Den litteratur som det refererats till här, som Andreassons studie och Griffins bok vittnar om ett homonegativt klimat även för lesbiska. Men detta går, i stort, emot den bild som ges av informanterna i denna studie. Som tidigare nämns kan detta troligtvis förklaras med att de är öppna och bekväma med sin sexuella läggning.
Tove upplever att homosexualiteten är en större del av identiteten nu, i en mindre stad, eftersom hon blivit ganska unik som lesbisk på sin utbildning. Andra har tyckt att det varit positivt att hon varit öppen. Men hon har också upplevt att folk som inte känner henne ändå vet att hon är homosexuell. De tror att de känner henne på grund av stereotyperna som finns om lesbiska tjejer. Hon har blivit förvånad över hur sällan folk verkar träffa homosexuella personer. Ibland upplever hon att hon får skämta till det för att lätta upp stämningen. För henne har idrotten varit bättre och hon tror att idrotten är mindre homofobisk än övriga samhället, för tjejer, eftersom homosexualitet är mer utbrett där. Nästan alla hennes lesbiska vänner, har hon träffat genom innebandyn. Frida har också erfarenhet av att kurskamrater i skolan är mer ovana vid homosexuella än vad medspelarna inom idrotten är. Om det inte kommit upp naturligt i samtalen så tar det ett tag innan kurskamraterna får reda på hennes sexuella läggning och då blir de förvånade och lite ställda när de får reda på det. Eftersom de inte är vana vid lesbiska tar de för givet att alla är heterosexuella.
Idrotten kan vara en bekväm plats där alla vet och man inte är ensam. Idrotten kan sägas vara en plats där lesbiska inte behöver dölja sitt stigma, utifrån Goffmans (2010) resonemang. Om man har tur är man i vissa lag, i vissa idrotter, inte i minoritet eller åtminstone inte den enda lesbiska personen. I de lag/sporter där lesbiska inte är i minoritet elimineras gruppen ”lesbiska” tillfälligt och avvikandet upphör. Erika har spelat i tre olika lag och erfarat att ju fler (öppet) lesbiska desto mer avslappnad känner man sig (som lesbisk). Tove och Erika berättade också att de kom ut i laget först, samt att de lesbiska i lagen visste innan de själva hade insett sin sexuella läggning och erbjöd en trygg miljö där det inte sågs som något konstigt eller problematiskt att vara lesbisk.
Föreställningen om att det finns många homosexuella kvinnor inom idrotten kan inte avfärdas. Men den gör också att man inte känner sig ensam som lesbisk och att de andra ska förstå, säger en av de homosexuella kvinnorna som Andreasson (2007) intervjuat. Pat Griffin (1998) hävdar att det kan finnas procentuellt fler lesbiska inom idrotten än i samhället i stort för att lesbiska söker sig dit, eftersom det är en plats där man kan träffa likasinnade och bli accepterad för den man är. Hon menar också att lesbiska förr sökte sig till och stannade kvar inom idrotten, särskilt i lagsporter, för att hitta sin identitet och känna gemenskap med andra lesbiska. Även om det finns fler heterosexuella kvinnor inom idrotten idag, då kvinnoidrotten blivit större, så är detta fortfarande fallet. Frida menar att det kan vara lättare att stanna i en miljö som det är okomplicerat att vara i. Det är också ett bra forum för att upptäcka vem man är i. Därför kanske vissa lag eller sporter (som fotboll, innebandy och ishockey) får ett rykte, vilket också kan locka de som vill träffa och idrotta med andra lesbiska. Med de lesbiska lagkamraterna kan hon prata om tjejer och förhållanden på ett sätt som blir naturligt och normalt.
Flera av kvinnorna ger uttryck för att många utanför idrotten knappt träffat homosexuella förut och att de därför bli unika där. Inom idrotten, särskilt lagidrotten, har de flesta träffat spelare lesbiska tidigare och man är oftast inte den enda lesbiska i laget. Två kvinnor berättar också att det var inom idrotten de insåg sin sexuella läggning.
