våldsbejakande radikalisering:
en översikt av forskningsläge
och metoder
Joakim Sturup och Niklas Långström
Forskningen om individuella, personbaserade risk- och sårbarhets- faktorer för att utveckla och agera ut våldsbejakande radikalisering är påtagligt begränsad, särskilt i relation till den omfattande kunskap som finns om riskfaktorer för generellt våldsbeteende. Samtidigt finns det en överhängande risk för felaktiga slutsatser om existe- rande kunskap från våldsbeteende i allmänhet okritiskt tillämpas också på beteenden motiverade av våldsbejakande extremism. Detta kapitel försöker belysa forskningsläget kring individuella riskfak- torer för radikalisering och våldsbejakande extremism. Därutöver diskuterar vi hur säkra slutsatser man egentligen kan dra om orsaker utifrån observerade samband i förekommande forskningsstudier givet varierande felkällor eller förvrängningsfaktorer (eng: ”bias”). Flera föreslagna individbaserade riskmarkörer för våldsbejakande extremism; utbildningsnivå, social marginalisering och psykisk stör- ning bygger på tvärsnittsstudier av observationstyp med bristande kontroll av störfaktorer (eng: ”confounders”). Risken för felaktiga tolkningar ökar oftast påtagligt pga. förekomsten av familjära (genetiska och tidiga miljömässiga) störfaktorer. För bättre risk- bedömningar och riktade förebyggande insatser mot radikalisering och våldsbejakande extremism behövs därför tillräckligt stora stu- dier som med pålitliga mätningar följer individer och välvalda jäm- förelsegrupper över tid.
Radikalisering och våldsbejakande extremism uppstår inte ur ett vakuum, utan uppkommer i regel som en process i ett socialt sam- manhang i samverkan med andra individer (Youth Justice Board, 2012; Horgan, 2005). Denna process är dock inte så enkel att det bara finns ett sätt att radikaliseras; flertalet olika bidragande fakto- rer och utvecklingsvägar bidrar till detta mångfacetterade fenomen (Sageman, 2004; NYPD, 2007; Säkerhetspolisen, 2010; Silke, 2014). Internet har ökat möjligheterna att leta upp och interagera med andra människor, även för den som har betydande svårigheter med socialt samspel. Trots detta radikaliseras även ensamagerande extre- mister i ett socialt sammanhang, om än oftast utan direkt socialt samspel med andra individer i miljön (Bakker & De Graaf, 2010). Vid andra typer av våldsbejakande extremism; exempelvis en mindre, huvudsakligen oberoende grupp eller ”cell” med terrorister, kan medlemmarna förstås vara radikaliserade redan då planeringen för specifika terrordåd påbörjas. Även denna process har dock ofta skett inom en organisation eller nätverk. Rättsvårdande myndigheters såväl som det övriga samhällets arbete, preventivt och vid arbete med avhoppare, kommer huvudsakligen att beröra enskilda indivi- der, och därför bara indirekt behöva värdera samspel med andra individer. Medan det polisiära förebyggande och utredande arbetet oftare fokuserar på hela grupper måste socialtjänst, kriminalvård och andra berörda myndigheter alltså hantera de enskilda indivi- derna som ingår i dessa nätverk. Detta gäller inte minst de jihadis- tiska radikaliserade individer som återvänder hem efter att ha rest till och stridit i Syrien och Irak.
Detta avsnitt utgörs av en narrativ översikt av publicerad forsk- ning och gör alltså inte anspråk på att vara systematisk. Vi har under våren 2017 genomfört flera litteratursökningar efter veten- skapligt publicerade artiklar, monografier eller bokkapitel i forsk- ningsdatabaserna Google Scholar, PubMed och PsycInfo. Inga begränsningar beträffande publikationsår tillämpades; språken var engelska, svenska, danska, och norska och sökorden radicalis/zation,
extremism, eller terrorism sammanfogat med risk factor(s). Enskilda
studier kvalitetsgranskades inte enligt någon särskild bedömnings- modell. I första hand berodde detta på att vår genomsökning av fältet fann tre systematiska översikter av riskfaktorer beträffande våldsbejakande radikalisering (Lum, Kennedy & Sherley, 2006; Youth Justice Board, 2012; Scarcella, Page & Furtado, 2016). Alla
dessa tre rapporterar samstämmigt att det i dag inte finns tillräckligt många välgjorda studier för att man ska kunna dra någorlunda säkra slutsatser om kausala orsaker till våldsbejakande radikalisering. Mot denna bakgrund föreföll det därför mindre meningsfullt att för vår egen del försöka tillskapa tid och resurs för en regelrätt systematisk översikt.
