C-uppsats, Miljövetarprogrammet, MAH Handledare: Ebba Lisberg Jensen
Kursansvarig: Karin Westerberg
Kurskod: MV109A, vt 2010 28 maj 2010
Om vi vill
Tilldelning av ansvar i svensk klimatlitteratur
Abstract
I spåren av de senaste årens debatt om antropogen klimatpåverkan har en ny litterär genre vuxit fram: ”klimatböcker”. Dessa böcker fyller den viktiga funktionen att kommunicera problemet till allmänheten. I denna uppsats undersöker jag tre svensk-språkiga klimatböcker och analyserar hur författarna, med olika utgångspunkt, tilldelar ansvaret att minska koldioxidutsläppen. Gemensamt för böckerna är synen på klimat-frågan som ett politiskt problem som kräver politiska lösningar. Författarna placerar både det individuella och det kollektiva ansvaret inom den demokratiska ordningen. Jag problematiserar detta genom att relatera till teorier om den offentliga debattens brister.
Nyckelord: Klimatpåverkan, klimatlitteratur, klimatpolitik, ansvar, demokrati, offentlig
debatt, diskursanalys.
Following the last few years of public debate on anthropogenic climate change, a new literary genre has emerged: ”climate books”. These books have the important role of communicating the problem to the general public. In this paper I analyze three Swedish climate books with regards to how they assign responsibility for mitigating climate change. The books regard the climate issue as a political problem requiring political solutions. The authors place the individual and collective responsibility within the democratic order. I problematize this by relating to limitations in public sphere theory.
Keywords: Climate change, climate literature, climate politics, responsibility,
Innehåll
Abstract ... 3
Innehåll ... 5
1 Inledning ... 7
2 Demokrati och diskurs ... 9
3 Klimatdebattens utveckling ... 14
4 Materialval ... 17
5 Tre klimatböcker ... 20
6 Klimatfrågan som politisk problem ... 26
7 Individers ansvar ... 33
8 Nationers ansvar ... 38
9 Avslutande analys och reflektioner ... 44
10 Sammanfattning ... 46
Källor ... 47
Bilaga 1. Klimatlitteratur på svenska ... 51
7
1 Inledning
1.1
Ytterligare en uppsats om klimatet
Antropogen klimatpåverkan är ett av de största och bredaste områdena inom dagens forskning och spänner över de flesta vetenskapliga disciplinerna. Forskningen har kommit långt de senaste tjugo åren, inte bara vad gäller förståelsen för de fysiska orsakerna och konsekvenserna utan även vad gäller de sociala. Vad finns det mer att undersöka? Jag menar att så länge det saknas trovärdiga politiska beslut är det värt att fråga sig varför det är på det sättet. Att det trots all forskning fortfarande inte står klart hur problemet kan hanteras är ett tecken på frågans politiska komplexitet. Det är denna komplexitet som svenska medborgare har att ta ställning till när de fattar egna beslut om såväl partisympatier som livsstil. Som individ vore det bekvämt att luta sig tillbaka och lita på att politikerna hanterar problemet, men mycket tyder på att politiken inte ännu är redo för detta. En intressant fråga är därför om det är mer och bättre politisk debatt som krävs för att komma vidare, snarare än mer vetenskaplig kunskap. Jag menar det är rimligt att misstänka att det redan i samhällsdebattens struktur finns hinder för att komma fram till enighet kring de nödvändiga politiska besluten. Mitt studieobjekt i denna uppsats är därför inte antropogen klimatpåverkan i sig, utan debatten om den. Jag har valt att fokusera på hur debatten speglas i populära böcker om klimatpåverkan. Syftet med denna uppsats är att i tre klimatböcker undersöka synen på och tilldelningen av ansvar för politisk förändring. Målet är att i dessa böcker hitta antydningar till varför de politiska besluten dröjer. Jag letar både i det som författarna medvetet uttrycker och i det som jag menar står mellan raderna.
Min undersökning av klimatdebatten utgår från två teman. Den första är frågan om hur strukturell förändring kan och bör uppstå i samhället, den andra utgångspunkten är vem som anses ansvara för att sådana förändringar genomförs. Medan jag menar att den politiska dimensionen i klimatfrågan är ofrånkomlig och verklig så är begreppet ”ansvar” för mig mer retoriskt. Jag utgår från att ansvar inte existerar i någon annan bemärkelse än som en social konstruktion. Ansvar kan alltså inte identifieras utanför det sociala, det måste hävdas1. Tilldelningen av ansvar i samhället ser jag som ett viktigt
1 Denna utgångspunkt har jag bedömt som nödvändig för att undvika en moralfilosofisk diskussion.
Nationalencyklopedin definierar ansvar som antingen moraliskt, juridiskt eller politiskt (Nationalencyklo-pedin 2010). Oavsett vilket man syftar på menar jag att ansvaret är tilldelat genom en kombination av argumentation, normer och lagstiftning. Jag använder ordet ”tilldela” hellre än ”tillskriva” för att markera att ansvaret för klimatåtgärder är någonting som jag menar delas ut och inte en identifierbar inneboende egen-skap hos de ansvariga. Nyansskillnaden mellan orden är dock inte uppenbar. Debattörer har ingen makt att tilldela formellt ansvar. Ur den aspekten hade ”tillskriva” möjligen varit ett lämpligare ord.
8
sätt att 1) kommunicera moraliska värderingar, 2) fördela kollektiva arbetsmödor och 3) befria de som saknar ansvar från moralisk skuld. Begreppet är i högsta grad relevant och används ofta i politiska och moraliska argument. Det politiska problemet med klimat-påverkan handlar på många sätt om att komma vidare från ett retoriskt moraliskt ansvar till ett konkret politiskt ansvar1 och en lagstiftad ansvarsskyldighet2. Det är därför jag valt ”ansvar” som ett sätt att närma mig klimatdebatten.
Min andra utgångspunkt, den politiska dimensionen av klimatdebatten, är det som jag primärt intresserar mig för. Jag vill visa hur klimatfrågan ofta tas upp som ett tekniskt och strategiskt problem för politiker och myndigheter. Istället ser jag det som ett dilemmaproblem som saknar tekniska lösningar (se Hardin 1968). Jag menar att proble-met präglas av värdekonflikter och en ”dialektisk spänning”3 mellan dubbla mål; vi kan inte både maximera den ekonomiska utvecklingen (vilket är vad samhället idag är inriktat på) och minimera klimatpåverkan (vilket är vad forskarna råder oss att göra). Jag går dock inte in på den ekonomiska strukturen. En del av syftet med uppsatsen är att visa att klimatpolitik handlar om mycket mer än förhandlingar om strategiska beslut och utsläppsmål. Klimatpolitik handlar om värderingar, om rättvisa och om politisk legiti-mitet. Klimatpolitik handlar om allting politiskt.
1.2
Uppsatsens struktur
I nästa kapitel börjar jag med att lägga en teoretisk grund för den offentliga debattens roll i politiken och för diskursanalysen som verktyg. I kapitel 3 redogör jag kortfattat för läget i klimatdebatten idag och hur den utvecklats de senaste åren. Materialvalet motiveras vidare i kapitel 4 och materialet presenteras i kapitel 5. Därefter, i kapitel 6, går jag in på hur böckerna beskriver klimatfrågan som ett politiskt problem. I kapitel 7 och 8 redogör jag för böckernas syn på moraliskt ansvar på individuell respektive nationell nivå. I de två avslutande kapitlen resonerar jag kring böckernas syn på ansvaret för de nödvändiga politiska besluten att minska klimatpåverkan samt samman-fattar uppsatsens resultat.
1 Med ”politiskt ansvar” syftar jag på valda politikers ansvar att leva upp till de åtaganden som deras
valkrets har (moralisk och lagstadgad) rätt att förvänta sig av dem.
2 Med ”ansvarskyldighet” (motsvarande engelskans "accountability”) syftar jag på den typ av ansvar som
får påföljder när det inte efterlevs. Denna typ av ansvar uttrycks vanligen genom lagar och avtal.
3
9
2 Demokrati och diskurs
En politisk svårighet i klimatfrågan är att hitta lösningar som accepteras av alla. I detta kapitel redogör jag för några teorier om den offentliga debattens acceptansskapande roll och hur den kan analyseras med hjälp av diskursanalys.
