Hinder och utmaningar vid undervisning i samtidskonst

Resultatet visar att bildlärarna upplever flera olika hinder och utmaningar i samband med under- visning av samtidskonst. Flera informanter lyfte svårigheter med att få elever att diskutera på ett djupare plan, trots samtidskonstens möjlighet att bidra med aktuella ämnen som berör ele- vernas egen livsvärld. Enligt bildlärarna kan det framförallt vara svårt att få eleverna att våga dela med sig då samtidskonsten tar upp känsliga frågor och kan vara svår att förstå, men när det väl sker ”händer det nåt” som L3 uttrycker det. Här tänker jag att introduktionen till samtids- konsten blir otroligt viktig, att läraren på ett konkret och tydligt sätt förklarar vad samtidskonst är och väcker elevernas nyfikenhet. Det här tar även en av informanterna tar upp. Eftersom samtidskonsten har ett tacksamt omfång gällande både innehåll och uttryck finns det stora möj- ligheter att skapa dialog.

Sett ur ett sociokulturellt perspektiv sker lärande och kunskapsbildning främst genom kommu- nikation och i dialog med andra människor (Säljö, 2014). Även Gustafsson och Fritzén (2004) lyfter vikten av dialogens betydelse för att synliggöra olika perspektiv genom kritiska och re- flekterande samtal, och hur det kan bidra till meningsskapande och hjälpa elever att förstå sig själva och sin omvärld (Gustafsson & Fritzén, 2004). Men då krävs det att skolan, och i detta fall bildundervisningen, också når fram och stöttar eleverna i att våga dela med sig av sina tankar och åsikter. Eftersom både kunskap och kultur utvecklas i sociala sammanhang kan sam- tidskonsten utmana mer traditionella skolkunskaper genom att uppmuntra kritiska och

30

ifrågasättande samtal. Sett ur ett pedagogiskt perspektiv handlar samtidskonst om att stötta ele- ver att ingå i dialog med världen (Cronquist, 2020). Men om våra elever inte ges möjlighet att möta och uppleva samtidskonst i den utsträckning som krävs, enligt vad Skolverkets rapport (2015) visar, hur skall de då kunna ingå dialog med världen och skapa mening genom kritiska samtal? Något som både Cronquist (2020) och Gustafsson och Fritzén (2004) resonerar kring i sina avhandlingar. Tanken och ambitionen är ofta god hos bildlärarna att diskutera och lyfta samtidskonst men hinder kvarstår om inte medvetenheten kring hur vi lockar eleverna till för- djupande samtal ökar.

Ytterligare en utmaning som framkommer i resultatet är att tiden begränsar bildlärarnas möj- ligheter att fördjupa sig inom samtidskonsten och de lyfter hur det behövs mer undervisningstid i bildämnet. Ojämn tidfördelning mellan olika stadier och årskurser påverkar negativt menar flera lärare. Det här berör även Gustafsson och Fritzén (2004) och menar att det finns en mot- sättning mellan skolans så kallade ”dubbla uppdrag” om att förmedla både kunskap (kunskaps- uppdraget) och samhällets normer och värden (demokratiuppdraget) som beror på begränsade tidsplaner som vi lärare måste förhålla oss till. Jag instämmer i deras resonemang om vårt dubbla uppdrag kontra den tid som finns tillgänglig. För mig skapar detta en form av inre kon- flikt då jag som lärare ofta slits mellan olika uppdrag, dels som bildlärare med fokus på ämnet, dels som mentor med fokus på mentorseleverna. Prioriteringar för stunden avgör ofta vad som är viktigast. Att stötta en bedrövad mentorselev kontra fördjupning och utveckling inom sitt ämne på den lilla planeringstid som finns. Det är självklart inget svårt val då elevernas välmå- ende alltid går först, men på bekostnad av vad? I slutändan är det ändå eleverna som påverkas. Här vill jag lyfta Marners (2005) tankar om hur ”treämnesskolan” värderar de så kallade kärn- ämnena matematik, svenska och engelska högst. Ett sådant synsätt riskerar att marginalisera betydelsen av de estetiska ämnena enligt Marner (2005). Samhället och arbetslivet kräver att dagens elever är både kreativa, initiativtagande och insatta i nya medier och visuella bildvärldar. Ett behov som kommer öka i framtiden. Här blir skolan, och bildämnet i synnerhet, en viktig aktör med uppdrag att förmedla framtidens visuella kunskaper.

Ett annat hinder som påverkar elevers förståelse och uppfattning av samtidskonst är den fysiska möjligheten att uppleva samtidskonst. Bildlärarna upplever det som problematiskt att få till stånd fysiska besök och samarbeten med konstmuseer och konsthallar. Dels på grund av geo- grafiska begränsningar då vissa orter ej har tillgång till konstmuseum, dels på grund av att såd- ana besök tar mycket tid i anspråk. Även ekonomiska aspekter synliggörs. Till dessa tankar vill jag sammankoppla läroplanens (Skolverket, 2019) mål med alla elevers rätt till en likvärdig

31

utbildning, oavsett sociokulturell kontext eller geografisk plats i Sverige. För vissa elever är enda möjligheten att möta konst och kultur via just skolan. Men om de inte kan eller får möj- lighet ta del av detta, lyckas vi då nå Skolverkets utbildningsmål? Det här lyfter även Aulin- Gråhamn och Thavenius (2003) som menar att skolan som kulturell kunskapsförmedlare spelar stor roll i vårt offentliga och demokratiska samhälle. Och att kultur är en pågående process som skapas och förändras tillsammans av oss samhällsmedborgare (2003). Här har således skolan och bildämnet en viktig uppgift. Att faktiskt erbjuda alla elever möjlighet att se och uppleva konst och kultur som en del i skolans demokratiuppdrag. Ett sätt att erbjuda fler elever konst och kulturupplevelser kan vara att bättre nyttja digitala möjligheter, exempelvis besöka konst- museum virtuellt vilket många berömda konstmuseer idag erbjuder.

Resultatet visar också på vikten av att bildlärare håller sig ajour inom sitt ämne eftersom sam- tidskonst är en ständigt pågående process. Och hur bristande kunskap och osäkerhet om ämnet kan bli ett hinder i undervisningen. En anledning kan vara att möjligheterna till fortbildning inom ämnet är begränsade. Dels på grund av tidigare nämnda ekonomiska aspekter då kurser och utbildningar ofta kostar för mycket eller ligger på annan ort, dels på grund av att eventuell fortbildning ofta styrs från rektors- och förvaltningshåll och är av mer generell karaktär. Där- med vilar det ett stort personligt ansvar på oss verksamma bildlärare att hålla oss uppdaterade inom ämnet för att motverka att bildämnet fortsätter att reproducera en traditionell syn på estetik och lärande. Här behövs därför ökade resurser för att bildämnet, och antagligen även andra ämnen, skall få en rimlig chans och faktisk möjlighet att följa med i utvecklingen och utbilda framtidens medborgare.