjorde exempelvis Jón Eggertsson på 1680-talet när han sålde avskrifterna till Sverige, och dessutom samlade sagor på Island för svenskarna. Gödel, 1897, s. 191, s. 195, s. 202. Schück, 1932, s. 194, s. 198. Gun Nilsson, ”Den isländska litteraturen i stormaktstidens Sverige”,
Scripta Islandica. Isländska sällskapets årsbok. 1954:5, s. 30. Schück, 1932, s. 194, s. 198.
14. Det var givetvis inte bara svenskar och danskar som slogs om sagorna. Även exempelvis eng-elsmän ansåg dem vara till nytta i sin egen fornforskning. Robert Sheringham skrev 1670 De
Anglorum Gentis Origine Discreptatio, vilket var det första exemplet på fornnordens förekomst
i engelsk litteratur. Christine E. Fell, ”Th e fi rst publication of Old Norse Literature in Eng-land, and its relation to its sources”, Th e Waking of Angantyr. Th e Scandinavian Past in
En professor i Fäderneslandets antikviteter
Problemet för de tidiga sagaforskarna var att de försökte läsa is-ländska med vägledning av det norska språket, på samma sätt som Bureus hade gjort. Än fanns ingen kunskap i isländska i Sverige. Jón Rúgmann var den som förändrade situationen för svenskarna. ’Herr Rugman Islandus’ eller ’Ionas Islandus’ hade lämnat sin hemö Is-land för att resa till Köpenhamn under brinnande krig, och hamna-de i fi enhamna-dehamnen Göteborg 1658. Med sig hahamna-de han nygjorda pap-persavskrifter av några isländska sagor, och i Sverige fann han att han
hade något att erbjuda i form av sitt isländska språk.15 Snart kom han
att hjälpa till med sagaöversättningar.
Den förste som med Jón Rúgmanns hjälp ansträngde sig att över-sätta sagorna var Olof Verelius. Han var utbildad i Dorpat, men ar-betade vid Uppsala universitet. År 1662 blev han utnämnd till profes-sor i Fäderneslandets antikviteter, den första (och den sista) på denna post. Flera norröna skrifter och sagor hade införskaff ats till landet, och andra var redan kända exempelvis genom läsning av latinska verk som Historia Norvegiae eller Saxo Grammaticus. De la Gardies inköp av Stephanius bibliotek hade, liksom rövandet av Seefeldts böcker, utökat den svenska samlingen. Men Verelius insåg att det inte räck-te med att ha dem i sin ägo. De måsräck-te ju kunna läsas också för att utnyttjas till fullo. Att man inrättade en professur i fäderneslandets antikviteter visar hur viktig forntiden uppfattades vara för fosterlan-dets heder, och samlarmanin ger ytterligare vittnesbörd om detta.
Det fanns fl era frågor som kunde fi nna sina svar med hjälp av dessa sagor enligt 1600-talets forskning. När befolkades Norden? När kom Oden från Asien? Hur såg samhället ut på hans tid? Verelius sat-te genast igång att undervisa och skriva, bland annat en götisk-svensk historia på latin liksom en handbok i runlära. Men förutom kunskap 15. Jón Rúgmann hade haft med sig de tre fornaldarsagorna Hervarar saga ok Heiðreks konungs,
Bósa saga (ok Herrauðs), om blodsbröderna Bósi och Herrauðr, kungason i Östergötland,
och Hrólf saga Gautrekssonar när han kom 1658. Efter ett besök i Köpenhamn 1665 åter-kom han med Th ómas saga erkibiskups om den engelske prästen i Cantebury som dog 1170, och kungasagan Ólafs saga Tryggvasonar. Det fi nns fl era versioner om kungen som regerade i Norge mellan 995–1000. En latinsk text av Oddr Snorrason från slutet av 1100-talet, en isländsk version som är en del av Snorri Sturlusons Heimskringla, och en självständig Ólafs
saga Tryggvasonar hin mesta. Rúgmann hade också med sig avskrifter av Úlf Uggasons saga,
Olav den heliges saga, delar av Eddan, Sturlungasaga, Bárðar saga snæfellsáss, liksom lag-böcker som Jónsbók och Grágás. Schück, 1932, s. 205–208.