2.1
Konsensus och makt
En ledande teori om den offentliga debatten är Jürgen Habermas ”deliberativa” demo-krati där debattens roll är att ge besluten legitimitet. För Habermas är diskursens slutliga mål att klara upp konflikter genom att uppnå konsensus (Steinhoff 2009). Han utgår från att vad som är rätt eller fel beror på vad man värdesätter och vilka mål man vill uppnå. Det innebär att det inte kan finnas någon gemensam utgångspunkt för att enas om vad som är ändamålsenligt, rationellt eller moraliskt. Därför behövs det Habermas kallar en ”kommunikativ rationalitet”. Medan ändamålsenlig rationalitet syftar till att uppnå på förhand utsatta mål är syftet med den kommunikativa rationaliteten att uppnå samförstånd. Tanken är att strävan efter samförstånd ger beslutsprocesser legitimitet. Processen är alltså det centrala. Den kommunikativa processen är för Habermas en ut-gångspunkt för alla andra normer; för att komma fram till vad som är rätt måste man gå via en legitimerande diskurs. Habermas menar att den kommunikativa processen institu-tionaliseras i demokratin och i den offentliga debatten (Flyvbjerg 1998).
Habermas definierar legitimitet som konsensus utan tvång. Därför förutsätter den kommunikativa rationaliteten en idealisk diskurs där bland annat 1) alla relevanta parter deltar fritt och på lika villkor, 2) parterna är öppna med sina avsikter och 3) alla parter är beredda att godta de andras argument (Flyvbjerg 1998). Denna idealdiskurs skapar inte bara legitimitet. Eftersom den enda påverkan som accepteras är ”kraften hos det bättre argumentet”1 så skapas även förutsättningarna för effektivitet – att de bästa besluten tas. Flera aspekter av Habermas teori har kritiserats. Den anses stämma dåligt med den intuitiva bilden av politiken som fylld av särintressen och icke-rationell retorik. Den anses förbise att problemet ofta gäller just hur beslut ska tas när konsensus inte kan uppnås genom argumentation. Det ifrågasätts även om den legitimerar de demokratiska institutionerna eller om det snarare är så att Habermas process är dessa institutioner (Flyvbjerg 1998). Den konsensusskapande processen förutsätter också att det finns till-räckligt med tid att fatta beslut genom debatt och sökandet efter det bästa argumentet. För klimatfrågan är detta ett stort problem.
1 ”[...] where nothing coerces except the force of the better argument” (Habermas citerad i Flyvbjerg
10
Det som flera kritiker saknar i Habermas teori är ett realistiskt maktperspektiv. För Habermas är maktförhållanden någonting som måste överkommas för att uppnå den ideala diskursen. Michel Foucault menar istället att det viktiga inte är att få bort makt-relationer utan att minimera maktens dominans över de politiska besluten1. För Foucault är ”frihet” inte en utopisk konsensusskapad frånvaro av maktförhållanden utan en fortgå-ende motståndskamp mot den makt som missbrukas. Hans mål är inte att identifiera allmängiltiga normativa principer som Habermas ”kraften av det bättre argumentet” utan att fokusera på de konkreta sammanhang där kampen om de politiska besluten utspelar sig (Flyvbjerg 1998). Genom att kritisera de maktinstitutioner som allmänt ses som neutrala och oberoende skapas möjligheten att kämpa emot när dessa missbrukar sin makt.
Jag menar att Foucaults perspektiv passar bra att appliceras på problemen kring klimat-påverkan. Förbränning av fossila bränslen har varit grundläggande för att skapa den ekonomiska utvecklingen och dagens maktstrukturer. Det är de institutioner som är finansierade av denna utveckling som nu är satta att självmant ta beslut om minskade utsläpp. Om dessa nödvändiga beslut inte tas kan det, ur de drabbades perspektiv, ses som ett missbruk av makt.
2.2
Representation och legitimitet
Chantal Mouffe vill, genom att inkludera ett makt- och konfliktperspektiv i den demo-kratiska debatten, skapa en ”agonistisk” demokrati. Termen ”agonistisk” ska tolkas som att parterna till det politiska besluten är oförsonliga motståndare utan att för den sakens skull vara fiender (antagonister). Denna teori utgår från erkännandet av konflikter som oundvikliga och tanken att det är omöjligt att uppnå verklig konsensus (Mouffe 1999). Ett argument för detta är att de rationella argumentens diskurs redan genom sitt krav på ”rationellt” deltagande utesluter vissa människor från beslutsfattandet. Även människor som saknar röst eller förmåga att delta i den kommunikativa processen kan drabbas av besluten. Med andra ord: det är inte bara det lidande som kommer till uttryck i denna process som vi är förpliktade att ta hänsyn till.
Mouffe menar också att tanken att beslut ska tas på strikt rationell grund innebär att man berövar besluten sin värdemässiga grund. Hon skiljer på det politiska, som är de frågor som gäller konflikter, och politiken, som utgörs av de institutioner där det politiska är avgjort att behandlas (ibid). Ett institutionaliserat ideal av konsensussökande rationalitet menar hon innebär att frågorna flyttas från det politiska och begränsas till politiken. Detta är en idé som löper som en röd tråd genom uppsatsen. Klimatförändringar påverkar alla
1 Foucault vill skapa förutsättningar för ”games of power to be played with a minimum of domination”
11
och därför är de frågor som klimatdebatten handlar om politiska för alla och inte enbart tekniska problem för de som vanligen hanterar politiken.1
Men komplexiteten i den politiska legitimitetsprocessen stannar inte där. Nancy Fraser menar att både den deliberativa och den agonistiska demokratisynen lider av att de utgår från nationalstaten som arena för det politiska. Hon argumenterar för att den senaste tidens globalisering innebär att denna utgångspunkt måste ifrågasättas. Behovet av poli-tiska lösningar på globala problem gör att den nationella debatten inte kan förutsättas vare sig legitimera besluten eller vara effektiv som politisk drivkraft (Fraser 2007). Fraser menar att nationalstatens suveränitet redan är underminerad av globala regle-ringar, likaså dess ekonomiska oberoende. Därför är inte staten längre en lämplig mot-tagare av den offentliga debatten. Samtidigt är den nationella identiteten inte längre lika avgörande för individers deltagande i offentligheten. Invandring, dubbelt medborgar-skap, minoritetstillhörighet med mera gör att individer i allt mindre grad ser sig själva som politiska subjekt i en enda stat. Den demokratiska processen inom nationalstaten bygger också på ett gemensamt språk, en gemensam kultur och en gemensam politisk och medial plattform (ibid). Denna gemenskap är inte självklar inom nationalstaten men saknas definitivt för de globala problemen, till exempel klimatfrågan.
Den demokratiska processen ställs därför inför ett problem där de inte bara är svårt att inkludera de drabbade i beslutsprocessen, utan där det faktiskt är omöjligt. Klimat-förändringar drabbar främst kommande generationer och dessa saknar demokratisk röst.
2.3
Hegemoni och diskursanalys
Det finns alltså teoretiska problem i den offentliga debatten som forum för klimatfrågan. Vad kan man då, genom att analysera en väldigt liten del av klimatdebatten, förstå om klimatproblemet i stort? För att förklara förhållandet mellan enstaka texter, diskursen som helhet och problemet, utgår jag från den kritiska diskursanalysen.
Norman Fairclough menar att diskursanalys inte ska förstås som en metod eller ett verktyg som kan appliceras mekaniskt på ett problem. Istället ska det ses som ett sätt att förhålla sig till användandet av språket2 i en process av social förändring (Fairclough 2001). Syftet är att med utgångspunkt från ett samhällsproblem illustrera problemets natur och identifiera de
1 Distinktionen mellan det politiska och politiken är inte lätt att hålla, speciellt inte när man använder
ordet ”politisk” som kan tolkas ur båda perspektiven. När jag i denna uppsats använder ordet ”politisk” så syftar jag på sådant som tillhör det politiska enligt Mouffes definition. Mitt material gör dock inte den distinktionen.
2 Jag använder ordet ”språket” men det gäller inte enbart det talade eller det skrivna utan alla former av
12
strukturella svårigheter som finns att lösa det. Detta görs genom 1) analys av de sociala strukturer och praktiker där problemet uppstått, 2) analys av diskursens förhållande till dessa praktiker och 3) analys av diskursen själv. Ett mål med diskursanalysen är att identifiera de problem som är strukturellt inbyggda, som strukturen kan sägas ”behöva” (ibid). Detta kan ses som en frigörande kraft hos diskursanalysen som innebär att en analys kan vara systemkritisk utan att göra anspråk på någon form av objektivitet. Detta är en förutsättning eftersom all tolkning av text i någon mån är subjektiv.
