Individuella bedömningar

I detta avsnitt presenteras socialsekreterares upplevelse av individuella bedömningar under utredningsarbetet, då en eller båda föräldrarna har en intellektuell funktionsnedsättning.

Ett återkommande tema bland de intervjuade socialsekreterarna är vikten av att göra individuella bedömningar i varje utredning. McConnell och Llewellyn (2002) skriver att det finns en stereotyp föreställning om föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning hos myndigheter, vilket leder till generalisering och en missgynnande bild av föräldern. På så sätt förbises förälderns individuella förmågor. Varje människa ska ses som unik och med rätt anpassade resurser finns det en möjlighet för föräldern med en intellektuell funktionsnedsättning att tillgodose sitt barns behov (McConnell & Llewellyn, 2002). De intervjuade

socialsekreterarna belyser i likhet med McConnell och Llewellyn (2002) att alla individer och familjer är olika och alla har olika behov och möjligheter. Det är av betydelse att inte gör generella antagande och socialsekreterare 2 berättar att hen gör individuella bedömningar på familjer där en förälder har en intellektuell funktionsnedsättning på samma sätt som med andra familjer. Samtidigt påpekar socialsekreterare 2 att hen har ett “extra öga med” för att vara uppmärksam på de brister som kan finnas hos föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning. Alla individer ska ses som unika människor med individuella förmågor enligt de intervjuade socialsekreterarna, men de menar att de är extra vaksamma. Detta överensstämmer med Lagerberg och Sundelins (2000) studie, som menar att föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning befinner sig i en riskgrupp och att det finns en större sannolik att de inte kan tillgodose sitt barns behov än hos föräldrar utan en intellektuell funktionsnedsättning (Lagerberg & Sundelin, 2000). Socialsekreterare 2 sätt att tänka och göra bedömningar på visar på en dubbelhet och en stigmatisering där det förekommer en föreställning om att föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning redan har svårigheter inom vissa bitar av föräldraskapet på grund av att de avviker från normen, trots att det inte behöver vara så (Goffman, 2011).

“Det är, jag tänker att jag egentligen tittar på dem som på familjer och ärenden liksom, inte med samma, alltså alla är ju olika men, man gör ju individuella bedömningar för varje enskild individ ju men, men, men ändå man har ju, jag har nog ändå ett extra öga, för den känslomässiga biten och det praktiska liksom.” (Socialsekreterare 2)

Föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning förekommer i högre utsträckning i rättsliga förfarande än föräldrar utan en intellektuell funktionsnedsättning (Glasers, 2011, Wickström m.fl. 2017). Trots denna forskning menar flertalet av de intervjuade socialsekreterarna att barnet per automatik inte behöver vara i fara bara för att en förälder har en intellektuell funktionsnedsättning, utan att de mer ser på hur problematiken kan vara en fara för just det barnet och att de kontinuerligt gör bedömningar under utredningens gång. Att inte generalisera utifrån en intellektuell funktionsnedsättning är betydelsefullt samtidigt som det är av vikt att vara vaksam utifrån den kunskap som finns om föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning. Socialsekreterare 2:

“...jag tänker att om man får reda på att en förälder har intellektuell funktionsnedsättning så tror jag inte att vi …Jag skulle inte säga att jag slår larm direkt, stora klockan och ååååhhhh! Barnet är i jätte stor fara! Utan att man vill ju komma närmare och titta på hur…alltså hur är barnet i risk? Hur ser det ut? Hur omfattande är problematiken?” (Socialsekreterare 2)

Socialsekreterare 3 berättar att barnets behov och barnets bästa kan skilja sig utifrån sitt sammanhang och menar även att det finns en svårighet att definiera om behoven är tillgodosedda. Anledningen till att det kan finnas svårigheter att definiera om behoven är tillgodosedda kan enligt Glaser (2011) beror på barns varierande förmåga att stå emot påfrestningar. Faktorer som kan påverka, kan dels vara medfödda faktorer men även faktorer i barnets närmiljö (Glaser, 2011). I följande citat tydliggörs socialsekreterarens 3 bedömning av ett barns behov.

