i helig indignation” - Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften:

Inledning

I förordet till sin roman I som här inträden…(1944) förklarar Astrid Väring, att hon skrivit romanen ”i helig indignation” och att hon med utgångspunkt från ”ett fall ur verkligheten” velat kritisera ett system, nämligen den svenska statliga sinnessjukvården, där ”herrar psykiatriker besutto en […] fullkomligt diktatorisk makt”.³⁹⁴ Förordet till romanen talar med andra ord om att romanen är skriven med en bestämd avsikt och i ett särskilt sinnestillstånd.

Vad ﬁ ck den här upplysningen för betydelse, när romanen kom ut i andra världskrigets slutskede? Var det kanske så att detta förord styrde läsarens uppfattning i så hög grad, att läsningen av romanen som ﬁ k-tion kom i andra hand?

Jag har funnit det lämpligt att börja det här kapitlet med en genre-diskussion, eftersom uppfattningen av ett verks genre påverkar förmå-gan att tillägna sig och tolka verket.³⁹⁵ Jag är alltså inte i första hand ute efter att ”klassifi cera” utan jag försöker genrebestämma i syfte att förstå romanens mottagande i samband med den debatt den väckte i mitten av 1940-talet. Ett halvt sekel senare däremot kan man fi nna nya betydelser i romanen, eftersom vi i dag inte längre är bundna till tendensen. Men när författaren anger i sitt förord att hon använder sig av ett fall ur verkligheten och detta i ett bestämt syfte så kompli-cerar det genredefi nitionen. Jag har valt att föra ett resonemang kring fl era romangenrer eller subgenrer, nämligen indignationsromanen, agitations- och tendensromanen, den ideologiska romanen eller ro-man à thèse samt nyckelroro-manen. Dessa genrer står nära varandra och glider i vissa avseenden in i varandra. Alla dessa genrer – utom roman à thèse – användes av recensenterna som beteckning på romanen då den kom ut 1944.

Jag stannar emellertid inte vid den läsning man gjorde på 1940-talet utan undersöker också vad den ”heliga indignationen” är ett uttryck för. Jag vill ta reda på varför författaren kände en sådan vrede och hur det kom sig att Astrid Väring skrev I som här inträden… I den

här romanen har hon nämligen lagt alla de hänsyn åt sidan som hon i föregående roman Katinka var så angelägen att följa. Jag söker därför

”den heliga indignationen” i den biograﬁ ska bakgrunden men också i samhällets inställning till sinnessjukdom under första hälften av 1900-talet och ställer mig frågan: Är det bara den statliga sinnessjukvården hon angriper eller ﬁ nns i romanen en mer omfattande samhällskritik?

Därefter redogör jag för hur några andra författare, vilkas verk Astrid Väring bör ha känt till, beskrev sinnessjukvården vid denna tid inifrån den slutna miljön. Det ﬁ nns nämligen i dem beskrivningar och scener som påminner om dem i Värings roman.

Jag fortsätter sedan att tolka romanen med utgångspunkt i genre-diskussionen och den biograﬁ ska, historiska och litterära kontexten för att se om och hur tendensen infogar sig i ett konstnärligt mönster.

Därefter kommer jag in på receptionen. Synpunkter från anhöriga till patienter och f.d. patienter lyfts fram i början av receptionsavsnit-tet. Sedan följer recensionerna. Eftersom detta är en roman med en tydlig tendens, är jag intresserad av att få veta om recensenterna hade synpunkter på romanens estetiska kvalitet eller om de enbart tog fasta på romanens agitation. I genresammanfattningen redovisar jag hur 1940-talets kritiker uppfattade romanen och hur jag idag har tolkat den. Jag menar att romanen trots vissa brister i gestaltning har över-levt sinnessjukvårdsdebatten.

Men diskussionen gick vidare. Till receptionen hör inte bara recen-sionerna utan även samhällsdebatten. Efter att romanen hade ﬁ lmats året därpå hamnade Astrid Väring i den verkliga hetluften. Den psy-kiatriska läkarkåren startade nämligen en kampanj mot romanen och ﬁ lmen. Jag redogör för vilka uttryck den tog sig.

Astrid Väring ville med sin roman verka för en förändring inom en samhällssektor. Detta leder till frågan: Lyckades hon? Ledde romanen – och ﬁ lmen – I som här inträden… till förändringar inom sinnessjuk-vården? Det är naturligtvis en fråga som knappast går att besvara.