Fairclough menar att begreppet ”hegemoni” är användbart i diskursanalysen. En hege-moni är en social ordning där det som allmänt tas för objektivitet sammanfaller med den institutionaliserade makten (Mouffe 1999). Detta sker genom att de ”underordnade” klasserna integreras snarare än domineras (Fairclough 1992: 92). Demokratin ska på så sätt inte ses som det perfekta politiska systemet utan som ett sätt att arrangera makten så att ingen enskild institution har fullständig auktoritet och så att även de som saknar makt erkänner ordningen som legitim (Mouffe 1999). Även diskursiva ordningar kan sägas vara hegemoniska – det allmänt accepterade sätten att förmedla mening och påverka politiska beslut. Inom demokratin fyller den offentliga debatten denna roll. En hegemoni är dock ingen permanent struktur. Den är ständigt både bekräftad och ifrågasatt i diskursen i en hegemonisk kamp om makten (Fairclough 2001). Återigen gäller detta både den sociala ordningen och den diskursiva ordningen. Den offentliga debatten behandlar på så sätt både politiska frågor och frågor om debattens funktion. Mer konkret: klimatböcker säger både någonting om hur klimatpolitiken bör se ut och om hur denna ”rätta” politik bör legitimeras.
Om man applicerar diskursanalysen på den globala klimatfrågan ställs man inför två väldigt stora och väletablerade hegemoniska samhällsstrukturer: demokratin (åtmin-stone i västländer som Sverige) och den internationella politiken (främst inom FN). I denna uppsats ligger fokus på den offentliga debattens roll inom dessa strukturer. Som jag nämnde i inledningen har min diskursiva analys två utgångspunkter. Jag vill här sätta dessa i förhållande till diskursanalysen och de tre analyspunkter jag nämnt ovan. 1) Jag har redan gått in på bristerna vad gäller legitimitet som finns i den globala poli-tiken och demokratin. 2) För att analysera diskursen i förhållande till dessa strukturer, utgår jag från demokratin som politisk hegemonisk ordning och den offentliga debatten som diskursiv hegemonisk ordning. Det är dessa ordningar jag relaterar materialet till. 3) För att analysera diskursen utgår jag från ordet ”ansvar”. Detta ord har stark mora-liskt värde och kan ses som normativt. Jag vill alltså undersöka om böckernas syn på den politiska ordningen respektive det politiska ansvaret står i konflikt med varandra. Böckerna är i sig intressanta men syftet är att undersöka debatten. Anledningen till att mitt material kan ses som relevant är att det knyter an till andra texter i debatten. Det
13
sker både genom det direkta användandet av referenser och mer dolt genom att ha inkor-porerat idéer från andra texter. Detta förhållande mellan texter kallas inom diskurs-analysen för intertextuellt. Alla texter1, även minsta yttrande, har i grunden och ofrån-komligen en intertextuell karaktär (Fairclough 1992). Att använda sig av språk eller tecken utan att indirekt hänvisa till hur dessa tecken tidigare använts är omöjligt. Men även mer konkreta referenser till idéer, begrepp och världsbilder är svåra att undvika när man vill förmedla mening i ett sammanhang.
Dessa ”lånade” och tolkade idéer går ofta att knyta till specifika texter eftersom de vikti-gaste historiska artefakterna består av text; vårt huvudsakliga sätt att kommunicera genom historien. Det ofrånkomliga användandet av intertextualitet innebär därför både infogandet av historien i texten och av texten i historien (Julia Kristeva citerad i Fair-clough 1992). Det betyder att det som hänt hittills, vad författaren och läsaren anser har hänt, genomsyrar tolkningen av texten och skapandet av textens mening. Det betyder också att texten är med och påverkar framtiden och vad som i framtiden kommer att betraktas som norm. I denna framtid kan mitt material mycket väl bli relevant för en historisk analys av varför, eller snarare hur, det gick som det gick.
Förhållandet mellan texten och historien och framtiden är särskilt intressant för min uppsats. Böckerna inkluderar både författarnas påståenden om ”detta har hänt” och om ”detta vill vi ska hända”. Speciellt för klimatdebatten är också att påståenden om vad som har hänt indirekt inkluderar påståenden om vad som kommer att hända om vi inte gör någonting radikalt, det vill säga prognoser och scenarion. Jag menar att klimat-diskursen sedan några år befinner sig i ett läge där båda dessa typer av påståenden genomgår en stor förändring. Vill man vara dramatisk, vilket klimatdebattörer ofta är, kan man säga att framtidens klimat bestäms av hur samhällsdebatten formas idag.
2.4
Sammanfattning
Jag konstaterar alltså att det inte finns en normativ enighet om den offentliga debattens roll i att ge politiska beslut legitimitet, varken för nationella eller globala frågor. Om det i praktiken finns en samsyn så är den snarare hegemonisk än legitimerande. Åtminstone menar jag att detta gäller klimatfrågan. Jag hävdar att de politiska svårigheterna att minska antropogen klimatpåverkan speglar denna teoretiska oenighet.
För att öka förståelsen för dessa strukturella problem är diskursanalysen ett användbart ramverk. Genom att analysera en liten del av klimatdebatten vill jag undersöka om den demokratiska hegemonin sätter gränser för vår förmåga att identifiera legitima lösningar.
1 Även ordet ”text” är inom diskursanalysen bredare än ordets vanliga betydelse. ”Text” betecknar all
14
3 Klimatdebattens utveckling
För att sätta mitt material i sitt sammanhang beskriver jag i detta kapitel mycket kort bakgrunden till dagens klimatdebatt.
3.1 De avgörande dokumenten
Global uppvärmning har varit en del av den internationella politiken åtminstone sedan slutet av 1980-talet. Speciellt viktiga årtal är 1992 då FNs klimatkonvention UNFCCC antogs vid Rio-konferensen och 1997 då det första internationella avtalet om utsläppsminskningar slöts i Kyoto. Avtalet krävde en ratificeringsprocess som i USA hindrades av senaten och 2001 övergavs avtalet av regeringen Bush. Först 2005 efter att Ryssland ratificerat protokollet kunde det träda i kraft. Fram till dess var intresset för klimatfrågan i media och hos allmän-heten begränsat. Men under de följande två-tre åren utvecklades debatten om klimat-påverkan kraftigt. Denna utveckling kan knytas till tre specifika dokument.
Efter att Al Gore med stor dramatik och liten marginal förlorat det amerikanska presidentvalet 2000 drog han sig undan politiken och påbörjade en föreläsningsturné om klimathotet. Dessa föreläsningar resulterade i dokumentärfilmen ”En obekväm sanning” (Paramount 2007). Filmen kom ut 2006 och lyckades nå ut till allmänheten på ett sätt som drygt tio år av vetenskapliga artiklar inte hade lyckats. Filmen uppskattas ha setts av fem miljoner människor (ClimateCrisis 2010) och har haft ett stort inflytande på deras syn på klimatfrågan (Nielsen 2010).
Samma år publiceras en omfattande ekonomisk rapport som också fick stor betydelse – ”Sternrapporten”. I denna rapport presenteras uppskattningar av de ekonomiska konse-kvenserna vid olika klimatscenarion. Slutsatsen som dras är att om inte kraftfulla åtgärder vidtas snart kommer business-as-usual-scenariot leda till enorma samhällskost-nader som överstiger vad åtgärderna skulle kosta (Stern 2007). Nicholas Sterns höga internationella anseende gav rapporten hög trovärdighet även bland mer konservativa politiker. Världsbankens dåvarande ordförande Paul Wolfowitz kallade den ”en väl-behövlig kritisk ekonomisk analys” (Cambridge University Press 2010). Trots att rapporten även fick en del kritik bidrog den till att aktualisera problemet på dagstidningarnas debattsidor.
Även om Gore och Stern hade stor påverkan på debatten under denna tid så var det ändå FNs klimatpanel, IPCC, som stod för det allra mest inflytelserika dokumentet. IPCCs utvärderingsrapporter 1990, 1995 och 2001 hade stegvis förtydligat klimathotet. Men den fjärde rapporten som kom ut 2007 uttryckte någonting mer. I den rapporten nämndes för första gången en tidsgräns för när utsläppen av växthusgaser måste börja minska (Svantesson 2007). För att begränsa den globala uppvärmning till cirka 2 grader
15
behövde koldioxidutsläppen nå sin topp före 2015 och minska med 50–85 % till 2050 (IPCC 2007: 67). Att en så konkret gräns sattes inom så snar framtid gjorde att debatten tog ytterligare fart.
