Utgångsläge
I den icke publicerade tävlingsromanen ”Både – och” uttalar sig hu-vudpersonen Tora påföljande sätt:
En prisroman gick vanligen fi nt i bokhandeln på grund av rekla-men och allmänheten förblandade som vanligt succén med det litterära värdet. För det mesta var det bara ett smart geschäft, som ingenting hade att göra med allvarligt litterärt skapande.238 Två år efter att Väring låtit sin huvudperson förkunna denna meta fi ktiva kommentar deltog hon för andra gången i en litterär pristävling och vann första pris med romanen Katinka. Den blev 1942 års bästsäljare med 20.000 exemplar. Som jämförelse kan nämnas att året före hade Vilhelm Mobergs Rid i natt! vunnit bästsäljarligan med 45.000 exemplar.239 Prissumman för Katinka var 25.000 kr. Till turer-na kring den första pristävlingen, för vilken ”Både – och” var tänkt återkommer jag till.
Arrangörerna för den andra litterära pristävlingen som Astrid Väring deltog i var utgivaren Wahlström & Widstrand (W&W), Svensk Filmindustri (SF) och Hemmets Journal. Romanen skulle så-lunda anpassa sig till tre olika medier med tre olika förhållningssätt till sin publik. Den fråga som därmed inställer sig är följaktligen: Är Katinka enbart resultatet av ”ett smart geschäft”?
Syftet med kapitlet är att undersöka vilka omständigheter som drev Astrid Väring att skriva tävlingsromanen Katinka. I romanen ”Både – och” med dess metafi ktiva inslag hade hon ju låtit sin huvudperson uttala sig mycket negativt om den typen av romaner. Att det låg eko-nomiska orsaker bakom är lätt att inse Men fanns där också politiska motiv? Astrid Väring vann första pris. Hon lyckades alltså utforma sin roman så att den föll arrangörerna på läppen. Jag menar att den negativa lärdom hon dragit av sin tidigare förläggare Folke Lars Höker berg och den prisroman som han föreslagit henne att skriva två
år tidigare hade betydelse för hennes framgång med Katinka och för hennes kontakt med den nye förläggaren på Wahlström & Widstrand, Holger Schildt. Tack vare den korrespondens som fi nns bevarad mel-lan Folke Lars Hökerberg och Astrid Väring åren 1940-1942 får man klart för sig att det kontroversiella förhållande som rådde mellan de båda parterna knappast kunde vara befrämjande för Astrid Värings författarskap och gjorde henne angelägen att hitta en ny förläggare med en mindre taktlös inställning till sina författare. Ett andra syfte med kapitlet är därför att undersöka hur hon klarade balansgången mellan de tre arrangörerna och hur hon lyckades anpassa romanen efter marknadens önskemål.
Utgångsläget är följande:
Som jag nämnde i föregående kapitel hade Astrid Väring en omväl-vande kärleksupplevelse i slutet av 30-talet vilket ledde till separation från maken Eugen Väring och ett hastigt uppbrott från Vänersborg, där familjen bott i nästan 20 år. I början av 1940-talet bodde Astrid Väring i Stockholm tillsammans med sina två barn. Då hade redan hennes älskade, tysken Ernst Lœwe, övergett henne. Författaren be-fann sig i en utsatt ekonomisk och känslomässig position. Också hen-nes politiskt konservativa hemvist bidrog till ett trängt läge, i synner-het i förhållande till författareföreningens radikala styrelse. Hennes nära vänskap med den tyskvänliga Magda Bergqvist von Mirbach, som drog in henne i nazistiska kretsar i början av kriget, försvårade ytter-ligare hennes kontakter med författareföreningen. Jag vill undersöka vilken betydelse denna utsatta situation hade för hennes författande.
Katinka skrevs i början av andra världskriget, då den svenska re-geringen uppmanade till neutralitet, nationell samling och beredskap mot en hotfull omvärld. Man hade bl.a. inskränkt tryckfriheten, för att inte smädliga och förgripliga yttranden om främmande makt skulle kunna spridas. Detta ledde till att inte mindre än 280 skrifter beslag-togs under perioden 1940-1942.240 Censurhotet hindrade författare att låta trycka vad de skrivit eller att välja förtäckta framställnings-former, såsom allegoriska, mytologiska och historiska omskrivningar för att gestalta ett politiskt budskap.241 Hur påverkade den politiska stämningen Astrid Värings romanskrivande? Finns det något politiskt budskap i Katinka? Tillhör romanen den under kriget så vanliga be-redskapslitteraturen?