Vi har här valt att använda oss av svenska Säkerhetspolisens de- finition av radikalisering: ”… den process som leder fram till att en person eller en grupp stödjer eller utövar ideologiskt motiverat våld för
att främja en sak”. Avsnittet kommer inte att fokusera på extremism
som social företeelse, utan på individers risker och sårbarheter. Sam- tidigt är det vår bestämda tolkning av litteraturen att de båda per- spektiven inte motsäger utan snarare kompletterar varandra. Organi- sering och extrem ideologi/uttolkning av religion är de viktigaste riskfaktorerna för våldsbejakande extremism men, vilket vi försöker beskriva senare, är det troligtvis inte slumpmässigt vilka individer som tar till sig och kan tänka sig agera på ett totalitärt och svart-vitt tänkande. I en kumulativ risk-/sårbarhetsmodell kommer indivi- duella risk- och skyddsfaktorer på individnivå att samspela med sociala och ideologiska/religiöst extrema faktorer vid utveckling av radikalisering och våldsbejakande extremism. Den första delen av kapitlet ger en överblick över den begränsade forskning som finns i dag medan den andra delen översiktligt behandlar forskningsdesign och kausalitet (orsak/verkan-slutsatser). Den tredje delen utvärderar forskningen ur ett metodperspektiv medan den fjärde och sista inne- fattar några slutsatser och rekommendationer för framtida forskning och utvecklingsarbete i syfte att förbättra förståelse och förhind- rande av våldsbejakande radikalisering.
För att förstå kapitelinnehållet bör man känna till vad som avses med en riskfaktor och hur dessa fungerar. En riskfaktor är en variabel (till exempel användning av alkohol eller andra substanser eller im- pulsivitet) som tidsmässigt föregår och ökar sannolikheten för ett visst utfall (exempelvis en våldshandling). Faktorn i sig behöver inte vara kausalt (dvs. med direkt orsak-verkan) kopplad till utfallet, utan associationen kan orsakas av andra underliggande faktorer, stör- faktorer (eng: ”confounders”), som egentligen är de som i det aktu- ella fallet bäst förklarar relationen mellan riskfaktorn och utfallet (Kraemer, Stice, Kazdin, Offord & Kupfler, 2001). Som exempel kan vi beskriva en störfaktor med en studie gällande psykossjukdomen
schizofreni och våldsbrott (Fazel et al., 2009). Redan tidigare fanns forskningsresultat som visade att individer med schizofreni hade en påtagligt förhöjd risk att dömas för våldsbrott i jämförelse med övriga befolkningen. I Fazel och medarbetares (2009) studie framkom på likartat sätt att personer med schizofreni hade en fördubblad vålds- brottsrisk jämfört med normalbefolkningen. Men när sedan individer med respektive utan missbruk/beroende av alkohol och andra sub- stanser analyserades var för sig framkom en mer nyanserad bild. Schizofrena individer utan missbruk hade en överrisk på måttliga 1,2 gånger när dessa jämfördes med individer från normalbefolk- ningen (utan schizofreni och missbruk), medan risken var drygt 4 gånger högre bland dem med både schizofreni och missbruk jäm- fört med personer från normalbefolkningen (utan schizofreni men med missbruk). I korta drag kan det sägas att överrisken för vålds- brott bland individer med schizofreni i första hand drivs av en stör- faktor – i detta fall ett samtidigt substansmissbruk.
