På förskola 1 jobbar pedagogen Malin. I verksamheten har de sagostund varje dag, arrangerad efter lunchen som läsvila. Pedagogerna läser också vid andra tillfällen under dagen berättar Malin, men efter lunchen är sagostunden en självklar aktivitet om de inte väljer att gå ut
23 direkt. Det går cirka 25 barn på Malins avdelning och efter lunch delar de fyra pedagogerna barnen i varsin grupp som de tar med sig till olika rum i lokalerna.
Det finns två större rum som används som lekhall och matplats. Det finns också två mindre rum som används som dockvrå och bilrum. I det ena mindre rummet och det större, finns soffor. I det andra stora rummet finns en stor rund matta som används för sagostund och samling och det andra mindre rummet har madrasser och kuddar barnen kan sitta på. Pedagogerna har samma grupp av barn och samma plats till sagostunden varje dag och byter efter ett par veckor med varandra.
Barnen i Malins grupp är för dagen sex stycken och är mellan fyra och fem år. Malin har redan efter maten bestämt vilken saga som ska läsas, men det varierar från dag till dag. Ibland får barnen välja böcker. Idag har hon valt boken Hjälp, en varg! av Stephanie Blake. Boken handlar om en olydig kanin som inte lyder sin mamma. Kaninen luras genom att ropa att vargen kommer vilket gör de andra rädda och kaninen slipper göra de saker hans mamma säger åt honom. Plötsligt en dag så står en riktig varg bakom honom, men då är det ingen som tror honom när han ropar efter hjälp. Alltså en version av den gamla berättelsen om pojken som ropade varg. Innan Malin börjar läsa visar hon bokens omslag och säger vad den heter. Några av barnen har hört den förut och börjar ivrigt berätta vad den handlar om. Malin säger att vi får vara tysta för alla barn har inte hört sagan. Hon sitter på en stol framför soffan och håller boken mot barnen så att de ser bilderna under hela tiden hon läser. Eftersom Malin läst boken flera gånger förut är hon inte lika beroende av att se texten säger hon efteråt. Hon läser sagan med inlevelse och gör olika röster till de olika karaktärerna. Barnen lyssnar med förtjusning även om de inte är helt tysta eller sitter stilla hela tiden.
Efter bokens slut lägger Malin ihop boken i knäet och frågar barnen vad de tyckte om sagan. Svar som rolig och läskig kom upp och Malin frågade om de hade sett en riktig varg någon gång och en diskussion om vilka djur de sett sattes igång. Malin frågade varför barnen trodde att kaninen skrek varg när det inte fanns någon varg där. Barnen sa att kaninen var dum och ville luras, en del förstod inte varför. Varför man lurades och om det var snällt eller inte diskuterades, och barnen kom fram till att luras skulle man inte göra, för då kunde de lurade bli ledsna. Men det kunde också vara roligt om man lurades om någonting roligt. Malin ställde under diskussionen öppna frågor som gav barnen chans att tänka efter. Sagostunden
24 avslutades här för att gå ut. Malin berättade att hon planerade att göra handdockor till sagan för att kunna dramatisera den.
Jag upplever att sagostunden kändes rolig för både barn och pedagog och Malin lade ner tid på att med barnen tala om boken efteråt, vilket verkade vara givande för barnen då de hade mycket de vill säga om den. Däremot kändes det som att diskussionen kunde ha hållit på mycket längre än vad de hade tid till.
På förskola 2 jobbar pedagogen Sofia. Avdelningen hon arbetar på har cirka 15 stycken barn mellan 1-3 år. Hon berättar att de försöker läsa mycket och ofta för barnen främst för att utveckla deras språk och ge dem glädje. Lokalen har ett matrum, ett lekrum och två mindre rum som bland annat används när barnen ska vila. I de små rummen finns madrasser och kuddar och i lekrummet en stor soffa. Innan barnen somnar läser ofta pedagogen en saga men ibland lyssnar de på klassisk musik. På förmiddagen har de en samling i det stora lekrummet och ibland läser de sagor och sjunger, ibland gör de någon annan aktivitet. Sagostunden här är mer spontan än arrangerad och kan ske vid olika tillfällen under dagen, inte någon speciell tid är avsatt till det.
