I detta kapitel undersöker jag om författarna anser att individen har ett moraliskt ansvar för klimatåtgärder och var det i så fall ligger.
7.1 Engagemanget
I de tre böckerna är den mest grundläggande förutsättningen att klimatfrågan måste hanteras genom politiska beslut om utsläppsminskningar. Detta ställs mot idén att individuellt moraliskt agerande skulle vara nödvändigt. Jonstad uttrycker det så här:
Al Gore brukar hävda att klimatfrågan är en moralisk snarare än politisk fråga. Jag skulle säga att det är tvärtom. Det kan inte vara upp till medborgarnas moral och dåliga samveten att hantera krisen – frågan måste få en politisk lösning. (Jonstad 2009: 9)
Samtidigt som han menar att medborgarnas moral är sekundär till det politiska är det civila engagemanget en bärande tanke hos Jonstad. Han tar upp två gräsrotsrörelser1 som exempel på hur folks engagemang kan väckas och hur de enskilda bidragen av utsläppsminskningar kan kombineras till någonting mindre försumbart. Syftet med dessa rörelser är dels att öka medvetenheten om klimatfrågan, dels att i liten skala påbörja omställningsprocessen. Arbetet sker på det lokala planet, i mindre samhällen, och får ofta lokalt stöd av myndigheter och näringsliv. De som engagerar sig är, enligt Jonstad, inte nödvändigtvis traditionella miljövänner, utan vanliga personer som inte tidigare varit politiskt aktiva men som insett att någonting behöver göras. Den största kraften i dessa rörelser, menar Jonstad, ligger i möjligheten att påverka politiken. Genom att visa att människor är beredda att inte bara acceptera koldioxidransonering, utan även att frivilligt initiera den, får politiker svårare att argumentera emot den.
En gräsrotsrörelse med ett radikalt politiskt mål som dessutom redan har omsatts i praktiken, åtminstone i det lilla, är ett effektivt vapen för att flytta fram positionerna i klimatpolitiken. (Jonstad 2009: 172)
Detta engagemang beskrivs inte som moraliskt eller dygdigt utan som ett slags ledarskap underifrån. Engagemanget är också viktigt för Jonstad på en individuell nivå. Ett av hans huvudargument för individuell koldioxidransonering är att det möjliggör för var och en att engagera sig och ta ansvar för de egna utsläppen.
Alternativet [till politiska styrmedel] är en strategi som motiverar folk underifrån, som ger alla ansvaret att sköta sin del av en större gemensam plan. Om samhället ska bli framgångsrikt i uppgiften att tvinga ned utsläppen är det avgörande att medborgarna känner sig engagerade. (Jonstad 2009: 56)
1 Han nämner ”The Transition Movement” och ”Carbon Rationing Action Groups”. Båda med rötter i
34
Förutom att mätbarheten av de egna utsläppsminskningarna ökar engagemanget innebär detta även en ansvarsfördelning där ansvaret formellt tilldelas av myndigheter till indi- vider. Då behövs inte den frivilliga moralen, ansvaret är istället föreskrivet.
7.2 Faran med moraliserandet
Även Azar hävdar att klimatfrågan är politisk snarare än moralisk. Han oroar sig för att ”moraliserande” ska underminera stödet för de nödvändiga politiska besluten.
Det finns risker med att fokusera på frivilliga åtgärder. Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker, och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras. (Azar 2008: 149)
Eftersom Azar menar att åtgärdskostnaderna är överkomliga i det stora perspektivet vill han inte att folk i onödan ska tro att deras livsstil är hotad. Samtidigt erkänner han att han är kluven; en viss förändring av våra normer och värderingar är ändå nödvändig.