I samhällsviktiga frågor som våldsbejakande radikalisering är det förstås särskilt viktigt att samhällets preventiva åtgärder och efter- följande insatser så långt som möjligt är i linje med vetenskap och be- prövad erfarenhet. Flera experter påtalar att det saknas forskning om riskfaktorer och riskmarkörer inom områden som ”foreign fighters” (Borum & Fein, 2016), terrorister (Borum, 2015) och radikaliserat tänkande (Bhui, Warfa & Jones, 2014). Vid avsaknad av evidens- baserat vetande om riskfaktorer och metoder inom ett fält är det naturligt att söka kunskap från närliggande områden. Forsknings- litteraturen om riskfaktorer för generellt våld och antisocialt beteende är omfattande och skulle eventuellt kunna appliceras även på vålds- bejakande extremism (Monahan, 2012; Borum, 2015). Dessa två namnkunniga forskare menar dock att även om detta inte bör göras beträffande specifika riskfaktorer, kan möjligen likartade metoder för att utveckla beslutsstöd eller instrument för riskbedömningar på individ- nivå användas också inom området våldsbejakande extremism. Mot denna bakgrund följer här en redogörelse för aktuell forskning be- träffande riskfaktorer för våldsbejakande extremism.
Individbaserade riskmarkörer
för våldsbejakande radikalisering
Ålder
Bakker (2006) fann att de 242 jihadistiska terrorister han studerade hade en genomsnittsålder på 27 år (inom intervallet 16 till 59 år). Den svenska Säkerhetspolisen (2010) rapporterade inte exakta ålders- intervall men uppgav att majoriteten av de 200 individer som ingick i våldsbejakande islamistiska miljöer var mellan 15 och 30 år, medan medelåldern var 28 år bland alla individer registrerade för våldsbejak- ande jihadism i Norge (Politiets sikkerhetstjeneste, 2016). Weenink (2015) rapporterade en genomsnittsålder på 24 år bland de 140 indi- vider som rest till Syrien från Holland. Chermak och Gruenewald (2015) fann att de 974 extremister från USA de studerade hade genomsnittsåldern 29 år, densamma som bland de 21 personer som t.o.m. 2010 dömts för terrorbrott i Australien (intervall: 20–47 år; Porter & Kebbel, 2011). Bland 370 individer från Belgien och Holland som rest som jihadistiska ”foreign fighters” till Irak och Syrien fann Bakker och de Bont (2016) en genomsnittsålder på 24 år (intervall: 13–67 år). Bland 677 individer som på motsvarande sätt rest från Tyskland var medelåldern 26 år (Heinke, 2016; intervall: 15–62 år). Sammanfattningsvis har den oviktade medelåldern i olika radikalise- rade grupper varit mellan 24 och 29 år.
Kön
Sammanfattningsvis har andelen män (oviktat) bland radikaliserade och våldsbejakande extremister befunnits vara höga: 84 procent till 98 procent. I Bakkers (2006) studie var exempelvis 237 av 242 per- soner män (98 procent). Bland islamistiska extremister i Norge var 88 procent män (Politiets sikkerhetstjeneste, 2016) och i Chermak och Gruenewalds (2015) stora studie från USA 90 procent. Weenink (2015) rapporterade att 84 procent av de som rest till Syrien från Belgien och Holland vara män, motsvarande andel bland de som rest till Syrien från Tyskland var 79 procent (Heinke, 2016). Bland de 21 individer som dömts för terrorbrott i Australien var 100 procent män (Porter & Kebbel, 2011).
Boende i ett social utsatt område/ social marginalisering eller isolering
Det finns en föreställning om att våldsbejakande radikalisering sker i fattiga områden (Sageman, 2004; Youth Justice Board, 2012). Bakker (2006) rapporterade att över 50 procent av de 242 terrorister han stu- derade kom från den lägsta samhällsklassen, men betonade själv att han inte hade någon kontrollgrupp att jämföra med. Å andra sidan rapporterade Sageman (2004) att majoriteten av 172 europeiska terrorister hade medelklassbakgrund. Flera studier tyder dock på att våldsbejakande extremister har liknande egenskaper avseende detta som andra individer som bor i samma område som de själva (citerade i Victoroff, 2005). Vidare tyder andra studier på att fattigdom i sig inte är en riskfaktor för just våldsbejakande extremism (Bhui, Warfa & Jones, 2014; Siedler, 2011). I en tysk studie fann exempelvis Siedler (2011) att en uppväxt med arbetslösa eller skilda föräldrar utgjorde en riskfaktor för högerextrema åsikter, medan fattigdom i form av låg hushållsinkomst i sig inte var en sådan riskfaktor.
