Hegemonic Listening - Att skriva genom Västerbottens och New Englands historier och språk til

and the Unquiet

Ett litet hörselfenomen; som när en kniv vässas mot en slipsten långt borta.

Sara Lidman, transkriberad av Annelie Bränström-Öhman

Inledande om det ljudande

Oljud och tystnad är två vanligt förkommande metaforer, speci-ellt när man har att göra med historiska texter och texter rörande historieskrivning. Tystnad tenderar att beskriva hur de margina-liserade och förtryckta genom historien har osynliggjorts av his-toriska hegemoniska narrativ. Oljud, å andra sidan, beskriver det med potential att utmana denna hegemoni, detta förtryck – att bryta tystnaden. Oljud figurerar som något vilket kan störa majo-ritetsnarrativ och får ofta stå för disharmoni och annanhet. Jag har uppmärksammat att sonora fenomen i regel sällan tas upp i aka-demiska och konstnärliga sammanhang, undantaget just tystnad och oljud.¹ I språk som rör det litterära och det visuella finner man uttryck som ”visuellt oljud” och ”sidans tystnad”. Dessa visuella och litterära uttryck har både politiska och sonora konnotationer.

Under det att jag har skrivit har jag försökt bestämma mig för om det verkligen är nödvändigt att definiera tystnad och oljud och hur dessa relaterar till Västerbottens och New Englands historier. Jag har frågat mig huruvida de starka känslor och förväntningar – de hopp, rädslor och ilskor – de så ofta ger upphov till, kanske skulle komma att skymma mer tvetydiga, subtila och specifika ljud och ljudanden. Allt eftersom arbetet har fortskridit har det blivit tyd-ligt att det inte bara är viktigt att definiera dessa ord, utan rentav

A small hearing phenomenon; like when a knife is sharpened against a grindstone far away.

Sara Lidman, transcribed by Annelie Bränström-Öhman, translated by Imri Sandström

Setting the Sonic Scene

When tending to historical texts and texts about the writing of history, silence and noise are recurring metaphors. Silence tends to describe the ways in which the oppressed and marginalized throug-hout history have been, in different ways, rendered invisible by hegemonic historical narratives. Noise, on the other hand, tends to describe that which has the potential to challenge that hegemony, that oppression—to break the silence. Noise figures as that which can disturb majority narratives, and oftentimes serves as a metap-hor for disharmony and otherness. I have found sonic phenomena in general to be rarely noted in academic and artistic discourse, with silence and noise being the exceptions.¹ In language regarding the visual and the literary, one comes across expressions like “visual noise” or “the silence of the page.” These visual and literary notions carry both political and sonic connotations. During the course of this writing, I have struggled to decide whether it is in fact im-portant to define noise and silence and how these notions relate to the histories of Västerbotten and New England. I have wondered whether the strong feelings and expectations—the hopes, fears, and angers—that they so often give rise to might overshadow more ambiguous, subtle, and specific sounds and soundings. As

1 Om sonora metaforer är ovanliga, är visuella å andra sidan desto vanligare. Jag skriver mer om detta i kapitel fem, ”Som is bryter / As Ice Diffracts”.

1 While sonic metaphors might be rare, visual metaphors are, on the other hand, ubi-quitous. I expand on this matter in chapter five, “Som is bryter / As Ice Diffracts.”

omöjligt att undvika. När jag nu skriver inledande om det ljudan-de blir ljudan-det relevant att nämna ljudan-detta motstånd jag känt eftersom det inte bara följt skrivandet av den här texten, utan hela arbetet.

När jag har stött på ”oljud” och ”tystnader” har jag fokuserat på vad det är med dessa metaforer som gör dem så allestädes när-varande, liksom på vad som kan gömma sig i deras skuggor. Jag har försökt lyssna till den uppsjö av andra ljudanden som vibrerar underifrån, eller inom, metaforiska liksom icke-metaforiska tyst-nader och oljud. Metaforerna kan inte separeras från de fysiska fenomen de refererar till, de darrar tillsammans.

Det hela handlar till slut om lyssnandet. Det vill säga att jag har funnit att den riktiga frågan på en generell nivå rör hur ljud lyssnas till, värderas och definieras. Och specifikt hur vissa his-toriska ljudande fenomen uppfattas: mumlanden, ringanden, vä-sanden, liksom de skiftande perceptioner av både oljud och den kakofoniska tystlåtenhet som brukar refereras till som tystnad.