Nobels fredspris 2007 gick till Al Gore och IPCC tillsammans ”för deras ansträngningar att bygga upp och sprida kunskap om antropogen klimatpåverkan” (Nobelstiftelsen 2010)1. Detta kan ses som ett tecken på att klimatproblemet då var etablerat som ett av vår tids viktigaste politiska frågor.
3.2 Skeptikerna
Fortfarande upptas debatten till stor del av klimatforskningens trovärdighet. Min uppsats fokuserar på argumenten för klimatåtgärder men debatten mellan ”klimat-alarmister” och ”klimatskeptiker” är ändå i högsta grad relevant. I allmänhet har skep-tikerna, oavsett motiven bakom, en taktik som är mycket effektiv i den offentliga debat-ten. Det räcker ofta för dem att förstärka den allmänna opinionens osäkerhet. Därför kan de ha ett oproportionerligt stort inflytande på debatten. Taktik kan innehålla förenk-lingar och feltolkningar av källmaterial samt agerande utanför de vetenskapliga ramarna och ofta utnyttjas medias strävan efter balans i debatten (McCright 2007). Ett debatt-inlägg i tidskriften ”Ekonomisk debatt” får illustrera.
Nationalekonomerna Marian Radetzki och Nils Lundgren (2009a) argumenterar mot de radikala åtgärder som förespråkas med stöd av klimatforskningen. Det intressanta att de inte gör detta med utgångspunkt i ekonomisk teori. Istället kritiseras de naturvetenskap-liga prognoser som de menar att IPCC ”riggar i alarmistisk riktning” (ibid: 61). De ser det som sin medborgerliga skyldighet att kritisera dessa som ”alltmer fått karaktären av en religiös sanning som inte får ifrågasättas” (ibid: 57). Kritiken bygger på att de anser att den globala uppvärmningens antropogena orsaker och skadliga konsekvenser inte är upp-enbara och att det heller inte är uppenbart att utsläppsminskningar är det bästa sättet att hantera problemet. Istället hävdar de att kostsamma åtgärder kan visa sig drabba världens fattiga. Fortsatt utveckling via ekonomisk tillväxt är istället lösningen. Detta ökar samhällets förmåga till anpassning för de mindre klimatförändringar som trots allt sker. I en replik skriver ekonomen Klas Eklund och professorerna Olle Häggström och Markku Rummukainen att Radetzki & Lundgren har fel både i att den vetenskapliga grunden skulle vara bräcklig och i att åtgärderna skulle innebära betydande välfärds-förluster (Eklund et al 2009a). Radetzki & Lundgrens argument kritiseras som redan tillbakavisade, ovetenskapliga och felaktiga. Man menar att de ”hemfaller till konspi-rationsteorier” (ibid: 82). Efter ytterligare ett replikskifte (Radetzki & Lundgren 2009b,
1
16
Eklund et al 2009b) så avslutas debatten med att Radetzki & Lundgren upprepar sina argument och hävdar att kritikerna inte bemött dessa och kanske inte ens förstått dem (Radetzki & Lundgren 2009c).
När naturvetenskapen lyfts in i politiken så byter den diskurs och blir föremål för samma typ av argument som politiska frågor. Radetzki & Lundgren saknar ”ett allmänt samförstånd mellan klimatforskarna” (Radetzki & Lundgren 2009c: 88). Min tolkning är att de söker en rationell konsensus och hävdar att ”det bättre argumentet” ännu inte vunnit. I naturvetenskapen är det dock inte konsensus som avgör rätt och fel. Jag menar att det inte heller kan vara det i politiken.
3.3 Någonting har hänt
Kyotoavtalet upphör 2012. Förhandlingar pågår om fortsatta internationella utsläppsmål och avtalsformer. Dessa förhandlingar kollapsade vid COP-mötet i Köpenhamn i december 2009 då man inte lyckades enas om ett nytt avtal. Sveriges statsminister uttryckte uppgivenhet över förhandlingarna:
[Reinfeldt] gör klart att det inte har handlat om en konflikt mellan fattiga och rika. Istället pekar han ut fossilbränsleberoende nationer och snabbväxande ekonomier som de största problemen. Han menar också att FN-systemets logik där alla måste vara överens har varit ett stort hinder.
– Vem sätter då farten för framstegen? Jo, den som vill minst. (Stensson 2009)
Någonting positivt verkar även ha hänt. Klimatdebattören George Monbiot kommen-terade nyligen en debatt mellan Storbritanniens dåvarande energi- och klimatminister och två av hans konkurrenter om posten1. Med viss förvåning konstaterar han att de tre politikerna visade en detaljkunskap som hade varit överflödig för karriärpolitiker endast för några år sedan (Monbiot 2010).
Miljöpolitiken har mognat och debatten har ändrats bortom igenkänning. Vi är fortfarande långt ifrån där vi borde vara, men vi använder åtminstone inte längre olika språk. (Monbiot 2010) 2
Å ena sidan är den internationella klimatpolitiken svårare än någonsin, å andra sidan är politikernas förståelse för problemet större. Det är i detta sammanhang som svenska debattörer nyligen publicerat de klimatböcker jag valt som material.
1 Nuvarande energi- och klimatminister (som tillträdde några veckor efter debatten) deltog inte. 2
17
4 Materialval
I detta kapitel förklarar jag hur jag valt mitt material.
4.1 Vad jag vill ha ut av materialet
För att kunna analysera en pågående och komplex debatt är det nödvändigt att avgränsa sig och fokusera på en specifik del. Svenska medborgare möter klimatfrågan i dagstid-ningar, vecko- och månadsmagasin, litteratur, TV- och radioprogram, film och bloggar. Även om spektrat på så sätt är brett så ligger fokus ofta på det som är kortfattat och aktuellt för stunden. Jag vill att mitt material ska ge ett bredare och djupare perspektiv än enstaka tidningsartiklar gör. Samtidigt vill jag att det ska vara mer lättillgängligt än den strikt vetenskapliga litteraturen. Därför har jag valt att fokusera på en viss diskursiv genre: den populärvetenskapliga litteraturen.
Klimatböcker uttrycker författarens personliga men också fördjupade syn på problemet. Det skrivna ordet ger böckerna en form av autonomi; de är entydiga och beständiga men lever ändå ett eget liv i varje läsares tolkning. Ur en upprepad läsning kan således idéer och tankar växa fram hos läsaren som inte nödvändigtvis var författarens avsikt. Som studieobjekt är därför böcker speciellt intressanta.
Nackdelarna med litteraturanalys är huvudsakligen två. För det första är det svårt att dra generaliserande slutsatser från enstaka böcker. Böckerna representerar inte debatten, endast sig själva. Jag ska dock försöka visa att mitt material är representativt vad gäller klimatfrågans natur även om de inte är det vad gäller lösningarna. Det andra problemet är att urvalet är begränsat. För en nyfiken läsare råder det ingen brist på böcker om klimatet, men eftersom jag sätter upp vissa kriterier för mitt urval så hamnar jag till slut i en situation där endast ett fåtal böcker återstår. Mina kriterierna är dessa:
• Mitt ämne rör själva debatten och synen på moral och samhälle snarare än de strikt vetenskapliga rönen. Därför väljer jag litteratur som är populär i bemärkelsen att den riktar sig till allmänheten, till alla, utan krav på förkunskaper.
• Mitt intresse ligger i hur samhällsförändringar skapas, hur agenter kan styra över globala strukturer. Därför vill jag analysera den sida som förespråkar åtgärder för att minska klimatpåverkan. Mitt material måste erbjuda lösningar eller visioner.
• Jag tror att klimatdebatten befinner sig i ett unikt skede. Därför väljer jag böcker skrivna de senaste åren.
18
• För att materialet ska ha en tydligt representerad röst väljer jag material med en enda författare. Det innebär också att jag väljer material där författaren inte bara återger andras tankar utan även bidrar med en personlig analys.
• Jag vill analysera debatten i det svenska samhället och väljer därför böcker skrivna på svenska.
4.2 Hur jag hittat mitt material
Två av Sveriges största bokhandlar på nätet, Adlibris (ägt av Bonnierkoncernen) och Bokus (Akademibokhandelns webbutik) har kategorisering av klimatböcker under rubriken ”Global uppvärmning”. Under denna kategori har jag sökt på respektive webb-plats efter böcker på svenska. Sökresultatet presenteras i bilaga 1. Av totalt tjugofyra sökträffar var åtta översatta från annat språk och ytterligare tio valdes bort för att de inte motsvarade mina kriterier. Bland de återstående valde jag ut tre böcker som jag trodde bäst passade mitt syfte och som intresserade mig mest. Valet föll på följande böcker:
• ”Makten över klimatet”
av klimatforskaren Christian Azar (2008).