Sageman (2004) rapporterade i en studie av 172 jihadistiska ter- rorister från Europa att 70 procent av de som rekryterats till vålds- bejakande miljöer inte växt upp i det land där denna rekrytering sedan ägt rum. Detta skulle kunna återspegla att migrerade individer till följd av migrationen oftare har färre och svagare prosociala band eller att de på annat sätt påverkats negativt till exempel av migrations- relaterad stress, snarare än att boendet i socialt utsatta områden som sådant skulle orsaka radikalisering.
Utbildning
Utbildning är en faktor med oklar betydelse för våldsbejakande radikalisering. Flera studier antyder att jihadistiska extremister ofta har hög utbildningsnivå, särskilt i jämförelse med andra lagöver- trädare (Sageman, 2004; Silke, 2008; Bakker, 2006; Merari, 2010). Dessutom förefaller jihadister från muslimska länder vara betydligt bättre utbildade än jihadister i andra länder (Gambetta & Hertog, 2016). Detta kan dels handla om varierande relativ betydelse av olika bakgrundsfaktorer för radikalisering mellan länder, men även att olika slags urvalsbias kan påverka vilka som inkluderas i studier. Chermak och Gruenewald (2015) påvisade möjliga förändringar över
tid; utbildningsnivån uttryckt som andelen med collegeutbildning sjönk från över 70 procent till 35 procent bland extremister som be- gått terrorbrott i USA före respektive efter 11 september 2001. Porter och Kebbel (2011) rapporterar att 9 av 18 individer (50 pro- cent) dömda för terrorbrott i Australien till och med 2011 och med kända uppgifter om skolgång hade hoppat av innan fullgången grund- skola.
Tidigare brottslighet
En mer detaljerad genomgång av kopplingen mellan tidigare brotts- ligt beteende och våldsbejakande radikalisering, extremism och terrorism återfinns i ett separat kapitel av Sturup och Rostami i denna rapport (se tabell 4.1 i kapitel 4). I korthet finns tidigare känd brotts- lighet bland 24 till 80 procent av de individer som registrerats för våldsbejakande extremism, begått terrorrelaterad brottslighet eller rest till andra länder för att strida för våldsbejakande extremistiska organisationer (Bakker, 2006; Säkerhetspolisen, 2010; Chermak & Gruenewald, 2015; Weenink, 2015; Heinke, 2016; Europol, 2016). Även om detta generellt ser ut att vara en betydligt högre andel än i normalbefolkningen hade dock ingen av studierna någon jämförelse- grupp.
Psykiska störningar och personlighet
Flera forskare (se t.ex. Cooper, 1978; Lasch, 1979) föreslog redan på 1970-talet olika psykiska och psykologiska störningar och tillstånd som möjliga orsaksfaktorer till terrorism. Detta har dock senare starkt ifrågasatts (se till exempel Silkes översiktsartikel från 2008). Modernare studier antyder snarare att majoriteten av de individer som begår terrorhandlingar är väsentligen psykiskt friska (Silke, 2003; Horgan, 2005), vilket dock i sin tur ifrågasatts på senare år (Lankford, 2016).
Bakker (2006) fann exempelvis att cirka 5 procent av terroristerna i hans undersökning hade en diagnostiserad psykisk sjukdom. Chermak och Gruenewald (2015) undersökte psykiska störningar i en mycket stor grupp av 974 höger-, vänster- och religiösa extre- mister i USA; 8 procent av dessa hade en allvarligare aktuell psykisk
störning. Andelen med psykiska störningar – dock inte sällan med olika definitioner, mätmetoder och tidsperspektiv – har i olika studier varierat mellan 5 procent och 35 procent (Corner, Gill & Mason, 2016). Psykiska störningar förefaller också vara vanligare bland ensamagerande terrorister jämfört med hos dem som verkar i grupp eller socialt sammanhang (cirka 40 procent; Corner, Gill & Mason, 2016; Corner & Gill, 2015). Även om individer med psykiska stör- ningar utgör en minoritet bland samtliga som radikaliseras påvisar nyare forskning att psykiska störningar kan vara överrepresenterade bland annat bland ”foreign fighters” som rest till Syrien och Irak för att strida för IS (Europol, 2016: minst 20 procent). Sex procent av 140 jihadistiska ”foreign fighters” från Holland (Weinink, 2015) respektive 2 procent av 370 från Holland och Belgien (Bakker & de Bont, 2016) hade psykiatriska diagnoser.