En förutsättning för att kunna lösa klimatproblemet är att vi människor tar frågan på allvar och stödjer regeringar som vill göra något åt det. Det innebär förändringar av våra normer och värderingar, och det är ofrånkomligt att detta påverkar hur vi anser att vi bör leva våra liv. (Azar 2008: 151)
Det är alltså inte frågan om att fortsätta leva som tidigare. Det som Azar opponerar sig mot är kravet på frivilliga åtgärder som ett alternativ till politiska regleringar. Han menar att
Inga större miljöproblem har lösts genom att individer frivilligt ändrar sitt beteende. (Azar 2008: 147)
och att
Det är svårt att föreställa sig att passagerarna på flygplan efter flygplan på väg till Thailand samstämmigt ropar på krav om högre skatter på flyg för att begränsa resandet. (Azar 2008: 151)
På så sätt är det bristen på frivilligt agerande som föranleder behovet av politiska regleringar. Trots att Azar inte tar upp klimatfrågans dilemmaaspekt så stämmer detta resonemang väl med allmänningens tragedi och den politiska lösning som Tersman förespråkar.
Det individuella ansvaret blir för Azar därför begränsat till att stödja politiska beslut om regleringar.
35
7.3 Medverkan i den politiska processen
Tersman menar att individer har ett större ansvar att påverka genom sin demokratiska röst än genom sitt privata agerande.
Till skillnad från våra individuella beslut så spelar det ju en roll om en lag införs. Det är därför som omsorgen om miljön kan få betydelse när det gäller hur man röstar även om den inte får det när det gäller ens privatliv. Bara för att jag avstår från att ta bilen till jobbet så blir stockholmsmiljön inte bättre. (Tersman 2009: 151)
Att rösta för framtida utsläppsminskningar men idag bidra till mer än sin kvot av utsläppen menar Tersman inte utgör någon dubbelmoral. Hans motivering är att det inte är fel att utnyttja ett lagligt system (som tillåter utsläpp) även om man är principiellt emot det. Lagen, eller snarare bristen på reglering, gäller ju för alla. Tersman menar att det moraliska i individers agerande kan bedömas på två sätt.
Å ena sidan kan man bedöma handlingen utifrån dess egna konsekvenser. Å andra sidan kan man bedöma den utifrån vad som skulle hända om man införde en regel som innebär att alla eller många skulle handla likadant. (Tersman 2009: 152)
Det andra perspektivet är förstås Kants kategoriska imperativ1 (vilket även Azar hänvisar till i förbigående). Tersman menar att denna gyllene regel är lämplig när man agerar politiskt, det vill säga när man röstar. Däremot är få beredda att acceptera denna regel när det gäller privata handlingar. Då passar det första perspektivet bättre; att se till handlingens egna konsekvenser. Eftersom dessa är försumbara vad gäller klimat- påverkan anser han att det inte finns något omoraliskt i att släppa ut växthusgaser inom ramen för vad lagen tillåter. För de handlingar som saknar egna konsekvenser samman- faller alltså det moraliska med det politiska. Det är enligt Tersman i det politiska som moralen bäst kommer fram.
Medverkan i den politiska processen tillåter oss därmed att tänka som presidenter snarare än som privatpersoner. När man deltar i politiken, även om det bara är i den begränsade meningen att man går och rösta, så kommer det kantianska perspektivet naturligt. Det är välkänt att när människor röstar så funderar de mer på konsekvenserna av de generella förslag och åtgärder de vill stödja än på effekterna av deras individuella röster. Därmed förmår denna process oss att bete oss annorlunda och mer ansvarsfullt än vi gör i våra privatliv. (Tersman 2009: 152f, kursivering i original)
Individers moraliska känslighet kommer inte bara till uttryck i den demokratiska processen utan ökar även, enligt Tersman, genom det aktiva deltagandet i den. Han tar
1 Kants kategoriska imperativ innebär att man alltid ska handla så att man skulle vilja att ens handlings-
36
också upp det aktiva medborgarskapets viktiga roll i demokratin och lösandet av kollek- tiva dilemman.