• ”Vår beskärda del: en lösning på klimatkrisen” av journalisten David Jonstad (2009).
• ”Tillsammans: en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat” av filosofiprofessorn Folke Tersman (2009).
4.3
Kommentarer kring materialet
Kombinationen av dessa böcker är intressant eftersom de täcker in flera perspektiv vad gäller lösningar. I respektive bok argumenteras för att strukturella justeringar räcker (Azar 2008), strukturell förändring behövs på nationell nivå (Jonstad 2009) respektive strukturell förändring behövs på överstatlig nivå (Tersman 2009).
Bland de tre böckerna har Tersman (2009) en speciell roll i denna uppsats. Anledningen är mitt fokus på individuellt och kollektivt ansvar vilket också är Tersmans utgångspunkt. Även problemets dilemmakaraktär diskuteras i detalj i denna bok men bara kort i Jonstads och inte alls i Azars. På så sätt är Tersmans bok mer teoretiskt viktig. Ett alternativ hade varit att välja Termans bok som bakgrundsmaterial. Jag har dock valt ett upplägg där materialet även utgör bakgrundsmaterial. Skälet till detta är att jag vill att böckerna själva definierar problemet.
En intressant aspekt av denna typ av texter inriktade till allmänheten är att de presen-terar en förenklad bild av komplexa sammanhang. Detta ska inte ses som någonting
19
negativt eller som ofrånkomligt utan som en nödvändig och bärande del av formen. Förenkling utgör också en viktig del av min tolkning.
Av någon anledning är samtliga utvalda författare män födda på 60- och 70-talet. Detta gäller även flera andra inflytelserika klimatdebattörer (bland andra George Monbiot och Mark Lynas). Jag ser detta som symptomatiskt för ett debattklimat som på många sätt styrs av män och där en ”något yngre” generation fokuserar på samhällets nya problemformuleringar. Jag kan inte motivera varför detta skulle vara skäl att ersätta någon av böckerna. Men det är värt att påpeka.
4.4
Ett sätt att arbeta med andras text
Mitt material innehåller mycket som är värt att analysera. Denna uppsats kan bara i viss mån vara representativ för materialet. Mitt mål är inte att täcka materialet men åtmin-stone att vara ärlig mot det. Det finns flera saker man kan fokusera på vid diskursanalys. Jag analyserar inte språket, det vill säga hur texternas uttryck formas av och formar deras tankar. Jag analyserar heller inte intertextualiteten, det vill säga varifrån texternas tankar härstammar. Men jag vill ändå att böckernas språk och intertextualitet ska vara närvarande i min uppsats eftersom dessa är en väsentlig del av all text. Därför inkluderar jag många illustrerande citat från böckerna.
Den metod jag valt att arbeta med bygger på ett aktivt urval av bärande meningar och stycken. De textstycken jag betraktat som intressanta har främst uttryckt tankar som präglat böckerna, men jag har även använt dessa stycken för sig själva för att försöka förstå texten. Citaten jag lyfter fram ska därför tolkas både som representativa för texten som helhet och som fristående meningsbärare.
Min tolkning och förståelse av materialet har vuxit fram genom upprepad parallell läs-ning av böckerna och den teoretiska bakgrunden. Men den bygger också på min tidigare bild av klimatdebatten. Jag kan därför inte hävda att jag funnit någonting i materialet som jag inte aktivt letat efter – trots en strävan att förhålla mig öppen. Min tolkning kan på så sätt inte vara annat än subjektiv. Eftersom textens mening skapas i mötet mellan författaren, texten och läsaren så är detta oundvikligt (Fairclough 2003). Det viktiga är istället ifall min tolkning är relevant för problemställningen.
Det är också viktigt att inte blanda ihop de olika författarnas ståndpunkter. Jag redogör därför tydligt vem som uttrycker vad. Men eftersom jag söker en bredare bild av debat-ten och eftersom jag läser böckerna samtidigt är det ändå oundvikligt att jag i viss mån tolkar materialet som en text. Det är också oundvikligt att enstaka stycken i böckerna uttrycker sådant som kan anses motsäga min tolkning. Tjusningen med text är att den kan tolkas på så många sätt. Det som följer är min tolkning av de tre böckerna.
20
5 Tre klimatböcker
I detta kapitel presenterar jag de tre böckernas huvudsakliga budskap och kort även hur de mottagits i media. Syftet är både att ge en bild av böckernas karaktär och att visa min allmänna analys av dem. Denna första analys har varit grundläggande för min problem-formulering.
5.1 Azar och viljan
Christian Azar är professor i hållbara energi- och materialsystem vid Chalmers tekniska högskola och han har arbetat för IPCC (Chalmers hemsida 2010). 2009 utsågs han till den mest inflytelserika personen i Miljö-Sverige av tidningen Miljöaktuellt (Wahlgren 2009). I ”Makten över klimatet” skriver Azar både personligt och erfaret om sin syn på klimatfrågan. Det är en bok som fått mycket gott mottagande. Lovord som citeras i bokens pocketutgåva är ”den mest insiktsfulla klimatbok jag någonsin läst” (Lars Kristoferson citerad i Azar 2009) och ”den bästa klimatboken hittills” (Sjöberg 2008). Det huvudsakliga budskapet i boken är att det är tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart att kraftigt skära ner på koldioxidutsläppen. På det sättet är Azars bok hoppingivande. Därför väljer han också ordet ”utmaning” hellre än att beskriva klimat-påverkan som ett problem. Det är dock ingen enkel utmaning.
Utmaningen är enorm. Utsläppen ska minska radikalt samtidigt som energibehoven i världen växer och kanske blir två, tre gånger större än vad de är idag. Det handlar alltså om att bygga ett helt nytt energisystem. (Azar 2008: 49)
Azar ser klimatfrågan som en politisk fråga på flera plan. Så här skriver han:
Det är egentligen fel att betrakta klimatfrågan som enbart en miljöfråga. Det är en social, ekonomisk och säkerhetspolitisk fråga. Det handlar om att människor i vissa länder som släpper ut gaser som kommer att påverka förutsättningarna för liv och välfärd i andra. (Azar 2008: 28)
Utmaningen är både strategisk och fördelningspolitisk.
Utmaningen är alltså dubbel. Det handlar inte bara om hur mycket vi på global nivå måste minska utsläppen, utan också vem som ska minska, eller annorlunda uttryckt: vem som ska betala för minskningarna. Båda frågorna är gigantiska. Klimatet har blivit storpolitik. (Azar 2008: 50)
Azars lösning består huvudsakligen av två politiska metoder: 1) att sätta ett pris på koldioxidutsläpp och 2) att göra satsningar på teknikutveckling. Det första vill han uppnå genom koldioxidbeskattning och handel med utsläppsrätter. Det senare handlar
21
dels om pengar till forskning och utveckling men även om att etablera ”marknader” för att få igång en kommersialiseringsprocess.
De tekniska lösningar som Azar förespråkar är sådana som redan finns men som behöver stöd för att utvecklas färdigt och bli ekonomiskt lönsamma. Det handlar om bioenergi, vindkraft, vattenkraft, solenergi och koldioxidavskiljning. Azar förespråkar dock inte kärnkraft, främst av det skälet att han ser stor risk för kärnvapenspridning. Denna teknikfokusering gör att boken uttrycker ett ideal av ekologisk modernisering, inte med futuristisk teknik och inte utan viss politisk hjälp, men tveklöst utan att moderniseringsprojektet ifrågasätts. I detta projekt ger Azar företagen en viktig roll.
Under de senaste hundra åren har vi blivit två till fyra gånger mer energieffektiva när vi framställer stål, konstgödsel eller el. Faktum är att industrin, som är vinstoptimerande, oftast har varit mer noga med att hitta möjligheter att effektivisera än privatpersoner. (Azar 2008: 56f)
Azar argumenterar att det nya energisystemet kommer att kosta men att denna kostnad är fullt överkomlig. Så här uttrycker han det:
Kostnaderna handlar i själva verket om att vi inte blir riktigt lika rika som vi hade tänkt oss. Istället för en tillväxt på 2,15 procent per år blir den ekonomiska tillväxten 2,10 procent per år. Eller annorlunda uttryckt: istället för att bli tio gånger rikare år 2100, så blir vi det istället i april 2102. (Azar 2008: 116)
Argumentet att kostnaderna inte är så stora att de hotar välfärden är starkt. För Azar handlar svårigheten om hur dessa kostnader ska fördelas. En annat argument som Azar driver är att den inhemska klimatforskningen i varje land är viktig för att skapa acceptans för klimatåtgärder. En uppgift för i-länder är därför att stödja uppbyggnaden av forskningsprogram och miljörörelser i u-länder.
