Medeltida handelsstad
På platsen för nuvarande Gamlestaden låg under 1400- och 1500-talet staden Nya Lödöse. Staden utgjorde ett viktigt västsvenskt handelscentrum. Innan Nya Lödöse grundandes på denna plats låg staden Gamla Lödöse några mil längre upp längs Göta älv. Genom att fl ytta staden närmare Göta älvs mynning skapades friare handelsförbindelser med kontinenten och Nya Lödöse övertog en viktig politisk och ekonomisk roll som Sveriges port mot väster. På platsen fanns även Säveån som fungerade som en viktig transportled och Säveåns utlopp fungerade sannolikt redan som hamn för byar och gårdar kring Sävedalen. Platsen var även en naturlig knutpunkt för handelstransporter på land från Västergötland. Nya Lödöse låg i gränslandet mellan Sverige, Norge och Danmark. Ett smalt landområde kring Göta älvdalen var det enda längs hela västkusten som tillhörde Sverige mellan det danska Halland och
norska Bohuslän. Området var därför mycket viktigt för Sveriges handel, men samtidigt mycket sårbart för grannländernas anfall. Nya Lödöse anfölls och brändes fl era gånger. 1621 förlorade Nya Lödöse sina stadsprivilegier till den då nyanlagda staden Göteborg och de sista invånarna i Nya Lödöse tvångsförfl yttades 1624. När Nya Lödöse ödelagts jämnades även den sista bebyggelsen med marken. Området tillföll den nya staden Göteborg och Nya Lödöse blev den Gamla Staden – Gamlestaden (Andersson och Attman 1973, s. 5-25; Lilienberg 1928, s. 51-52).
I dagens stadsmiljö fi nns inga tydliga spår av den medeltida staden. Arkeologiska utgrävningar gjordes på platsen i början på 1900-talet och på 1960-talet inför den planerade utbyggnaden av en trafi kanlägg-ning över Gamlestadstorget. Dessa undersökkanlägg-ningar har bland annat kunnat fastlägga stadens gränser och vissa iakttagelser kring stadsplanen. Staden låg på ömse sidor om Säveån och omgärdades av vall och vallgrav. Grunden för Nya Lödöses kyrka har också grävts ut och den låg mitt i den nuvarande trafi kplat-sen vid Gamlestadstorget (Järpe 1986, s. 19-20; Lilien-berg 1928). Utgrävningar har också genomförts under 2013-2015.
Del av det nya Göteborg
Till den nya staden Göteborg lockades holländare för att bygga upp staden och dess avancerade försvars-verk, men också för att utveckla jordbruket. Områ-det där Nya Lödöse hade legat ingick i de markarealer för odling och självförsörjning, den donationsjord, som hörde till den nyanlagda staden. Gamlestadens område, som låg strategiskt vid Säveåns mynning i Göta Älv, började utnyttjas som odlings- och betes-marker och fl era så kallade landerier anlades. Marken ägdes av staden och uppläts till stadens borgare. På dessa marker byggdes efterhand en allt mer
perma-28
nent bebyggelse, herrgårdsliknande bostadshus med tillhörande ekonomibyggnader och torp.
Till en början arrenderades Gamlestadens lande-rier huvudsakligen av holländska bönder. På så sätt fi ck svenskarna lära sig nya och mer effektiva sätt att bedriva boskapsskötsel och mejerihantering. Efter-hand övertogs landerierna av enkla borgare, förmögna köpmän och magistratspersoner som i sin tur arrende-rade ut delar av marken. Landerierna utnyttjades även som sommarnöje för familjerna.
Många av manbyggnaderna på Göteborgs lan-derier har blivit dokumenterade till skillnad från de många ekonomibyggnader och torp som funnits på samma marker. I Gamlestaden har idag det mesta av den äldre bebyggelsen som hörde till landerierna rivits, endast Sävenäs herrgård som idag ligger inom SKF:s område fi nns fortfarande bevarad (Enhörning 2006, s. 106ff, 240ff; Carlsson 1981, s. 14).