Lars Furuland har emellertid i sin forskning om Ivar Lo-Johansson ställt upp några hypoteser som han anser bör infrias om litteraturen ska kunna skapa opinion i en social fråga. Jag använder mig av de hypoteserna för att till sist se vilka möjligheter Astrid Väring hade att påverka opinionen.

Genrediskussion

Man kan konstatera att genrediskussioner på senare tid har fått en ökan-de betyökan-delse inom litteraturvetenskapen. T.ex. har Eva

Hættner-Aure-lius och Thomas GötseHættner-Aure-lius samlat ett antal internationellt betydande genreteoretiska texter i boken Genreteori (1997). Trots detta är det få som har tagit upp indignations- och tendensgenren till diskussion.

Kan man då till att börja med kalla I som här inträden… för en in-dignationsroman? Astrid Väring inbjuder ju själv till detta genom att i förordet tala om sin ”indignation”.

I Kvinnohistorisk uppslagsbok ﬁ nns en deﬁ nition på begreppet In-digna tionslitteratur. Där står:

Nedsättande benämning på de arbeten genom vilka många nordiska författarinnor på 1880-talet protesterade mot omyn-diggörandet av den gifta kvinnan, mot den dubbelmoral som gav endast mannen rätt till erotiska experiment och mot andra orättvisor.³⁹⁶

Begreppet tycks med denna deﬁ nition sålunda vara knutet till en viss tidpunkt och till en viss litteratur skriven av kvinnliga författare.

Protesterna var koncentrerade till kvinnans underordnade ställning och de orättvisor det förde med sig. Men som jag nämnde i första kapitlet upplevde de norrländska författarna i början av 1900-talet att deras landsända var bortglömd och i sitt hävdelsebehov använde även de – ofta med framgång – indignationen som redskap i sina litterära verk.

Astrid Värings indignation i I som här inträden… riktar sig mot ett – som hon kallar det – ”diktatoriskt” statligt system, nämligen den svenska sinnessjukvården. Av förordet framgår att Astrid Värings vrede riktar sig mot missförhållandena på sinnessjukhusen och att hon genom att belysa ett enskilt fall vill uppmana till handling. I slutet av förordet till I som här inträden… står det:

Om jag med min bok kan bidra till att sprida ljus över detta och liknande fall och rikta allmänhetens uppmärksamhet på psykia-triens alltför stora och alltför litet kontrollerade makt, har denna bok inte skrivits förgäves. [s. 6]

Romanen skulle också kunna betraktas som en agitations- eller tendensroman. I Svenskt litteraturlexikon ger Harald Elovson både en förklaring och en historisk bakgrund till begreppet tendenslitteratur.

Det är en beteckning på litteratur som mer eller mindre avsiktligt och tydligt framställer eller ger stöd åt åsikter av skilda slag, särskilt po-litiska, sociala, religiösa, etiska och estetiska, skriver Elovson. Under

1800-talets första hälft utdömdes tendenslitteraturen av en konser-vativ kritik med motiveringen, att eftersom den tjänade ett visst syfte var den till förfång för det estetiska. Tendenslitteraturen kom ofta att i polemiskt syfte fästas vid företrädare för den realistiska och natura-listiska diktningen i Västeuropa och i USA. I USA var den företrädd framförallt av Harriet Beecher-Stowe, i Sverige av C. J .L. Almqvist och Fredrika Bremer. Senare skulle den unge Strindberg och åttitalis-terna sätta problem under debatt efter George Brandes uppmaning.

Avslutningsvis skriver Elovson att termen inte sällan användes pejo-rativt, i betydelsen konstnärligt undermålig litteratur, eftersom före-trädare för tendenslitteraturen ”gärna tecknar i vitt och svart och låter de personer som frambär författarens egen syn, framstå som helt goda och deras motspelare som helt onda”.³⁹⁷

I Romanens formvärld framförde också Staffan Björck som sin upp-fattning, att etiketten tendens på 1900-talet fått en förklenande färg.