Azar vill inte se sig själv som optimist eftersom det för honom verkar antyda en passiv inställning att ”det löser sig nog”. Istället kallar han sig för ”possibilist” i bemärkelsen att ”vi kan om vi vill”1. I Sydsvenskans recension sägs Azar pendla mellan optimism och pessimism (Hermele 2008). Själv ser jag honom som den tekniske pragmatikern som identifierat de tekniska och politiska verktygen och som är ivrig att de ska börja användas. Azars fokus på hur problemet kan lösas innebär dock att han inte lyckas förklara varför det ännu inte är löst.
1
22
5.2 Jonstad och gemenskapen
David Jonstad är journalist med fokus på klimatfrågor och han är en av grundarna till klimattidningen ”Effekt” (Ordfront förlag 2010). Jonstads engagemang i klimatfrågor – hans ”klimatfrälsning” (Jonstad 2009: 7) – härstammar intressant nog från läsningen av en annan klimatbok: ”Oväder” av Mark Lynas. Jonstad har skrivit en bok med titeln ”Vår beskärda del: en lösning på klimatkrisen”. Det är en bok om en stor kris som inte bara orsakas av klimatpåverkan.
Klimatkrisen må vara det mest brutala hotet mänskligheten står inför, och skäl nog att agera. Men som om detta inte vore nog måste dessutom ett annat problem hanteras, ett som är nära besläktat med klimatkrisen och går under namnet oljetoppen eller peak oil – tidpunkten då mer än hälften av den olja som finns tillgänglig har förbrukats, och tillgången på billig olja börjar minska. (Jonstad 2009: 27)
Krisen är nära förestående och det känns inte orimligt att kalla Jonstad för ”alarmist”. Följande citat uttrycker tydligt hans position.
För att undvika en kollaps är den enda rimliga åtgärden att slänga sig på den stora röda alarmknappen och signalera NÖDSITUATION. (Jonstad 2009: 34, versaler i original)
Enligt Jonstad sätter naturen upp gränser för vad vi kan göra och därför måste vi ändra vårt sätt att leva1. Det är oklart om man ska tolka honom som att vi överskrider jordens bärkapacitet och vad som är hållbart på lång sikt eller som att det faktiskt finns fysiska gränser. De som är klart är att han ser gränserna som reella.
[V]ad det i slutändan handlar om är hur vi ska kunna förändra våra grundläggande före-ställningar om livet så att vi kan leva inom de ramar som naturen sätter upp. Dessa ramar har hittills antingen ignorerats eller setts som möjliga att flytta på. (Jonstad 2009: 86)
Den del av problemet som är Jonstads fokus är hur de nödvändiga utsläppsminskning-arna ska få allmän acceptans. Läget idag beskriver han med orden ”förnekelse” och ”missbruk” (Jonstad 2009: 40ff). Förnekelsen tar sig uttryck på olika sätt: ”jag gör redan tillräckligt”, ”tekniken och marknaden löser problemet”, ”det är någon annans ansvar”, ”det finns ingenting som jag kan göra” eller till och med ”klimathotet är en konspiration”. Missbruket består av samhällets beroende av billiga fossila bränslen. På samma sätt som en tobaksrökare inte låter sig påverkas av informationskampanjer kommer inte ökat medvetande om klimatproblemet vara tillräckligt för att skapa accep-tans. Jonstads acceptansskapande lösning är individuella utsläppsrätter, det vill säga koldioxidransonering.
1 Naturens gränser är ett klassiskt tema i miljödebatten. Se till exempel Meadows et al (1972), som
Jon-stad har en referens till, eller Rockström et al 2009, som argumenterar för att definiera gränser inom naturens tröskelvärden.
23
Ransonering är alternativet till att låta marknaden sätta priset och avgöra vem som ska få tillgång till energin. Genom att en kollektiv begränsning införs anpassas efterfrågan till utbudet – utan att priset behöver höjas. Marknaden sätts helt enkelt tillfälligt ur spel och istället kan energikakan som alla vill äta av delas lika. (Jonstad 2009: 54)
Syftet med ransoneringen är att skapa förutsättningar där det individuellt rationella är att spara in på sina egna utsläpp. Överblivna utsläppsrätter kan säljas eller om man istället har ett underskott kan man köpa nya rätter, till exempel inför en längre resa. Denna lösning menar Jonstad skapar acceptans hos allmänheten eftersom alla får lika rätt till atmosfären. Denna acceptans kan i sin tur bli en signal till politikerna hur snabbt mängden ransoner kan sänkas. Jonstad menar att högre acceptans kommer att innebära snabbare sänkningstakt. Det andra, mer visionära, huvudbudskapet i boken är att vi kan uppnå ett samhälle som bygger mindre på ekonomiskt tillväxt och ständigt ökad konsumtion. Jonstad erkänner att detta samhälle i viss mån, ”men inte helt och hållet”, är utopiskt (Jonstad 2009: 175). Han beskriver i utopin ungefär så här: bilarna är få och går ganska långsamt och på tidigare parkeringsplatser odlas grönsaker. Folk konsumerar bara när det verkligen behövs och lagar hellre än köper nytt, därför är också kvaliteten på produkterna bättre och reservdelarna fler. Utöver detta mår folk bättre eftersom de inte längre stressar i jakt på ökad konsumtion, de äter mer näringsrik mat och promenerar och cyklar mer. Flyg-branschen har kollapsat och samhällsekonomin har ställts om till att handla om hushåll-ning, inte produktion och konsumtion. Denna visionära sida blev måltavla för recensent-ernas kritik. I Svenska Dagbladet stod det:
Detta fungerar sällan, varken litterärt eller i praktiken. En del av oss lägger ofelbart benen på ryggen så fort kommittébeslutad sambadans är påbjuden, liksom odling av rödbetor på stadens gator. Sedan må exemplen från Kuba och Venezuela vara aldrig så övertygande. Det spårar ur, varvid yogin, som en gång Arthur Koestler noterade, förvandlas till kommissarie. (Sjöberg 2009)
Och i Aftonbladet:
I utopiavsnittet visar sig klimatet vara en bakväg till revolutionen och skapandet av en ny människa som lever i maklig takt, inte konkurrerar eller konsumerar. Jag förstår inte hur den ordningen ska införas och bestå utan att demokratin avskaffas.
(Andersson 2009)
Sydsvenskans recensent kände igen bokens visionära format från 70-talets kärnkrafts-debatt. Hon kritiserade även argumentet att naturen sätter gränser:
Problemet med jordens naturresurser är inte att de kommer att ta slut snart, utan tvärtom – att de räcker för länge. Jordens förmåga till att ta emot all den miljöförstöring som resursanvändningen alstrar kommer att överskridas med råge långt innan exempelvis både kolet och oljan är slut. (Ouis 2009)
24
Just det visionära och möjligen naiva i Jonstads utopi gör boken intressant för mig. Han uttrycker målsättningar och värderingar som skiljer sig från dagens samhälle. Jag tror att sådana visioner behövs och att dessa inte ska kritiseras för att de är visionära. Att kalla värderingar för utopiska eller visionära och argument för religiösa (se citat från Radetzki & Lundgren 2009a i avsnitt 3.2) är ofta ett retoriskt knep för att hävda att visionerna är ointressanta (Björk 2010).
5.3 Tersman och världsregeringen
Folke Tersman är professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Han har även lett ett forskningsprojektet som undersöker möjligheten och lämpligheten i överstatlig demokrati (Gränslös demokrati 2010). I boken ”Tillsammans: en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat” kopplar Tersman klimatfrågan till moralfilosofi och en vision om global demokrati. Boken handlar relativt lite om klimatet. Tersman ser klimatproblemet som ett av flera exempel på globala problem som är svåra att lösa inom de rådande politiska ramarna. Hans idé om överstatligt demokratiskt styre ser han inte som en lösning på klimatproblemet. Istället menar han att en global demokrati kan växa fram parallellt med att de globala miljöhoten hanteras. Det handlar inte bara om att rädda klimatet utan att göra det med hedern i behåll, på ett rättvist sätt.