All tolkning har en komparativ aspekt. När jag läste Katinka första gången föreföll det mig som om jag hade läst den förut. Jag kände igen motiv i romanen men också stilen och i viss mån berättartekniken från andra romaner av författaren. Däremot har de dialektala inslagen nästan försvunnit. I min undersökning av Katinka använder jag några
andra verk av Astrid Väring som jämförelser, eftersom jag anser att de kastar nytt ljus över den aktuella texten. Men där fi nns också en roman av en annan författare som jag funnit betydelsefull, nämligen Rid i natt! av Vilhelm Moberg. Den kom ut 1941 och blev genast en mycket uppmärksammad bok i det isolerade Sverige. Astrid Värings anknytning till Rid i natt! och till andra verk som kom ut vid den här tiden kan ytterligare belysa hennes sätt att förhålla sig till den politiska verkligheten och därmed också förtydliga romanen Katinka.
Eftersom Katinka ingick i en pristävling fi ck den många recensio-ner. Vad hade då recensenterna för uppfattning om litterära pristäv-lingars betydelse för det konstnärliga skapandet? Vad ansåg de om Katinka? Det visar sig att här bryts en elitistisk kritikeruppfattning om litterärt skapande mot en mera publiktillvänd föreställning. Jag avslu-tar kapitlet med att spegla avståndet mellan dessa båda ståndpunkter och ge argumenten för vars och ens hållning.
Det fi nns dock ytterligare en faktor som gör Katinka spännande att undersöka. Man kan nämligen följa tillblivelsen av romanen i för-fattarens brev till systern Tyra Glas.242 Samtidigt som författaren är upptagen av helt andra göromål i den konkreta verkligheten anförtror hon systern de svårigheter som är förknippade med att komma igång med skrivandet och ge sig i kast med själva skrivprocessen. Breven till systern speglar ögonblicket som jag nämnt tidigare och visar hur Astrid Väring för tillfället känner sig, vilka tankar hon har och vilka problem hon brottas med.
Biografisk bakgrund
Astrid Värings första år i Stockholm
På sommaren 1939 befann sig Astrid Väring i Stockholm, ensam och övergiven av två män. De båda männen var den tyske affärsmannen Ernst Lœwe, som Väring träffat ett par år tidigare i Frankrike och blivit förälskad i men som nu övergivit henne för en annan kvinna, och hennes man Eugen Väring, som kastat ut henne ur hemmet i Väners-borg på grund av hennes otrohet. Denna sommar skrev författaren den sista och fjärde delen, Härmfågeln, i serien om den Scherdinska släkten.243 Den kom ut på hösten samma år.
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut. Då hade redan de båda ungdomarna Väring, Terje och Ulla, fl yttat till sin mamma i Stockholm.
Romanen Härmfågeln blev ingen framgång. Enligt bokhandlarna hade den skrämt bort författarens trogna läsekrets på grund av sin tunga och dystra stämning. Detta påstod bokförläggare Hökerberg i ett brev till Väring.244 Vad värre var hade författaren blivit skyldig det utgivande förlaget, Norstedts, 600 kr till följd av bokens dåliga försälj-ningssiffror. Det är nog inte helt fel att anta, att den misströstan som kommer till uttryck i romanen hänger samman med den förtvivlan Astrid Väring kände, när Ernst Lœwe lämnade henne. Konsekven-serna av kärlekshistorien kom i själva verket att prägla författarens liv under de första krigsåren. Hon gick t.o.m. så långt, att hon bad sin syster Tyra Glas att skriva till den tyske affärsmannen och be honom betänka vilken stor skada han hade ställt till med. Försöka få honom att förstå att Astrid Väring förlorat allt för hans skull och riskerat hela sin existens.245 Om systern verkligen skrev ett sådant förödmjukelsens brev till Ernst Lœwe är inte känt, men faktum kvarstår att Astrid Vä-ring i början av andra världskriget inte bara befann sig i en ekonomisk utan också i en känslomässig kris.