Tidig industrialisering
Kring mitten av 1800-talet påbörjades en industriell etablering i Gamlestaden, vilket starkt kommit att påverka stadsdelens fortsatta utbyggnad. Förutsätt-ningarna för industrietableringar var goda i Gamlesta-den och de odlings- och betesmarker som tidigare präglat området fi ck så småningom lämna plats åt nya
fabriksanläggningar. Göteborg hade som hamnstad sedan länge en självklar fördel när det gällde import och export av varor och även Säveån hade stor bety-delse som både transportled och kraftkälla. Under 1800-talets senare hälft fi ck järnvägen sitt genombrott och att järnvägen drogs genom området var en viktig faktor för den fortsatta industriutvecklingen i Gam-lestaden. Närheten och tillgången till goda kommuni-kationer för transport hade avgörande betydelse för utvecklingen av industrier och verksamheter i Gam-lestaden. Att förlägga fabrikerna i Gamlestaden, som vid den här tiden låg utanför stadsgränsen, var också särskilt gynnsamt då det blev både billigare och ökade möjligheterna att expandera då inga regleringar ännu styrde byggandet. Gamlestaden kom att få stor bety-delse för Göteborgs industris framväxt. Sett till antalet anställda arbetare var Gamlestaden ett av Göteborgs största industriområden (Forsberg et al. 1979, s. 22; Birgersson och Wrigglesworth 1984, s. 5).
Gamlestadens industrier
Flera av de gamla landerierna kom att styra lokalise-ringen av fabriker och verksamheter. På Ånäs landeri anlades redan under 1730-talet ett sockerbruk som var en av Göteborgs första stora industrier. Under mitten av 1800-talet fortsatte den industriella verksamheten på Ånäs då sockerbruket byggdes om till spinneri.
Textilindustrin fi ck ett starkt uppsving under 1800-talet och utvidgades snabbt. Spinneriet komplette-rades efterhand med blekeri, färgeri och väveri och fabriksområdet byggdes ut med nya byggnader och kom att växa till en stor textilindustri. År 1891 bildades ett särskilt bolag för fabrikerna i området, Gamlesta-dens fabriker AB. Vid sekelskiftet var GamlestaGamlesta-dens fabriker det största bomullsindustriföretaget i Skandi-navien med omkring 1500 anställda (Andersson och Attman 1973, s. 26; Swalander 1944, s. 27).
Det mesta av den äldre bebyggelsen som hörde till landerierna har rivits, endast landeriet Sävenäs som idag ligger inom SKF:s område fi nns kvar. (Foto: Modin/Söderback.)
29
På Gamlestadens fabriker arbetade driftsingenjören Sven Winqvist. Spinneriets kullager fungerade dåligt och han utvecklade där sin idé om en bättre självregle-rande modell, det sfäriska kullagret. Några år senare tillverkades dessa kullager på löpande band i vad som kom att bli, inte bara den dominerande industrin i Gamlestaden, utan även en stor internationell fram-gång. Svenska Kullagerfabriken, SKF, växte snabbt till Göteborgs största arbetsplats och under första världs-kriget steg efterfrågan så kraftigt att det blev landets största. Vid Artillerigatan började ett nytt fabrikskom-plex uppföras i rask takt. Industrins snabba tillväxt kan ses i den etapputbyggnad som skedde, från den
Ursprungligen en spinnerifabrik som tillkom då området byggdes ut. (Foto: Modin/Söderback.) Gamlestadens fabriker, f.d. Sockerbruket vid Ånäs och pannhus.
30
första fabriksbyggnaden till den långa fasad som kom att sträcka sig längs Hornsgatan och långt upp längs Artillerigatan. Inne på fabriksområdet uppfördes även kontor, laboratorium och verkstäder. Det låg på det gamla landeriet Mariedals marker och landeriets man-byggnad användes som kontor för SKF mellan 1910 och 1914. År 1918 byggdes även en kugghjulsfabrik på södra sidan om Säveån som året senare införliva-des med SKF. Under den tidiga industrialiseringsfasen var textilindustrin den mest dominerande industri- grenen i Göteborgsområdet. I början av seklet kom dock metallindustrin att överta denna roll och detta avspeglas tydligt i Gamlestadens industriella utveck-ling (Birgersson och Wrigglesworth 1984, s. 17; Fritz 1996, s. 258-296).