Tersmans har två filosofiska utgångspunkter. För det första att det individuella bidraget till klimatpåverkan är försumbart, det vill säga att individer inte har någon egen påverkan på klimatet. Så här uttrycker han det:
Att just jag tar bilen istället för bussen till jobbet gör varken till eller från, varken på kort eller lång sikt. Det förvärrar inte översvämningarna i Bangladesh eller bränderna i Australien. Därför förutsätter dessa beslut ingen hänsynslöshet eller likgiltighet inför andras intressen. (Tersman 2009: 16, kursivering i original)
Tersman hävdar att de egna bidragens försumbarhet inte innebär att individens moral-iska ansvar är försumbart eftersom de sammantagna bidragen utgör ett problem. Därför menar han att vi måste börja tänka att vi alla har del i ett kollektivt ansvar. Han skriver:
Vi är vana vid att tycka att sådana handlingar – handlingar som inte på ett påtagligt sätt skadar någon annan – är rätt harmlösa ur moralisk synvinkel. Därför har vi inte något större skäl att avstå från dem, särskilt om detta skulle innebära en uppoffring för vår egen del. Men om vi fortsätter att tänka på det viset så tycks vi tvungna att dra en paradoxal slutsats, nämligen att vi tillsammans är på väg att ge upphov till en tragedi som är mer omfattande är alla tragedier människan legat bakom utan att någon av oss har skäl att ändra sitt handlande. (Tersman 2009: 16)
Tersmans andra utgångspunkt är att det finns en dilemmasituation som gör att det individuellt rationella (att fortsätta med utsläppen) inte sammanfaller med det kollektivt
25
rationella (att begränsa utsläppen). Denna aspekt, som bygger på Hardins idé om allmänningens tragedi och tankeexperimentet ”Fångarnas dilemma”, är central för Tersman. Det är den också för mig, vilket jag återkommer till.
För att hantera denna typ av moraliska dilemmaproblem ser Tersman två kategorier av lösningar: de psykologiska och de politiska. De psykologiska lösningarna, som också kan ses som moraliska, innefattar att ändra våra värderingar så att vi i högre grad värde-rar det som är bra för kollektivet. De politiska lösningarna handlar om att formalisera dessa värderingar i lagar så att behovet av de psykologiska lösningarna försvinner. De psykologiska är dock mer grundläggande.
Det finns ett intimt samspel mellan de psykologiska och de politiska lösningarna. Men det är viktigt att inse att de psykologiska lösningarna på sätt och vis är mer
fundamentala. Ett skäl är att uppkomsten av de institutioner som möjliggör politiska lösningar förutsätter att de moraliska attityder av det slag psykologiska lösningar bygger på redan är på plats. (Tersman 2009: 53)
Boken utvecklar resonemanget med exempel och stöd från psykologin, moralfilosofin och även evolutionsläran. Det hela utmynnar i ett argument för demokratin i allmänhet och för global demokrati i synnerhet. Denna skulle till exempel kunna innefatta en inter-nationell folkförsamling. Tersman använder EU som mall för hur nationer kan sam-arbeta och underordna sig en överstatlig auktoritet.
”Tillsammans” har inte fått lika många regelrätta recensioner i media som de två andra böckerna, möjligen för att den är något smalare och mer filosofisk. Boken är dock omnämnd i några artiklar och mottagandet är gott. En svaghet som dock lyfts fram är att boken inte relaterar till det ekonomiska systemet. Så här stod det i Dagens Nyheter:
Minns ni Svenskt Näringslivs reklamkampanj julen 2007 om den lilla gumman som ville spara men som läxades upp av näringslivets organisation för att hon därigenom vållade arbetslöshet och stagnation? Här finns dilemmats verkliga kärna. Enligt ett normsystem är det rätt, rentav gott, att arbeta flitigt, tjäna mycket pengar, få status och konsumera, trots att alla vet att en ökad produktion, som detta leder till, obönhörligen medför större belastning på klimat och miljö. Enligt ett annat normsystem är det rätt att vara klimatneutral. Hur kan man samtidigt leva efter båda normsystemen? Svaret är att det är nästan omöjligt. (Sörlin 2009)
Dilemmat ligger därför inte bara i individuellt överutnyttjande av kollektiva nyttigheter. Det ligger även i att vi har motstridiga grundläggande värderingar.
26
6 Klimatfrågan som politisk problem
Böckerna presenterar klimatproblemet som en fråga för politiken. I detta kapitel tar jag upp på vilka sätt den är det och hur detta, som jag ser det, innebär att det också är en politisk fråga.
6.1 Ett globalt problem
Klimatproblemet beskrivs ofta som ”globalt”. En dimension av det är att antropogen klimatpåverkan har orsaker och konsekvenser utspridda överallt där människor verkar. Tersman beskriver den geografiska spridningen så här:
Klimathotet är ett globalt problem, men medborgarna i vissa länder, som exempelvis USA, bidrar mer till utsläppen, samtidigt som det är medborgarna i andra länder, som exempelvis Bangladesh, vilka kommer att drabbas hårdast. (Tersman 2009: 15)
Den geografiska spridningen är dock inte vad som gör frågan till ett politiskt problem. Det är den andra dimension av det globala, som gäller åtgärderna, som gör frågan politisk. De förändringar som behöver göras kommer på ett eller annat sätt påverka alla samhällen över hela jorden. Denna dimension är framförallt tydlig i de globala klimatförhandlingarna där takten på utsläppsminskningarna sätts. Azar skriver:
Hur fort i-länderna behöver minska och hur snart u-länderna behöver ta på sig krav på minskade utsläpp beror på hur stora utsläpp vi kan tillåta oss globalt, det vill säga vilka mål för klimatpolitiken vi sätter. (Azar 2008: 44)
Azar använder här ordet ”vi” i dess allra bredaste (mest globala) form. ”Vi” är hela mänskligheten, kanske även kommande generationer. Formuleringen ”tillåta oss” antyder en självreglering och ett mått av frivillighet. Men en sådan global kollektiv agens finns förstås inte. I praktiken är det mänsklighetens företrädare, det vill säga makthavarna och beslutsfattarna, som sätter gränserna, vilket troligen är det Azar menar. (Formuleringen ”hur stora utsläpp beslutsfattarna tillåter oss” är dock inte lika lockande ens när dessa är folkvalda.) I citatet verkar det även som att Azar skiljer ut valet av utsläppsmål från hur dessa mål ska nås. Det är det senare som han kallar ”klimatpolitik”. Jag menar att detta antyder att han inte ser målsättningen som politiskt utan som given på förhand – att utsläppen måste minska.
Tersman fokuserar på problemen med global politik så som den ser ut idag.
Den moderna demokratin har utvecklats inom nationalstaten och fungerar hyfsat när det gäller att fatta politiska beslut som främst påverkar de egna medborgarna. Till följd av den ökande globaliseringen håller sådana beslut på att bli en bristvara. (Tersman 2009: 20)
27
Här tror jag att Tersman anspelar på två saker. För det första att den nationella politi-kens makt håller på att minska på grund av globaliseringen. För det andra att den inter-nationella politiska sfären är mycket liten. Som jag nämnt tidigare är utvidgandet av denna sfär det centrala för Tersman.
Den internationella politikens problematik tas även upp av Azar, här om synen på inter-nationell politik i USA.
Här finns också ett djupt förankrat motstånd mot internationella avtal som begränsar den amerikanska nationens frihet. (Azar 2008: 124)
Meningen kan tolkas som att motståndet begränsar friheten att ta beslut om regleringar. Men Azar menar troligen att avtalen begränsar nationens frihet. Friheten från inter-nationella regleringar är inte bara relevant i USA.
Tjeckiens president Václav Klaus är till och med en aktiv klimatskeptiker: ”Rationella och frihetsälskande människor måste ta ställning. [...] Jag har levt under kommunismen under största delen av mitt liv och jag måste säga att jag ser det största hotet mot vår frihet, demokrati, marknadsekonomi och det välstånd vi åtnjuter komma från ett alltför ambitiöst värnande om miljön, inte från kommunismen.”
(Azar 2008: 127 som refererar till Financial Times 13 juni 2007)
Det är lätt att ha förståelse för den retoriska tyngden av ordet ”frihet” i tidigare kom-munistiska länder. Att Klaus beskriver värnandet om miljön som ett hot mot marknads-ekonomin är talande.
När man säger att klimatpåverkan är ett globalt problem ska man alltså inte främst se det som ett geografisk utspritt problem utan som ett politiskt problem för alla samhällsstrukturer världen över. Detta inkluderar de strukturer som värdesätter ideal som ”frihet” och ”marknadsekonomi”.