Kebbel och Porter (2011) fann att 3 av 21 (14 procent) australien- siska män dömda för terrorbrott tom 2011 hade diagnostiserats med paranoia, depression respektive schizofreni. Även en nyligen publice- rad rapport från den norska säkerhetspolisen fann att 21 procent av de som bedömts tillhöra en våldsbejakande islamistisk miljö i Norge hade en psykiatrisk problematik. Detta var dock enligt uppgift samma andel som i befolkningen i stort. Det sistnämnda är mycket viktigt. Utan väl valda jämförelsegrupper som bedömts eller undersökts på likadant sätt får vi ingen rimlig referens för om en viss nivå av psykisk ohälsa är högre än hos jämförbara personer som inte radikaliserats in i våldsbejakande extremism. Därmed blir möjlig överrepresentation av psykisk ohälsa, en helt grundläggande förutsättning för slutsatser om ett eventuellt orsakssamband med våldsbejakande extremism, inte möjlig att bekräfta eller avfärda (jfr avsnitt Kontrollgrupper).
Kontakt med information/propaganda på internet
Malets (2010) fann att endast 6 procent av de som anslutit som ”foreign fighters” till exempelvis Al-Qaida gjorde detta genom internetkontakt. En betydligt större andel rekryterades genom släk- tingar och vänner. Sett ur detta perspektiv har kontakt med vålds- bejakande propaganda på nätet troligtvis betydelse för radikaliserings- processen, men betyder i allmänhet inte lika mycket för att individer faktiskt ger sig av för att strida. I det senare fallet framstår sociala nät- verk i verkligheten (”IRL”) som viktigare. Sexton av 21 (76 procent) australiensiska terrordömda män hade spenderat tid på internet och konsumerat jihadistiskt material (Kebbel & Porter, 2011). Även den
svenska Säkerhetspolisen (2010) har uppmärksammat internets funk- tion i radikaliseringsprocesser; mest framträdande bland ensam- agerande våldsbejakande extremister.
Familjesituation
Många studier har visat att människors familjesituation, som att leva i en fast relation, ha partner och/eller barn, inte är särskilt starkt kopplade till risken att begå brott rent generellt (Andrews & Bonta, 2010). Bilden är dock något annorlunda när det gäller vålds- bejakande extremister. Sageman (2004) rapporterade att 73 procent av extremisterna var gifta medan Bakker fann andelen 59 procent. Porter och Kebbel (2011) fann att av 21 jihadistiska terrorister i Australien var 18 gifta (86 procent), medan civilståndet för reste- rande tre var okänt. Heinke (2016) rapporterade att av 677 ”foreign fighters” som rest från Tyskland till Syrien och Irak var 57 procent gifta. Även om studierna i regel saknat jämförelsegrupper är detta högre än för liknande grupper av relativt unga vuxna. Å andra sidan finns det flera studier som visar att extremister mer sällan är gifta än vad som rapporteras ovan (Atran, 2003; Gartenstein-Ross & Grossman, 2009; Merari, 2010; Chermak & Gruenewald, 2015). Kanske kan skillnader ha att göra med att ensamagerande, socialt mindre lyckosamma personer med psykisk ohälsa mer sällan finns i stabila familjesituationer i jämförelse med relativt välutbildade, tro- ende personer som t.ex. radikaliserats jihadistiskt i ett socialt nät- verk av vänner och anhöriga.
