Medan flertalet studier inom forskningen kring friluftsliv har fokuserat på individer som redan deltar i olika aktiviteter eller besöker olika områden har mindre uppmärksamhet riktats mot icke-deltagarna och icke-besökarna. Detta synes lite märkligt då kunskap om dessa grupper är central ur flera perspektiv, inte minst när det gäller att förstå mekanis- merna bakom deltagande friluftsliv och olika efterfrågan på rekreationsmöjligheter (Jackson, 1988; Jackson and Scott 1999). Kunskap om olika hinder blir allt viktigare då samhället generellt och friluftslivet specifik går i en riktning mot en ökad specialisering samtidigt som inslaget av olika kulturer och subkulturer ökar. Det finns många sätt att definiera hinder inom friluftslivet, och nedanstående formulering torde fånga in några av de viktigaste perspektiven;
"A constraint to leisure is defined as anything that inhibits people’s ability to
participate in leisure activities, to spend more time doing so, to take advantage of leisure services, or to achieve a desired level of satisfaction" (Pigram & Jenkins, 1999;
Jacksson, 1988).
Som tidigare noterats var mycket av den tidigare forskningen kring friluftsliv ofta kvantitativ och relativt deskriptiv. Detta gäller även studier som fokuserat på hinder kring friluftsliv. Studier som gjordes under 1960- och 70 talen fokuserade ofta på deltagande i fritidsaktiviteter och hur detta kunde relateras till olika socioekonomiska faktorer. I Nordamerika har flera sammanställningar gjorts över dessa studier, bland annat inom ramen för ORRRC (Outdoor Recreation Resources Review Commission), och många uppvisar ett sammanfallande mönster (Manning, 1999; Kelly, 1980; Sessons 1961) där man bland annat finner att ålder är kraftigt negativt korrelerat med deltagande i aktiviteter som kräver fysisk kondition eller uthållighet; att inkomst påverkar endast ett mindre antal aktiviteter med en "kostnadströskel"; att kön är korrelerat främst med aktiviteter som historiskt har betraktats som maskulina, t.ex. jakt; att utbildning är bara delvis korrelerat till deltagande i ett fåtal aktiviteter; och att etnicitet är kraftigt korrelerat till deltagande i ett flertal naturorienterade aktiviteter.
En slutsats från dessa studier var att socioekonomiska faktorer visserligen kan vara starkt korrelerade till deltagande i specifika aktiviteter men att de ofta har en begränsad förklaringsgrad när det gäller deltagande i friluftsliv mer generellt. Detta kom att föranleda ett ökat intresse för kulturella aspekter och dess betydelse för deltagande (Burch, 1970), inte minst i den mångkulturella USA. Denna forskning har bland annat visat på socialgruppens betydelse för deltagande och motivation, både vid själva utövandet av aktiviteten och i större sammanhang genom sociala nätverk etc. (Burch, 1964; Schuett, 1995; Stokowski & Lee, 1991). Ytterligare en betydelsefull faktor i socialiseringsprocessen är individens uppväxtmiljö. Flera studier har funnit att expone- ring för olika friluftsaktiviteter i unga år är positivt korrelerat med deltagande när man blir äldre (Kelly, 1974; Manning, 1999; McGuire et al., 1987).
Etnicitet och genus
Två områden som speciellt har studerats är vilken roll etnicitet och genus har för deltagande i friluftsliv. Studier från Nordamerika har framför allt jämfört den vita befolkningens rekreationsvanor med olika minoriteter (afrikaner, sydamerikaner) och funnit att de senare deltar i mindre utsträckning i vad som kan betecknas som traditionella friluftslivsaktiviteter (Manning, 1999). Bland annat visar dessa studier att minoritetsgrup- per generellt söker sig till mer tillrättalagda och urbana rekreationsmiljöer i större grupper närmare bostaden. På frågan varför det föreligger skillnader i rekreationsvanor mellan olika etniciteter har tre teorier lyfts fram (Washburne, 1978; West 1989);
1. att minoritetsgrupper har ekonomiska nackdelar genom diskriminering (maginalitetsteorin)
2. att skillnader i rekreationsvanor beror på olika sub-kulturella värderingar (etnicitets- teorin)
3. att minoritetsgrupper upplever personell eller institutionell diskriminering som hindrar deras deltagande i friluftsaktiviteter
Studier som testat dessa teorier bekräftar att de alla har relevans (Manning, 1999), men att sambanden mellan friluftsliv och olika sub-kulturella faktorer är mycket komplexa och endast kan förstås genom att ta hänsyn till flera olika parametrar (McDonald & Hutchin- son, 1986; West, 1989; Johnsson et al., 1998). Bilden grumlas ytterligare av att många olika forskningsmetoder har använts för att studera etnicitet inom friluftsliv vilket gör det svårt att jämföra resultat mellan olika studier. Manning (1999) konstaterar också att beroende på vilken av ovanstående teorier som är giltig kommer åtgärderna att se olika ut för att komma till rätt med problemen. Om exempelvis minoritetsgrupper har ekonomiska nackdelar kan en metod vara att subventionera deltagande i friluftsliv, medan skillnader i rekreationsvanor orsakade av kulturella värderingar snarare innebär att service och infrastruktur kring rekreationsområden ska utformas på ett sätt som passar dessa värderingar.