“Det kan ju vara svårt att identifiera vad som är ett barns behov i alla sammanhang, men det finns ju… jag brukar alltid i mina utredningar skriva och det är lite klyscheaktigt men alla barn är i behov av en trygg och säker miljö. Sen är det så hur… ja och fri från våld och konflikter. Ja men vad gör vi då om det kommer in otaliga anmälningar om våld och konflikter ändå…ja då barnets behov är kanske inte tillgodosedda och det far illa på kort och lång sikt men föräldrarna har kanske strategier och bråken har kanske minskat. Då är det kanske ändå okej…” (Socialsekreterare 3)

I citatet förklarar socialsekreterare 3 att alla barn har rätt till en trygg och säker miljö. Ändå finns det barn som lever i en miljö där våld förekommer. Socialsekreterares 3 sätt att resonera kan ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv förstås då socialsekreteraren skapar sig en förståelse av situationen som är bunden till sitt sammanhang. Hade barnet befunnit sig i ett annat sammanhang hade kanske socialsekreterarens resonemang sett annorlunda ut och miljön hade då inte varit okej för barnet att vara i (Burr, 2015). I detta fallet kan socialsekreteraren se att föräldrarna har strategier för att hantera våldet. Även om det fortfarande finns våld i hemmet så har hen sett en förändring som går i rätt riktning för familjens situation. Detta resonemang stämmer överens med Glaser (2011) som menar att det kan finnas faktorer som stärker barnets motstånd och i denna stund anser socialsekreterare 3 att barnets bästa ändå är att stanna kvar med sina föräldrar, utifrån att föräldrarna har påvisat att de arbetar med strategier för att minska våldet i hemmet. Även om man kan se att föräldrarna tar till sig den information som socialtjänsten ger och situationen i hemmet förändras så bör man enligt Lagerberg och Sundelin (2000) göra en avvägning mellan förälderns rätt att vara en förälder och barnets rätt till att få växa upp i ett tryggt och hälsosamt hem och visar det brister bör barnet placeras (Lagerberg & Sundelin 2000).

På frågan om vad som är kriterierna för en tillräckligt bra förälder, menar socialsekreterare 3 att det är barnets behov som styr och att behovet kan skilja sig från barn till barn samtidigt som det växelverkar med förälderns förmåga till omsorg. Detta går i linje med ett socialkonstruktionistiskt sätt att förklara människans förståelse av sin omvärld, vilken är kontextuellt kopplad till tid och rum och därmed hur människorna i det specifika sammanhanget samspelar och interagerar med varandra (Burr, 2015). Socialsekreteraren berättar om en utredning, då två barn inte fick sina behov tillgodosedda av sin mamma i den aktuella situationen och blev därmed omhändertagna. Mamman fick sedan ett tredje barn. Socialsekreteraren gjorde då en ny utredning och då bedömdes mamman kunna tillgodose sitt tredje barns behov. Mamman levde då under andra omständigheter och i en annan situation.

“Föräldrar i olika skeende i livet. Jag har omhändertagit två barn där mamman sen fick ett barn till medan denna processen pågick och detta barnet bor hon tillsammans med idag och jag tror att det fungerar ganska bra, men hon hade också en annan förutsättning när det barnet kom och då… vi utredde också det barnet på en institution när det barnet kom och jag tror att på något sätt har det gjort skillnad på det barnet. Om man växer upp i en våldsam miljö tex det påverkar ett barn jättemycket är min erfarenhet, men slutar de här våldsamheterna när det kommer ett nytt barn då får ju detta barnet helt andra förutsättningar. Men jag skulle inte säga att det finns något svar på det. Man måste utgå från vad det barnet behöver och vad de föräldrarna kan ge just det barnet.” (Socialsekreterare 3)