Sociala band till redan radikaliserade individer
Sageman (2004) rapporterar att 75 procent av 172 studerade radika- liserade personer hade sociala band till en eller flera andra individer som redan ingick i våldsbejakande miljöer. Bakker (2006) under- stryker också hur viktiga sociala band till radikaliserade vänner och familjemedlemmar verkar vara för att en individ ska rekryteras men uppger samtidigt att en betydligt lägre andel än Sageman, 35 procent, hade band till familjemedlemmar eller vänner som också var vålds- bejakande extremister. Även svenska extremister verkar ha en hög grad av sociala kontakter sinsemellan – Säkerhetspolisen rapporte-
rade 2010 att cirka 80 procent av de 200 då beskrivna islamistiska extremisterna var sammanlänkade socialt, främst genom vänskaps- relationer.
Risker och möjligheter med profiler av terrorister
Så kallade profiler eller typologier, om än tilltalande i sin enkelhet, tvingar artificiellt in människor i rutnät där ett större antal funk- tionsnivåer och dimensionella risk/sårbarhetsdimensioner reduceras till ett fåtal kategorier. Vår bedömning är att dimensionella beskriv- ningar av risker och styrkor ger en mer verklighetstrogen bild av en komplex och föränderlig verklighet än de frestande kategoriindel- ningar som profiler erbjuder. Dock finns det några system med olika typer av radikaliserade individer och eller vägar in i radikalisering som bör nämnas. Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet (2010) säger sig ha identifierat fyra radikaliseringsvägar (utagerarens, grubb- larens, familjens och kontaktsökarens väg). Utageraren representeras av individer från mindre stabila psykosociala bakgrunder, ibland redan under barndomen. Dessa personer debuterar tidigt i kriminalitet och missbruk är inte ovanligt. Grubblaren i sin tur har ofta en bakgrund av social isolering, har ibland varit mobbad, och tenderar vända sig inåt för att hitta svar på de frågor hen funderar kring. Fokus på upp- levda orättvisor och hög grad av frustration utmärker dessa individer.
Familjens väg kännetecknas av att individen befunnit sig i en radikali-
serad miljö, i vissa fall sedan barnsben. Inte bara den närmsta familjen utan också annan släkt, vänner och övrigt socialt umgänge anses påverka. Kontaktsökaren, till sist, representeras av de som söker sig till radikaliserade eller extremistiska miljöer utan att ha en klar över- tygelse om styrkan i idéinnehållet och utan externa sociala påverkans- personer som släkt och vänner. Kontaktsökarna är i stället mer intresserade av att bli del av någonting större. Stern (2016) presen- terade också andra typologiska indelningar av radikalisering av indi- vider. Även om profiler eller typologier kan ge spanings- och utred- ningsmässiga fördelar, menar exempelvis Horgan (2008) att profiler spelar mindre roll i orsaks- och förebyggandehänseenden då de inte svarar på frågan hur och varför individer blir radikaliserade.
Forskningsmetod – Kausalitet och ”confounders”
Forskning för att förstå världen
Vetenskaplig forskning handlar om att systematiskt försöka förstå eller förklara verkligheten. En central princip som skiljer veten- skaplig forskning från andra perspektiv eller paradigm för att förstå världen, är att forskning ska vara falsifierbar. Detta innebär att forskare utbildas för att kunna identifiera och värdera effekten av olika felkällor som hotar validiteten eller trovärdigheten i de slut- satser som forskaren drar. Oftast kan forskaren också ange vilka forskningsfynd som skulle kunna kullkasta de hypoteser eller den övergripande teori hen arbetar med. I kontrast till detta handlar däremot religiösa eller politiska världsåskådningar om tro och över- tygelse och är därmed sällan falsifierbara, även om någon religiöst eller politiskt starkt övertygad person mot förmodan skulle vilja försöka falsifiera sin världsåskådning. Detta gör också att enskilda personer med begränsad träning i forskningstänkande och -metod inte sällan har jämförelsevis svårare att värdera vilka slutsatser som är rimliga utifrån deras egna observationer av världen. Detta gäller troligen särskilt frågor som väcker mycket oro och rädsla, som möjliga orsaksfaktorer till allvarlig kriminalitet och våldsbejakande extremism. Forskning har exempelvis visat att vår förmåga att