Astrid Väring var författare och ville inte ägna sig åt något annat än författarskap. Det var på sina romaner, noveller och artiklar hon skulle försörja sig och sina barn. Hennes liv som författare var sålunda beroende av vad och hur mycket hon lyckades skriva. Hon fi ck vis-serligen ett mindre underhåll från exmaken för de båda ungdomarna, men detta skedde inte utan en ständig strid med den betalningsovil-lige Eugen Väring. Systern Tyra Glas i Umeå blev räddningen, när pengarna var slut och ekonomin körd i botten. Systern ställde upp och räddade situationen gång efter annan.
Tack vare vänner hade Astrid Väring kommit över en tvårumslä-genhet i Traneberg i Stockholm. Där bodde hon först ensam något år men sedan tillsammans med sina två barn. I två rum och kök skulle sålunda tre personer bo och där skulle författaren också skriva sina böcker. Vilka svårigheter det vållade är lätt att inse. Dock ska sägas att Väring under någon period 1940-41 fi ck möjlighet att vistas i förfat-tarnas gästhem i Sigtuna och under några vårmånader 1942 fi ck hon hyra en kontorslokal i Stockholm. På dessa ställen kunde hon mera ostört ägna sig åt sitt författarskap.
Sonen Terjes studier på Stockholms Högskola försenades betydligt på grund av ständiga inkallelseorder. Dottern Ulla började på Brom-ma läroverk hösten 1939. Hon råkade de första åren ut för talrika sjukdomar och var långa perioder borta från skolan. Astrid Väring skrev i brev till Tyra Glas: ”Det blir kanske knalt med mitt författar-skap de här åren, men sen får jag det väl lugnare. Jag kan ej övergiva
barnen, de behöver mig så väl.”246 Tydligt är att Astrid Väring och hennes barn kom varandra närmare än någonsin tidigare under dessa år inte bara i bokstavlig utan också i bildlig bemärkelse. Det pris hon fi ck betala var att författandet kom i kläm. Visserligen fortsatte hon att skriva noveller och en och annan artikel för veckotidningar, men det var romanskrivandet hon ville ägna sig åt för det gav pengar och renommé. Hur skulle hon få tid till det?
Brevväxlingen mellan Hökerberg och Väring
Redan i september 1939 hade Astrid Väring tagit kontakt med bok-förläggare Folke Lars Hökerberg. Korrespondensen mellan Höker-berg och Väring kan man som tidigare nämnts följa i de brev som fi nns bevarade och i Värings kommentarer till systern. Man kan här sålunda få en bra bild av det som Johan Svedjedal kallar ”författandets vardagsvillkor” med vad det innebär av omarbetning av manuskript, förläggares oönskade ingrepp i texten, reklamkampanj, honorar, för-säljning och till sist förlagsbyte.247
Hökerberg föreslog Astrid Väring att delta i en nordisk litterär pristävling som förlaget hade utlyst. Det skulle vara ”en bok om yr-keskvinnor”, skrev Astrid Väring i brev till systern och prissumman uppgick till 10.000 kr.248 Tävlingsbestämmelserna har jag inte lyckats få tag i. Men i ett brev från Hökerberg till Väring den 25.1.1940 fram-går att det var fråga om en yrkesroman,249 vilket stämmer med upp-gifterna till systern.250 För en författare med stora penningbekymmer var det lockande att delta i tävlingen och Astrid Väring satte igång att skriva. Kontakten med Hökerberg var inte enbart en dans på rosor för författaren men ledde ändå till att hon bytte förlag från Norstedts till Hökerberg. Hon fi ck samtidigt i uppdrag av Hökerberg att bearbeta en roman och översätta tre andra från engelska, vilket hon behövde för sin försörjning men tog tid från eget författande. De romaner hon översatte var följande: Ernest Raymond, Miraklet i Bredon, (1940) och Floden, (1941) samt Harold Dearden, Vår osäkra värld, (1941). Den bearbetade romanen var skriven av den 1940 bortgångne Elisabeth Högström-Löfberg och fi ck titeln Att få älska, (1942). För romanbe-arbetningen fi ck Väring 750 kr. vilket enligt Hökerberg kunde anses vara en rimlig ersättning, ”enär honoraret ju överstiger ett översätt-ningsarbetes, fastän arbetet torde vara både mindre tidsödande och krävande”.251 Elisabeth Högström-Löfbergs roman hade gått som följetong i Idun under titeln ”Ingegärd Kragh möter kärleken”.252 Av fl era brev från Astrid Väring till Hökerberg framgår hur Väring trots
stor tveksamhet tog sig an bearbetningsuppdraget, vilka brister hon ansåg att romanen hade och på vilket sätt hon sedan bearbetade den.