Oljud och hegemoniskt lyssnande

I essän ”Disquiet” skriver poeten Lisa Robertson om oljud som

”the unwilled surplus produced by the temporal indetermination of conditions and practices in co-movement.”² Det är med andra ord mycket, det överskrider mycket, det är pågående och ofrån-komligt. Hon fortsätter:

Noise has an inchoate shape as weather does – we may measure it, but its movements extend beyond any identifiable cause. Noise

the work has unfolded it has become clear that it isn’t just impor-tant to define these words, but impossible to avoid. Setting the scene, however, it seems relevant to mention this resistance that I had felt, as it has followed not just the writing of this text, but the entire work. As I have come across “noises” and “silences” I have focused on what it is about these metaphors that make them so ubiquitous, and also, on what might lurk in their shadows. I have tried to acknowledge the plethora of other soundings that vibrates from beneath, or from those linked metaphorical and non-metap-horical silences and noises. The metaphor is entangled with the physical phenomena it draws on, they co-tremble.

It all comes down to listening. That is, I have found that the real issue here is—on the general level—how sounds are listened to, valued, and defined. And more specifically, how certain histo-rical sonic phenomena are perceived: hums, rings and hisses and the differing perceptions of both noise and that cacophonic taci-turnity which is commonly referred to as silence.

Noise and Hegemonic Listening

In her essay “Disquiet,” the poet Lisa Robertson writes that noise is “the unwilled surplus produced by the temporal indetermination of conditions and practices in co-movement.”² In other words, it is a lot, it exceeds a lot, it is ongoing and inevitable. She continues:

Noise has an inchoate shape as weather does – we may measure it, but its movements extend beyond any identifiable cause. Noise

2 Lisa Robertson, Nilling, Toronto: BookThug, 2012, s. 57.

3 Ibid.

2 Lisa Robertson, Nilling, Toronto: BookThug, 2012, p. 57.

3 Ibid.

exceeds its own identity. It is the extreme of difference. Noise is the non-knowledge of meaning, the by-product of economies.³

Texten kretsar kring en promenad i en stad och utgörs till stora delar av definitioner av oljud. Essän är en studie i oljud som skapar en komplicerad multiplicitet av textuella specificiteter, vilka rör sig tillsammans. På så sätt verkar det som att texten vill genere-ra ett överskott av mening, vilket skulle kunna skapa den typ av icke-mening som, enligt Robertson, är oljud. Jag kan inte låta bli att återvända till Webster och hans definitioner, deras väsande;

the hiss of history. Robertsons text stämmer upp i detta historiskt väsande definierande, detta pågående görande. I sin ordbok från 1828 definierar Webster noise så här:

1. Sound of any kind, or proceeding from any cause, as the sound made by the organs of speech, by the wings of an insect, the rushing of the wind, or the roaring of the sea, of cannon or thunder, a low sound, a high sound, etc.; a word of general signification.

2. Outcry; clamor; loud, importunate or continued talk expressive of boasting, complaint or quarreling. In quarreling, it expresses less than uproar.

What noise have we about transplantation of diseases and transfu-sion of blood?

3. Frequent talk; much public conversation.⁴

Där väsandet av Webster definieras som ett specifikt ljud – dess resonanser bär särskilda kvalitéer, som när en människa utandas

exceeds its own identity. It is the extreme of difference. Noise is the non-knowledge of meaning, the by-product of economies.³

The text has at its core a walk in a city. To a large part it consists of definitions of noise. The essay is a study of noise producing an intricate multiplicity of textual specificities in co-movement. In this way, the text itself seems to want to generate the very surplus of meaning that creates the kind of non-meaning that, according to Robertson, characterizes noise. I cannot help but to return to Noah Webster and to the hiss of his definitions, the hiss of history.

Robertson’s text joins in with this historical hiss of defining, this ongoing doing. Webster, in his 1828 dictionary, defines noise as:

2. Outcry; clamor; loud, importunate or continued talk expressive of boasting, complaint or quarreling. In quarreling, it expresses less than uproar.

What noise have we about transplantation of diseases and transfu-sion of blood?

3. Frequent talk; much public conversation.⁴

Where a hiss by Webster is defined as a specific sound—it car-ries certain resonant qualities, like when the human drives breath

4 Noise, Webster’s Dictionary 1828, http://webstersdictionary1828.com/Dictionary/

noise (Åtkomstdatum 8 september, 2017).

4 Noise, Webster’s Dictionary 1828, http://webstersdictionary1828.com/Dictionary/

noise (Accessed September 8, 2017).

luft mellan tungan och de övre tänderna, ljudet av en argsint orm eller gås, eller vatten på hett järn⁵ – kan oljud vara vilken typ av ljud som helst, med vilken typ av orsak som helst. Ordet oljud har en generell innebörd. Ljudet är inte nödvändigtvis starkt eller svagt. Det kan vara fladdret av en insekts vingar, eller en kanons dundrande. I enlighet med Webster är ett väsande ett oljud, men ett oljud är inte nödvändigtvis ett väsande. Ordet oljud är gene-rellt, men det betyder inte att ljudupplevelsen är det. Eller snarare, den är inte det. Den kan inte vara det. Precis som varje tystnad är specifik, är också varje oljud det.