Men i sin framställning reserverar Björck termen tendens till ”de fall där författaren har ett agitatoriskt syfte med sitt verk, dvs. önskar driva läsarens eget tänkande och handlande i en viss riktning”.³⁹⁸ Även Bertil Romberg har en likartad deﬁ nition: Tendensen är ”förfat-tarens försök att aktivera läsaren, att engagera honom för de tankar eller känslor, den livsuppfattning eller samhällssyn som ryms i verkets tema”.³⁹⁹ Staffan Björck för även ett resonemang om den estetiska kontra den agitatoriska litteraturen på C. J. L. Almqvists tid. I det sammanhanget nämner Björck, liksom Elovson, romanen Det går an (1838). Han skriver att redan på 1840-talet uppstod i Sverige en strid om tendenslitteraturen. C. J. L. Almqvists Det går an bidrog starkt till att utlösa den striden, menar Björck.⁴⁰⁰ Denna realistiska berättelse väckte en enorm uppmärksamhet när den kom ut på grund av dess respektlösa syn på olika samhällsföreteelser, framförallt kyrkan och äktenskapet och ledde till att Almqvist förlorade sin tjänst på Nya Ele-mentarskolan i Stockholm. Johan Svedjedal skriver i kommentaren till en språkligt moderniserad version av 1838 års upplaga:

Det går an skulle inte ha väckt sådant uppseende om inte alla dessa idéer berättats så skickligt och rättframt. Alltsammans är ett elegant och otvunget mästarnummer. […] Det går an är lika mycket epokgörande i sin kärleksfulla realism som i sin politiska djärvhet.⁴⁰¹

Av det här exemplet skulle man kunna dra slutsatsen, att ju skick-ligare författaren är som konstnär desto starkare effekt får tendensen

i verket. I Kleines literarisches Lexikon antyds en sådan uppfattning om tendensromanen. Man anser t.o.m. att varje stort diktverk med en bestämd idé eller åskådning kan i vidaste bemärkelse betraktas som tendensdikt. Vanligast är dock enligt lexikonet att uppdraget eller agitationen är huvudändamålet och bestämmer den konstnärliga in-riktningen, då begreppet tendensdiktning användes:

Tendenzdichtung: Im weitesten Sinn könnte so jede Dichtung gennannt werden, die für bestimmte Ideen u. Anschauungen wirbt. Ist diese Idee weit u. tief genug u. wirbt dafür die künst-lerische Gestaltungshöhe, so ist jede große Dichtung bis zu ge-wissem Grade T. Gewöhnlich aber versteht man unter T. solche, wo das Werben deutlich Hauptzweck ist u. die künstlerische Gestaltung bestimmt. Man unterscheidet polit., religiöse u. welt-anschauliche T.⁴⁰²

I Det går an kan man kanske säga att båda dessa företeelser sam-manfaller. Tendensen är huvudändamålet och bestämmer den konst-närliga inriktningen men det är tack vare författarens skicklighet som berättare som den tendensiösa argumenteringen får en stark effekt på läsaren.

Misslyckad tendensdikt är inte dikt längre utan utomlitterär pro-paganda menar Staffan Björck. Han låter Viktor Rydberg framföra varningen: ”misslyckad tendensdikt är den, där det praktiska syftet stäckt fantasins vingar och kvävt eller förhindrat ämnets konstnärliga behandling”.⁴⁰³ Då det gäller huvuddelen av den moderna tendens-litteraturen anser Björck att den konstitueras ”av en målmedveten ensidighet i valet och genomföringen av motivet”, något som kan ge positiva resultat. Han ger bl.a. som exempel den socialt-nationella tendensen i Rid i natt! Den romanen är ”omisskännligen en frukt av skildringen av en enstaka frihetskämpes heroiska motstånd mot grymma orättvisor”. Björck menar att här ligger tendensen i berät-telsen själv, inte i någon teoretisk-intellektuell utbyggnad och att ensidigheten givetvis är något fullt tillåtet. Rid i natt! är exempel på vilket värdefullt resultat som kan nås. Som framgår av föregående kapitel har jag där jämfört Rid i natt! med Astrid Värings Katinka och bl.a. pekat på det motståndstema som ﬁ nns i den förra romanen men helt saknas i den senare.