6.2 Tröghet och risk
Ovan har jag beskrivit den globala aspekten som en utbredning i det fysiska rummet och i det sociala rummet. En annan aspekt är att det finns en utbredning i tiden. Även denna omfattar fysiska och sociala dimensioner. Den sociala trögheten är föremålet för min uppsats. Jag ska inte gå närmare in på den här utan nöjer mig med följande citat.
Trots internationella klimatförhandlingar sedan 1990 och avtal om att begränsa vår påver-kan på klimatet, så ökar utsläppen av koldioxid snabbare än någonsin. (Azar 2008: 17)
Den fysiska tidsaspekten, klimatets tröghet, gör frågan vetenskapligt komplext. Azar beskriver både naturliga och antropogena orsaker till denna tröghet. Trögheten beror dock inte bara på fördröjningar mellan orsak och verkan.
28
Huvudproblemet är att atmosfären förändras när dess temperatur börjar stiga till följd av koldioxiden. Den blir törstigare. Den kan hålla mer vattenånga, och eftersom vattenånga också är en växthusgas förstärks uppvärmningen ytterligare. Man brukar tala om
positiva återkopplingsmekanismer. (Azar 2008: 36)
Dessa återkopplingsmekanismer gör att konsekvenserna inte står i direkt proportion till orsakerna. En långsam utveckling kan plötsligt leda till en större förändring. Jonstad använder Arktis som exempel.
Men vad man inte hade räknat med är det som klimatforskarna kallar för albedo-flippen. Den uppstår när isen smälter och blir ett öppet hav som absorberar solenergin i stället för att reflektera den. På så vis blir havet varmare, mer is smälter, mer solenergi absorberas, havet värms upp ytterligare med ännu mer issmältning som följd och så vidare. Plötsligt är förändringen inte längre gradvis och långsam. Den är abrupt och snabb. Den är vad som kan beskrivas som ett skred – ett klimatskred. (Jonstad 2009: 24)
Denna aspekt har beskrivits mer ingående i en annan svensk klimatbok som använder begreppet ”självorganiserad kritiskhet” om fysiska systems kritiska punkter (Malm 2007). Till exempel kan tillförseln av ett enda sandkorn orsaka ett skred i en stor sand-hög om den befinner sig i ett ”mättat” tillstånd. Till vardags talar vi om ”droppen som fick bägaren att rinna över”. I miljödiskursen talar man om tröskelvärden och tröskel-effekter (se till exempel Rockström et al 2009).
Den tröghet som jag beskrivit här, de positiva återkopplingsmekanismerna och de plötsliga skreden, gör att det är väldigt svårt att förutspå det framtida klimatet. Forsk-ning kring klimatet handlar därför mycket om modeller, prognoser och scenarion. Detta innebär en stor osäkerhetsfaktor och stora felmarginaler. Men enligt författarna innebär detta inte att åtgärder inte behöver vidtas. Azar förklarar pedagogiskt varför:
Vi bedriver ett globalt experiment med klimatet på vår planet, den enda beboeliga plats i universum vi känner till. Vill man göra det dramatiskt skulle man likna det vid att köra bil en mörk dimmig vinterkväll på en hal skogsväg. Längs vägen finns varningsskyltar för älg. Vi kan i det här läget naturligtvis hävda att det inte finns några bevis för att älgen kommer springa ut precis framför just vår bil. Eller så bestämmer vi oss för att sakta ned farten så att det blir lättare att agera i tid. (Azar 2008: 41)
Liknelsen är speciellt intressant eftersom Azar antyder en kollektiv agens och ett gemensamt mål. Detta är typiskt för hans syn på det politiska. Han liknar även politiken vid ett strategiskt navigerande och klimatförhandlingarna vid ett parti schack. Men Azars poäng i citatet ovan är att det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Han använder lite senare en mer laddad bild.
29
Man kan naturligtvis hoppas på att klimatkänsligheten är låg, men att utgå från att så är fallet är lite som att spela rysk roulette med klimatet. Går det bra är det naturligtvis ingen fara på taket. Men är vi beredda att ta risken? (Azar 2008: 48f)
Tersman använder samma liknelse.
Sannolikheten för att medeltemperaturen skulle öka med tio grader bedöms vara liten, även utifrån den mest pessimistiska prognosen rörande våra utsläpp. Men den är inte obefintlig. Enligt en bedömning som man kan hitta stöd för i klimatpanelens rapport från 2007 kan den vara hela fem procent. Vi spelar rysk roulette med en revolver med tjugo kammare. (Tersman 2009: 11f, referens till ”bedömningen” saknas)
Om man bortser från liknelsens uppenbara brister så står det tydligt vad författarna menar: konsekvenserna av klimatpåverkan kan bli så stora att blotta möjligheten motiverar åtgärder – trots att vi inte har kunskap om exakt vad som kommer att hända. Detta riskperspektiv presenteras i böckerna främst som en replik till klimatskeptikerna. Risk ska här alltså tolkas enkelt, ungefär som ”potentiell fara”. Det speglar inte på något sätt Ulrich Becks tanke att risker är symptom på samhällets oförmåga att kontrollera ny teknik (Hannigan 2006: 23). Författarna, speciellt Azar, ser teknik som lösningar snarare än som en del av problemet. Jag tolkar detta som att det först är när teknikens nackdelar identifieras som problem och risker skapas.
Jag menar att dessa risker innebär bedömningar och att dessa ska vägas mot åtgärdernas uppskattade kostnader. Detta involverar värderingar av nytta och kostnader vilket gör att klimatfrågan inte enbart är en vetenskaplig, teknisk eller strategisk fråga utan även en politisk fråga.
6.3 Det handlar om rättvisa
När problemet ovan beskrevs som globalt vad gäller spridningen av orsaker och konse-kvenser så antyddes även en annan sak: att spridningen inte är jämnt fördelad. Orsak-erna ligger huvudsakligen i de områden där produktion och konsumtion sker. Konse-kvenserna är koncentrerade till tätbefolkade och fattiga områden. Beskrivningen av vem som drabbas är långt ifrån konkret i böckerna. Ett undantag är när Jonstad går in på effekterna av stigande matpriser. Annars används stora målande generaliseringar, till exempel:
En höjning av haven med tolv meter skulle vara katastrofal för de hundratals miljoner människor som lever i låglänta kustområden och floddeltan i Afrika och Asien. (Tersman 2009: 11)
30
Eftersom en sådan höjning av havsnivån kan ta hundratals år1 är Tersmans beskrivning missvisande. Men poängen är tydlig: det är inte de som har råd och möjlighet att flytta eller skydda sig som drabbas.
Att klimatåtgärder måste vara rättvisa är en tanke som delas av de tre författarna. Jonstad lånar en mycket tydlig formulering.
Jämlikhet och allas rätt till lika ekologiskt utrymme är de självklara utgångspunkterna. Ingen individ ska kunna förnekas möjligheten att överleva klimatförändringarna på grund av fattigdom, ras, klass, kön, religion eller boplats.
(Aubrey Meyer citerad i Jonstad 2009: 96)2
Azar uttrycker det så här:
I normala fall har vi inte rätt att ta andras hus och hem. Vilken rätt har vi då att agera så att miljontals människor under havets marsch mot land förlorar sina hem och
möjligheter till försörjning? (Azar 2008: 28)
Tersman menar att rättvisa handlar om mer än allmän acceptans av åtgärder.
Och det handlar givetvis inte bara om att hitta ett sätt att få folk att godta att en
fördelning är rättvis. Vi måste hitta och eftersträva lösningar som är rättvisa. Att rädda klimatet är en sak, att göra det med hedern i behåll är en annan. (Tersman 2009: 196, kursivering i original)
Men rättvisa är inte ett entydigt begrepp. Ett ständigt återkommande politiskt problem är hur resurser ska omfördelas utan att någon blir orättvist behandlad. För att försvara sin ransoneringsidé måste Jonstad göra vissa avsteg från den absoluta rättvisan.
Boende i glesbygd där kollektivtrafik inte är ett alternativ skulle kunna tilldelas extra ransoner. Samma sak för personer som på grund av funktionshinder behöver tillgång till bil. (Jonstad 2009: 61)
Detta är naturligtvis inte alls orimligt men illustrerar hur det som bedöms som rättvist bestäms av omständigheterna. Att somliga kanske ska få x ransoner extra om de bor y mil utanför en stad är inte en enkel fråga om rättvisa, utan om politik. Rättvisa är politik.
1 Havshöjningar på flera meter sker på en tidsskala som mäts i millenier eller möjligen århundraden
(IPCC 2007: 53f).
2