Kompositören och läraren Michel Chion definierar i boken Audio Vision tre sätt att lyssna. Han kallar det första kausalt lyss-nande. Det kausala lyssnandet letar efter ett ljuds orsak, eller källa.

Till exempel är att knacka på en container för att se om den är full eller tom att engagera sig i denna typ av lyssnande.⁶ Chion skriver att ett ljud vanligtvis har flera källor. Han exemplifierar detta med ljudet av sin tuschpenna när han skriver; där finns ljudet av pennan, men också ljudet av papperet, handens rörelse och så vidare. På samma sätt har containerns ljud flera källor: knogarna, containern själv, dess innehåll, et cetera. Det andra sättet att lyssna på kallar han semantiskt lyssnande. Det betecknar avläsandet av ett medde-lande ur en kod eller ett språk. Att lyssna till (att dechiffrera) talat språk, men också morsekod till exempel, är ett semantiskt sätt att lyssna. Det tredje och sista lyssningssättet beskrivs med hjälp av en term som Chion hämtar från kompositören Pierre Schaeffer:

reducerat lyssnande. Det här sättet att lyssna på definieras av ett fokus på ljudet självt, oberoende av dess orsak eller semantiska be-tydelse. Det kan vara lockande att kategorisera reducerat lyssnande

between the tongue and the upper teeth, the sound an angered snake or a goose makes, or water on hot iron⁵—noise is a sound of any kind and can have any cause. Noise is a word of general signifi-cation. The sound isn’t necessarily loud or low. It could be the flut-ter of the wings of an insect, or the blow of a cannon. Following Webster, a hiss would be a noise, but a noise wouldn’t necessarily be a hiss. The word noise is general, but that does not mean that the sound experience is. Or rather, it isn’t. It cannot be. As every silence is specific, so is every noise.

Composer and educator Michel Chion, in his book Audio Vi-sion, defines three modes of listening. He calls the first causal lis-tening. It is the kind of listening that searches for a source, or a cause, of a sound. For example, the listener engages in this when they knock on a container to see if it is full or empty. Commonly, Chion writes, a sound has more than one cause. He exemplifies this with the sound of his felt-tip pen as he writes that very ma-nuscript; there is the sound of the pen, but also the sound of the paper, the movement of the hand, and so on.⁶ In the same way, the sound of the knock on the container has multiple sources; the knuckles, the container itself, its contents, et cetera. The second mode of listening he calls semantic listening. It refers to the reading of a message out of a code or a language. Listening to (deciphe-ring) spoken language, but also morse code, for example, are both types of semantic listening. The third and last mode of listening is described by a term Chion acquires from composer Pierre Scha-effer: reduced listening. This mode of listening is defined by a focus on the sound itself, independent of its cause or meaning. It might be tempting to categorize reduced listening as something close to

5 Noise, Webster’s Dictionary 1828, http://webstersdictionary1828.com/Dictionary/

noise (Åtkomstdatum 8 september, 2017).

6 Michel Chion, Audio-Vision: Sound on Screen, översatt av Claudia Gorbman, New York: Columbia University Press, 1994, s. 27–28.

5 Noise, Webster’s Dictionary 1828, http://webstersdictionary1828.com/Dictionary/

noise (Accessed September 8, 2017).

6 Michel Chion, Audio-Vision: Sound on Screen, translated by Claudia Gorbman, New York: Columbia University Press, 1994, p. 27–28.

som något liknande att höra. Men det är inte korrekt. När vi hör kan alla tre sätten att lyssna på aktiveras (och troligtvis gör de det) i tandem, eller i lager. Chion beskriver reducerat lyssnande som något ganska komplext. Fastän det kan hända oförhappandes, när man uppfattar ett ljuds ton eller klangfärg (egenskaper inneboende i själva ljudet, inte dess orsak eller betydelse – i den mån dessa kan särskiljas) uppmuntras reducerat lyssnande sällan och är ett förhål-landevis ovanligt lyssningssätt. Enligt Chion är det något vi bör öva på, han skriver att det har ”the enormous advantage of opening up our ears and sharpening our power of listening”.⁷

