Beröring i förskolan - Barns behov av fysisk kontakt i relation till förskolans beröringsklimat

1

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Individ och samhälle

Examensarbete

Beröring i förskolan

Barns behov av fysisk kontakt i relation till förskolans

beröringsklimat

Physical contact in preschool

Children’s need of touch in relation to normative opinions in

preschool

Jennie Holmberg

2

Sammanfattning

Syftet med mitt arbete har varit att undersöka hur förskolepedagoger idag resonerar kring påståendet om att vi lever i en beröringsfattig kultur och om detta är något vi kan se effekter av i förskolan. Genom kvalitativa intervjuer av tre förskolepedagoger, tillsammans med observationer ute i barngrupper har jag velat se om beröringsklimatet på förskolan eventuellt står i konflikt med barnets grundläggande behov av beröring och på vilka sätt detta i så fall visar sig. Resultatet av undersökningen visar att påståendet till viss del stämmer, men att problemet främst ligger i vuxnas rädsla för att bli missförstådd i sina fysiska handlingar mot barnet. Denna rädsla har i första hand visat sig hos manliga pedagoger, som enligt respondenterna blir granskade utifrån i större utsträckning än kvinnliga pedagoger. Vi ser även hur pedagoger, utifrån föreställningar om pojkars och flickors beröringsbehov, agerar olika beroende på barnets kön och därmed sätter ramarna för barnets förhållningssätt till beröring. Slutligen ville jag få kunskap om tänkbara förebyggande metoder för ett positivt beröringsklimat i förskolan. Viktiga ingredienser ser här ut att vara lyhördhet och spontanitet tillsammans med ett inbjudande miljö, där barnet tillåts ge och ta emot beröring på dennes egna villkor.

4 1 Inledning ... 5 2 Syfte ... 6 2.1 Frågeställning ... 6 3 Bakgrund ... 7 3.1 Upplägg av kapitel ... 7 3.2 Vårt personliga revir ... 7 3.3 Vårt behov av beröring ... 8

3.4 Beröringsklimat kulturellt betingat... 8

3.5 ”Fel beröring” ... 10 4 Metod _{... 11} 4.1 Kvalitativ metod ... 11 _{4.1.1 Kvalitativ intervju ... 11 4.1.2 Semi-strukturerad intervju ... 11} 4.1.3 Deltagande observation ………...12 4.2 Urval....……….…13 4.2.1 Intervjuer………...13 4.2.2 Observationer………...13 4.3 Genomförande………..14 4.3.1 Intervjuer………...14 4.3.2 Observationer………...14 5 Resultat………...16 5.1 Intervju 1………..16 5.2 Intervju 2………..20 5.3 Intervju 3………..23 5.4 Observation 1………...25 5.5 Observation 2………27 6 Analys……….29 6.1 Upplägg av kapitel………29

6.2 Beröringens positiva egenskaper………..29

6.3 Lyhörda vuxna………..31

6.4 Genus och beröring………...31

6.4.1 Manliga pedagoger………...31

6.4.2 Bråkiga pojkar och kramiga flickor?...33

6.5 Attityder till beröring………34

6.5.1 Barnet vet bäst………...34

6.5.2 Lyhörda men fördomsfulla vuxna?...35

7 Slutsats och diskussion………..36

7.1 Upplägg av kapitel………...36

7.2 Finns det en beröringsrädsla i förskolan idag?...36

7.2.1 Hos vem ligger rädslan?...36

7.3 Hur påverkas förskoleverksamheten av attityder till beröring?...37

7.3.1 För vi över våra värderingar på barnen?...37

7.4 Hur kan man förebygga beröringsrädsla i förskolan?...37

7.4.1 Massage och taktila lekar………...37

7.4.2 Fördomsfria vuxna………...38 7.5 Reflektioner………..39 7.5.1 Två skilda förhållningssätt………...39 7.5.2 Fel fokus………...39 7.5.3 Självkritisk granskning………...40 Bilaga 1………...41 Bilaga 2………...42 Referenser………...43

5

1

Inledning

Det sägs att vi i Sverige lever i ett ”icke-taktilt” samhälle (Jelvéus 1998). Med detta menas att vi, till skillnad från andra samhällen eller kulturer inte fysiskt berör varandra i lika stor omfattning. Kanske kan många av oss minnas situationer då en vänskapligt menad hand på axeln upplevts som obekväm och lite av ett intrång på den personliga sfären, om relationen till personen ifråga inte är så djup. Orsaken till en mer försiktig attityd ser troligtvis olika ut för olika individer, men Jelveús påstående får säkert vissa att nicka igenkännande. Samtidigt har människor ett relativt likvärdigt behov av fysisk, mänsklig närhet (a.a.).

Birgit Öberg skriver i Olika syn på saken om personligt revir och hur vi utan att tänka placerar oss i förhållande till en person på det avstånd som är korrekt enligt vår egen kultur och som passar in i situationen och de samtalandes relation till varandra (Öberg1997). Det finns ett luftrum runt varje människa som är hennes eget och dit ingen förutom de närmaste familjemedlemmarna får komma. Vid ett hälsningstillfälle kan det vara tillåtet att beröra varandra, men direkt efter återtar man sitt personliga revir (a.a.).

Förskolan är en plats där fysisk beröring ofta är en del av vardagen, dels när det rör sig om små barn som rent praktiskt behöver en hjälpande hand eller famn då och då, men även för att det troligtvis råder ett mer tillåtande klimat för beröring på platser där man arbetar med barn och i andra pedagogiska yrken, jämfört med andra yrkesområden. Vad som kan vara relevant att ta upp här är hur media och andra samhällsinformatörers rapportering av olika sexualbrott, som pedofili påverkar vår inställning till fysisk beröring och vårt eget sätt att använda oss av det, framför allt som verksam pedagog i förskolan. Om det stämmer att det finns någon form av beröringsrädsla i vår kultur idag; hur tar det sig uttryck? Är det något vi kan märka av i förskolans värld och hur kan i så fall konsekvenserna av detta se ut?

6

2

Syfte

Syftet med min undersökning är att se hur pedagoger resonerar kring påståendet att Sverige är ett beröringsfattigt land och hur detta eventuellt färgar av sig ner till förskolans värld. Jag vill se om denna ”beröringsrädsla” kan ligga i konflikt med det faktum att just beröring är så grundläggande för ett barns mentala och fysiska utveckling och hur man som verksam pedagog idag ser på detta. Jag vill även undersöka eventuella orsaker till beröringsrädsla och om det kan finnas en skillnad i mäns respektive kvinnors sätt att ta emot respektive ge beröring i förskolan, utifrån det beröringsklimat som råder och även om man kan se en skillnad i pojkars respektive flickors beteende i frågan. Slutligen vill jag också få kunskap om tänkbara förebyggande metoder för ett positivt beröringsklimat i förskolan, utifrån vad de pedagoger jag valt att tala med anser.

2.1 Frågeställning

I min undersökning hade jag följande frågor som utgångspunkt:

• Finns det enligt pedagogerna en beröringsrädsla i förskolan idag? • Hur påverkas förskoleverksamheten av attityder till beröring? • Hur kan man förebygga beröringsrädsla i förskolan?

7

3

Bakgrund

3.1 Upplägg av kapitel

Detta kapitel inleds med ett avsnitt om människans fysiska kommunikation med varandra och hur vi förhåller oss olika till beröring beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Därefter behandlas det faktum att fysisk närhet är en livsnödvändighet för barnets utveckling och vad konsekvenserna kan vara då vi inte får den närhet vi behöver. Detta följs av synen på beröring ur ett kulturellt perspektiv och hur vi färgas av det samhälle som vi uppfostras i.

3.2 Vårt personliga revir

I Berör mig! (Jelveus 1998) nämns en studie där man tittat på skillnader i hur ofta människor från olika kulturer och länder berör varandra. I studien räknades hur många gånger ett par som satt på ett café rörde vid varandra under en timme. Puertoricaner rörde vid varandra så mycket som 180 gånger, medan amerikanerna endast tog på varandra två gånger under en timme. I Paris berörde man varandra 110 gånger och i London skedde ingen fysisk kontakt överhuvudtaget (Jelveus 1998).