Björck avslutar sitt avsnitt om tendenslitteratur med att konstatera att det är ”kritikernas uppgift att pröva från fall till fall, om den

moti-viska tendensen verkligen varit konstnärligt fruktbar eller bara tillgo-doser utomlitterära, agitatoriska syften.”⁴⁰⁴

I vissa fall övergår tendensen till att bli en ideologisk agitation. Om detta har Susan Robin Suleiman skrivit i Authoritarian Fictions. The Ideological Novel as Literary Genre (1983). Hon behandlar där romaner som har ett klart ideologiskt budskap; romaner som försöker övertyga sina läsare om det korrekta i att tolka världen på ett särskilt sätt. ”I call such novels ideological […] in the more narrow sense in which we might call a discourse ideological if it refers explicitly to, and identiﬁ es itself with, a recognized body of doctrine or system of ideas.”⁴⁰⁵

Suleiman tillstår att ordet ideologi är ett tvetydigt begrepp, efter-som det kan deﬁ nieras på så olika sätt. Hennes egen användning av termen är också något dunkel när hon säger: ”Despite my use of the term that is so closely identiﬁ ed with Marxist theory and criticism, this study is not Marxist in approach or allegiance.”⁴⁰⁶

Suleiman har, menar jag, rätt i att begreppet ideologi är ett svår-fångat uttryck och blir än mer svårhanterligt när det användes om en romangenre.

I artikeln ”Ideology and the Novel” försöker Carolyn Betensky reda ut de olika uppfattningarna om begreppet. Artikeln utgår från att det först verkar så enkelt att fastställa vilka typer av romaner som tillhör den här genren, dvs. ideologiska romaner, nämligen de roma-ner som försvarar en form av moralisk, social, politisk eller religiös tro och förmedlar den tron till läsaren. Men sedan vänder Betensky på perspektivet och säger vad många nutida litteraturkritiker också framhåller, ”any novel may be considered ideological in the sense of reﬂ ecting an ideology”.⁴⁰⁷

Betensky ger dock en av många möjliga deﬁ nitioner på termen ideologi:

[…] a set of ideas you share with others who think as you do; this ideology you share may typify the group you belong to because it reﬂ ects your group interests.⁴⁰⁸

Därmed har hon begränsat termen till människors grupptänkande, deras beteende och normer. Med den aspekten går hon vidare och förklarar att termen ideologi – studiet av dess orsaker och verkan – numera mest associeras med författare inom den marxistiska tra-ditionen. Hon ställer sedan ﬁ losoferna Louis Althusser och Michel Foucault mot varandra i den meningen att den förste förklarar ”how ideology not only permeats but even constitutes all aspects of society.”

Medan den andre förkastar termen ideologi ”for its suggestion that something called ’truth’ might be its opposite.”⁴⁰⁹

Till slut ställer sig Betensky frågan om det är möjligt att tala om den ideologiska romanen som en genre. Hon kommer dock fram till slutsatsen att det ﬁ nns en romantyp på vilken man kan använda den termen: ”a subcategory of novels that meet certain stylistic or thema-tic criteria.” Betensky anser att den som i vår tid har lyckats bäst i sitt försök att deﬁ niera genren är just Suleiman i sin bok Authoritarian Fictions.⁴¹⁰ Man skulle därför enligt Betensky tills vidare kunna nöja sig med den tolkning Suleiman gör av begreppet ideologi och i förläng-ningen ideologisk roman.

Jag vill dock göra ett tillägg angående begreppen idé och ideologi.

Eva Hœttner Aurelius har skrivit om begreppet idé ur litteraturteo-retisk synvinkel. I en artikel preciserar hon termen idé på följande sätt:

”Det grundläggande elementet i detta begrepp är ’allmänbegrepp’, det vill säga tänkandet om det generella (allmänna) med avseende på det som framträder för medvetandet.”⁴¹¹ Idéerna ingår ofta i en mer eller mindre systematisk helhet, i en religion, en ﬁ losoﬁ , en världs-åskådning eller en ideologi. Det är fråga om ett abstrakt tänkande om framförallt människan, naturen och Gud, om hur dessa storheter är beskaffade och hur de förhåller sig till varandra. Hættner Aurelius menar att man brukar dra en gräns mellan idé, världsåskådning, ideo-logi å ena sidan och kultur, mentalitet och marxistisk ideoideo-logi med dess distinkta föreställningsvärld å andra sidan.⁴¹² Hon anser att den senare konstellationen står nära sociologin, eftersom det handlar om tankemönster, attityder och beteenden hos grupper av människor.

