Hinder och konsekvenser

Förskolan lyfts fram som en plats för alla barn där verksamheten ska individanpassas för att möta upp varje enskilt barns behov. I läroplanen för förskolan står det skrivet att:

Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt (Skolverket, 2010:5).

Det som står att läsa låter bra och borde vara en självklarhet. Men stämmer det överens med hur pedagoger upplever att det faktiskt är i den pedagogiska praktiken? I min intervju ställer jag frågan till förskollärarna om de anser att förskolan är en bra plats för alla barn ur ett trygghets- och anknytningsperspektiv. Resultatet av min fråga är att sex av sju deltagare starkt, i enlighet med Kihlbom, Lidholt & Niss (2009:10) menar att en stor barngrupp inte kan erbjuda alla barn den trygghet de behöver och har rätt till och några förskollärare lägger också fram låg personaltäthet som ett problem där de anser att det är för många barn per vuxen. Några förskollärare skrev så här:

Nej, förskolan är tyvärr inte en plats för alla barn ur ett trygghets- och anknytningsperspektiv anser jag. Det är särskilt med anledning av att barngrupperna blir större när kommunerna istället för att bygga fler förskolor tycks välja att utöka barnantalet när köerna till förskolorna blir allt längre. Barn i förskolan har behov av att knyta an till vuxna som har tid för dem, men det är en utmaning när personalen har ca 5-7 barn/vuxen att ha ansvar för (Anneli).

Tyvärr känner jag att förskolan inte kanske är platsen för alla barn. Jag har själv haft ett barn som inte tyckte om när det var mycket barn och inte kände sig trygg med många omkring sig. Detta barn (tror jag) hade haft det bättre hos en dagbarnvårdare (Amanda).

Stora barngrupper med liten personaltäthet kan ge mindre trygghet för barnen och det kan ta längre tid för barn att knyta an (Johanna).

En av förskollärarna lyfte fram förskolan som en plats uppbyggd för att faktiskt på olika sätt klara av att möta barnen i det de behöver. Men i målet att skapa de bästa förutsättningarna för trygghet och trygga anknytningar lyfter Mia även hon fram de stora barngrupperna som ett potentiellt hinder.

Att barngrupperna blir mindre i antal barn, tror jag kan ha en väldigt bra effekt på att skapa tryggare och lugnare barn (Mia).

Jag ställer mig frågan vad det får för konsekvenser för barnet att inte få den omsorg och beskydd det behöver? Att utläsa i mina deltagares svar ger de uttryck för att de gör allt de kan för att tillfredsställa barnens behov av trygghet och omsorg men faktorer som de inte direkt kan påverka gör att de känner sig otillräckliga.

Både och… Som pedagog gör man det bästa utifrån de förutsättningar som finns, med stora barngrupper och ibland liten personaltäthet. Tyvärr så tror jag att det är de barn som behöver lite ”mer” än genomsnittet som ev. kan bli ”lidande” när inte resurserna räcker till (Johanna).

Finns det då, som Bowlby (2010:149-150) ger exempel på, en risk att barnet utvecklar en otrygg anknytning till pedagogerna på förskolan? Konsekvenserna av detta ger i så fall

ängsliga, oroliga barn som kanske inte utforskar förskolan då de inte använder pedagogen som trygg bas och säker hamn och detta verkar då hämmande för barnets utveckling (Bowlby, 2010:149; Broberg, Hagström & Broberg, 2012:124). Denna teori går hand i hand med vad förskollärarna tänker att det kan få för konsekvenser om barnet inte lyckas skapa en trygg anknytning till någon på förskolan. Så här uttrycker några sig:

Jag tror att det kan bli svårt med kompisrelationer och pedagogrelationer. Jag tror att barnet inte kan vara i sin fulla potential, eftersom det hela tiden finns en gnagande oro i barnet (Mia).

Har svårt att slappna av Känner sig osäker Svårt att ta in kunskap

Svårt att söka hjälp vid skrämmande och svåra situationer Blir kanske svag i leksituationer (Amanda).

Ett barn som inte har någon trygg anknytning kan bli inåtvänt, tyst, sluter sig. Eller blir utåtagerande slår, förstör saker, bråkar, oroligt, matvägrar (Sigrid).

De beteenden som Sigrid uttrycker kan identifieras med de följder och konsekvenser som Bowlby beskriver av ett långvarigt påslaget anknytningssystem (Bowlby, 2010:132). Det är därför viktigt att personalen i förskolan kan tillgodose barnets behov och verka som en trygg bas under tiden på förskolan (Bowlby, 2010:69-72). Samtidigt måste de finnas tillgängliga som ”en säker hamn” för barnet att tanka trygghet vid behov (Broberg, Hagström & Broberg, 2012:44). Som jag tolkar förskollärarnas svar upplever de sig inte alltid tillräckliga i den uppgiften på grund av missgynnande förutsättningar som personalbrist och för stora barngrupper.