Idag samlar Sofia de elva stycken barn som är där och tillsammans med pedagogerna sätter de sig framför soffan på en stor rund matta. Samlingen börjas med sånger och ramsor och sedan tar Sofia fram boken Knacka på av Anna-Clara Tidholm. På varje sida finns en dörr man ska knacka på så döljer sig någonting på baksidan. Sagan är lite av en gissningslek för barnen. Sofia läser med inlevelse och försöker få barnen att gissa vad som kan finnas bakom dörren. Hon håller boken så att alla barnen kan se bilderna. Barnen skrattar och verkar tycka det hela är mycket underhållande och spännande. När boken är slut lägger Sofia ner boken och här slutar också stunden då det är dags att gå ut.
Även här får jag bilden av att sagostunden är en rolig och lustfylld stund. Pedagogen införlivar här barnen mer under själva högläsningen än efteråt. Pedagogen läser med inlevelse för att barnen ska lyssna uppmärksamt, vilket de gör.
25
5. Diskussion
I detta kapitel presenteras en analys och diskussion av resultatet av undersökningen. Slutsatser och förslag till vidare forskning avslutar kapitlet och arbetet.
5.1 Resultatdiskussion
I denna del analyserar och diskuterar jag de resultat jag fick i undersökningen samt knyter an till teorier och litteratur jag använt mig av. Syftet med undersökningen är att bidra med kunskap om hur pedagoger ser på och resonerar kring barnlitteraturens pedagogiska funktion i förskolans verksamhet, och mina frågeställningar handlar om hur pedagoger resonerar kring varför de läser för barnen, hur de tänker kring valet av litteratur samt vad litteraturen kan bidra med för utveckling hos barnen.
5.1.2 Varför läser pedagogen för barnen?
Att barnen skulle bli lugna, varva ner och träna på sin koncentration var ett av de främsta svaren på den här frågan. Även att barnen skulle få drömma sig bort och inta någon slags drömvärld var en av anledningarna att läsa för barnen. Sagostunderna ägde oftast rum efter lunch eller innan för att få barnen avslappnade. Att använda litteratur som ett sätt att lugna ner barnen verkar vara en vanlig och fungerande anledning. Jag funderar över denna anledning att använda litteratur. Om litteraturen används i syfte att få barnen lugna inför en annan aktivitet, hur meningsfullt blir då användandet? Den forskning jag tagit del av visar att en av de vanligaste anledningarna till sagoberättande är att få barnen lugna inför någon annan aktivitet. Det framhåller bland annat Edward (2008:35) och även Granberg (1996:37–38) som menar att barnlitteraturen alltför ofta används på ett opedagogiskt sätt för att söva barnen. De erfarenheter jag har från min verksamhetsförlagda utbildning pekar på att litteratur och högläsning främst används för att samla och lugna barnen inför någon annan aktivitet som till exempel utgång. Även mina observationer visade att sagostunden användes på detta sätt även om det enligt pedagogerna inte var det enda syftet. Jag menar inte att det är fel att använda litteratur som ett sätt att lugna ner barnen, men fyller litteraturen någon pedagogisk funktion om den används endast i det syftet? Jag undrar om det kan vara så att högläsning ”tar tid” från någon annan aktivitet i verksamheten som ses som viktigare? Kanske är det så att
26 barnlitteraturen inte har den status den förtjänar? Av intervjuerna fick jag dock en tydligare bild av användandet och det finns helt enkelt inte tid alla gånger att använda litteraturen på det sätt man önskar, menade pedagogerna. Tidsaspekten som flera av pedagogerna talade om ställer jag mig dock frågande till. Verksamheten är relativt fri att lägga upp som man vill och tycker man som pedagog att högläsning och sagostund är en viktig och givande aktivitet, borde den inte då ges den tiden? Självklart finns det många faktorer i verksamheten som spelar roll här. Stora barngrupper och få pedagoger kan dock ha en stor betydelse för att sagostunden ska bli en meningsfull aktivitet. Risken finns att aktiviteten bara genomförs på rutin och barnen förblir passiva under stunden. Här menar Dominkovic, Eriksson och Fellenius (2006:140–142) att storleken på barngrupperna är av stor betydelse för att förståelse hos barnen ska uppnås. Vid mindre grupper ökar chansen för social interaktion, vilket gör aktiviteten mer meningsfull och givande för barnen. Detta ser jag som en självklarhet men ser också svårigheterna för att det ska kunna uppnås, då de flesta förskolor idag har stora barngrupper och på grund av ekonomiska orsaker färre personal än vad som egentligen kanske skulle behövas.