Hon skiljer sålunda på ett idéanalytiskt perspektiv och ett kulturso-ciologiskt perspektiv:

Detta innebär att man tenderar att föra undersökningar av exem-pelvis det platonska, augustinska, kalvinistiska eller hegelianska i en enskild text eller i ett författarskap till det idéhistoriska och idéanalytiska perspektivet, medan en undersökning av en grupps åskådning, t.ex. en borgerlig eller patriarkal åskådning i mass-marknadslitteratur, förs till ett kultursociologiskt perspektiv.⁴¹³ Jag är av den uppfattningen att Susan Robin Suleiman och Carolyn Betensky använder begreppet ideologi i denna senare betydelse, dvs. i ett kultursociologiskt sammanhang.

Den romangenre Suleiman behandlar är både ideologisk och ﬁ ktiv.

Det problematiska är kombinationen eller snarare friktionen mellan

dessa båda diskurser. Med detta menar hon – precis som Björck – att om den ideologiska demonstrationen blir för stark kan den spränga romanens gränser. Suleiman använder uttrycket roman à thèse för dessa ideologiska romaner, vilket enligt henne är en accepterad term inom litterär teori, men hon tillägger: ”ill-understood and unanalyzed term”. Därför ställer hon sig följande fråga: ”What is generic status of the roman à thèse, and what signiﬁ cant problems does it raise for contemporary thinking about literature?”⁴¹⁴

I vanligt kritiskt språkbruk har termen roman à thèse en starkt ne-gativ bibetydelse, menar hon, något som jag tidigare nämnt angående indignations- och tendensromanerna. Man anser att den står alltför nära propagandan för att vara konstnärligt giltig. Ingen författare med självaktning skulle vilja få den stämpeln på sin roman. En roman à thèse är alltid ett verk av någon annan. Suleiman citerar bl.a. författaren Alain Robbe-Grillet som menar att denna genre är ”despised above all others”⁴¹⁵

Suleiman skriver att redan 1904, kort efter att termen hade blivit allmänt vedertagen i Frankrike, var det ett stort antal författare som fördömde genren, trots att några av dem skrev romaner som uppenbart kunde räknas till roman à thèse. I stället för att vara baserad på opar-tiska observationer, presenterade denna genre en falsk bild av världen, menade man. Men Suleiman uppmärksammar att ﬂ era författare på högerkanten ansåg att de själva skrev idéromaner, medan de påstod att många författare på vänsterkanten skrev i roman à thèse-genren.

Samma uppfattning hade vänstersidans författare om dem till höger.

Att skriva en idéroman betydde att inte deformera verkligheten för mycket, som författaren Paul Bourget uttryckte det. Enligt Bourget skulle det sålunda vara enbart en gradskillnad mellan idéroman och roman à thèse. Suleiman är inne på den linjen i sin kommentar när hon inom parentes skriver: ”The crucial question , of course, is how Bour-get deﬁ ned, and how one can deﬁ ne ’too much’ in the phrase ’defor-ming reality too much’.” Suleiman sammanfattar: ”the roman à thèse is particularly interesting because it offers an extreme, and therefore all the more ’visible’, version of a more general phenomenon.”⁴¹⁶

Det intressanta här är den negativa attityden till genren roman à thèse. Kritiker anser således att den står för nära propagandan för att den ska kunna anses konstnärligt giltig.

Hur deﬁ nierar då Suleiman själv genren roman à thèse? ”In order for a work to be perceived as a roman à thèse […] it must signal itself as being primarely didactic and doctrinaire in intent.”⁴¹⁷ Det som skiljer

denna typ av romaner från andra romaner och genrer är vissa identi-ﬁ erade drag:

One of these traits, and no doubt the most important one, is that romans à thèse formulate, in an insistent, consistent, and unam-biguous manner, the thesis (or theses) they seek to illustrate. In a roman à thèse, the ”correct” interpretation of the story told is inscribed in capital letters, in such a way that there can be no mistaking it;⁴¹⁸

Suleiman betraktar roman à thèse som en undergenre till den realis-tiska romanen, vilket gör att man kan skilja den från genrer som t.ex.

den religiösa eller politiska allegorien eller den ﬁ losoﬁ ska berättelsen vilka, ”although they share the didactic and persuasive vocation of the roman à thèse, are differentiated from it by their status as nonrealist narratives”.⁴¹⁹

Suleiman sammanfattar sitt resonemang med att säga att roman à thèse är en genre splittrad mellan ”roman” och ”thèse”. Skillnaden mel-lan den och den realistiska romanen beskriver hon på följande sätt:

In document Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften: Astrid Väring: konservativ författare i Folkhemmets Sverige (Page 184-200)