om runor var huvudändamålet för fornforskningen släktforskning om kungarna. Sagornas långa genealogier passade som hand i hand-ske. Verelius berättade för sina studenter om de isländska sagorna, och två år efter att han hade tillträtt sin professur hade han och Jón Rúgmann kommit så långt att den första sagan kunde ges ut i Sverige. Det blev forntidssagan om två svenska kungar i Historia Gothrici &
Rolfi Vestgothiae regum, eller Götriks och Rolfs saga, som för ”mehr en ett tusend åhr sedan then ene i WesterGötland, then andre och så här i Swerige regerat hafwer […] och icke heller af mycket stort land haft hafwa at styra, hafwa the doch warit stora och märkeliga
Konung-ar: som af thenne theras saga nogsamt kan skynias.”16 Verelius
över-sättning har en svensk text parallellt med den isländska. Det må vara hänt att det var 1600-talsisländska som brukades till Götriks saga då Verelius arbetade utifrån Jón Rúgmanns papperskopior, men fi
lolo-giskt sett är den, som Sten Lindroth betonar, av hög kvalitet.17 Till
texten fogades bilder av 48 stycken svenska runstenar, satta av tryck-aren Henrik Curio, och ytterligare 100 sidor noter på latin. Här dis-kuterar Verelius språket, kungarna och gudarna, ättestupor, begrav-ningsskick och Uppsalatemplet. Bland källor som han hänvisar till fi nns de antika såsom Plinius, eller de medeltida som Saxo Gramma-ticus, men de isländska är i dominans. De två eddorna, Snorri Stur-lusons kungasagor Ólafs saga hins helga och Haralds saga hárfagra lik-som Sverris saga, islänningasagan Gunnlaugs saga ormstungu och de ännu inte översatta fornaldarsagorna Bósa saga (ok Herrauðs) och
Her-varar saga fi nns också bland referenserna. Kunskapsbanken bland de
lärde kom således att växa snabbt.18
Att mycket av det gamla hade försvunnit var inte hedersamt för lan-det, skrev Verelius i sin dedikation till Magnus Gabriel De la Gardie. För att se Sverige i dess storhet måste man också ha det förfl utna med i bilden. Sagorna kunde hjälpa till att rätta detta misstag, ”thär man 16. Verelius, 1664, dedikation Karl XI.
17. Lindroth, 1997a, s. 279.
18. Jmf med den förteckning av norrönt material som den norske rikshistoriografen Torfæus, eller Þórmoður Torfason, gjorde i Series Dynastarum et Regum Daniae 1702, ett verk som skrevs redan 1663–64. I första kapitlet fi nns en förteckning av det kända norröna materia-let av ca. 150 sagor, tillsammans med mindre þættir (kortare sagoberättelser) och rímur (be-rättande dikter från 1400-talet och senare). Därtill Íslendingabók, Landámabók,
Langfeðga-tal (ättartal) och Eddan. I resten av verket delar han in alla dessa berättelser i olika genrer utifrån hur historiskt trovärdiga de är.
hade fl ere skrifter at tilgå.”19 Och arbe-tet med att hitta fl er skrifter fortskred. Redan före Herrauds och Bosa saga hade Verelius hunnit med att trycka en avskrift av ett fragment ur Olav
Trygg-vasons saga utan översättning.20 År 1672
var det dags för forntidssagan Hervarar
saga. Även denna saga tillägnades
kung-ligheter och de ”herrar och befodrare” som han arbetade för, mecenater för-ankrade i den statliga verksamheten. Anledning till arbetet markerades åter igen vara ”om thär och nogre quarlef-wor funnes, som till Fädernesslandzens
heder och nytta utarbetas kunde.”21
Verelius hade också tillgång till andra sa-gor, såsom islänningasagorna Eyrbyggja
saga och Gísla saga Súrssonar.22 Verelius lånade dessutom De la Gardies prosais-ka Edda, men det blev aldrig någon ut-givning av den. Det blev det däremot av ett lexikon i det götiska fornspråket.
Språkforskningen var alltså klart sammanlänkad med den historiska forskningen. Den första ordbo-ken om det isländska språket utanför Island hann emellertid inte ges till trycket innan Verelius avled. Vännen Olof Rudbeck såg till att den gavs ut 1691. Latinet var de lärdes internationella språk. I Sverige vil-19. Verelius, 1666, dedikation till De la Gardie.
20. Forskningen menar att detta beror på att Jón Rúgmann var frånvarande. Se Nilsson, 1954, s. 25. Itt stycke af konung Olaf Tryggjasons saga, hvilken på gammal göthiska beskrifvit hafer
Oddur Munck: af itt gammalt pergaments manuskripto aftryck af Olaus Verelius, 1665, med
en sida noter.