Öberg skiljer på fyra olika västerländska avståndskategorier: en förtrolig, en personlig, en social och en offentlig. Genom syn, hörsel, känsel och lukt urskiljer vi typerna från varandra (Öberg 1997). Vidare menar hon att människor från landsbygden generellt har ett större krav på personligt revir än de som bor i städer. Barn däremot menar Öberg, har en mer diffus uppfattning om revir och gränser och kan ogenerat gå in i grannens trädgård och plocka blommor, eller ta en okänd människas hand för att lotsa iväg denne någonstans (Öberg 1997). Vi som vuxna kan acceptera att barnet går runt och ger alla vuxna en godnattkram, därför att vi vet att det kommer en tid då att barnet upptäcker sitt personliga revir och inte längre visar sin tillgivenhet till vem som helst (a.a.).

Utifrån Jelvéus påstående om Sveriges allmänna ”beröringsrädsla” och det faktum att beröring är ett grundläggande behov för oss människor, föddes en tanke hos mig som blivande förskolelärare; är denna beröringsrädsla verklighet och något vi kan märka av ute på förskolorna idag?

8

3.3 Vårt behov av beröring

Ylva Ellneby menar att det är ett grundläggande mänskligt behov att bli rörd vid och att få beröra (Ellneby 1999). Beroende på olika omständigheter växer barn upp med olika förutsättningar att få dessa grundläggande behov tillgodosedda. Som små barn är våra största behov närhet, trygghet och kontakt, jämsides med mat och värme. För att barnet skall kunna fungera och utvecklas fysiskt och mentalt krävs beröring och kroppskontakt med andra levande varelser. Behovet är stort, men ibland är beröringen inte tillräcklig, vilket innebär att vissa människor kan komma att leva med ett sug efter mer (Jelvéus 1998). Detta behöver inte innebära att vi blir ”ofullständiga” som individer, men ett barn som inte får uppleva kärlek, värme och tillgivenhet från sina närmaste, kan utveckla misstro och en pessimistisk syn på livet och omgivningen (Ellneby 1994). Det finns emellertid fall där små barn har dött då det inte har funnits någon som hållit i dem tillräckligt, kelat med dem och kramat dem, trots att de fått näring. Nedanstående citat är hämtat ur Ylva Ellnebys bok Om du inte rör mig så dör jag, där hon bl.a. berättar om ett besök på ett barnhem i Amman, Mellanöstern;

[…] Vi skulle räkna ut hur många spädbarn som överlevt natten. Barn dog utan någon synbar medicinsk anledning. Trots att de fick tillräckligt med mat, kunde de inte behålla vikten. På dödsattesten kunde man oftast läsa leukemi, men i verkligheten handlade det om brist på beröring, kontakt och stimulans. Rör mig annars dör jag, tycktes barnen signalera. (Y. Ellneby 1994:13)

Ellneby menar även att motoriska problem och koncentrationssvårigheter ofta har sitt ursprung i att aktiviteter som på olika vis stimulerar oss har blivit mer och mer sällsynta i vårt samhälle. Idag rör sig barn mindre och på ett annorlunda sätt än vad de gjorde förr. Istället för att gå eller cykla, skjutsas de ofta runt i bil och aktiviteter som att klättra i träd och leka kurragömma har gett sin plats åt tv-spel och andra stillasittande aktiviteter (Ellneby 1994).

3.4 Beröringsklimat kulturellt betingat

Man förhåller sig till beröring olika, beroende på det samhälle man lever i. Många vuxna är rädda för att en för nära fysisk kontakt leder till att barnet blir osjälvständigt, medan man i andra kulturer ser det som en självklarhet att barnet ska vara nära inpå den vuxne i så stor omfattning som möjligt. Beröringsklimatet varierar också med tiden och har svängar åt olika håll, på samma sätt som vi kan se att ett klädmode kan variera från tid till tid (Ellneby 1994).

9

DN hade under 2004 en artikelserie vid namn Hudhunger, där man bl.a. belyste kulturens makt över beröringens betydelse (DN1). Gabriella Augustsson är kansliråd på UD och ansvarar för frågor som rör familjer till diplomater och undervisar bl.a. blivande diplomater i interkulturell kommunikation. I artikeln Beröring är ett särskilt språk berättar hon om sina iakttagelser under en mottagning i Zagreb, där en japansk diplomat och en diplomat från ett arabiskt land hamnade i en komplex situation. Japanen kom från en beröringsfattig kultur medan mannen från det arabiska landet kom från det motsatta. Augustsson beskriver deras möte som en dans, där den ene backade och den andre följde efter (DN3). I artikeln Positiv

närhet förutsätter jämlikhet menar kulturantropologen Anita Jacobson-Widding att minst två villkor måste vara uppfyllda för att kroppslig beröring skall upplevas som positivt. Det ena är jämlikhet och det andra är att båda parter tillhör samma slags gemenskap (DN4). Personerna måste vara på samma nivå, så att den ena inte är underordnad och står i ett beroendeförhållande till den andra. Som exempel ges hur en chef, genom att lägga armen om den anställde försöker skapa en känsla av intimitet och förtrolighet, men även på detta vis utövar sin makt på den underordnade (a.a.). Sexuella trakasserier är ett exempel på detta, menar Jacobson-Widding. Beröringens betydelse och effekt beror på socialt sammanhang och kultur, makt och underkastelse och vilken inbördes position och relation personerna har (a.a.). Joel M. Charon beskriver i Symbolic Interactionism hur individens handlande styrs av det sociala rummets karaktär (Charon 2001). På samma vis kan vi förstå hur en form av beröring kan vara tillåtet i ett visst sammanhang, men uppfattas som opassande i ett annat.

We enter a social situation and know what to do in part by taking the role of others in the situation and acting in ways expected of us, or by doing things contrary to what is expected but still within the bounds of acceptability of others in the situation, or by purposely upsetting the expectations and the situation. (Charon 2001:116)

I artikeln Ömsint beröring får kroppen att jubla hävdar den amerikanske neuroekonomen Paul J. Zak till och med att beröring kan ha betydelse även på en världsekonomisk nivå. Zak hade undersökt hur tillväxten i olika länder påverkas av människors förtroende för varandra. Beröring skapar tillit, och i ett samhälle där människor litar på varandra, sker också en god ekonomisk utveckling (DN2).

Det verkar även finnas en skillnad i hur män och kvinnor upplever beröring. Kvinnor berör varandra oftare och vill även bli berörda oftare än män (Jelvéus 1998). Kvinnor upplever oftare beröringen som positiv, medan männen däremot lättare uppfattar beröring som dominans eller intrång i deras privata sfär (a.a.).

10

3.5 ”Fel” beröring

Vi är idag högst medvetna om att barn far illa och exploateras i pedofila syften. Vi ser nya rapporter om pedofilbrott var och varannan dag i tidningar, på tv och på nätet. Det är väl knappast någon tvekan om att detta påverkar oss och vårt sätt att se på vår omgivning. Jag tänker framförallt på hur man som förälder troligtvis kritiskt granskar de personer som ska ha hand om ens barn i förskola och skola.

Jelvéus skriver om massage som pedagogisk metod i förskola och skola och hur denna beröringsform ofta kan stöta på tveksamma reaktioner hos människor och ses som en aning suspekt (Jelvéus 1998). Ellneby menar att vi måste sätta oss över rädslan för att bli missförstådd av utomstående och aldrig undvika ett barn som signalerar en brist på beröring (Ellneby 1994). Jelvéus menar att man genom att introducera massage i förskola och skola förebygger eventuella ”beröringsmissbruk”. Ju mer beröringshungrigt ett barn är, desto större risk är det att någon med fel intentioner får fatt i barnet och genom uppmärksamhet och smicker tar i det på fel sätt (Jelvéus). Därför bör man låta barnet få en vana av beröring och massage, så att det lär sig hur det känns när det känns ”rätt”, får kännedom om sina personliga gränser och utvecklar sin jagkänsla (a.a.). Är man ovan vid beröring kan det misstolkas och upplevas som ett ”övertramp” och alldeles för intimt (Ellneby 1994). Ett barn som får rikligt med taktila erfarenheter och blir berörd av händer fulla med omsorg kommer att ha en större chans att backa och säga stopp när en person tar i det med fel intentioner (Jelvéus 1998). Självklart finns det inga garantier på att ett barn med ett mättat beröringsbehov och med väl utvecklad jagkänsla aldrig kan komma att råka illa ut, men genom att stimulera och tillgodose det taktila sinnet ger vi barnet en trygg och kärleksfull grund (a.a.).