Där står också att Väring ville ha 1.000 kr i honorar för uppdraget men att hennes namn absolut inte fi ck skymta i den bearbetade ver-sionen.253
Men hur gick det med författandet av prisromanen? Det gick inte alls bra. Väring skrev visserligen ett manuskript till en roman men var själv inte nöjd med det. Efter omarbetning lämnade hon dock in ma-nuskriptet till förlaget. Kort tid därefter fi ck hon tillbaka det ”jämte ett oförskämt brev”254 från Hökerberg. Brevet har följande lydelse:
Det är något slappt över hela manuskriptet ”Både – och”. Förfat-tarinnan har inte intresserat sig för en enda typ i boken, inte för ett enda uppslag. Det fi nns ingen inlevelse, ingen kraft, ingen geist – det är likgiltigt, slappt och tråkigt alltsammans.
Den charmlösa, tama novellskribenten-husmodern duger var-ken som husmor, författarinna eller huvudfi gur i en bok, så blekt och trött som hon skildrats.
Hennes man bara antydes, men verkar ju som om något kunde göras av honom.
Barnen ha inte fått ens en antydan till personteckning.
T.o.m. det goda uppslaget med Sparres staty har fuskats bort av pur lättja.
Manuskriptet bör rivas sönder. Det duger inte ens som grund-val till något, så i på tok fel sinnesstämning och tankeslapphet har det kommit till.
Kan inte Fru Väring göra det av ekonomiska skäl, så erbjud Norstedt & Söner att få manuskriptet mot förskottet.
Intensiv inlevelse, berättarglädje, fi nslipning, mening och syfte krävs, om Ert författarskap skall kunna återvinna sina vänner. 255 Brevet tål att granskas lite närmare. Hökerberg skriver, att ma-nuskriptet är så dåligt att det borde rivas sönder. Men i nästa stycke föreslår han författaren att skicka det till Norstedt & Söner i utbyte mot ”förskottet”, dvs de 600 kr som Väring var skyldig Norstedts. Ett ganska fräckt förslag kan man tycka. Dessutom påminner han förfat-taren att skriva på ett sådant sätt, att hon får tillbaka sin läsekrets.
Detta upprepar Hökerberg i fl era brev till författaren, vilket måste ha upplevts som frustrerande. Men den oförskämda tonen till trots får man här klart för sig, att Astrid Väring hade haft svårt att engagera sig för tävlingsskrivandet. 256 Den 8.10.1940 skriver hon till systern,
att Hökerberg är en knöl och att han har ”uppehållit mig med sina tävlingar o elände, så nu är det väl för sent att få ut en bok i höst”.
Men författaren erkänner att boken har sina fel och ”åtminstone f.n.
är det kanske bäst att inte ge ut den. Jag skulle väl få hela V-g [Väners-borg] på mig. Så allting har väl en mening.” 257 Författaren rev dock inte sönder manuskriptet utan omarbetade boken ännu en gång och lämnade in den till Hökerbergs förlag. Den 8.3.1941 skriver hon till Tyra Glas, att hon tagit tillbaka manuskriptet: ”Jag vill ej ge ut en dålig bok […]. Att jag ej kan skriva så bra under nuvarande förhållanden kan vara sant.”258
Manuskriptet till romanen ”Både – och” fi nns bevarat i Astrid Vä-rings arkiv.259 Det är en roman med självbiografi ska inslag anser jag och därför av en viss betydelse för förståelsen av författarens situation vid tidpunkten för textens tillblivelse.
Man kan fråga sig varför Astrid Väring tog tillbaka det omarbetade manuskriptet. Var det enbart därför att det inte höll måttet eller fruk-tade hon också vänersborgsbornas reaktion? Dessa skulle mycket väl kunna läsa ”Både – och” som en nyckelroman.