21. Verelius, 1672, dedikationer till Karl XI och änkedrottningen Hedvig Eleonora, Per Brahe, Gustaf Wrangel, Gustaf Otto Stenbock och Magnus Gabriel De la Gardie. Jón Rúgmanns
Norlandz chrönika (sammanfattning av Heimskringla) motiverades genom greve Per
Bra-hes ”stoora Kiärleck til FädernesLandet”. Rúgmann, 1670, företal. Verket inleds dessutom med en svensk översättning av Hugo Grotius götiska historia: Historia Gotthorum,
Vandal-orum, et Langobardorum från 1655, en sammanställning av bl.a. Isidorus av Sevilla och
Pau-lus Diaconus.
22.
Även Flóamanna saga, Friðþjófs saga frækna, islänningasagorna Grettis saga Ásmundarsonar och Gunnlaugs saga ormstungu. Se vidare Gödel, 1897, och Bilaga 1.
Viking på titelsidan av Jakob Reen-hielms översättning Th orstens
Vii-kings-sons Saga, 1680. Stildragen för att gestalta saga- eller vikinga tiden hade ännu inte formulerats i den mall vi idag främst känner från den senare delen av 1800-talet.
le man emellertid från första början få sagorna översatta till folksprå-ket. Jón Rúgmanns Norlandz Chrönika och Beskriff ning från 1670 var tänkt som en populärutgåva, texterna som exempelvis Olof Vereli-us arbetade med trycktes alltid med den isländska och den svenska texten parallellt, och han ansträngde sig för att göra texten så
lättill-gänglig som möjligt.23
Ett kollegium för svensk forntid
Olof Verelius blev även ledamot i det av Johan Hadorph ledda Anti-kvitetskollegium, den främsta inrättningen för insamlingen av is-ländska sagor i Sverige. Hadorph hade efter Bureus död 1665 fått kunglig tillåtelse att vara i arkiven. Samma år som Verelius gav ut sin andra sagaöversättning skrev regeringen K. Maj:s Placat och Påbud om
gamble monumenter och antiquiteter. Förordningen upprepades sedan
fl era gånger, vissa fynd gav till och med möjlighet till hittelön.24 Allt
skulle skickas in till det nya Collegium antiquitatum, som hade till
uppgift att behandla och trycka gamla skrifter.25 Från predikstolarna
upplystes och befalldes alla att ifall någon ”til äfwentyrs någre gamble skriff ter, böcker, breff , mynt eller insegel kunne hafwa om händer, at the sådant hoos sine kyrkioherder eller och wåre befalningzmän
an-gifwa.”26 Hadorph hade föreslagit för kanslern De la Gardie att
ar-betet till stora delar skulle gå ut på att klarlägga svenska språket och söka historiska skrifter då man ”måste med fl ijt eff tersökia I) Dhe Iss-ländske och norske Mssta [manuscripta, min amn.], som mycket om
wåra swenske Konungar och folkz bedriff ter skrifwa”.27
Johan Hadorph försökte inte bara importera sagor, han importera-de också islänningar. En av importera-dessa var Guðmundur Ólafsson som år 1681
23. Verelius skrev till exempel Rysland inom klammer efter Gardarijke i den svenska översätt-ningen. Verelius 1664, s. 183. De fl esta utgåvorna har dock vetenskapliga diskussioner i no-ter på latin.
24. Nils Gustaf Stahre, ”Rannsakningarnas förlopp” i Baudou & Moen (red.), 1995, s. 7, s. 10–13. 25. Se Schück II, 1933.
26. Kongl. Mayst:tz Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter, Kungl. Förord. 28 nov 1666.
27. Enligt skrivelse till Magnus Gabriel De la Gardie, 14/3 1667, citat ur Schück II, 1933, s. 9. En del av kollegiets medel skulle användas ”Till Resor att upsökia och afcopiera Antiquite-ter.” Provisial Stat för Collegio Antiquitatum årh 1667, redovisat i Schück, 1933, s. 107. Le-damöterna fi ck arvoden, men hade även inkomster från sina professurer att leva av. Schück, 1932, s. 273.
kom från Köpenhamn. Han hade den näst högsta lönen på kollegiet, vilket visar hur viktig posten som isländsk översättare var. Han lärde också upp svenskar i isländska, exempelvis den på 1700-talet verksamme Johan (Peringer) Peringskiöld. Guðmundur Ólafsson hade också med
sig ett femtiotal manuskript.28 Hans bror Helge reste till Island för att
för svenskarnas räkning samla texter och Jón Eggertsson sålde
avskrif-ter som han gjort i Köpenhamn till Sverige.29 De isländska
översättar-na skulle inte bara överföra sagoröversättar-na till svenska, de ansågs också vara till