Även om man som vuxen går in med de bästa intentioner, exempelvis om man valt att introducera massage i en verksamhet, skall man alltid vara lyhörd för barnets signaler på beröring. All beröring skall alltid ske på barnets villkor (a.a.). Vissa barn har ett starkt taktilt försvar, det vill säga överkänsliga mot beröring och leker sällan lekar med närkontakt. Därmed inte sagt att dessa barn inte har behovet av att bli berörda, men de behöver få träna sig i att sakta men säkert kunna ta emot beröringen (Ellneby 1994).

11

4

Metod

4.1

Kvalitativ metod

Under arbetets gång har frågeställningarna kommit att utvecklas, beroende på de samtal som förts mellan mig och de pedagoger jag valt att intervjua. Nya infallsvinklar har dykt upp, på bekostnad av andra, ursprungliga ingångar. För att ta reda på i vilken utsträckning de valda respondenterna kunde märka av en beröringsrädsla i förskolan idag och vad de ansåg relevant att diskutera i ämnet valde jag en kvalitativ undersökningsmetod, för att utifrån deras diskussioner kunna urskilja undersökningens riktning. Detta främst på grund av att man i en kvalitativ undersökning tillåts i någorlunda stor utsträckning avvika från den ursprungliga intervjuguiden eller frågeschemat som utarbetats, för att utifrån de svar respondenten ger omarbeta och vidareutveckla frågorna i schemat (Bryman 2001).

4.1.1 Kvalitativ intervju

I en kvalitativ intervju läggs tyngden på respondentens åsikter, till skillnad mot en kvantitativ undersökning där det är forskarens intresse som styr riktningen på undersökningen. (Bryman 2001) I kvalitativa intervjuer är det en fördel om frågeställningarna är så pass öppna att respondenterna tillåts röra sig i olika riktningar och därmed ge intervjuaren kunskap om vad respondenterna anser är relevant i ämnet (a.a.). Jag lät därmed mina frågeställningar vara ganska breda och låta respondenternas intresse och åsikter i ämnet utforma det slutgiltiga undersökningsområdet. Beroende på vad jag fick för respons, väntade jag mig att mitt undersökningsområde möjligen skulle komma att dra åt ett annat håll, eller smalna av något.

4.1.2 Semi-strukturerad intervju

Utöver de tre frågeställningarna utarbetade jag även en intervjuguide, där frågor jag ansåg berörde undersökningsområdet fanns med (Bilaga 1). Jag var dock beredd på att under intervjuernas gång utesluta vissa frågor som inte visade sig vara relevanta för den aktuella intervjun och samtidigt låta andra frågor i guiden ta mer utrymme i diskussionen. Detta arbetssätt kännetecknar en semi-strukturerad intervju, där forskaren har en lista över specifika områden som skall beröras, men där respondenten även har stor frihet att utforma svaren på

12

sitt eget sätt (Bryman 2001). Frågorna behöver heller inte komma i ursprunglig ordning och nya frågor kan läggas till under intervjuns gång, om de knyter an till något respondenten sagt (a.a.).

4.1.3 Deltagande observation

Som komplement till mina intervjuer ville jag även få en insikt i hur barn kan välja att hantera och reagera på beröring, dels från pedagoger men också från andra barn. Jag ville se om och hur beröring spelade för roll i sociala situationer och om jag kunde se någon form av beröringsrädsla på något plan. Då man i en undersökning använder mer än en metod för att samla in fakta brukar detta kallas triangulering (Bryman 2001). Jag ansåg att det bästa komplementet till mina intervjuer var att utföra ett antal observationer av en barngrupp, för att täcka upp så många fält av en kvalitativ undersökning som möjligt.

En deltagande observation kännetecknas av att observatören engagerar sig i en grupp under en förhållandevis lång tid, iakttar gruppens beteende och lyssnar på vad som sägs mellan individer i gruppen och mellan observatören och dem själva (Bryman 2001). Etnografi är vanligen den term som används för att benämna det skriftliga resultatet av en deltagande observation. Ofta använder man sig av observationer som ett komplement till andra metoder, som intervjuer och skriftliga källor (a.a.). Som etnograf har man även att välja mellan att inta en aktiv eller en passiv roll under observationen (Bryman 2001).

Under mina två observationstillfällen ute bland barngrupper antog jag en relativt passiv roll, där jag lät barnen ta initiativ till en eventuell kontakt med mig. Inför dessa observationer utformade jag en frågeguide där jag skrev ner ett antal frågor jag ville försöka besvara genom att iaktta barnen i deras lek och kontaktsökande (Bilaga 2). Jag var inte säker på huruvida jag skulle få tillfälle att på plats skriva ner mina iakttagelser, beroende på hur nyfikna barnen skulle vara på mig, men jag ansåg att frågorna jag skrivit ner skulle underlätta att hålla mig fokuserad, för att jag efteråt kunde sätta ord på mina upplevelser. Wehner-Godée menar hur den enklaste formen av dokumentationsutrustning i vissa fall kan vara den bästa, eftersom teknisk utrustning som videokamera eller diktafon ibland kan störa den naturliga situation man vill försöka fånga med sin observation (Wehner-Godée 2000).

13

4.2 Urval

Inför arbetets start var min nyfikenhet riktad mot förskolor som använde sig av massage i verksamheten och hur pedagogernas uppfattning om massage som metod för en harmonisk barngrupp kunde se ut. Jag sökte därför efter förskolor som använde eller hade använt sig av metoden, för att sedan gå vidare med att kontakta dem. Fokus hann dock flyttas från massage som metod till de nuvarande frågeställningarna om beröring, men jag valde likväl att använda mig av de förskolor jag fått kontakt med under mitt ursprungliga undersökningsområde, eftersom jag ansåg att de var en relevant undersökningsgrupp för mitt arbete (Bryman 2001). Jag såg en fördel i att de hade någon form av erfarenhet av massage, eftersom jag ansåg att chansen var större att de medvetet tänkt på och diskuterat ämnet beröring tidigare.

4.2.1 Intervjuer

Alla tre intervjuer gjordes på en förskola i området Värnhem, Malmö. Förskolan består av två byggnader, ett äldre och ett nyare hus och i varje byggnad ryms två avdelningar, en småbarnsavdelning och en avdelning för de äldre barnen. Intervju 1 tog plats i förskolans äldre byggnad på avdelningen för äldre barn. Respondent A är kvinna och har varit verksam pedagog sedan 1984. Från 1986 och framåt har hon arbetat på den aktuella förskolan.

Intervju 2 och 3 gjordes i den nyare byggnaden, även här på avdelningen för äldre barn. Respondent B är man, har varit verksam pedagog i fyra år och har arbetat på den aktuella avdelningen i ett år. Respondent C är kvinna och har arbetat på avdelningen i ett år. Intervju 1 och 2 gjordes under ett och samma tillfälle, medan intervju 3 gjordes ungefär en vecka senare.

4.2.2 Observationer

Det föll sig naturligt att göra observation 1 på den förskola jag även gjort de tre intervjuerna. Det faktum att jag sedan tidigare inte var bekant med den barngrupp jag ville observera såg jag som en fördel, då jag under observationen inte bara ville se hur barnen använde sig av beröring i kommunikationen med varandra och pedagogerna, utan även hur de reagerade på och kommunicerade med en människa de aldrig träffat tidigare. Den senare infallsvinkeln i min observationsguide växte fram efter att intervju 1 och två var gjorda, då dessa fick mig att fundera på om negativa attityder till beröring verkligen färgade av sig långt ner i åldrarna eller om våra värderingar oftast går förbi barnens uppfattningsförmåga, eftersom de eventuellt har

14

en mer avslappnad attityd till beröring än vi vuxna och ser det som en naturlig del i kommunikationen med andra individer.

Observation 2 tog plats på en förskola i Fosie, Malmö vilken var en av de förskolor jag fick kontakt med under min rundringning efter verksamheter som haft erfarenhet av barnmassage. Tanken var att, utöver min observation, eventuellt utföra ett antal intervjuer med pedagoger på förskolan, men på grund av tidsbrist från min sida blev inte detta aktuellt.

4.3

Genomförande

4.3.1

_Intervjuer

Intervju 1 gjordes i ett rum på avdelningen som troligtvis fungerade som läshörna. Innan diktafonen slogs på samtalade jag och respondenten lite allmänt om undersökningens område och hur arbetets riktning skulle komma att styras av de samtal som fördes. Med jämna mellanrum under samtalet fick vi sedan besök av nyfikna barn, men detta var enligt mig inget som störde samtalet i sin helhet.