[E]n välfungerande demokrati förutsätter delaktighet och engagemang från medborgarnas sida, vilket i sin tur ger upphov till en mängd olika sammanhang där människor får möjligheter att tillfredsställa sina sociala behov på ett meningsfullt sätt. Och det är sammanhang som utgör en god kontext för genomslagskraften av de attityder vi behöver för att lösa våra kollektiva dilemman. (Tersman 2009: 108)
Tersman påpekar dock att politiska beslut är kollektiva nyttigheter (som man har nytta av utan att bidra till) vilket innebär att det aktiva deltagandet är frivilligt. Vad är då skillnaden mellan frivilliga utsläppsminskningar och frivilligt deltagande i politiska beslut? Tersman förklarar detta. Besväret för individen att frivilligt minska sina utsläpp är lika stort oavsett om det ger resultat eller inte. Besväret för politiskt beslutade minskningar är troligen lika stort men då vet man att det ger effekt eftersom alla gör det. Och om inget beslut tas innebär det inga besvär och lika villkor för alla.
7.4
Sammanfattning och analys
Det som samtliga författare uttrycker är att individen har sin huvudsakliga politiska roll vid demokratiska val för att ge stöd till de politiska besluten. Därutöver ska individen acceptera och anpassa sig till tagna beslut. Eftersom författarna menar att klimat- politiska åtgärder är absolut nödvändiga implicerar denna politiska roll också ett ansvar för individen. Jonstad och Tersman poängterar också vikten av det sociala engage- manget för att driva politiken i rätt riktning. För Jonstad är det även viktigt att ge indi- vider möjlighet och motivation att ta ansvar för sina egna utsläpp.
Det är inte alltid lätt att tolka författarnas syn på moral. Trots att det böckerna igenom förekommer formuleringar som ”vi måste” och ”vårt ansvar” så verkar det finnas en ovilja att framstå som moraliserande. Detta bottnar i tanken att frivilliga, moraliskt motiverade, utsläppsminskningar inte kommer att räcka – det behövs tvingande åtgärder, det vill säga politiska beslut. När dessa beslut är tagna behövs inte moralen längre, frivilligheten är ju borta då. Jag hävdar att detta speglar den liberala demokratins ideal att inte lägga sig i individers agerande annat än genom konsensusbaserad lagstiftning. Det är just denna typ av hegemoniska ideal som jag menar behöver ifrågasättas. Om författarna är seriösa med hotets allvar och behovet av ansvar och rättvisa, varför då inte argumentera för att moralen kräver att vi är beredda att lägga oss i varandras ”privatliv”?
Utöver detta ser jag ett dilemma i den individuella frivilligheten att agera moraliskt vid politiska val. Valfrågor kan tolkas på två sätt: ”vad vore bäst för oss att vi gör” eller ”vad vore bäst för dig att vi gör”? Båda sätten att resonera kan anses legitima. Det är
37
långt ifrån självklart att det första sättet styr hur vi röstar. Dessutom behandlar vanliga riksdagsval flera frågor samtidigt. Även om klimathotet anses vara viktigt så är det inte nödvändigt att det blir en dominerande valfråga. Ytterligare komplexitet tillkommer eftersom utsläppsmål kan väljas fritt på en skala vilket innebär en risk för politisk kohandel. Partierna väljer ”lagom” höga mål efter vad andra partier gör och efter vad de tror att väljarna vill. Väljarna å andra sidan väljer ett parti med ”lagom” mål i relation till övriga frågor. Det är inte mitt intryck att Azar, Jonstad och Tersman anser att lagom är tillräckligt. För mig är det svårt att se hur vi ska kunna rösta fram tillräckliga åtgärder.
Men innan individer kan ta sitt ansvar på det nationella planet måste nationen ta sitt ansvar på det internationella planet. Författarna menar att internationella avtal är en förutsättning för att nationella utsläppsminskningar ska ha någon icke försumbar effekt. Vad är då nationernas ansvar?
38