Det senare perspektivet reser den mer övergripande frågan kring vilka normer som gäller i samhället då vi definierar vad friluftsliv är och vilka aktiviteter människor förväntas delta i (jfr. de inledande kapitlens beskrivning av friluftslivets framväxt och definitioner). Detta med betydelsen av samhällets normer är sannolikt också en orsak bakom en så påtaglig fråga som problematiken kring överskattning när det gäller kvantitativa mått på allmänhetens deltagande i friluftsliv. Detta enligt det rätt rimliga antagandet att många har en tendens att överskatta sitt deltagande i aktiviteter som av samhällsnormen lyfts fram som eftersträvansvärda – och på ett liknande sätt kan tendera att underskatta sitt deltagande i sådant som lyfts fram som negativt (jfr. friluftsliv och alkoholkonsumtion). I en studie av friluftsengagerade (medlemmar i friluftsorganisatio- ner) uppgav dessa t.ex. lägre friluftsaktivitet än SCBs mått för allmänheten (Sandell, 1996a). En förklaring kan vara att SCBs fråga "övertolkats" av dess respondenter i den bemärkelsen att man mera indikerat en ambition att vara ute – i enlighet med den allmänt positiva kulturella "laddning" som friluftsliv har – än i vilken utsträckning man faktiskt varit det. En sådan överskattningstendens kan nog hållas tillbaka i en mer koncentrerad undersökning där man vet att man också senare kan komma att bli personligt intervjuad
mer i detalj (som i Sandell, 1996a). En tolkning i denna riktning stöds t.ex. av Kardell (1985:1) som skriver att "årslånga kontroller ute i skogen avslöjade dock att de tillfrågade överskattat sitt friluftsutnyttjande 4-7 gånger" jämfört med SCBs siffror. Se även senare studier av Kardell & Lindhagen (1995) som pekar i samma riktning. Det bör dock poängteras att även om detta förstås är ett problem om man anser att uppgivna siffror är faktiska siffror så är den underliggande uppskattningen och intresset för friluftsliv ett viktigt faktum i sig. Vi kan t.ex. jämföra med opinionsundersökningar, betalningsviljeun- dersökningar och demokratiska processer som just har den typen av viljeyttringar som underlag för t.ex. samhällsplanering.
Från forskningen kring genusperspektiv har flera paralleller till den om etnicitet. Här kan två generella slutsatser dras; dels att likheterna mellan könen ofta är mer påfallande än olikheterna, dels att skillnader i deltagande framför allt kan hänföras till mer
ansträngande aktiviteter eller aktiviteter som av tradition har varit maskulina, t.ex. jakt, fiske och vildmarksliv (Christensen et al., 1986; Hartman & Cordell 1989; Roggenbuck & Lucas, 1987). Senare forskning har sökt efter förklaringar till de skillnader man funnit mellan män och kvinnor utifrån olika förklaringsmodeller; 1) att fritid som koncept är mindre passande för kvinnor än män, 2 att den traditionella dikotomin mellan arbete och fritid passar sämre för kvinnor, 3) att det finns kulturella skillnader mellan könen som kan förklara skillnader i rekreationsvanor, och 4) att kvinnor generellt är med hindrade att delta i fritidsaktiviteter än män bland annat på grund av ett större familjeansvar (Man- ning, 1999). Det senare perspektivet leder oss in i en forskningsgenre som mer principiellt har studerat hur olika hinder påverkar deltagande i aktiviteter inom friluftslivet.