Intervju 2 gjordes i ett litet, avskilt rum med hög akustik. Även här gjordes en allmän presentation av undersökningens område innan diktafonen gick igång. Jag poängterade att jag var ute efter respondentens tankar och åsikter om ämnet och inte själv satt på några färdiga svar. Samtalet genomfördes utan några avbrott, men jag upplevde respondenten som en aning stressad över situationen, möjligen på grund av rummets kala karaktär och den höga ljudnivån utifrån.

Intervju 3 tog plats i ett rum som för tillfället inte såg ut att användas av personal eller barn och fungerade som någon form av förvaringsutrymme. Två stolar hämtades från intilliggande rum för att vi skulle ha något att sitta på. Rummet var kvavt men ljust och ett fönster öppnades för att vädra ut den dåliga luften. Jag upplevde personligen rummet som stelt och ogästvänligt och kanske bidrog detta till att samtalet blev relativt kort i jämförelse med de två tidigare intervjuerna.

4.3.2

Observationer

Den första observationen tog plats ute på gården, på förskolan i Värnhem. Jag valde att sätta mig vid en utebänk placerad ungefär i mitten av gården och försökte hålla en så låg profil som möjligt för att inte riskera att stjäla koncentration från eventuella aktiviteter som skulle komma att ske runt omkring mig (Wehner-Godée 2000). Jag hade dessutom bra uppsikt över

15

gården utifrån den valda platsen. Jag var osäker på i vilken utsträckning jag skulle komma att använda mig av mitt observationsunderlag på plats. Om barnen var nyfikna och aktivt tog kontakt med mig, skulle jag troligtvis lägga mina papper åt sidan och istället mentalt försöka memorera vad som sades och gjordes, för att efteråt skriva ner mina intryck (a.a.).

Observation 2 gjordes inne i lokalerna på förskolan i Fosie. Här valde jag att sätta mig i en soffgrupp belägen på småbarnsavdelningen, i hörnan av ”lekrummet”, som även användes för samlingar på morgnarna. Rummet var relativt litet och det blev jämförelsevis svårare för mig att vara ”osynlig” på samma vis som jag kunde på den första förskolans uteplats. Utifrån erfarenheter från observation 1 var jag redan innan observationen inställd på att ha mitt observationsunderlag i huvudet, snarare än på ett papper framför mig. Denna observation blev något kortare än den tidigare och avbröts efter ungefär 40 minuter, då det var dags för samling.

16

5

Resultat

5.1 Intervju 1

A håller med i påståendet om Sverige som ett icke-taktilt samhälle och ser det främst som något typiskt nordiskt, att låta fysisk bekräftelse av olika slag stanna innanför familjens ramar. Hon anser till en början att detta däremot inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. Om någon i hennes närmsta krets, som en familjemedlem eller någon i arbetslaget skulle lägga handen på henne skulle hon få en ”skjuts” av det och se det som något positivt. Om däremot en främling skulle göra samma sak hade hon troligtvis upplevt det som obekvämt. Hon menar att detta förmodligen har att göra med att hon har vuxit upp i en familj där man berör varandra mycket. Om jag ställt frågan till någon som vuxit upp i ett helt annat sammanhang och med mindre vana av beröring, hade svaret förmodligen blivit ett annat, menar hon. Hon upplever att det finns ett avstånd mellan människor här och tar upp ett exempel från verkligheten där detta blev ett problem:

Det var en mamma här en gång, hon var från Afrika, som upplevde att det var jobbigt att vara förälder i Sverige, att vara mammaledig. Det var så ensamt. Där hon kom från var alla ute. Och ville hon ha lite tid för sig själv så fanns det alltid några andra hela tiden; barnen var så vana vid att vara i någon annans famn. Här är det mer en stor grej med ”Det här är mitt barn, och nu är den mammig eller pappig..” Det blir så mycket mer komplicerat här. Jag tror kontakten har att göra med avståndet, också rent mentalt, i vår kultur. (A 22/4-08)

A funderar på om vårt sätt att hantera beröring är ett arv från forna dagar, där avståndet mellan människor kunde vara större än nu, rent geografiskt och kanske även på det mentala planet. Hon anser att en grupps eller individs relation till beröring har att göra med tid och rum och ser att olika kulturer har olika sätt att använda sig av och reagera på fysisk kommunikation.

A kan i barngruppen hon arbetar i, märka av olika sätt att ta emot och reagera på beröring. Hon menar att vi som vuxna måste vara försiktiga och vaksamma på barnets reaktioner då vi tar i barnet på olika sätt. Då hon personligen är en mycket fysisk person, vill hon gärna visa

17

uppskattning och ge bekräftelse genom kramar och klappar, men detta fungerar ju inte alltid på alla barn. En del barn har ett stort behov av att vara för sig själva mer än andra barn och det måste man ju respektera, menar A. Vissa barn vill gärna ha mer än vad de får för tillfället, men vågar inte riktigt visa det och då gäller det ju även här att vara snabb på att reagera och kanske avdramatisera beröringen på olika vis.

A kommer in på flickors kontra pojkars beröringsbehov och ser två helt olika sätt att söka fysisk bekräftelse. Hon tror att man borde ta fatt i pojkarna mer och främst de lite äldre förskolepojkarna, eftersom de i grunden har lika stort behov av beröring som flickor men kanske inte alltid söker kontakt på samma uppenbara vis som flickor ofta gör, menar hon.

Men man är rädd för att de ska tycka att det är pinsamt eller jobbigt när de kommer upp i sexårsåldern. […] Så ibland gör jag faktiskt så att jag brottas med dem lite, när man känner att de vill ha den där kontakten, bekräftelsen. De sitter inte lika mycket i knäet som tjejerna. Tjejerna vill ha den där […] Det har säkert med hela den här identifikationen att göra; att det är vi som är tjejerna, vi som jobbar här. De sitter i knäet, tittar på en jättemycket och lyssnar. Riktigt suger in. Man märker att de vill vara i ens sfär på något sätt. (A 22/4-08)

A kommer in på hur en enkel beröring som en hand på axeln kan ha en så omedelbar och lugnande effekt på en människa, förutsatt att det upplevs som positivt. Hon tänker framför allt på ”oroliga” barn, som genom att få sitta i frökens knä, eller få några varma strykningar på ryggen med ens kommer till ro. Hon ser en bekymmersam situation ute i skolorna, där dessa barn då de går in i skolans värld troligtvis inte har tillgång till frökens knä längre och kanske därmed inte heller kan samla på sig det lugn de behöver för att klara av skoldagen.

A tror att det finns många barn som skulle må bra av mer beröring i förskolan och skolan, exempelvis i form av massagestunder, men understryker återigen att man måste lägga nivån i förhållande till barnets erfarenhet av beröring, då vissa barn slår sig till ro direkt och tar emot all beröring som erbjuds, medan andra är stela som pinnar till en början och har svårt att sitta still. Orsaken bakom detta har hon svårt att se klart på. Hon tror att anledningen till barns förhållningssätt till beröring kan ligga på så många olika nivåer och att det är svårt att veta direkt varifrån det kommer. Kanske är det något man har med sig från familjen, men det kan också handla om den specifika situationen. Ett barn som har svårt att ta emot beröring vid ett tillfälle kanske kan gå från full aktivitet till avslappningsläge under andra omständigheter än de som erbjuds precis då. A menar att det egentligen bara är att konstatera att barn reagerar olika och att det ligger på oss vuxna att acceptera det och handla därefter. Hon tror däremot att alla barn kan komma att uppskatta exempelvis massage som beröringsform, men att det

18

handlar om en mental process för barnet att ta sig igenom. Här kommer A åter in på pojkars beteende och de fysiska och känslomässiga barriärer hon upplever finns hos dem ibland.

