Barn som står och tvekar eller på annat sätt visar osäkerhet inför beröring kan eventuellt känna sig tryggare i en situation där beröringen avdramatiserats, genom att introducera lekar där beröring i olika former ingår (A 22/4-08). Barn som är ”överkänsliga” mot beröring kan behöva träna sig i taktil kommunikation genom exempelvis lekar av bråkkaraktär, eftersom de trots sitt taktila försvar, i grunden har ett behov av beröring precis som alla andra (Ellneby
38
1994). Det är pedagogens uppgift att se till att barnet har tillgång till positiva lärandemiljöer, oavsett vad för ämne det rör sig om och vi bör se till att barnen ges chanser till lekar där de får möjlighet att både ge och ta beröring (a.a.). Genom att leka sig fram i verksamheten visar man barnen att beröring är något naturligt och ett värdefullt redskap i kommunikationen mellan människor (C 28/4-08).
Att introducera massage i barngruppen kan bidra till en mer avslappnad relation till beröring och har även fysiologiskt lugnande effekter på kroppen. Forskning visar även på att massage utvecklar barnets empatiförmåga och gör dem mindre benägna till att slåss (Ellneby 1999). Barn som får massage utvecklar även sin kommunikativa förmåga och har lättare att känna tillit till vuxna än andra barn (a.a.). A och B tror att barn som har en vana av fysisk beröring troligtvis tydligare kan uppfatta och ta avstånd från beröring som ges av personer med fel intentioner (A, B 22/4-08). Är barnet ovan vid beröring kan handlingen på samma vis feltolkas, även om givarens avsikter är goda (Ellneby 1999). A tror att man genom ökad kunskap i ämnet bidrar till att bryta ner den negativa stämpel barnmassage har idag har och anser att blivande och verksamma pedagoger borde få undervisning i exempelvis taktil beröring, för att lättare kunna hantera eventuella konflikter som uppstår på vägen (A 22/4-08).
7.4.2 Fördomsfria vuxna
C menar att förskolan till skillnad från andra delar av samhället är befriad från beröringsrädsla, eftersom beröring är en så pass stor del av det pedagogiska arbetet och därför ses som något naturligt. Förskolan är en tillåtande miljö, där personalen lyssnar till barnens signaler och agerar därefter (C 28/4-08). C anser att lyhördhet är en viktig ingrediens i arbetet med barnen och menar att vi måste respektera barnets vilja i fråga om beröring, även om det inte skadar att försöka avdramatisera beröring genom lek och samlingsstunder för att eventuellt locka fram de barn som är kritiska (a.a.).
Barn har en alldeles utmärkt förmåga att ”känna av temperaturen” i sociala sammanhang och uppfatta vad som försiggår under ytan mellan människor och det är därför viktigt att tänka på vad vi sänder ut för signaler genom våra handlingar och ställningstaganden i olika områden (Charon 2001). Respondent B känner sig ibland osäker i situationer med barn som innefattar beröring, då han är rädd för att han skall missförstås (B 22/4-08). Om vi nu utgår från att barn i grunden har ett naturligt förhållande till beröring, där behovet av fysisk kontakt finns om än i olika omfång, är frågan om B:s försiktiga agerande väcker snarare än släcker misstankar och osäkerhet hos barnet, som inte fanns där från början. Ellneby menar att vi inte får låta rädslan
39
för missförstånd styra när vi rör vid barnen och hindra oss från att vara spontana när vi fysiskt vill bekräfta och berömma barnen. Låter vi vår rädsla styra, ignorerar vi också barnets naturliga önskan om kroppskontakt (Ellneby 1994).
7.5 Reflektioner
7.5.1 Två skilda förhållningssätt
Av intervjuerna framgår att det hos vuxna finns en rädsla för att överföra negativa attityder av olika slag på barnen när det kommer till beröring. Vi ser dels en komplex situation för manliga pedagoger, som enligt intervjurespondenterna lever med en starkare press från allmänheten och mer kritiskt granskas i rollen som pedagog. Vi ser även hur pedagoger ibland styrs i sitt agerande av föreställningen att pojkar och flickor har olika förhållningssätt till fysisk närhet och därmed är i behov av olika sorters beröring (A 22/4-08).
I andra hörnan av ringen ser vi ett barn som själv kan avgöra vad det behöver i fråga om beröring och inte låter vuxnas mångtydiga förhållande till beröring påverka denne nämnvärt. (1 28/4-08) Fysisk kommunikation är ett naturligt språk för barnet och även praktiskt, då den muntliga kommunikationen tryter. Har barnet vuxit upp i förhållanden där beröringsbehovet inte tillfredställts, tar det igen detta så fort tillfälle ges (Ellneby 1994). Det enda vi vuxna behöver göra är att finnas där och skapa dessa tillfällen för barnet.