Socialsekreteraren gjorde individuella bedömningar utifrån hur familjens situation såg ut vid de aktuella tillfällena, trots att det gällde samma förälder vid bägge tillfällena. Detta visar, ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv, att bedömningen under utredningsarbetet är kontextuellt bunden till tid och rum. Socialsekreterarens sätt att resonera speglar hens tankar om barnen och situationen och belyser socialsekreterarens medvetenhet om barnens behov och förälderns förmåga att tillgodose sina barns olika behov (Burr, 2015). Mamman bedömdes ha olika förutsättningar för att vara en tillräckligt god förälder utifrån barnens individuella behov och utifrån den situation familjen levde i vid tillfället. Socialsekreteraren ansåg att mamman kunde tillgodose sitt tredje barns behov men inte de två första. Sammanfattningsvis anser de intervjuade socialsekreterarna att de gör individuella bedömningar i varje utredning, då både barn och föräldrar har olika behov och möjligheter. Socialsekreterarna anser att det inte går att generalisera individer i bedömning då varje fall är unikt i sitt sammanhang. Samtidigt uttrycker de intervjuade socialsekreterarna att de är observanta på särskilda beteendemönster hos föräldern utifrån tidigare erfarenheter och den forskning som finns om föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning.

7 DISKUSSION

I det avslutande kapitel kommer inledningsvis studiens mest framträdande resultat att sammanfattas. Därefter följer en metoddiskussion och en resultatdiskussion där författarnas egna tolkningar av materialet kommer att finnas med. Avslutningsvis ges förslag på vidare forskning gällande utredningsarbete med föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning.

7.1 Sammanfattning

Syftet med denna studie var att beskriva socialsekreterares upplevelse av utredningsarbetet när en förälder har en intellektuell funktionsnedsättning. Undersökningens resultat visar att föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning befinner sig i en riskgrupp. Den intellektuella funktionsnedsättningen medför svårigheter som kan göra det svårt för föräldern att tillgodose barnets behov. Med stöd och hjälp genom insats, som socialsekreteraren beviljar, kan föräldern klara rollen som förälder. Förälderns emotionella och sociala bakgrund kan också påverka föräldraförmågan. För att föräldern ska få hjälp och stöd visar resultatet på att en allians mellan föräldern och socialsekreteraren är av betydelse. En god relation ökar möjligheten för att föräldern ska samtycka till insatsen, vilket förhoppningsvis kommer att förbättra både barnets situation och förälderns föräldraförmåga. För att förstå varandra och skapa en god allians anpassar socialsekreteraren sitt verbala och skriftliga språk. Resultatet visar att barnets bästa är en central utgångspunkt i utredningsarbetet, men de intervjuade socialsekreterarna beskriver barnets bästa som ett komplext begrepp då varje barn är unikt med unika behov. Genom att låta barnets röst komma fram på ett eller annat sätt under utredningen, beroende på ålder och mognad, anser socialsekreterarna att de får ett helhetsperspektiv av situationen. De intervjuade socialsekreterarna anser dock att det hade kunnat göras mer för barnets bästa i utredningsarbete, men att tung arbetsbelastning och kunskap saknas för att kunna göra väl genomförda utredningar.

7.2 Metoddiskussion

För att kunna ge svar på forskningsfrågorna i denna studie, vilka bygger på att försöka förstå socialsekreterares beskrivning av ett visst område, bedömdes en kvalitativ intervjumetod bäst lämpad (Kvale & Brinkman, 2014). Studiens intervjuer bestod av semistrukturerad intervjuform för att ge utrymme för författarna att ställa fördjupande följdfrågor (Bryman, 2018). Intervjuguidens frågor var utformade efter tre områden, vilket underlättade intervjuns riktning. I efterhand anser författarna att en del av frågorna i intervjuguiden hade kunnat vara utformade på ett annat sätt. En annan utformning med andra frågor hade kunnat ge en annan sida av området. I sökandet efter intervjupersoner har ett målstyrt urval använts, då syftet har varit att intervjua socialsekreterare som arbetar med föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning (Bryman, 2018). Detta för att få relevant data till denna studie. Författarna tog kontakt med intervjupersonerna genom att skicka ut mejl till olika socialkontor i Skåne. I mejlet ställdes frågan om det fanns någon som hade möjlighet att delta i studien. Responsen från socialkontoren tog längre tid än väntat. Författarna kan i efterhand konstatera att det eventuellt hade varit bättre att kontakta socialkontoren genom att ringa och på så sätt få tag på intervjuperson tidigare. De sex intervjupersonerna som deltog i studien har olika mycket erfarenhet inom arbetet med barnutredningar, vilket har gjort att de bidragit med olika kunskaper till denna studie. Detta har givit en bredare förståelse om

forskningsområdet. De intervjuade socialsekreterarna är verksamma i tre olika kommuner. Studien hade kunnat få ett annat resultat om intervjupersonerna arbetat i sex olika kommuner. De tre områdena i intervjuguiden har underlättat för valen av huvud- och underteman i studien. Författarna har valt att redovisa resultat och analys i samma kapitel för att läsaren på ett överskådligt sätt ska kunna följa med i materialet.