De har massa grejer för sig och det tar rätt så lång tid innan de kommer dit. Det finns liksom ingen vits för dem att göra det, på något sätt. Som många tjejer och vissa killar kanske är mer vana vid. De kanske är mer vana vid det hemma, om […] man kan koppla av snabbt i soffan med mamma och mysa. Det beror väl på om man har föräldrar som gör det kanske. Som, ja, slappnar av. Man får nog i sig det ända från början. Hur föräldrarna håller i en, vilket tempo det är. […] (A 22/4-08) A tror att vi vuxna ibland förväntar oss att pojkar generellt vill vara mer ifred än flickor och att det därför, i vissa fall är vi som lägger mallen för hur barnen beter sig. Detta är något som bör diskuteras mer ute bland förskolor idag, anser A. Vi är så insnöade på olika mentala processer och barns teoribildning och dylikt att vi glömmer bort det basala; att må bra i sig själv och sin kropp, menar A. Under vår jakt på pedagogiska aktiviteter får vi inte glömma de barn som står med längtan i ögonen och som kanske bara vill ha en kram, som kan vara lätta att missa då det samtidigt finns barn som på olika vis lägger beslag på en. Förmodligen är det just de iakttagande barnen som är i störst behov av beröring, tror A. Hon tar upp ännu ett exempel från verksamheten, där en pojke med en ganska svår inskolning fick just vad han behövde för att klara övergången från hemmet till den nya förskolevärlden, på grund av lyhörda pedagoger i hans omgivning:

[…] Han sitter i mitt knä varje morgon en liten stund, och bara sitter. Är lite ledsen sådär. Han kan inte gå in direkt. Spontant så sitter jag där och stryker honom över ryggen. Och jag pratar inte med honom, jag pratar med mina kollegor. Jag bara sitter där och gosar lite, pillar honom i håret, och jag märker att han tycker om det. Han sitter där och kollar i fem minuter kanske. Sen har han tankat sin trygghet. Jag behöver aldrig säga någonting; när han är färdig så hoppar han ner. Men det är livsviktigt för honom; jag tror inte att han hade fixat det; att inte någon höll honom en stund. För honom är det jätteviktigt. (A 22/4-08)

A tar upp det faktum att fysisk beröring är en livsnödvändighet för ett spädbarn och att man troligtvis utvecklar men av något slag om detta uteblivit under uppväxten. Hon ser även beröring som ett hjälpmedel i kommunikationen med barnen och nämner som exempel hur man med små barn ofta ”visar” hur man skall göra eller vart man ska genom att ta i barnet. Därmed blir beröringen en förstärkning av det den vuxne säger. A upplever dessutom det som onaturligt att endast använda rösten när man kommunicerar med små barn. Genom beröring befäster man informationen på ett helt annat sätt. Kanske kan det vara så att ett barn som har vana av fysisk beröring också lättare kan avgöra när beröringen inte är ”rätt”, det vill säga kommer från någon med sexuella intentioner. A drar en parallell till hur man arbetar med ”ja- och nej-känslor” på vissa platser i USA, då man lär sig hur det känns när beröring och känslor

19

är okej respektive inte okej. A tar upp hur de på avdelningen arbetar med Stegvis, ett undervisningsprogram för förskola och skola som bl.a. skall hjälpa barnet att utveckla sin sociala och emotionella kompetens och även motverka våld. Hon anser att det är viktigt att träna sig i detta, eftersom barnen ibland tar hjälp av fysiska medel som knuffar då de vill fånga andra barns uppmärksamhet, vilket inte alltid är så populärt hos mottagaren. A menar dock att det är en viktig del av barnets sociala utveckling och ett sätt att kommunicera, att få röra vid personen man vill få kontakt med. A nämner återigen pojkar och deras ”bråklekar”.

[…] Killarna är så otroligt fysiska med varandra, på ett sätt som inte tjejerna är, när jag tänker på det. Varje gång du släpper dom fritt […] så ligger dom och rullar i en hög på golvet, som små rävungar. Och det är så påtagligt. Som tjej tycker man ju bara att det är så störigt. Men då får man ju gå ut därifrån; för det är jätteviktigt. För är alla med på det, så måste man. […] Sen har de befäst någon relation; fått känna på varandra. […] (A 22/4-08)

A tror att fäderna har en stor inverkan på sina söners beteende gentemot andra barn och nämner hur hon börjat se en ny typ av pappa dyka upp, den så kallade ”mjukispappan”, som enligt henne är mer engagerad i sitt barns förskoletid och delar föräldraledigheten mer jämnt mellan modern. A upplever detta som positivt och skrattar lite åt deras ibland halvt förvirrade uppsyn, då de på morgonen lämnar de annars så välfriserade barnen med håret på ända och filmjölk i hela ansiktet.

Vi kommer in på hur olika synen på beröring i förskolan kan vara beroende på om man är kvinnlig eller manlig pedagog. A anser att det är komplicerat att vara yrkesverksam man i förskolan idag och tror att det kan vara svårt för en man att arbeta på samma vis som en kvinna i yrket och syftar främst på de sidor som uppfattas som kvinnliga, som att ”gosa”, ge kramar och dylikt. Hon tror att männen kan uppleva att de oftare har ögonen på sig då och att de säkerligen är mer försiktiga då de tar i ett barn, med rädsla för att beröringen skall uppfattas fel av både barn som vuxna i omgivningen. A menar att manliga pedagoger brottas med många olika aspekter av yrkets innebörd; dels har de en pedagogisk roll att fylla, samtidigt som de i rollen som man måste hävda sin rätt i rummet på ett helt annat sätt än vad kvinnliga pedagoger behöver, anser hon. Då det endast är kvinnor som arbetar på hennes avdelning har hon personligen inte upplevt att den rådande pedofildebatten färgat av på verksamheten, men kan utifrån vänner och kollegor på andra håll bekräfta sin egen inställning till problemet.

[…] Och jag tror att jag kan säga att killar som jobbat länge; varje gång det händer något, så blir det väldigt jobbigt för dem; då blir de väldigt försiktiga, med allt. Jag tror det är jättejobbigt. Att vara misstänkliggjord bara utifrån sitt kön. (A 22/4-08)

20

A berättar hur hon i rollen som förälder kan uppleva en rädsla då hennes barn engagerar sig i olika fritidsaktiviteter som pianolektioner eller scouterna, men försöker att inte överföra oron vidare på barnen. Denna oro går såklart över då hon träffat de personer som håller i aktiviteterna.

Varje gång som det händer något, som det har gjort nu också, så blir det allmän panik ett tag. Alla vill låsa in sina barn, det vill man själv också; man vill inte släppa ut dem. Man känner liksom ”Hjälp!” Och det känner barn också. (A 22/4-08)

A hade gärna sett att man under sin utbildning till pedagog t.ex. hade fått en kurs i taktil beröring och från starten få ett verktyg i att arbeta med massage och beröring och därmed lättare kunna tackla de eventuella problem som uppstår på vägen. Hon tror att mer kunskap om ämnet kan bryta ner den tabustämpel som beröring i förskolan ibland kan ha på sig och betonar återigen beröringens livsviktiga betydelse, både hos vuxna människor som hos barn.

5.2 Intervju 2

B anser att det stämmer att vi lever i en beröringsfattig kultur och tror att svenskar överlag är relativt tillbakadragna och oftare tar ett steg bakåt än tar en konflikt av något slag, både mentalt som fysiskt. Här kommer vi ganska direkt in på hur han som man upplever situationen och nämner ett par relativt färska händelser som påverkat honom på olika vis i hans roll som manlig pedagog. B berättar hur en pappa till en dotter på avdelningen han arbetar på, med starka ord hade sagt åt honom att inte röra vid hans dotter. B menar att det är svårt för honom att vara förskolepedagog fullt ut om han inte får använda sina händer och fysisk beröring i allmänhet, vilket han upplever att vissa vuxna människor har svårt att inse. Han tar upp ytterligare en händelse där, även i detta fall en pappa, ifrågasätter hans rätt att vara pedagog.

[…] Och då började han med att fråga ”Har du barn”? Han pratade engelska. ”Nej” svarade jag. Sedan hade han en jättelång utläggning om män och kvinnor, och kontentan av det hela var att män inte ska röra barn, i princip, för då får de fel uppfattning om män. Och jag menade liksom att, ”Ja, det är din uppfattning”. Men jag jobbar här. Och vad ska jag göra; jag måste ju få röra dem. (B 22/4-08)

21

B beskriver hur han ibland känner en tveksamhet och ett visst obehag inför att låta barnen sitta i knäet under samlingen eller hjälpa barnen vid toalettbesök, eftersom han är rädd för att hans handlingar kan uppfattas negativt av andra människor. Han tror att tveksamheten ifrån hans sida till viss del kan uppfattas av barnen, framför allt de lite större barnen som möjligen börjat se könsrollerna tydligare än vad yngre barn har. B menar dock att tveksamheten sällan hindrar honom från att göra vad han anser han har rätt till och behöver göra i sin yrkesroll, men att det fått honom att fundera på sin situation och tillägger att han som kvinna säkerligen inte skulle ha upplevt samma tveksamhet. Han kan dock känna att han på grund av att han är man i yrket kan bli hämmad då det kommer till att uttrycka känslor och förklarar vad han menar genom att berätta om sin handledares bedömning av honom under praktikdelen av hans utbildning.