Huvudpersonen i ”Både – och” är en medelålders, kvinnlig förfat-tare vid namn Tora. Hon är gift med läraren och teologen Edvin. Till-sammans har de två barn, en pojke och en fl icka. De bor i en småstad, Västerköping, där ”småsinne, avund och grym illvilja mot nästan”
lurar under den söta idyllen. Romanen handlar om Toras kamp för att bli respekterad som yrkeskvinna och författare. Men staden fördömer henne och gör maken till martyr, då Tora inte sköter hushållsarbe-tet som hon borde. Någon jämlikhet mellan könen existerar inte i Västerköping och Tora opponerar sig. Innerst inne var hon ”alltjämt samma obstinata revolutionär som alltid, som ofta tyckte stick i stäv mot vad ’folk tyckte’ och ’folk tänkte’ och till och med ibland vågade säga det alldeles högt”. (s. 25) Farhågan: ”Jag skulle väl få hela V-g [Vänersborg] på mig” som författaren skrev till systern tycks alltså vara befogad.
Huvudpersonen i romanen talar öppet om det motstånd som den gifta kvinnliga författaren måste bekämpa, innan hon får tid och möj-lighet att ägna sig åt sitt skrivande. Väring låter också sin huvudperson formulera sin roll som författare. Tora berättar om de konstnärliga eftergifter hon måste göra i sitt skrivande för att snabbt få pengar till familjens alla skulder. Hon talar resignerat men också sarkastiskt om de veckotidningsnoveller hon skriver på rutin i stället för att samla sig till ett större arbete. Men hon uttrycker också sina tankar om den tomhet hon känner inombords, att hon inte längre tror på något, att
hon förlorat den sälta som ”genombävat henne som en helig rysning av smärta och fröjd” i början av sin författarkarriär. (s.143f)
Manuskriptet ”Både – och” utger sig visserligen för att vara fi ktion men skulle kunna läsas som en metafi ktiv kommentar till Värings för-hållande till sitt författande. Jag citerar några avsnitt:
Hon tänkte på det materiella, visste ju, hon visste alltför väl, var-för hennes sista bok var dålig: hon hade skrivit den bara var-för att tjäna pengar. Också den hade varit en fl ykt undan hennes eget liv och hennes egna problem. Hon hade sålt sin själ i småbitar för en grynvälling och till slut hade själen försvunnit och bara vällingen fanns kvar.
Bredvid henne låg ett exemplar av ”Husfriden” – där stod hen-nes sista novell, den som hon betalt doktorräkningen med. Den hade fått en bra plats i tidningen och var illustrerad av en skicklig tecknare, som precis visste att träffa publiksmaken. Eller vad tid-ningen trodde vara publikens smak. Hennes novell gick också i stil med tidningens program, hon hade förstått att anslå just den rätta tonen. Man fi ck ju rutin med åren. Och visste vad folk ville ha. Och gav dem det, med alla ingredienserna blandade till en behaglig cocktail. Lagom mycket huslighet och lagom mycken frid, men med det lilla röda stänk av romantik och farlighet, utan vilken den sötaste idyll blir fadd. Ingenting, som oroade eller upprörde för mycket, ingenting, som ställde alltför farliga frågor. Utan bara något, som gav en stunds behaglig förströelse vid aftonlampan. (s. 94)
Håglöst gick hon vidare genom parken och köpte en tidning i kiosken. När hon ögnade igenom rubrikerna på första sidan såg hon att det stod ”Litterär pristävling” över en artikel och läste hastigt igenom den. Det var fråga om en roman med ett visst föreslaget ämne, läste hon, och priset var ganska kraftigt tilltaget.
Egentligen gillade hon inte pristävlingar, åtminstone litterära, de voro bara ett medel att på konstlad väg framtvinga nya talanger, som sedan smiddes fast vid den litterära Grottekvarnen, antingen de kände en inre drift att skriva eller inte. En bra bok kunde man inte skriva på befallning, tänkte hon, den måste tillkomma på grund av ett inre behov av att ge uttryck åt något, som författaren länge burit inom sig. Därför blev också resultatet av pristävlingar så ofta missvisande. En prisroman gick vanligen fi nt i bokhandeln på grund av reklamen och allmänheten förblandade som vanligt
succén med det litterära värdet. För det mesta var det bara ett
succén med det litterära värdet. För det mesta var det bara ett