Alla tre sätt att lyssna på kan aktiveras i relation till oljud. En lyssnare som uppfattar ett oljud kan – med framgång eller utan – engagera sig i ett kausalt lyssnande för att förstå vart ljudet kommer ifrån och vad som orsakat det. Om oljudet innehåller semantiska element, eller någon annan typ av kod (ett exempel kan vara det bullrande ljudet av ett torgmöte eller en demonstration), kanske lyssnaren också försöker dechiffrera det och engagerar sig i ett se-mantiskt lyssnande. Eller kanske glider lyssnaren in och ut ur ett re-ducerat lyssnande och lämnar allt sökande efter orsak, meddelande eller mening därhän. Det finns naturligtvis också en möjlighet att den som lyssnar försöker sluta lyssna; den kanske håller för öronen, går därifrån eller helt enkelt anstränger sig för att tänka bort ljudet.

Innan (eller möjligtvis samtidigt som) allt detta händer sker klassificeringsakten, själva den lyssningsprocedur genom vilken ljudet kommer att betraktas som oljud. I denna bedöms ljudet och tillskrivs ett värde. Det är ett sätt att lyssna på som handlar om att bedöma, som utvärderar grader av relevans och hot. Jag har kommit att tänka på och referera till detta lyssnande i termer av hegemoniskt lyssnande. Det har tyckts mig att det saknas ett begrepp som förenklar att prata om ljud och lyssnande i relation till makt – både vad gäller ljud som metaforer och som fysiska fenomen.

hearing. This is not correct though. As we hear, all three modes of listening might be (and probably are) activated in tandem, or layered. Chion describes reduced listening as something rather complex. Though it might happen haphazardly when noticing a sound’s pitch or timbre (traits inherent to the sound itself, not its cause or meaning—to the extent these can be separated), reduced listening is a rarely encouraged and not very common mode of listening. According to Chion, it is something we should practice though, since it “has the enormous advantage of opening up our ears and sharpening our power of listening.”⁷

Coming back to the subject of noise, it becomes apparent that all three modes might be engaged when encountering it. As a lis-tener perceives a noise, they might—successfully or otherwise—

engage in causal listening to work out what could be the cause of the event. The listener might also try to decipher it if, that is, the noise carries any semantics or other elements of code (one example might be the noise made in a rally or a demonstration), then en-gaging in a semantic listening. Thirdly, the listener might drift in and out of reduced listening, leaving aside any search for a cause, message, or meaning. There is, of course, also the possibility that the listener tries to altogether stop listening, they might cover their ears, leave the place, or simply try to block it out of their mind.

Before (or perhaps during) all of this though, there is the act of classification, the very listening procedure by which the sound be-comes regarded as noise. This is where the sound is assessed, and a value is set to it. It is a mode of listening that has at its core the act of judgement, wherein levels of relevance or threat are asses-sed. I have come to think of and refer to it as hegemonic listening. It has seemed to me that there is a term missing, a term to facilitate speaking about sound and listening in relation to power—both when it comes to sound as metaphor, and as physical phenomena.

7 Ibid, s. 31. 7 Ibid, p. 31.

När jag har letat efter texter som rör detta område har jag fun-nit att begreppet används av den postkoloniala teoretikern Nikita Dhawan i essän ”Hegemonic Listening and Subversive Silences:

Ethical-political Imperatives”.⁸ Fastän Dhawan varken definierar begreppet hegemoniskt lyssnande eller på andra sätt utarbetar det i essän blir det tydligt att hennes sätt att arbeta med begreppet helt och hållet står i relation till subalternitet och majoritetsdiskurser.

Det jag här försöker formulera är ett begrepp som rör lyssnande – ett sätt att lyssna – som har sin grund i fysiska fenomen men som också sträcker sig in i det metaforiska (då dessa områden ändå alltid redan är hoptrasslade). Vidare vill jag föra fram hegemoniskt lyssnande som ett tillägg till Chions lista över sätt att lyssna på.

Hegemoniskt lyssnande kan vara snabbt övergående och sker ofta utan att ens märkas. Om ljudet av ett kylskåp bryter in mitt i en viktig konversation, är det genom ett ögonblickligt hegemo-niskt lyssnande som ljudet bedöms som irriterande eller irrelevant.

Ljudet är högt nog att höras, men tillåts gradvis försvinna medan samtalet fortsätter. I ett skrivande som rör ljud och lyssnande i relation till historia, i synnerhet kolonial historia, vibrerar sidorna av exempel på hegemoniskt lyssnande. Det handlar om vilka ljud som anses vara oljud, vilka som anses obetydliga, eller avlägsna, perifera, barbariska, avvikande, degenererade et cetera. Och det

In document Att skriva genom Västerbottens och New Englands historier och språk tillsammans med texter av Susan Howe (Page 151-177)