Pedagogerna gav uttryck för att barn ofta lever i stress och litteraturen kan då ge dem en chans att drömma sig bort. Här ges användandet en djupare mening än att bara få barnen avslappnade. Att sagostunden ger gemenskap i gruppen och stärker barnens självförtroende genom att de får diskutera tillsammans var också något pedagogerna gav uttryck för och det lade jag även märke till under mina observationer. Det var en glädjefylld stund att lyssna på pedagogen som läste och barnen fick diskutera tillsammans med pedagogen och varandra. Jag tror att diskussion efter en bok är en förutsättning för barnens förståelse av den. Genom diskussion lär de sig också att säga vad de tycker och tänker och får en chans att ta plats. Detta sätt att arbeta kopplar jag till Vygotskijs tankar om att lärande sker i ett socialt sammanhang. Samspelet mellan pedagog och barn är utifrån den socialkonstruktivistiska teorin av största vikt för att lärande ska kunna ske. Det barnet klarar med hjälp av samarbete idag kan det klara ensam imorgon. Vygotskij beskriver det här som barnets potentiella utvecklingszon.(Lindö,2005:17–18) Även Jönsson (2007:59–134) menar att social interaktion hjälper barnen att vidga sina föreställningsvärldar och menar att boksamtal är ett sätt för barnen att bearbeta sina tankar och få en djupare förståelse för sagans innehåll. Det sociala samspelet och att barn lär sig genom interaktion genomsyrade alla pedagogers svar. Under mina observationer lade pedagogerna viss tid på att diskutera med barnen och ställa öppna frågor om innehållet i boken, men de framhöll att tidsaspekten gjorde att de oftast inte hann
27 genomföra detta. Jag kopplar pedagogernas tankar om vikten av samspel och diskussion till Bakhtins teori om den kreativa förståelsen. Bakhtin menar att förståelse uppnås genom dialog, att interagera med varandra och ta del av varandras tankar och åsikter. (Lindö, 2005:18). Vidare menar Bakhtin att vi endast kan skapa mening tillsammans och att en passiv förståelse inte är någon förståelse. Alltså är dialog, inte monolog, förutsättning för förståelse. (Dysthe, 1996:66) ”Livet är dialogiskt till sin natur. Att leva innebär att engagera sig i en dialog, att ställa frågor, lyssna, svara, komma överens osv.” (Bakhtin, 1981:318 i Dysthe, 1996:63) Både Vygotskijs och Bakhtins teorier om samspel och interaktion som förutsättning för lärande belyses i pedagogernas uttryck anser jag.
5.1.3 Vad kan utvecklas med hjälp av barnlitteratur?
Att litteratur kunde utveckla barnens fantasiförmåga var också en anledning att läsa för barnen. Pedagogerna menade att ju fler sagor och böcker barnen får höra, desto rikare blir deras fantasi. Även här ser jag det sociokulturella perspektivet och kopplar detta till Vygotskijs tankar om fantasi och kreativitet. Vygotskij menar att ju mer erfarenhet en människa har, desto större möjlighet till att fantisera. (Vygotskij,1995:9). Jag tror att om barnen får höra ett stort och varierat utbud av litteratur får de mer begrepp att tänka med och därmed fantisera runt. De båda förskolorna jag observerade hade enligt mig, ett stort utbud av olika böcker som alltid fanns lättillgängliga för barnen.