7.3 Resultatdiskussion

Barnperspektivet är den centrala utgångspunkten i utredningsarbete med barn och har fått ett större utrymme än tidigare då det mer fanns ett vuxenperspektiv i utredningsarbetet. Utifrån begreppet barnperspektiv handlar det om att tänka på barnets bästa och att låta barnets röst komma till tals under utredningen. Studiens resultat visar att barnets bästa beaktas av de intervjuade socialsekreterarna under utredningsarbetet på flera sätt. Det upplevs dock som ett komplext begrepp för dem och författarna kan se att de intervjuade socialsekreterarna värderar barnets bästa på olika sätt utifrån deras bakgrund och erfarenhet. Detta kan tyda på att socialsekreterarna gör olika bedömningar även om det skulle gälla samma barn i samma situation. Liksom att socialsekreterarna gör individuella bedömningar i arbetet utifrån den individ de har framför sig, så ser och uppmärksammar socialsekreterarna situationen ur deras egna perspektiv utifrån de individuella erfarenheter som de bär med sig. Detta kan leda till att socialsekreterarna gör olika bedömningar av situationen och beviljar olika insatser för ett och samma barn. Studiens resultat visar dessutom att barnets bästa skiljer sig åt från ett barn till ett annat barn och att det är kontextuellt bundet till tid och rum. De intervjuade socialsekreterarna påpekar vikten av att barnets bästa bör bedömas utifrån varje enskilt fall. I våra intervjuer liksom i tidigare forskning finns det olika faktorer som har påverkan på det unika i barnets bästa. Olika barn har olika förmåga att stå emot yttre påfrestningar och klara av att leva i en otrygg miljö bättre än andra. Det kan finnas ett socialt skyddsnät som stärker barnet och väger upp förälderns oförmåga att vara en tillräckligt bra förälder. Det handlar om att se barnets situation utifrån ett helhetsperspektiv och detta görs, enligt samtliga intervjuade socialsekreterare, med barnets mognad och ålder i åtanke bland annat genom barnsamtal och genom att inhämta information från barnets nätverk. Socialsekreterarnas bakgrund och erfarenhet, samt barns olikheter som är kopplade till tid och rum menar författarna kan vara orsakerna till varför de intervjuade socialsekreterarna anser att barnets bästa är så svårdefinierat. Barnets bästa bör, enligt författarna, skilja sig åt mellan barn och barn eftersom det handlar om olika individer. Samtidig finns det en betydande fördel för socialsekreterarna att veta vad begreppet, barnets bästa, innebär och på vilket sätt det ska användas under utredningsarbetet. Samtliga intervjuade socialsekreterare poängterade att det alltid ska vara fokus på vad som är bäst för barnet och inte förälderns rätt att vara förälder. Författarna anser, trots de olika faktorerna som har betydelse för barnets bästa, att det bör finnas en tydligare utgångspunkt i vad som är barnets bästa. Vidare menar författarna att det finns ett behov av vidare forskning om begreppet barnets bästa, hur det bör belysas och hur det bör användas i arbete. Detta för att underlätta socialsekreterarnas utredningsarbete med barn till föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning och för att låta barnperspektivet få mer plats i utredningen.