6. Diskussion
De lesbiska kvinnor som intervjuats i denna studie har det gemensamt att de är öppna med sin sexuella läggning, inom idrotten och utanför. Trots att de vet att vissa har fördomar om lesbiska har de valt att vara öppna. Att vara öppen inom idrotten är oproblematiskt för informanterna, särskilt i en miljö med flera lesbiska. Det är viktigt att vara öppen, främst för individen själv då den sexuella läggningen är en stor del av identiteten. Men det kan också inspirera andra att vara öppna. Möjligtvis har denna öppenhet samband med att det faktiskt finns förhållandevis många förebilder inom kvinnoidrotten. Det är inte lika
uppseendeväckande längre när lesbiska idrottskvinnor kommer ut, för man vet att de finns. Kända förebilder är viktigt, särskilt för unga, men också för att öka synligheten och förändra attityderna kring lesbisk existens. Som Goffman (2010) skriver förknippas dessa individer med sitt stigma på gott och på ont, samtidigt är öppenheten en förutsättning för framsteg och för att personer med samma stigma ska respekteras. Någon menar att det är brist på kända förebilder, som bidrar till att så få homosexuella män är öppna inom idrotten och att när
förebilden dyker upp, i den världsomspännande fotbollen, är det så ovanligt, att division 2- spelaren Anton Hysén behandlas som en världsstjärna. Fast kanske är de viktigaste
förebilderna ändå de som finns i ens närhet, som man kan lära känna och ha en personlig relation till. Men på grund av, att det i samhället i stort, är ganska ovanligt, blir öppna lesbiska kvinnor uppmärksammade för sin läggning vilket kan avskräcka vissa och några informanter menar att det krävs självförtroende för att vara öppen. Homosexuella förvärvar fler rättigheter i samhället och att det finns en diskrimineringslag, som förbjuder kränkningar mot
homosexuella, visar att folk har en skyldighet att acceptera homosexuella personer. Öppenheten har ökat de senaste trettio åren och fler homosexuella upplever nog att de har rätten på sin sida och därmed har rätt att vara öppen.
Men de problem som finns, tas inte upp till diskussion inom föreningar och lag. Det finns inga problem säger många förbund men det finns en policy – varför då kan man fråga sig, om det inte finns problem? De flesta intervjuade säger att de inte haft någon tränare eller ledare som pratat om sexuell läggning eller frågor angående respekt för andra i största allmänhet. De tror generellt sett att det är enklare att vara öppen inom lagidrott än inom individuell idrott eftersom man får stöd av laget. På grund av att man är beroende av varandra i ett lag borde det vara i tränarens intresse att alla respekterar varandra, därför är det underligt att det inte pratas så mycket om respekt överhuvudtaget. De intervjuade menar att det kanske inte heller är nödvändigt att prata om det och de tonar ner homonegativiteten. Med Goffmans (2010) resonemang skulle detta kunna tolkas som att de inte vill provocera sin omgivning eftersom de alla har exempel på vad man skulle kunna möta, även om ingen upplevt personliga förolämpningar. Det kan handla om situationer där flata används som ett skällsord,
kommentarer kring utseende eller hur lesbiska är eller att försöka motverka flatryktet på olika sätt. De är medvetna om detta och vissa ändrar sitt beteende därefter. Det är uthärdligt men är det oproblematiskt? Kanske är det så, att om man är i en miljö med flera öppet lesbiska, så kanske det är lättare att glömma bort problemen. Det tolkas inte personligt eftersom de vet att det finns flera lesbiska i laget som är på ens sida. Eftersom ingen har erfarenheter av
personliga kränkningar är det enklare att hålla homonegativismen ifrån sig, men är icke desto mindre kränkande. Därför finns det fog för att ta upp och diskutera detta, inte bara
homosexualitet, utan även hur vi ser på kvinnor och män, eftersom detta hänger ihop. Konsekvensen av våra föreställningar om kvinnors inneboende femininitet och
heterosexualitet är, menar Wittig (1992); att lesbisk existens blir något oattraktivt, då det ses som avvikande. Så länge denna föreställning råder, kommer homonegativismen inte
Kvinnoidrotten har i ett par decennier fått vänja sig vid närvaron och ryktet om närvaron, av lesbiska kvinnor. Ofta har lesbiskhet kopplats till maskulinitet, då logiken varit att om kvinnor inte är feminina, så är de lesbiska eftersom de då inte önskar attrahera män, eftersom män endast attraheras av femininitet. Och är kvinnor lesbiska så är de maskulina eftersom de vill attrahera kvinnor, eftersom kvinnor endast attraheras av maskulinitet (Butler, 2007). Men denna logik går inte ihop eftersom kvinnor som attraheras av lesbiska då måste vara
heterosexuella eftersom de måste vara feminina. I och med detta, blir den lesbiska kvinnan istället någon som försöker locka heterosexuella (feminina) kvinnor till att bli lesbiska. Denna föreställning verkar vara rådande när föräldrar är rädda för att deras döttrar ska bli lesbiska inom lagidrotten eller när man tror att obehagliga saker ska hända i duschen eller när ryktet om lesbisk existens hanteras med hjälp av feminina attribut. Att lesbiska kvinnor också kan vara feminina verkar främmande i denna typ av resonemang. Men dessa feminina
enlighetssträvanden betyder dock, i och med föreställningen om sambandet mellan lesbiskhet och maskulinitet, att man tar avstånd från lesbiska individer. Att vilja få bort stämpeln om fotbollsflator och lesbiska lag innebär att man ser lesbiskhet som något dåligt, något man inte vill befatta sig med. Att distansera sig på detta sätt upprätthåller heterosexualiteten som det enda rätta och reproducerar ett homonegativt klimat. Det skapas en stigmateori kring lesbiska kvinnor, att denna grupp omgärdas av problem för idrotten och problem för idrottarna, som rättfärdigar det avståndstagande som försiggår och övertygar folk om att dessa idéer är befogade (Goffman, 2010).