Det är svårt att avgränsa den forskning som explicit handlar om hinder. På sätt och vis kan man betrakta all forskning som fokuserar på exempelvis ålder, kön eller etnicitet i relation till friluftsliv tillhörande denna kategori. Men sedan mitten av 1980-talet har försök gjorts att utveckla mer speciella teorier som förklarar varför människor inte deltar i olika fritidsaktiviteter (Jackson, 1988; Jackson 2000; Jackson & Scott, 1999). Utveck- lingen kan dels ses som en naturlig vidareutveckling av de mer deskriptiva studierna, men kanske också mot bakgrund av de begränsningar som olika s.k. "rationella beslutsmodel- ler" visat i dessa sammanhang (Desbarats, 1983). Man kan i sammanhanget notera att inom den ekonomiska teorin utgör budgetrestriktionen – d.v.s. individens tillgängliga resurser – ett alldeles uppenbart hinder som varit föremål för forskning i över ett sekel.
En modell över hinder för friluftsliv
Tre arbeten är centrala för utvecklingen av teorin kring hinder. I en studie av Crawford and Godbey (1987) identifierades tre typer av hinder; intra-personella, inter-personella och strukturella (se figur 8:1). Dessa integrerades av Crawford et al. (1991) i en
hierarkisk modell följt av en artikel av Jackson et al. (1993) där man utvecklade ett antal hypoteser om hur människor övervinner de olika hindren. I det senare arbetet pekar man bland annat på motivationens betydelse, dvs. att individer som har hög motivation för att delta har lättare att övervinna eventuella hinder. Därmed kom också teorin kring hinder att knyta an till ett betydligt bredare fält inom friluftsforskningen med fokus på individens
Figur 8:1. En hierarkisk modell över hinder för friluftsliv. (Efter Jackson E. L, Crawford, D. W. and Godbey, G. 1993. Negotiation of Leisure Constraints. Leisure Studies. 15, p. 9.)
Intra-personella hinder definieras som psykologiska tillstånd som påverkar individens preferenser för exempelvis en friluftsaktivitet. Det kan vara faktorer som stress, oro, hälsa, attityder, självbild eller upplevd erfarenhet. Inter-personella hinder relateras till sociala kontakter med andra människor, exempelvis förekomsten av vänner och bekanta som påverkar den egna möjligheten att utöva en viss aktivitet. Ett uppenbart exempel är tennis som kräver åtminstone en partner, saknas en sådan finns alltså ett hinder. De strukturella hindren omfattar många av de faktorer som traditionellt brukar förknippas med hinder som exempelvis låg inkomst, tillgänglig tid och fysisk tillgänglighet. Deltagande i exempelvis en friluftsaktivitet ska enligt teorin ovan vara en process där individen övervinner de tre typerna av hinder (Crawford and Godbey 1987; Jackson 1988; Crawford et al. 1991; Jackson et al. 1993). Resultat från praktiska tillämpningar är emellertid blandade. Höga kostnader och dålig hälsa har i flera studier varit relaterat till ett lägre deltagande (Jackson 2000; Kay and Jackson 1991; Shaw et al. 1991; Williams and Frigion 2000. Williams and Lattey (1994) fann att utförsåkning har en tydlig inter- personell dimension då individer som var mindre benägna att börja med skidåkning hade färre vänner och familjemedlemmar som var aktiva skidåkare. Det finns emellertid ett antal studier som tvärt emot vad teorin säger visar på ett högre deltagande hos individer som rapporterar högre grad av hinder (Bialeschki and Henderson 1988; Jackson et al. 1993; Kay and Jackson 1991; Shaw et al. 1991; Alexandris and Carroll 1997). Detta har förklarats med att dessa motsägelsefulla individer i själva verket är mer motiverade att delta och att eventuella hinder därmed i högre utsträckning övervinns. Forskningen på området är idag delvis inriktad på att försöka förstå dessa processer.
Exempel på tillämpande studier kring hinderproblematiken, varav flertalet har bygger på ovan nämnda teoribildning, återfinns inom skidåkning (Gilbert and Hudson 2000; Heberlein och Fredman, 2003; Hudson 2000; Hudson and Gilbert 1999; Williams and Fidgeon 2000; Williams and Lattey 1994), sportfiske (Aas 1995), vandring (Bialeschki and Henderson, 1988; Heberlein och Fredman 2003) och turistresor (Blazey 1987;
Leisure preferences Intrapersonal constraints Interpersonal compatibility and coordination Level of participation Interpersonal constraints Structural constraints Motivations (Attractions)
Fleischer and Pizam 2002; Haukeland 1990). Mycket av den teoretiska utvecklingen kring hinderproblematiken har gjorts inom socialpsykologin och idag utgör området närmast en egen genre inom den internationella fritidsforskningen.