Genom intervjuerna framkom det att en god allians med föräldrar skapar en större möjlighet att få föräldern att förändra sitt beteende och på så sätt kunna förbättra barnets situation. En god allians skapar förutsättningar att lyckas med insatser som föräldern samtycker till. Genom att anpassa språket på en nivå som passar föräldern menar socialsekreterarna att de kommer närmare föräldern och alliansen stärks. Det krävs ett respektfullt och fint avvägande i mötet för att föräldern inte ska känna sig stigmatiserad och vända sig mot socialtjänsten och motsätta sig den hjälp och det stöd som erbjuds. De intervjuade socialsekreterarna menar att det tar tid att bygga upp en god allians med föräldrarna med en intellektuell funktionsnedsättning, men att det är en förutsättning för en öppen, långvarig och förtroendefull relation. Under intervjuerna påpekade socialsekreterarna att de gärna kommer i kontakt med föräldrarna så tidigt som möjligt, redan innan och under graviditeten. I vissa fall kan detta innebära att en familj har kontakt med, och får stöd och hjälp av socialtjänsten i 18 år. Vad vi anser kan vara problematiskt i förhållande till detta är den höga andelen socialsekreterare som ofta byter jobb. Flertalet av de intervjuade socialsekreterarna påpekar att socialsekreterare inte stannar kvar på samma arbetsplats under en längre period. Den relation som den tidigare socialsekreteraren byggt upp med föräldern kan delvis gå förlorad när en ny socialsekreterare tar över kontakten med familjen och tillit till den nya socialsekreteraren och socialtjänsten behöver i många fall arbetas upp igen. Har en familj kontakt med socialtjänsten under 18 år kan det bli många olika socialsekreterare som familjen ska lära känna, skapa en relation med samt öppna upp sina liv för vilket kan försvåra möjligheterna till en god allians. Vidare skapas en god allians genom möten, vilket den stora arbetsbelastningen inom socialtjänsten kan förhindra. De intervjuade socialsekreterarna anser att fyra månaderna för en barnutredning är tillräckligt, både med tanke på familjens utsatta situation och socialsekreterarnas arbetsinsats under utredningen. Däremot anser socialsekreterarna att det borde finnas större möjlighet att, under utredningstiden, träffa familjer då en förälder har en intellektuell funktionsnedsättning. Ett mindre antal utredningar per socialsekreterare hade gett större utrymme för fler möten och relationsbyggande samtal, vilket hade skapat ytterligare tillfällen för socialsekreterarna att bygga upp en god allians med föräldrarna.

En av studiens frågor är om de intervjuade socialsekreterarna har några speciella riktlinjer att förhålla sig till i arbetet med föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning. Resultatet visar att de intervjuade socialsekreterarna inte har några speciella riktlinjer att förhålla sig till i utredningsarbetet och att de har samma arbetssätt gentemot alla föräldrar. Majoriteten av de intervjuade socialsekreterarna svarar dock att de utifrån tidigare erfarenhet med målgruppen har egna riktlinjer som de förhåller sig till i utredningsarbetet. Resultatet tyder på att socialsekreterarna är uppmärksamma på och har ett “extra öga med” (socialsekreterare 2) på de brister i föräldraförmågan som anses vara återkommande hos föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning. Utifrån de intervjuade socialsekreterarna som denna studie bygger på, visar resultatet att det saknas allmänna riktlinjer i utredningsarbetet med föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning, vilket vi anser att det finnas ett behov av. Det går att ställa sig frågan om det finns några riktlinjer och om det finns verkar det saknas vetskap om riktlinjerna existens. Resultatet av studien visar att alla de intervjuade socialsekreterarna är överens om att varje barn och förälder är unik, likväl som varje situation, och att de gör individuella bedömningar under varje utredning. Samtidigt visar studiens resultat att socialsekreterare behöver mer kunskap om att alla föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning är unika och har olika

förutsättningar för att kunna tillgodose sitt barns behov. Författarna anser att om det finns riktlinjer så bör de lyftas fram och uppmärksammas. Kunskap om att föräldrarna befinner sig i en riskgrupp och att det kan finnas svårigheter i föräldrarollen för föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning bör ges till socialsekreterare som arbetar med barnutredningar, för att de ska kunna uppmärksamma och hjälpa barn som lever i en utsatt situation. Med kunskap om riskgrupp bör dock socialsekreterare vara uppmärksam, observant och lyhörd för att inte generalisera utifrån den intellektuella funktionsnedsättningen utan se till varje förälders unika förmåga. Mer kunskap om föräldrar med en intellektuell funktionsnedsättning, som trots sina eventuella svårigheter, kan med rätt stöd och hjälp tillgodose sitt barns behov. Författarna har uppfattat det som att de intervjuade socialsekreterarnas förförståelse har betydelse för bemötandet av föräldrarna och