I möten människor emellan är en vanlig fråga ofta varifrån individen kommer. En sådan fråga kan väcka vidare frågeställningar och indikationer om ett tillhörande och icke-tillhörande. Den tvingar också individen att definiera sin identitet i ofta statiska termer. Fråga kan således vara oskyldig samtidigt som den kan väcka och även tvinga fram frågor om identifikation. Det kan även signalera om en form av avskiljande och samtidigt signalera om att någon inte självklart anses tillhöra den ena eller andra ”kategorin”. I intervjuerna med informanterna berörde jag detta
108 Aleksandra Ålund, Multikultiungdom- Kön, etnicitet, identitet, (Lund, 1997), s. 36 109Ibid, s. 12ff
och ställde till dem frågan om, ”Hur presenterar du dig själv om någon frågar var du kom ifrån?” Det märks tydligt att informanterna har en negativ reaktion kring den typen av fråga. En av informanterna svarade såhär;
Paulina- Då säger jag att jag kommer ifrån Sverige, fast jag är född här i Sverige. För att jag känner att jag har kvar mina rötter därifrån Jag känner mig som en arab eller svensk.
Paulina berättade att hon ofta får frågan, ”var kommer du ursprungligen ifrån”? Hon säger att det syns på henne att hon inte är svensk, inte är blåögd eller blond. Därför anser hon att det inte är konstigt att folk ställer en sådan fråga. Även Jasmin påpekar att det inte är konstigt att hon får en sådan fråga eftersom hon bär slöja, vilket många automatiskt kopplar samman med att hon inte ursprungligen är svensk. Alla dessa fem kvinnor menar att det inte alls är konstigt att människor i dagens svenska samhälle ställer sådana frågor, eftersom de många gånger inte har ett utseende som enligt informanterna karaktäriserar det typiskt svenska. Därför har jag funderat lite kring om dessa kvinnor väljer att först nämna att de är födda här i Sverige och sedan får en följdfråga men var kommer du egentligen ifrån? Då har man på något sätt stämplat dessa kvinnor direkt oavsett om de säger att de är födda här i Sverige eller inte, för att de inte har vad de menar det typiska svenska utseendet.
Dessa fem kvinnor menar att de oavsett om de är födda här i Sverige eller inte, aldrig kommer att kunna bli accepterade som svenskar även om de känner sig själva som svenskar eller hur mycket de än vill vara det. Därför anser de flesta av dessa kvinnor att det inte är någon idé att försöka anpassa sig, då de redan vet att de aldrig kommer att bli accepterade som svenskar. Detta leder till att de istället markerar sitt ”invandrarskap”. De menar att deras utseende har en stor betydelse till att samhället ser dem som invandrare. Att man redan har stämplat dessa kvinnor eftersom de har mörkt hår och mörka ögon. En annan faktor som kan spela en stor roll till varför inte dessa invandrarkvinnor fullt ut känner delaktiga i det svenska samhället kan bero på, att de betraktas som annorlunda och förutsätts/antas ha en annan kultur. Detta kan automatiskt leda till fördomar men även utanförskap mellan individer. Ett exempel på detta är det Astrid Schlytter nämner i boken Rätten att själv får välja, där menar hon att det är samhället och samhällets representanter som skapar en bild som dessa kvinnor sedan relateras till.110 På detta sätt skapas
skillnader mellan invandrarkvinnor samt svenska kvinnor. Det leder i sin tur till att individer blir tilldelade grupper såsom ”vi” och ”dem” där normer och traditioner skiljer dem åt. Det kan många gånger vara medias bild som framställer invandrarkvinnor negativt i både bild och text, eftersom svenskar och invandrare beskrivs på olika sätt.111 Ofta ser vi den svenska kvinnan som
självständig och någon med valmöjligheter medan invandrarkvinnan ur ett feministiskt perspektiv, ses som förtryckt och allmänt handlingsförlamad. Detta kan bidra till att ens identitet
110 Astrid Schlytter, Rätten att själv får välja, (Lund, 2004), s. 112 111 Eva Karlsson, Att se sig själv, (Norsborg, 1999), s. 22ff
istället för att skapas i interaktion med andra blir något som tillskrivs sen och leder till, att kvinnornas ”invandraridentitet” stärks av att inte ses som svenskar av samhället och det blir i sin tur kanske rent av mer osjälvständiga på grund av synen på dem. Detta kan kopplas till som jag tidigare nämnt om tillskriven identitet. ”Invandraridentiteten” blir på så sätt allt mer poängterad av de övriga i samhället eftersom vi fortfarande behåller bilden av svenska kvinnor som fria och självständiga.
När blir en invandrare accepterad som svensk? Skulle ett europeiskt utseende ha betydelse? Eller är det huruvida de lever enligt svenska normerna och värderingars som är av vikt? Om vi endast utgår från dessa ytligheter gör vi det väldigt enkelt för oss. Det är av oerhörd stor vikt att vi vuxna människor tar vårt ansvar i barnuppfostran, skolan och genom massmedia införliva en ökad förståelse mellan oss människor, för att minska rädslan för det okända och annorlunda. Ett exempel på hur detta kan göras, är att redan i första klass ha utbyte av varandras kulturer för att sedan kunna jämföra och på så sätt se att det trots olikheter finns mycket likheter mellan individer.