[…] Och då sa han, att det som fattades hos mig då, var att visa de där känslorna. När jag blir arg; visa att jag är arg. När jag är ledsen eller glad eller vad det nu är; visa det. Istället för något slags mellanläge hela tiden. Men så kommer man hit och så; ”Du är för mycket, tona ner lite”, ungefär. Och då tänker man, ”Jaha, hur ska man ha det”? Jag måste ju få visa att jag är arg, om jag är det liksom. […] Har någon gjort något dumt, så måste jag ju få visa det. (B 22/4-08)

B håller med om att han troligen har fler ögon på sig än vad hans kvinnliga kollegor har, samtidigt som han även fått positiva kommentarer kring hans val av yrke. Han tror även att barnen är duktiga på att uppfatta vad som sker under ytan och lär sig att använda detta till sin fördel och spela ut pedagogen mot föräldrarna, genom att exempelvis berätta för föräldrarna där hemma att B tagit i honom eller henne hårt. Mer än en gång har det då skett att barnets föräldrar konfronterat honom efteråt, vilket naturligtvis är bra att man gör, menar B, om man är osäker på vad som hänt. Oftast har det hela dock varit ett påhitt från barnets sida och tillika ett bevis på att barn är skickliga på att uppfatta spänningar i miljön de befinner sig i och lär sig att spela med i det. B är dock orolig för att detta beteende förr eller senare skapar ett rykte som är svårt att skaka av sig.

Men sen så kan jag också tänka då att ”Okej, det var en skitsak; det kan jag släppa”. Men nästa gång, när någon hittar på någonting; vad är nästa steg då? Är det ”B tog på mig, eller han gjorde ditten eller datten..” Det har vi kommit in på lite; jag tog upp det och pratade lite om det och sådär. Vad är nästa steg så att säga? För då kanske det är något ännu värre. Och då kan man kanske inte vifta bort det lika lätt, eller snacka bort det så att säga […], för då är det en så pass allvarlig sak. (B 22/4-08)

B anser att han som man i yrket ofta blir synad utifrån att han är man och inte pedagog, vilket gör att han känner sig hindrad i att använda ”hela sig själv”, som att höja rösten eller bestämt hålla ett barn kvar på plats då det behövs. I situationer som dessa kan det ofta sluta i att B får

22

en kommentar från en kollega som ”Du får ta det lite lugnt med barnen, du känner kanske inte hur stark du är”. B upplever att han mer än sina kvinnliga kollegor måste vara beredd på att försvara sina handlingar och minnas vad och hur han hanterat situationer med barnen under dagen.

[…] Jag tror att det kan vara lätt hänt som förälder, att man ställer väldigt ledande frågor som ”Gjorde B det här?” och ”Tog han hårt på dig?” Att det lätt blir den typen av frågor. Och det är helt okej att föräldrarna kommer och undrar, eller frågar ut mig eller så. […] Men jag vill inte behöva gå till jobbet och känna att jag är misstänkt innan det har hänt någonting. (B 22/4-08)

Han tror även att föräldrar på samma sätt som barn påverkar varandra och deras inställning till personal på förskolan och menar att det är viktigt att ifrågasatta händelser och rykten lyfts fram till ljuset direkt, innan de får något verkligt fäste. B är inte säker på varför situationen ser ut som den gör för tillfället, men har en tanke om att han som man i yrket eventuellt utgör någon slags hotbild för fäderna. Han tillägger dock att det rör sig om några enstaka föräldrar och att det samtidigt finns gott om föräldrar som uttrycker sig positivt om hans arbete på förskolan och som han har en bra relation med.

Så länge han har chefens och kollegornas förtroende så kan han tolerera ganska mycket, menar B. Men någonstans går en gräns och han funderar över vad följden blir om han i framtiden blir anklagad för något riktigt allvarligt. Samtidigt vill han inte hålla tillbaka på vad han anser är en del av hans pedagogiska verktyg; att få krama om och klappa ett barn som är i behov av tröst, eller uttrycka missnöje då ett barn har betett sig illa.

Det är ju inte meningen att jag bara ska kliva in och ta alla de jobbiga besluten gentemot barnen, och händer det då något, så får jag allt för det. […] Att det är viktigt att man visar alla de där sidorna. Krama och berömma. Att man är det stödet också. Man märker ju att vissa ser upp till en, verkligen. De tittar liksom in en och försöker kolla hur man agerar, så att säga. (B 22/4-08)

B upplever inte att barnen väljer pedagog utefter kön då de behöver tröst eller hjälp med något. Han anser att barnen oftast väljer person efter tillgänglighet och går till den pedagog som är fysiskt närmast, eller den som de känner bäst. Jag frågar B om han kan se någon skillnad i pojkars respektive flickors kontaktsökande och deras sätt att ge och ta emot beröring. Han anser att pojkar har en mer ”bufflig” framtoning än flickor och är mer fysiska genom att slåss, medan han upplever att flickor oftare är elaka mot varandra på det mentala planet snarare än det fysiska. Vidare tror han att man genom att iaktta ett barns beteende kunna avgöra hur beröringsklimatet där hemma ser ut; hur ofta de blir omkramade och dylikt.

23

Jag tror det faktiskt. Och som de tjejerna vi pratade om. De kommer liksom till mig, och till alla de andra också såklart, och kramas för att de kanske inte får det av pappa hemma. Han har kanske intagit den positionen hemma, att tjejer inte ska krama män så att säga. Och då är det klart, då söker de sig kanske till mig. Eller någon annan vuxen, så de kan få den där beröringen. (B 22/4-08) B tror att alla barn mår bra av beröring. Vi kommer in på massage och hur han efter att ha läst en artikel om barnmassage började fundera på om detta var något att pröva på den ganska oroliga barngrupp han för tillfället arbetade i, eftersom massage, enligt artikeln, gjorde barnen mer harmoniska och inte lika benägna att slå på varandra vid konfliktsituationer. Dock var han även här orolig för eventuella negativa reaktioner från olika håll, exempelvis i situationer där han skulle instruera barnen i massage. Han var osäker på hur och var han kunde ta på barnen utan att det uppfattades ”fel”, men ville samtidigt inte överdramatisera situationen och därmed ytterligare spä på tabustämpeln på beröring. Möjligen är det i vissa fall endast hos honom som oron över att råka beröra på fel sätt ligger, menar B. Barn och barnens föräldrar kanske inte alls uppfattar situationen på samma sätt.

B menar att det är upp till barnen att avgöra om de vill ha massage eller ej och litar på att barnen själva kan avgöra hur pass mycket beröring de vill ha. Han tror dock att olika sorters massageredskap, som ”piggbollar” kan underlätta i sammanhanget och fungera som ett lagom avstånd mellan hand och kropp, i synnerhet då barnet är främmande för situationen men ändå uppvisar en nyfikenhet. Jag frågar B hur han ställer sig till påståendet att man genom att arbeta med taktil beröring i förskolan hjälper barnet med att se och sätta gränser i och för sig själv och gentemot andra och därmed bidrar till att bygga upp barnets jagkänsla.

Lite så pratar vi också om det här. När barnen bråkar, och främst killarna; att vi kanske skulle börja med massage. Att man lär känna sig själv, sin kropp. Vad är okej och vad är inte okej; ja allt det där. […] Beröring; som sagt så länge den inte är negativ så är den bra. Och ju mer positiv beröring man får, ju lättare lär man ju sig att känna igen det som inte känns bra. […] (B 22/4-08)

5.3 Intervju 3

C kan se en allmän beröringsrädsla här i Sverige, men hon anser att förskolan är befriad från detta, då miljön där är mer tillåtande och man tar i varandra ofta, eftersom beröring är en del av det pedagogiska arbetet i verksamheten. C tror dock att manliga pedagoger, oftare än sina kvinnliga kollegor kan känna en viss tveksamhet inför hur pass mycket man får ta i ett barn och på vilket sätt och förmodligen blir mer kritiskt granskade av föräldrar i det avseendet. Det

24

upplevs som mer naturligt att kvinnor få ta i barn och männen i yrket tänker sig förmodligen för en extra gång innan de rör vid barnen. Personligen ser C det som något helt normalt och naturligt att ta i och krama barn och har aldrig under sina år som verksam pedagog upplevt det annorlunda. Jag frågar henne om hon kan se någon skillnad i hur barn reagerar på beröring.