Forskning kring hinder i Sverige
I Sverige har forskningen kring hinder inom friluftslivet, i likhet med den internationella litteraturen, till stor del hämtats från det bredare fältet fritidsforskning. Under framför allt 1980-talet producerades flera studier av den s.k. Norlinggruppen vid Göteborgs
universitet med fokus på förutsättningar och hinder inom fritiden, bland annat hos
befolkningen i Göteborgs och Karlskogas kommuner (Norling, 1983 och 1985; Norling & Gunnarsson, 1994). Vid detta tillfälle konstaterar man bland annat att det saknas bra material som handlar om hinder i såväl den svenska som utländska litteraturen. Karaktä- ristiskt för Norlings forskning är att den avser olika hinder som påverkar möjligheter att utnyttja fritiden på önskat sätt mer generellt och är alltså inte fokuserad på deltagande i specifika aktiviteter relaterat till exempelvis friluftsliv eller turism. De hinder man identifierar är (i fallande betydelse); psykologiska, trötthet, familjesituation, kostnader, avstånd, brist på anläggningar, handikapp och ålder. Enstaka hinder har sällan någon större effekt på hur nöjd en individ är med sin fritid utan det är först när flera hinder samverkar som det får en påtaglig effekt på andelen som säger sig vara missnöjda med sin fritid. Resultaten visar att flertalet hinder fungerar lika för män och kvinnor, men att yngre och medelålders kvinnor i högre grad upplever trötthet, psykologiska hinder och avstånd jämfört med män. Främsta hindret för yngre personer är ekonomiska faktorer och för äldre ålder, handikapp och psykologiska hinder. Småbarnsföräldrar, personer med lite fritid och invandrare identifieras i materialet som speciellt hindrade. I analysen av materialet konstaterar man vidare att olika hinders effekt är svår att uppskatta, men att den hänger samman med individens motiv. För att undanröja olika hinder behövs således kunskap även om behov (fysiska, sociala och psykiska) och motivation (inre och yttre) för deltagande i fritidsaktiviteter.
Flera av resultaten ovan finns också refererade i den turist- och rekreationspolitiska utredningen från 1983 (SOU 1983:45). Här kommer emellertid även turismen (fjärrekrea- tion) med i analysen där man identifierar låg inkomst som ett hinder att företa semesterre- sor eller skaffa fritidshus. Även här betonas särskilt betydelsen av psykologiska och sociala hinder. Man identifierar fyra särskilt viktiga "institutioner" – familjen, förskolan, skolan och föreningslivet – som har betydelse för motivationen och därmed möjligheten att undanröja många hinder. Utredningen betonar att barnfamiljernas ekonomiska och tidsmässiga resurser för turism och friluftsliv är oacceptabelt små i jämförelse med andra grupper, och att samhället måste finna former för att undanröja dessa hinder. Ytterligare en grupp som behöver särskilt stöd för att övervinna hinder är handikappade. I utredning- en konstaterar man att möjligheterna att någon form av friluftsliv som passar den enskilde individen är goda och att begränsningar hänför sig till framför allt tillgång på mark och vatten samt konflikter mellan dels olika friluftsaktiviteter, dels frilufts- respektive markägarintressen. Utredningen intar också i den tidens anda en skeptisk hållning till
kommersialiseringen av friluftslivet i form av dyr utrustning vilket man menar kan utgöra ett hinder för olika grupper att delta i vissa aktiviteter.
En studie kring hinder publicerad på senare tid i Sverige är den ovan citerade analysen av hinder inom svensk fjällturism (Heberlein & Fredman 2003). Resultaten visar att låg inkomst utgör ett hinder för besök i fjällen bland utförsåkare medan nämnda grupp har en tydlig inter-personell dimension. Deltagande i resor till andra platser tycks snarare utgöra ett komplement än ett substitut till skidåkning i fjällen. Betydligt färre hinder identifiera- des för fjällvandrarna, men för båda grupperna fann man att en stark platsanknytning till fjällen (och bland skidåkarna även en hög grad av aktivitetsanknytning) bidrog till att övervinna förekomst av hinder för besök i fjällen. I analysen av fjällvandrarna finner Heberlein och Fredman i likhet med Norling (1985) att individer med färre fritidsintres- sen är mindre benägna att företa mer långväga semesterresor. Hinder av mer strukturell karaktär för turismen finns redovisade i SOU (1990:103) "Turism i Norrbotten" där man identifierar bland annat långt avstånd, infrastruktur och splittrade insatser som hinder för att utveckla turismen det nordligaste länet.