Detta kan vidare kopplas till Kihlbom, Lidholt och Niss (2009:10) som vill påstå att en del av de yngsta barnen i förskolan inte får den omsorg och pedagogiska verksamhet de faktiskt har rätt till och menar att det istället är fråga om förvaring. Så som förskolan idag är organiserad riskerar många ettåringar och tvååringar att ta skada i sin utveckling (Kihlbom, Lidholt & Niss, 2009:10).

Förskollärarna gav också uttryck för andra potentiella hinder som kunde stå i vägen för barnet att lyckas skapa en trygg anknytning till personalen på förskolan. Det kunde vara om inskolningen skedde under sommaren när ordinarie personal inte var på plats på grund av till exempel semester eller om förskolan tog in överinskrivningar på våren för att sedan ha färre inskolningar till hösten. Även gruppinskolning sågs som ett hinder för trygghet. Det uttrycktes också oro från en av deltagarna över att föräldrarna ibland hade för bråttom att inskola sitt barn och barnet då inte fick den tid det behövde för att knyta an till pedagogerna på förskolan. En annan situation beskriver Amanda så här:

Oengagerad personal (såg under min praktik) fick barnet att inte knyta an och vilja gå till förskolan. Detta var något som fortskred under en längre period (Amanda).

Lidholt (2009b:68) argumenterar för att kompetensen hos pedagogerna är ur

kvalitetssynpunkt den viktigaste faktorn och kan i viss mån kompensera för låg personaltäthet och stora barngrupper.

På frågan till förskollärarna om vilka förändringar just de hade velat göra i förskolan för att skapa de bästa förutsättningarna för trygga relationer svarade alla just att de önskar mindre barngrupper. Så här skriver en förskollärare:

Färre barn i barngrupperna, oavsett ålder, tror jag hade möjliggjort tryggare anknytningar mellan barn och personal. Jag upplever det svårare att hinna tillgodose varje barns behov när grupperna är för stora. Speciellt i grupper med många små barn tar omsorgen mycket tid, och då är det svårt att hinna tillgodose lite större barns behov av utmaning (Anneli).

Samma förskollärare menar också, som jag tolkar det, att alla barngrupper ser olika ut och att kommunerna borde ha mer fingertoppskänsla när det gäller inskolning av barn i förskolan. Hon formulerar sig så här:

Tillslut hade jag också önskat att kommunerna skulle vara mer flexibla med att kalla in nya barn till inskolning, om där t ex finns anledning i barngruppen. Det kan vara att barn som börjat i gruppen tidigare inte hunnit bli ordentligt trygga, eller kanske om där finns barn med särskilda behov som kräver att gruppen ändras så lite möjligt för tillfället (Anneli).

Jag tror mig kunna utläsa Annelis frustration över att inte tillräckligt kunna möta upp de behov barnen i gruppen ger uttryck för samt hennes önskan om öppnare kommunikation och förståelse mellan verksamhetsnivå och kommunnivå. Detta är något som också Kihlbom (2009d:84-86) tar upp och problematiserar. Han menar att samhället i längden hade vunnit på att förbättra de psykosociala villkoren för de yngsta barnen i förskolans miljö. Studier har visat att villkoren under de första levnadsåren hos ett barn också påverkar senare i livet. Fysisk, psykisk och social hälsa kan vidare kopplas ihop med till samhälleliga ekonomiska faktorer såsom till exempel arbetskraft och sjukvård. Dock menar han att kommunerna sätter kvantitet före kvalitet där kortsiktig ekonomi ofta går före barnens behov (Kihlbom, 2009d:84-85).

6. Resultatdiskussion

Resultatet av min undersökning visar att alla deltagare såg trygg anknytning och trygga

relationer som något ytterst viktigt i förskolans praktik. De gav också vid flertalet tillfälle

uttryck för vilken central del anknytning och trygghet har i deras arbete med barnen, och menar att dessa två begrepp utgör grunden för barnets utveckling och lärande. Det förskollärarna gav uttryck för, är att någon eller några pedagoger måste verka som en trygg

bas för barnet att utgå ifrån i sitt utforskande och som en säker hamn att återvända till när det

behöver ladda trygghet (Bowlby, 2010:147). Förskollärarna menade också att alla barn är olika och reagerar olika på att bli lämnade i förskolan och ska därför i största mån mötas utifrån just deras behov och förutsättningar. Att barn reagerar olika kan kopplas till så kallade

anknytningsmönster och hur de klarar inskolningen i förskolan påverkas av om barnet har en trygg eller otrygg anknytning till sin primära vårdare (Bowlby, 2010:149-150). Ur resultatet

framgår det att det inte bara är barnet som ska skolas in i förskolan, utan det är också viktigt att få föräldrarnas (eller andra vårdnadshavares) förtroende samt att dessa ska ges en inblick i förskolans verksamhet. Något Niss (2009:25-30) också styrker och menar att alla barn och föräldrar kommer in i förskolan med olika erfarenheter.