Trävaruindustrin var en annan näringsgren som expanderade kraftigt mot slutet av 1800-talet och på Sävenäs marker anlades på 1870-talet Säveåns AB, ett trävaruföretag med stort ångsågverk som tillver-kade sågat och hyvlat virke. Säveåns AB kom senare att inrikta sig på lådtillverkning, lådor som var nöd-vändiga för att packa och transportera de varor som fabrikerna i Gamlestaden producerade och som även gick på export (Birgersson och Wrigglesworth 1984, s. 35-36; Andersson och Attman 1973, s. 36-38). Det var många industrier och verksamheter som förlades till Gamlestaden under denna tidiga industrialiserings-period. År 1905 uppfördes stadens första kommunala slakthus på Marieholms marker och 1917 etablera-des ännu ett betydande företag i Gamlestaden, Ori-ginal-Odhner med tillverkning av räknemaskiner (Andersson och Attman 1973, s. 36-38).
Arbetarbostäder och infrastruktur
Med industrins framväxt och stadens snabbt växande befolkning ställdes även nya krav på fl er bostäder och bättre kommunikationer.
Från mitten av 1800-talet kunde man ta hästomnibuss från centrala Göteborg och 1879 började ångslupar trafi kera Gamlestaden. Båttrafi ken längs Säveån fi ck dock konkurrens och slutade köra sina turer när den elektriska spårvagnen till Kviberg kom 1905. Västra stambanan och Bergslagsbanan som passerade genom området utgjorde viktiga kommunikations- och trans-portleder och 1914-15 byggdes SJ:s rangerbangård i Sävenäs ut i etapper och en lokstation tillkom 1930 (Birgersson och Wrigglesworth 1984, s. 58; Carlson 1981, s. 37-38).
I anslutning till fabrikerna uppfördes ny bostads-bebyggelse för arbetarna och stadsdelen Gamlestaden började ta form.
Från mitten av 1800-talet till sekelskiftet ökade Göteborgs befolkning från 26 000 till 130 000. Den stora infl yttningen till städerna ledde till svår bostads-nöd och i Gamlestaden, där industrierna växte fram snabbt, var behovet av arbetarbostäder enormt. Flera bostäder började uppföras i området på fabriksägar-nas initiativ som ett led i att knyta arbetarna till sig. De allra första arbetarbostäderna fl yttades till Gamlesta-den 1875 från Annedal. De var tre envånings trähus med 36 spisrum som stod på Gamlestadens fabrikers område, vid Trastgatan. År 1891 bodde i dessa bostä-der 180 personer, det vill säga fem i varje rum. Vid sekelskiftet, 1896-1902, byggde Gamlestadens fabri-ker AB ytterligare bostäder på området med totalt 56 lägenheter. Vid denna tid hade dock antalet arbetare vid fabriken stigit till cirka 1100 (Fritz 1996, s. 328). Stadsplan 1889
Fram till 1889 hade bebyggelseutvecklingen i Gam-lestaden ägt rum utanför det stadsplanelagda området, utan reglering av stadsstadgor och planer. I samband med att Göteborgs stad löste in Mariedals och Marie-holms landerier lades emellertid den första
stadspla-31
nen för Gamlestaden ut – en rutnätsplan där kvarteren delades in enligt ett regelbundet och rätvinkligt gatu-nät och den gamla Qvibergsvägen ersattes med en 18 meter bred gata, Artillerigatan.
Den första bebyggelsen som uppfördes enligt 1889-års stadsplan låg inom kvarteret Abborren, ett kvarter mellan Säve Strandgata, Hornsgatan och Artilleri- gatan, som idag utgörs av SKF:s parkering. Bebyggel-sen tillkom 1900-1906. Stadsplanen föreskrev ingen särskild användning av kvarteret och blandat med bostäder fanns mindre verksamheter och arbetsplat-ser, bl.a. en tvättinrättning, ett slakteri och en char-kuterifabrik. Längs hela Artillerigatan låg butiker och små verkstäder. Bostäderna byggdes på privata initia-tiv. De små lägenheterna låg runt trånga gårdar med en stor andel gårdshus (Carlson 1981, s. 130; Birgers-son och Wrigglesworth 1984, s. 24).