Ja, men alla människor, även barnen är ju olika personligheter. Och visst finns det barn som inte vill att man ska röra dem. De har inte det behovet och tycker inte det är mysigt. Medan det är andra som skulle kunna sitta i knäet och bli kramade åtta timmar per dag. […] Och andra liksom ”Nej, det vill inte jag”. Och det måste ju vi acceptera, för de är ju också människor; det är ju deras åsikter som vi måste ta hänsyn till. (C 28/4-08)

Alla människor behöver beröring, anser C och tror att det skulle vara ohållbart om man aldrig rörde eller blev berörd av en annan människa. Hon tror dock att olika individer är i behov av olika grader av beröring. För vissa barn är det nödvändigt med kramar, medan andra barn bara behöver en klapp på axeln för att må bra. Det finns dock ingenting som säger att klappen på axeln stannar just vid en klapp, utan denna enkla form av beröring kan utveckla en nyfikenhet och törst hos barnet efter mer. C anser att man genom att leka sig fram, under samlingar och med hjälp av olika beröringslekar, visar för barnet att beröring är något naturligt och därmed kan locka fram barnets beröringslust. Samtidigt poängterar C att man måste vara lyhörd och alltid lyssna på barnets signaler och inte tvinga denne till något han eller hon verkar tveksam inför.

Vi människor behöver beröring för att överleva menar C och tror att risken är stor att man blir tillbakadragen och upplever sig som avskärmad ifrån det övriga samhället då man inte får den beröring som krävs. C menar att beröring är ett redskap i kommunikationen med barnen, som vi borde använda i större utsträckning än vad vi kanske gör ibland. För barn är det viktigt att man gör, mer än att prata.

Och det är ju samma med ett barn som är utåtagerande, som är överallt och ingenstans. Håller du dem lite, så varvar de ju också ner. Om vi sitter i samlingen och lilla Lisa håller på att få spatt och spader, då kan det räcka att du bara lägger armen om henne. Lägger en hand på axeln. […] Man behöver inte prata, prata, prata, utan att man genom beröringen dämpar ner. […] Så jag menar, den har stor kraft om man säger så. (C 28/4-08)

Ifrån en förskola hon tidigare arbetat på berättar hon om hur de på en avdelning arbetat med massage och hur personalen där upplevde att barnen lättare kunde komma överens efteråt och inte lika ofta var benägna att göra varandra illa. C tror att två barn som masserar varandra upprättar någon sorts relation, vilket troligtvis gör det svårare för dem att senare slåss eller säga elaka saker till varandra. Hon menar att det även här, likt beröring i största allmänhet,

25

gäller att man lyssnar på barnets vilja och inte förutsätter att alla barn vill delta i massagestunden. Vissa barn vet kanske inte vad begreppet massage står för och därför skapar rädsla eller osäkerhet inför det. Genom att börja smått, som en lätt strykning på armen kan man därefter utöka massagen för de barn som vill. Barn som till en början är tveksamma till beröring av detta slag skräms inte iväg lika lätt då man introducerar beröringen i små doser, tror C. Hon kan däremot inte se någon skillnad på flickors kontra pojkars sätt att bemöta beröring utan menar att hon dagligen möter både pojkar och flickor som gärna vill sitta och mysa i knäet.

5.4 Observation 1

Min första observation tog plats utomhus på den förskola vilken mina tre intervjurespondenter arbetar på. Inledningsvis höll jag mig till mitt frågeunderlag för att ringa in beteendemönster hos barn och pedagoger, men detta lade jag relativt snabbt åt sidan då barnens intresse för mig tog överhanden och jag inom kort hade ett litet gäng observatörer och små journalister runt mig, som gärna ville veta vad jag hade för ärenden på deras förskola.

Sättet en del av dessa barn använde för att få min uppmärksamhet var intressant att iaktta. Två pojkar i femårsåldern startade till en början med att stå ett tiotal meter ifrån mig, för att sedan börja ”tävlingsspringa” med varandra från den ena sidan av gården till den andra, samtidigt som de höll ett öga på reaktioner från mig. För varje omgång kom de lite närmare mig och stannade ibland upp vid sidan av mig.

Efter en stund förvandlades springtävlingen till en hopptävling, med start från bänken där jag satt. ”Kolla vad långt jag hoppar!” och ”Se här!” var vanliga utrop. Jag svarar på deras närmanden genom några ”Oj vad långt!” och ”Jasså!” men tar inga nya initiativ till att utveckla kontakten, eftersom jag vill se hur de tar sig vidare i kommunikationen utan för mycket uppmuntran från min sida. Ju längre in i hoppleken, desto mer ”vana” verkar de två pojkarna bli vid mig och till slut ”använder” de mig för att ta sig upp på bänken och vidare upp på bordet, genom att exempelvis ta spjärn med en hand på min axel. Jag får en knackning på ryggen från pojke 1 som sedan snabbt springer iväg någon meter med ett fnitter och en nyfiken blick på mig, väntandes på en reaktion. Detta åtföljs av en lite hårdare knackning från pojke 2. Jag har av förklarliga skäl svårt att minnas exakt vad jag säger till barnen mellan dessa ”prövningar” från deras sida, men jag minns att jag ganska snabbt gick in i min pedagogroll och försökte få situationen att kännas så naturlig som möjligt, även om jag var mindre aktiv än vad jag vanligen skulle vara i en situation bland barn.

26

Ungefär här kommer ytterligare en pojke fram och vill vara med i leken. Han börjar med att visa sina nya skor för mig och därefter kliver även han upp på bänken och börjar hoppa. ”Jag gör så här!” De tre pojkarna börjar bli mer och mer högljudda och tävlar nu uppenbarligen även i vem som skriker högst. De hoppar, skriker och låtsas ramla vid landningen men visar att det inte gjorde ont genom att snabbt ställa sig upp igen och skratta högt. Vid det här laget verkar jag inte vara det minsta främmande för dem längre och jag används friskt i deras lek, till den grad att jag måste bromsa leken vid ett tillfälle och säga något i stil med ”Hörru, jag är väl ingen klätterställning heller!”. Hopp- och skriktävlingen utökas till att även vara en diskussion om vems pappa som är starkast. De tre pojkarna förvandlas ungefär samtidigt till superhjältar och fortsätter med att flyghoppa ner från bänken. Pojke 1 klättrar upp i mitt knä och petar på min näsa och flinar. Jag petar tillbaks. Han frågar om jag ska vara här nu och jag svarar att, nej, det ska jag inte, bara idag.

Han fingrar lite med mitt hår och berättar samtidigt om sin storebror. Jag berättar för honom om mina systrar. Pojke 2 knackar mig i ryggen igen och börjar sedan med ganska hafsiga rörelser att klia mig på ryggen. Pojke 1 kastar sig om min hals och kramar mig och startar därmed någon form av kramstafett där det gäller att hitta ett bra grepp om mig och inte släppa taget förrän någon annan gör det. Här har jag alltså pojke 1 i knäet med armarna runt min hals, pojke 2 kramandes mitt ben och pojke 3 ståendes på bänken jag sitter, med armarna runt mitt huvud och hals. Situationen ser säkerligen lustig ut på håll, särskilt från pedagogernas synvinkel som är införstådda i syftet med mitt besök och nu ser mig få en koncentrerad dos av beröring. En kort stund därefter lugnar leken ner sig och pojke 2 intresserar sig för mitt skrivblock jag har med mig. Jag ger honom min penna och ett nytt uppslag i boken. Därefter turas de tre pojkarna om att rita i blocket. Pojke 1 sitter fortfarande i mitt knä.