I undersökningen diskuterades olika inskolningsmodellers för- och nackdelar sett ur ett anknytningsperspektiv. Ur resultatet kan jag utläsa, precis som tidigare nämnts, att förskollärarna anser det viktigaste vara att i största mån möta varje familj utifrån deras behov. Majoriteten av deltagarna utsåg också en pedagog i arbetslaget som under inskolningen skulle ha huvudansvaret för just det barnet och dess föräldrar (eller andra vårdnadshavare) men att man ändå hjälptes åt i arbetslaget. Det som förskollärarna lyfte fram som positivt i den

föräldraaktiva inskolningen, eller tredagarsinskolningen som den också kan kallas, var att

föräldern (eller annan vårdnadshavare) var med i förskolan hela dagar istället för bara delar av dem. De fick då en tydligare bild av verksamheten och både barnet och föräldern skapade sig en relation till fler pedagoger än en. Dock tolkar jag det som att majoriteten av min studies deltagare ansåg att tre dagar var för kort tid för barnet att hinna skapa en trygg relation till personalen på förskolan och lyfter därför fram att den så kallade traditionella

inskolningsmodellen på cirka två veckor är att föredra ur ett anknytningsperspektiv. Broberg,

Hagström och Broberg (2012:38) menar att barnet har störst chans att knyta an till den pedagog som getts mer ansvar om inskolningen sträcker sig över två veckor. Då förskollärarna, i enlighet med Broberg, Hagström och Broberg (2012:157), upplevde det som

svårt att tillgodose alla familjers behov och såg sig som otillräckliga vid gruppinskolning ansågs denna metod inte gynna barnet ur ett anknytningsperspektiv. Dock lyftes andra positiva aspekter fram med metoden som att inskolningsperioden i verksamheten inte blev så lång (Broberg, Hagström & Broberg, 2012:157) och att föräldrar som samtidigt skolade in sina barn i förskolan lärde känna varandra.

I min studie finner jag det oroande att alla förskollärarna svarade att barngrupperna i förskolan är för stora. Vad jag kan utläsa i deltagarnas svar är att alla förstår vikten av trygga anknytningar och goda relationer men att många känner sig otillräckliga i att på bästa sätt möta de yngsta barnens behov av närhet och uppmärksamhet. Precis som deltagarna uttrycker kräver de yngsta barnen i förskolan mycket omsorg och närhet och de stora barngrupperna, allra helst bland de yngsta barnen, ställer höga krav på personalen (Lidholt, 2009a:59). Detta då det yngre barnets anknytningssystem aktiveras fler gånger under dagen än hos ett äldre barn som har längre livserfarenhet och i större utsträckning klarar sig själv (Broberg, Hagström & Broberg, 2012:124). Jag anser att detta är en beräkning som kommunerna borde ta i beaktning när det gäller storlek på barngrupperna och antal barn per pedagog men kommunerna borde också vara lyhörda för när det sker inskolning i gruppen och kanske tillfälligt tillsätta extra personal.

Då deltagarna i min studie visat på fördelar med den föräldraaktiva inskolningen men ställer sig kritiska till metodens längd på tre dagar kan det kanske vara en bra idé att inte förhålla sig till enbart en modell utan vid inskolning faktiskt kombinera dem. Kanske behålla den traditionella modellen i form av tid men göra föräldrarna mer delaktiga och låta dem tillsammans med barnet ta del av verksamheten under hela dagar istället för bara delar av dem.

Att möta alla barn och föräldrars individuella behov under inskolning kan utifrån den här undersökningen förstås som en utmaning. Det har också blivit tydligt att trygghet och trygga anknytningar ses som en viktig grund för barnets fortsatta utveckling. Min förhoppning är att studien kan komma att bidra med tankar, diskussioner och ökad förståelse gällande anknytningens betydelse för de yngsta barnen i förskolan. Jag ser min studie som ett hjälpande bidrag till yrkesverksamma i förskolan men också till föräldrar vars barn är på väg in i förskolans värld.