Så varför vill man inte att kvinnoidrotten ska uppfattas som lesbisk? Det kan handla om att heterosexuella kvinnor, som misstänks för att vara lesbiska, förlorar status på den
heterosexuella arenan och blir mindre attraktiva för män (Butler, 2007). Fast som en av informanterna påpekar, är lesbiska inte lika provocerande som bögar för att de ofta ses som en krydda för män. Detta handlar om tron på att den kvinnliga sexualiteten inte är stark, vilket bidrar till en föreställning om att lesbiska relationer inte är på riktigt och att en man därför alltid kan få delta (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Detta är väldigt kränkande men har också inneburit att män inte ansett lesbiska som lika hotfulla och utmanande. Kanske är det heterosexuella kvinnor som provoceras mest. En av informanterna berättade hur ett bättre lag ansågs bestå av flator och en annan berättade att hon förväntas att vara tuff eftersom hon är lesbisk. Möjligtvis finns det en tanke om att lesbiska kvinnor är bättre idrottare. Eller som Monique Wittig (1992) skrev, att lesbiska kvinnor är friare eftersom de står utanför den tvingande heterosexualiteten, som ålägger kvinnor att uppvisa femininitet för att anses
en större ben och bredare axlar och därmed tränar hårdare än heterosexuella. Ett par kvinnor som varit mycket framgångsrika i sin idrott är lesbiska, som tennisens Martina Navratilova, fotbollens Pia Sundhage, golfens Patty Sheehan och handbollens Gro Hammerseng. Samtidigt är det väldigt få i förhållande till de som är heterosexuella. Fast de lesbiska kvinnorna i denna studie tar inte upp att rykten om lesbiskhet eller fördomar kring hur lesbiska ser ut, skulle påverka eller störa dem på något sätt. Jag har inte uttryckligen ställt de frågorna eftersom de svaren kunde ha getts på andra frågor jag ställt, men de nämnde inte särskilt mycket om detta, vilket tyder på att denna problematik kanske främst oroar heterosexuella kvinnor och
homosexuella kvinnor som inte är öppna med sin läggning. Informanterna i denna studie tar för det mesta inte hänsyn, i motsats till det som Goffman (2010) skriver, till att heterosexuella skulle känna sig obekväma av deras öppenhet eller att detta skulle leda till ett lesbiskt rykte. De flesta beskriver idrotten som en positiv miljö. De behöver inte dölja sin läggning eftersom det ofta finns flera som är lesbiska inom lagidrotten. Flera menar att man oftast är ganska ensam som lesbisk utanför idrotten och att man blir en representant, vilket kräver ett visst ansvar och en viss vaksamhet. Inom idrotten kan de vara sig själva för att folk är vana vid lesbiska kvinnor. Ju fler lesbiska i laget desto mer avslappnat blir det och man kan prata öppet om sitt liv utan att det känns spänt och obekvämt. I homovänliga miljöer är det lätt att vara, men ute i samhället gäller det att försvara sig, säger en av Lundahls (1998) informanter. Flera av denna studies informanter är inte intresserade av att vara delaktig i gayrörelsen, som RFSL eller evenemang som Gay Games. Kanske behöver de inte gayrörelsen som frizon eftersom idrotten kan vara en sådan miljö där de är välkomna, så som Goffman (2010) menar. Någon antyder att det kanske är så att vissa lesbiska söker sig till dessa lag för att det
troligtvis är en tryggare miljö att vara lesbisk i. Kanske är det därför ryktet uppstår om att tjejer ”blir” lesbiska i dessa lag. Som en av de intervjuade uttryckte, att hon nog inte hade insett sin läggning om hon inte mött de människor hon mötte inom idrotten. Det kan ju vara så att man i umgänget med lesbiska blir öppen för den möjligheten, för att man ser att det inte är så avvikande som man kanske först trott.
Att lagidrott förknippas med lesbisk existens innebär att denna uppfattas som en miljö där lesbiska kvinnor känner sig accepterade och kan vara sig själva. Eftersom det antas finnas så pass många lesbiska inom lagidrott kan det tänkas förhindra homofobiska uppfattningar, åtminstone i lag där flera spelare är öppet lesbiska. Trots uppfattningar utifrån om idrottens homofobi verkar det inte, i större grad, påverka de öppet lesbiska kvinnorna i denna studie. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg, att flera av informanterna berättar att det är i lag med flera lesbiska som de känt sig mest bekväma och respekterade. Det kan därmed vara
umgänget med andra lesbiska som varit orsaken till öppenheten och inte nödvändigtvis att lagidrotten som sådan varit särskilt accepterande.