En flicka på högst två år kommer fram till mig och visar sina grävleksaker. Jag undersöker dem noga och visar att jag förstått hur man skall göra genom att sätta tratten på mitt huvud, varpå hon tittar roat på mig, men ser mig dock inte som tillräckligt intressant och strosar vidare. Under utevistelsen är detta den enda flickan som konkret söker kontakt med mig, åtminstone vad jag kan se. Ytterligare ett antal barn vågar sig fram till vårt bord då de tre pojkarna lugnat ner sig och lämnat skrik- och styrkemätningarna för blocket och pennan. Pojke 4, som jag hann lära känna lite snabbt inne på avdelningen innan vi gav oss ut på gården, överräcker en egenhändigt plockad bukett av lite grässtrån och tusenskönor. Jag blir rörd och tackar så mycket och även han slår sig ner vid bordet. Pojke 1 sitter fortfarande i mitt knä och säger ”Du är min mamma”. Vi pratar om våra familjer en stund, samtidigt som jag

27

försöker hålla koll på vad som händer i de övriga delarna av gården, vilket jag måste erkänna bitvis är ganska svårt. Efter ungefär en timma ute på gården säger jag hejdå, tar min bukett och mitt fullklottrade block och går hemåt.

5.5 Observation 2

Min andra observation gjordes inomhus, på förskolan i Fosies småbarnsavdelning. Från soffan jag satt i hade jag fri sikt över hela rummet. Vid observationens start finns sju barn i rummet, varav tre barn, två pojkar och en flicka, utgör en liten grupp till höger om mig, två flickor sitter tillsammans och leker med plastbestick och tallrikar och en pojke och en flicka cirkulerar runt i rummet på egen hand och verkar inte riktigt ha bestämt sig för vad de vill göra än. Till skillnad från observation 1 får jag här mer utrymme för att iaktta barnens interaktion med varandra.

Till en början syns inga konflikter i grupperna. Den cirkulerande pojken verkar dock vara intresserad av att få delta i barnen med plastbestickens lek. Han står en stund vid sidan av och tittar på, för att sedan gå fram och lyfta upp en tallrik. ”Nej!” säger den ena flickan och tar tillbaks tallriken. Pojken står kvar och tittar en stund innan han sätter sig ner jämte flickorna. Han gör till en början inga nya försök att ta något av lekredskapen, utan iakttar bara de två flickornas lek. Efter någon minut tar han upp en plastgaffel som inte används för tillfället och börjar ”bredvidleka”.

Jag ser inte så mycket av fysik beröring i kommunikationen mellan barnen, men efter ytterligare en stund kommer den ensamma flickan fram till mig och lägger fram ett apliknande kramdjur i mitt knä. Jag håller upp den framför oss och börjar ”leka” med den och tar de långa armarna och kittlar flickan på magen. Hon tjuter förtjust till och verkar därefter vänta på nästa drag från mig. Jag fjantar runt med apan i mitt knä en stund och petar flickan på magen om vartannat. Till slut sträcker hon upp sina armar mot mig och jag hjälper henne att komma upp i soffan. Hon tar apan och låter den hoppa upp och ner i hennes knä, för att sen låta den hoppa över i mitt knä igen. Därefter börjar apan ”klättra” upp och ner på mig, från knäet och vidare upp på mitt huvud. Jag låtsas försöka fånga apan och flickan skrattar. Denna lek fortsätter en stund fram till att en pedagog kommer in i rummet och fångar hennes intresse. Hon hasar ner från soffan och lämnar mig ensam med apan och går mot dörren, sträcker upp armarna varpå pedagogen lyfter upp henne.

Gruppen om tre sitter och leker med en blandning av duploklossar och bilar. Leken löper konfliktfritt fram till att en av pojkarna kastar iväg en bil. Den andra pojken ger ifrån sig ett

28

missbelåtet ljud och slår till bilkastarpojken på armen, som svarar med att slå tillbaks. Ingen av dem börjar dock gråta, men pojken som kastat iväg bilen går iväg till platsen där den landat och fortsätter leken på egen hand. Vid denna tidspunkt finns åtta barn i rummet. Strax därpå är det tid för samling och min observation är över.

29

6

Analys

6.1 Upplägg av kapitel

Under de samtal som förts mellan mig och respondenterna har ett antal områden kommit att framträda starkare än andra. Jag har därför valt att i analysen lyfta fram dessa områden för att visa på det tankemönster jag tycker mig kunna se i respondenternas resonemang.

Hos alla tre respondenter finns en tilltro till beröringens betydelse för människans välmående och de är eniga om att alla människor mår bra av beröring, om än i olika grad. Vikten av lyhörda pedagoger i sammanhanget är något respondenterna anser viktigt. Vi har alla ett individuellt förhållande till beröring, med olika stort personligt revir och med pedagoger som lyssnar på barnet och agerar utefter dess reaktioner, minskar risken att fysiska och känslomässiga övertramp sker.

Av intervjuerna har även framkommit två skilda arbetssituationer beroende på om man är man eller kvinna, där mannen ofta blir granskad i rollen som just man, snarare än i rollen som pedagog. Vi kan även se två uppfattningar av beteendemönster i förhållande till beröring hos barn, där det ena är att pojkar ofta uppfattas som mer bråkiga och i mindre behov av stilla beröring som kramar och dylikt.

Resultatet av de två observationer jag utförde gav en annan form av kunskap om ämnet och visade, enligt mig en mer okomplicerad och rättfram syn på beröring. Jag har valt att lägga analysen av dessa observationer i den sista delen av detta kapitel och där visa på hur barns förhållande till beröring i vissa fall kan vara ett annat och mer naturligt förhållande än det vi kan se hos många vuxna idag.

6.2 Beröringens positiva egenskaper

Den tidiga taktila kommunikationen mellan barn och vuxen är ett villkor för liv och utveckling och en viktig del i barnets jagutveckling. Beröring skapar lugn och trygghet, men stärker även inlärningsförmågan hos barnet (Ellneby 1994). Respondent A, B och C är alla övertygade om att beröring är en viktig faktor i barnets emotionella utveckling. A tar upp hur taktil kommunikation är ett viktigt redskap i arbetet med barnen och hur en kram eller en lugn hand på ryggen ibland kan räcka för att få ett oroligt barn att varva ner (A 22/4-08). Hon

30

menar även att beröring oftast är den bästa kommunikationsmetoden för små barn, då de lättare kan uppfatta ett fysiskt direktiv än ett muntligt (a.a.). B anser att beröring är ett viktigt pedagogiskt verktyg och tror att alla barn skulle må bra av mer fysisk kontakt. Han tror även att de barn som under sin uppväxt fått mycket fysisk bekräftelse även lättare kan reagera på och ta avstånd ifrån beröring som inte känns rätt (B 22/4-08).

En forskningsstudie som gjorts på förskolor i Stockholm, ledd av Kerstin Uvnäs Moberg visar att barn som fått massage mådde generellt bättre än andra barn och hade även en större tillit till vuxna. De hade lättare att knyta kontakter och hade utvecklat sin empatiska förmåga och verkade bry sig mer om sina kamrater (Ellneby 1999). C tror att barn som masserar varandra etablerar en särskild relation, som hjälper till att förhindra framtida konflikter och gör det svårt för dem att känna behov av att slå på varandra vid senare tillfällen (C 28/4-08). Beröring främjar lusten till kommunikation. Ett barn som känner sig sett och lyssnad på har inte samma behov av att skrika för att för att få uppmärksamhet, som ett barn som inte fått denna bekräftelse (Jelvéus 1998). Beröring kan få inåtvända barn att öppna upp och plötsligt anförtro sig åt någon utvald person (a.a.). C tänker framför allt på utåtagerande barn och hur man med fördel kan använda beröring för att hjälpa barnet att komma till ro. Hon anser att fysisk kontakt är livsnödvändig för oss människor och tror att konsekvenser av en ouppfylld beröringskvot kan vara en tillbakadragen attityd och att man upplever sig som avskärmad ifrån omgivningen (C 28/4-08).

A menar att barn behöver få vara fysiska med varandra för att utveckla sin sociala och emotionella kompetens. Vidare anser hon att det ligger på den vuxne att försöka avdramatisera eventuella negativa associationer till beröring, genom att exempelvis skapa situationer där taktil kommunikation krävs (A 22/4-08). Beröring i olika former, som taktila lekar kan få barn med överskottsenergi, sänkt immunförsvar, dålig kroppsuppfattning eller dålig språkinlärning att stimuleras och utvecklas i sina brister (Jelvéus 1998). A anser att man genom beröring befäster information på ett helt annat sätt än då endast muntlig kommunikation sker och upplever personligen beröring som en naturlig del i människans interaktion med andra individer (A 22/4-08).