7.5.2 Fel fokus
Ett personligt antagande är att vuxna många gånger lägger fokus på beröring som ett problematiskt ämne i förskoleverksamheten och förstorar upp beröringens betydelse på helt fel grunder, istället för att se barnet som kompetent att själv avgöra när och hur det vill bli berört. Grunden till ett positivt beröringsklimat i förskolan tror jag läggs genom pedagoger som är lyhörda, spontana och så långt som möjligt fria från olika negativa föreställningar, i kombination med en tillåtande miljö där barnen ges möjlighet att delta i olika former av beröringsaktiviteter om de så vill. Jag tror dock att problematiken kring manliga pedagogers situation på förskolan är ett ämne som verkligen bör tas på allvar och diskuteras ute på förskolorna, eftersom denna föreställning ser ut att vara självuppfyllande och ibland kan påverka både barns och vuxnas agerande gentemot varandra.
40
7.5.3 Självkritisk granskning
Det empiriska materialet i min undersökning består av tre semi-strukturerade intervjuer och två deltagande observationer. Så här i efterhand vill jag mena att processen med att analysera materialet och knyta samman empirin med teorin i undersökningen hade underlättats om fler respondenter inkluderats. Det är svårt att dra några generella slutsatser på endast tre intervjuer. En bra idé tror jag hade varit att innan intervjuerna genomfört en pilotintervju, för att se vilka frågor i mitt underlag som fungerade bäst och vilka som eventuellt borde bytas ut, för att få ett mer stabilt frågeunderlag (Bryman 2001). Vad observationerna beträffar så tror jag att resultatet hade blivit mer ”matigt” om jag dokumenterat situationerna med en videokamera (a.a.). Den största anledningen till att detta inte skedde var på grund av tidsbrist, då detta krävt ett godkännande av barnens föräldrar innan jag kunde börja med min observation. Detta var inte något jag hade planerat för, vilket jag ångrar idag.
Ett minus i min undersökning är att jag redan från början hade personliga antaganden och åsikter i ämnet, vilket fick mig att ställa en del ledande frågor under intervjuerna. Detta var en omedveten handling från min sida, men uppdagades då jag lyssnade av banden. Trots detta anser jag att respondenternas åsikter ändå dominerar, mycket tack vare att ämnet för undersökningen troligtvis engagerar människor som arbetar inom förskolan.
För fortsatt forskning inom området kommer jag troligtvis att smala av perspektivet och avgränsa frågorna till att endast röra sig om barns uppfattningar om beröring, med tanke på glappet som ser ut att finnas mellan vuxnas och barns syn på beröring i förskolan. Jag kommer då att använda mig av ett större antal respondenter, både barn och vuxna, för att ta reda på deras åsikter och tankar i ämnet. Jag kommer även att utöka min observationsmetod till att innefatta ljud- eller bildupptagning, för att se om respondenterna agerar utefter resonemangen som förs.
41 Bilaga 1
Frågeunderlag för intervjuer
Bakgrund
Lena Jelvéus, legitimerad sjukgymnast och författare menar att vi lever i ett ”icke-taktilt” samhälle, det vill säga att vi till skillnad från andra kulturer är mer tveksamma och avståndstagande till beröring i allmänhet, särskilt då beröringen sker av någon utanför den närmaste familjen.
• Kan du förstå vad Jelvéus menar? • Håller du med i påståendet?
• Varför är det så här tror du? Vad kommer det ifrån (kulturellt, geografiskt)
• Är det ett problem anser du? (Eller är det positivt: Ju mer försiktighet, desto mindre risk för ”fel” beröring)
• Vad kan det vara som påverkar pedagogens inställning till beröring? • Vad kan detta sända ut för signaler till barnet?
• Kan du se någon skillnad i pojkars respektive flickors ”mottaglighet” för beröring? • På vilket sätt i så fall?
• Vad beror detta på tror du?
• Tror du att manliga och kvinnliga pedagoger har samma syn på situationen i förskolan?
• Varför?
42 Bilaga 2
Observationsunderlag
• Allmän kontaktsökning; hur? • Invitera till lek; hur?
• Eventuell kontaktsökning med okänd person (mig); hur? • Beröring i förhållande till:
- Två-och-tvålekar, allmänt - Pojke-och-pojke
- Flicka-och-flicka - Pojke-och-flicka - Fler än två
- Barn och manlig pedagog - Barn och kvinnlig pedagog
43
Referenser
Böcker:
Bryman, Alan, 2001. Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber Ekonomi
Charon, Joel M., 2001. Symbolic Interactionism. Upper Saddle River, N.J. : Prentice Hall Ellneby, Ylva, 1994. Om du inte rör mig så dör jag. Stockholm: Utbildningsradion Ellneby, Ylva, 1999. Om barn och stress. Falköping: Elanders Gummessons Jelvéus, Lena, 1998. Berör mig! Stockholm: Utbildningsradion
Uvnäs Moberg, Kerstin, 2000. Lugn och beröring. Stockholm: Natur och Kultur i samarbete med Axelsons Gymnasiska Institut
Wehner-Godée, Christina, 2000. Att fånga lärandet. Stockholm: Liber AB Öberg, Birgit, 1997. Olika syn på saken. Stockholm: Smegraf AB
Internet-material
Dagens Nyheter, 2004. Artikelserien Hudhunger.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1199&a=247193 Hämtad 20080507
Ömsint beröring får kroppen att jubla.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=247182
Hämtad 20080507
Beröring är ett särskilt språk.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=250866
Hämtad 20080507
Positiv närhet förutsätter jämlikhet
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=249676 Hämtad 20080507