Bostadsnöden var ett problem som både staden och de mer välbärgade borgarna var medvetna om. I Gamlestaden uppfördes fl era nödbostäder på både privata och kommunala initiativ. År 1916 skänkte Emily Dicksons stiftelse pengar till förmån för uppfö-rande av nya bostäder åt mindre bemedlade arbetare med stora familjer i Gamlestaden.
Emily Dicksons stiftelsebostäder. (Foto: Modin/Söderback.)
Mitt emot Emily Dicksons stiftelsebostäder längs Gamlestadsvägen lät kommunen uppföra ett antal bostadsbaracker 1917 som en tillfällig lösning på den stora bostadsbristen. Liknande baracker, eller pavil-jonger som de också kallades, byggdes i fl era stads-delar i Göteborg vid denna tid (Carlson 1981, s. 42ff). År 1924 byggdes de sista nödbostäderna i Göteborg i kvarteret Tonfi sken i Gamlestaden. Lägenheterna utgjordes av små spisrum så att familjerna inte skulle ta inneboende, vilket många ändå gjorde för att klara hyran (Carlson 1981, s. 46).
Lilienbergs stadsplan
Stadsplaneidealen i början av 1900-talet var en reak-tion mot tidigare rätvinkliga rutnätsplaner med långa gatuperspektiv och stora öppna torg. Istället häm-tades inspiration från den medeltida stadens ore-gelbundna struktur som anpassades efter områdets terräng (Ahlberg 1998, s. 43ff). Stadsplaneingenjören Albert Lilienberg var tydligt infl uerad av dessa ideal i sin utformning av Gamlestadens nya stadsplan som antogs 1913.
I Gamlestadens tidigast bebyggda kvarter Abbor-ren låg bostäder och arbetsplatser blandade och tomtmarken utnyttjades maximalt med stor andel gårdshus för att rymma så många lägenheter som möjligt. Med 1907 års stadsplanelag gavs möjlighet att ange särskilda bestämmelser för bebyggelsen och styra exploateringen. De nya kvarteren, som byggdes enligt Lilienbergs stadsplan, fi ck tydligare regleringar med bestämmelser om byggnadshöjder, förträdgårdar och fria gårdsytor. Särskilda kvarter var avsedda för industri, offentliga byggnader eller bostadshus med verksamhetslokaler i bottenvåningarna (Forsberg et al. 1979, s. 98). Den nya stadsplanelagen och Lilien-bergs stadsplan fi ck stor betydelse för Gamlestadens fortsatta bebyggelseutveckling.
32
Landshövdingehus och hyresgästförening De gamla landerimarkerna hade fortfarande i början av 1900-talet en lantlig karaktär, men en bostads- bebyggelse började växa fram i takt med att industrierna expanderade. Liksom i fl era andra arbetarstadsdelar kom landshövdingehusen att bli den hustyp som helt dominerade bostadsbyggandet. Arbetsgivarna tog ett stort ansvar för bostadsbyggandet. Både Gamlestadens fabriker AB och Original-Odhner lät uppföra bostads-hus i de nya kvarteren men det var SKF som kom att
dominera bostadsbyggandet. Efter första världskriget drabbades dock SKF av en svår kris, många arbetare avskedades och bostadsbyggandet avtog. Gamlesta-dens stora arbetarbefolkning lade grunden för ett aktivt fackligt engagemang. Bostadsfrågan var vik-tig och det protesterades mot höga hyror och dåliga bostadsförhållanden. Göteborgs första hyresgästför-ening grundades redan 1917 i Gamlestaden, vilken har kommit att räknas som ursprunget för den Svenska hyresgäströrelsen (Atlestam och Caldenby 1999, s. 10).