4. Resultat
4.3 Identifierade eleverna sig med rollkaraktärerna och i sådant fall på vilket sätt?
Alla respondenterna uppfattade rollkaraktärerna i pjäsen så som vi avsett i någon bemärkelse. Vi skapade rollkaraktären Amanda som en extrovert personlighet med stereotypa pojkaktiga drag,medan Markus skapades med introverta och stereotypa flickaktiga drag (för
könssterotypa drag se närmare diskussion i kapitel 2). De ord eleverna använde när de tolkade Amanda var cool, kaxig, självsäker och att ”hon tyckte att hon var bra”. Hon beskrevs som den som var bra på att peppa sig själv. Men hon beskrevs också som en taskig person som säkert var väldigt osäker under den tuffa ytan och med dålig självinsikt. Markus tolkade de enligt följande: lite mesigare, osäker samt att han hade många negativa tankar som dök upp när han skulle prestera. Han ansågs även av några vara ärligare i sitt sätt och ha större självinsikt än Amanda. Identifieringen kan man sammanfatta på ett mer övergripande plan, där många av eleverna kunde identifiera sig med respektive rollkaraktär. Det väsentliga och intressanta för vårt arbete är dock, på vilket sätt de identifierade sig med dem.
4.3.1 Identifikationen med rollkaraktären Markus
På det mer övergripande planet kunde alla flickor (åtta flickor av åtta flickor) identifiera sig med den stereotypa flickaktiga Markus. När det gällde på vilket sätt de kunde känna igen sig i Markus uttryckte sex av dessa flickor att de mer eller mindre kan känna liknande negativa tankar innan de ska prestera något. För vissa förekom detta ofta, för andra förekom det lika ofta som de tänkte positivt. De två övriga tjejerna gav uttryck för att identifikationen berodde på att de kunde känna liknande blyghet som Markus hade, de tog således inte upp
identifikationen med Markus prestationsångest.
Det var bara en pojke, (av fyra pojkar) Kalle, som direkt sa att han kunde identifiera sig med Markus på det sättet att han kunde känna sig lika osäker som honom. Dock kunde två av de fyra pojkarna, säga att de kunde identifiera sig med Markus när det gällde att känna att negativa tankar dök upp när de skulle prestera något, men att det hände väldigt sällan.
4.3.2 Identifikationen med rollkaraktären Amanda
På det mer övergripande planet kunde sex av åtta flickor identifiera sig med den stereotypa pojkaktiga Amanda när det gällde att peppa sig själv och att försöka tänka positivt. De två andra flickorna sa först blankt nej till om de överhuvudtaget kunde identifiera sig med henne,
34
men menade sedan att när det gäller att peppa sig själv så kände de igen sig. Det var endast två som sa att de kunde identifiera sig själva med Amandaibemärkelsen att de kunde känna sig lite coola på samma sätt som Amanda.
Däremot kunde alla pojkar (fyra av fyra) mer eller mindre identifiera sig med den stereotypiska pojkaktiga Amanda. En pojke menade att identifikationen berodde på att han oftare tänkte positivt än negativt. En annan pojke sa att han kände igen sig i coolheten och i att peppa sig själv. De två övriga hade svårt att förklara på vilket sätt de kände igen sig i Amanda, men att det var tydligt att de kunde känna igen sig i henne.
De gängse svaren skiljde sig inte åt i de olika åldrarna. Däremot skiljer sig svaren som nämnt åt mellan könen, speciellt på vilket sätt de kände inför att prestera något.
4.3.3 Prestation
Eftersom diskussionen kring prestation diskuterades mycket bland flertalet intervjuade har vi valt att belysa det i ett eget delkapitel.
Att flickorna ofta tänkermer negativt än positivt fick vi många exempel på när flickorna pratade om hur de identifierade sig med rollkaraktärerna. Däremot indikerades att de
verkligen kämpade för att övervinna att de negativa tankarna tog över. I Katrins fall tolkade hon de negativa tankarna, (förkroppsligad i form av en tankefigur med mask i pjäsen) som ”djävulen”:
Intervjuare 1: Om man tänker dom här tankarna som kom in? Det här med ”du är ju bäst…” Intervjuare 2: Kan ni känna igen er i det?
Katrin: Ja, jo, jo
Intervjuare 2: Tänker du så?
Katrin: Ja, jag tänker lite mer så på djävulen. T.ex. när du sa såhär: ”Klarar du verkligen det här inför hela publiken…?” Ju mer han hörde det, ju mer blev han osäker
Intervjuare 2: Kan du tänka så?
Katrin: Ja, det kan jag tänka, t.ex. på min friidrott så, om jag ska hoppa, brukar jag peppa mig själv innan som t.ex.: Kom igen Katrin!, Du klarar det här! Men ibland kanske jag inte klarar det i alla fall, fast jag tänker att jag ska peppa mig.
Flickorna gav hela tiden uttryck för att när de tänkte positivt, var det ofta en följd av att de först har haft jobbiga negativa tankar, snarare än att de positiva tankarna oftast skulle uppstå självständigt. Vi kan se samma mönster hos Julia och Anna som beskrev att de försökte tänka positivt när de skulle framföra något för att de negativa tankarna inte skulle ta över helt. Nora som var i ett annat par poängterade ett liknande tankesätt som Katrin. Hon menade att man
35
måste försöka tänka positivt, men att hon oftast först tänkte negativt för att sedan försöka vända på de tankarna. En av flickorna, Alice, trodde att det är snäppet vanligare för flickor än för pojkar att tänka negativt.Viktoria hävdade att man måste tänka på båda sätten.
Jag tror jag tänker på båda sätten, för man behö… man måste ju tänka på båda sätten. För om man tänker på det sättet, för sen behöver man det andra för att liksom peppa upp sig själv också.
Fabian var den enda bland respondenterna som menade att han inte kände prestationsångest eller osäkerhet inför en uppgift.
Intervjuare: (härmar ena rollkaraktärens tankar) ”Ja, är du säker på att du kan det här nu, du kanske måste öva lite till, vågar du verkligen uppträda inför alla dina kompisar?”. Kan ni känna igen er i det? Tänker ni så ibland?
Fabian: Nääaaoo (lite funderande)
[…]
Intervjuare: Mmm… hur, vad säger du Fabian, kan du känna så ibland att du blir lite osäker på om du kan… saker?
Fabian: (skakar på huvudet)
De andra pojkarna kände mer eller mindre av prestationskraven, men fortfarande inte lika starkt eller uttalat som flickorna. Kalle pratade om positivt tänkande när han gick på
dataanimeringskurs för att han ville bli bra på det så att han kunde jobba med det i framtiden. Fredrik menade att han kunde känna sig osäker inför en fotbollsmatch. Men i hans fall handlade det om att han ibland var rädd för att fysiskt få ”stryk” av detmotsatta laget och tog ett exempel på någon som hade tacklat honom hårt. Björn menade att han oftast tänkte positivt, men på följdfrågan om han bara tänkte positivt erkände han att det kunde hända att han ibland tänkte negativt.
Hur eleverna identifierade sig med rollkaraktärernas tankar skiljde sig därmed åt mellan könen, men inte mellan åldrarna. Flickorna kände en starkare prestationsångest än pojkarna och använde det positiva tänkandet mest när de negativa tankarna dök upp. Pojkarna gav inte lika starkt uttryck, som flickorna, för att de lika ofta tvivlade på sin egen förmåga.
36