Språket och den empatiska förmågan kan utvecklas med hjälp av litteratur, menade pedagogerna, och de framhöll också att bearbetandet av litteraturen är en förutsättning för att det ska ske. Här ställer jag mig frågande till tidsaspekten igen. Pedagogerna gav uttryck för att diskussion och reflektion tillsammans var av stor betydelse för att aktiviteten skulle vara meningsfull, men när tid inte finns, hur tänker de då kring litteraturens pedagogiska funktion? Det sker förvisso alltid en aktivitet i barnets tankar som vi inte kan mäta och kanske litteraturen då kan fylla en funktion som pedagogerna uttryckte, att ge barnen en chans att drömma sig bort.
Alla pedagogerna uttryckte att barnlitteratur kan utveckla barnets språkförmåga främst genom att ge dem ett ökat ordförråd och vidga deras begreppsvärld. Även pedagogerna i Simonssons (2004:99–100) undersökning menade att språkutveckling sker då barnen genom att se bilder från boken samtidigt som de lyssnar till sagan, får ett ökat ordförråd. De påpekade också att
28 de använde sagor för att skapa samtal och diskussion vilket i sig är en språkutvecklande aktivitet. Jag kopplar pedagogernas tankar kring Lpfö-98 där det står att förskolan ska sträva efter att barnen utvecklar sitt ordförråd, sitt talspråk och förmågan att lyssna, reflektera och kommunicera med andra. (Lärarförbundet, 2004:30–31)
En aspekt kring barnlitteratur som pedagogerna inte talade om, men som jag tror är viktig är att den kan ge idéer till lek. Jag anser att leken har en stor inverkan vad gäller barns språkutveckling då den främjar social interaktion. Här fyller litteraturen ytterligare en funktion i barnens språkutveckling.
5.1.4 Hur resonerar pedagogen kring valet av litteratur i verksamheten?
Här var budskap och innehåll av stor betydelse. Att använda litteratur för att diskutera värdegrundsfrågor som allas lika värde, vad som är rätt och fel samt livsfrågor är tacksamt uttryckte pedagogerna. Här drar jag parallellen till hur barnlitteraturen använts genom tiderna för att fostra barnen och ser att den funktionen till viss del lever kvar idag. Pedagogerna menade att det också här är viktigt att bearbeta innehållet genom diskussion för att barnen ska få ut någonting av budskapet. Dessa tankar liknas vid Dahlins (2004:91) tankar om att barn genom litteraturen kan reflektera kring viktiga frågor och lära sig regler om vilka beteenden som är accepterade. Jag tror att barnlitteraturen är en perfekt utgångspunkt för att diskutera värdegrunds- och livsfrågor med barnen. Barnböcker är oftast på en nivå som barnen förstår. Bettelheim (1987:19) menar att barn lätt kan relatera till innehållet i sagor eftersom sagor utvecklas på ett sätt som stämmer överens med hur de ser på världen. Även Asplund Carlsson och Pramling (1995:2) är av åsikten att barn på ett begripligt sätt kan relatera till sagor och få ny kunskap genom att tolka sagan utifrån de erfarenheter de redan har. Mina observationer visade också att den litteratur som användes var förståeliga för barnen och att de kunde relatera till innehållet på ett naturligt sätt.Pedagogerna framhöll att det skulle vara roligt och lustfyllt att läsa för barnen och menade att all litteratur inte kan användas i syfte att lära barnen något viktigt om livets stora frågor. Både bibliotek och pedagogerna själva valde böcker till verksamheten och de böcker som ansågs som tråkiga av pedagogerna lästes inte. Jag tror att om pedagogen gillar en bok, läses den med mer inlevelse och kan därför upplevas som mer givande för barnen. En pedagog tog även upp att vissa böcker kan ha dåliga budskap som barnen kan ta på ett dåligt sätt. Här ser jag
29 återigen betydelsen av dialogen och det sociala samspelet för att situationen ska vara meningsfull. Pedagogerna uttryckte att de skulle vilja ha mer tid att utforska litteratur för barn för att kunna välja passande böcker till verksamheten. Jag tycker att det verkar som att pedagogerna tycker att användandet av litteratur skulle kunna vara av större pedagogisk betydelse än vad den är av idag.