För att straffas måste en gärning utgöra ett nationellt eller internationellt brott.
Artikel 7 1. Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. 2. Denna artikel skall inte hindra lagföring och bestraffning av den som gjort sig skyldig
till en handling eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater.
En grundläggande rättsäkerhetsgaranti är legalitetsprincipen som uttrycks i artikel 7. Under rättegångarna i Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget uppkom frågan om de brott som rättegångarna tog sikte på verkligen var brott när gärningarna begicks. Denna fråga
uppmärksammades även vid skapandet av Europakonventionen varför artikel 7 punkt 2 kom att utformas som en särskild bestämmelse med fokus på krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Bakomliggande tankar var att legalitetsprincipen inte ska hindra misstänkta från att prövas, eller skyldiga från att straffas, för gärningar som då de begicks var brott enligt allmänna internationella rättsprinciper.185
Bestämmelsen visar också att stater inte kan åberopa nationell rätt för att rättfärdiga deras vägran att foga sig till förpliktelser under internationell rätt och att internationell rätt i detta avseende tar sikte på individer genom att fastslå förövarens ansvar och offrets rättigheter. Emellertid är ett betydelsefullt problem för legalitetsprincipen att internationell rätt inte fastslår något precist straff för internationella brott. Ursprungstanken var att staterna i nationell straffrätt skulle implementera den internationella straffrätten och på det sättet anpassa den internationella straffrätten till statens egna straff. Reglerna för tribunaler, så som den för Rwanda, säger bara att fängelse ska vara det straff som utdöms. En konsekvens av detta är att det på internationell nivå inte finns någon rättspraxis kring internationella brott varför svar endast kan hittas i hur nationella domstolar behandlar nationella brott.186 I artikel 7 kan även utläsas principen om att straffet måste vara förutsägbart. Det innebär att varje person i förväg ska kunna ta reda på om en gärning kan vara ett brott och om så är fallet vilket straff det kan leda till.187
Domstolslösningar och hur det skulle kunna vara
Det finns omständigheter då vissa stater har valt att lagföra pirater. Efter det att en fransk yacht blev kapad valde Frankrike att lagföra piraterna, vilket blev landets första rättegång mot pirater188. USA har också lagfört pirater efter det att ett amerikanskt fartyg attackerats189. Även Nederländerna har valt att lagföra pirater190.
Ett problem med att bekämpa sjöröveri är att det inte finns någon gemensam mekanism för att lagföra pirater. Här skulle Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) kunna spela en viktig
185 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, s. 292-293.
186 Dimitrijevic & Milanovic, Human Rights Provisions in Conventional Sources of International Criminal Law and Their Effects on International Criminal Justice, s. 211-212.
187 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, s. 295.
188 France charges Somali 'pirates', BCC News, 18 April 2008, http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7355598.stm. 189 Captured Somali pirate will face trial in US, says official, Guardian.co.uk, 17 April 2009,
http://www.guardian.co.uk/world/2009/apr/17/piracy-suspect-trial-somalia-usa. 190 Somali 'pirates' face Dutch court, BCC News, 11 February 2009,
roll eftersom kampen mot sjöröveri idag tampas med flera problem, så som avsaknaden av statliga resurser att lagföra pirater och att stater inte anser det vara värt att gå igenom en sådan rättsprocess.191 Genom en stadgeändring skulle ICC kunna ges jurisdiktion att handskas med sjöröveri, vilket kanske skulle anses rimligt eftersom domstolen har till uppgift att behandla de allvarligaste brotten som alla anses vara berörda av. Det typiska exemplet på ett sådant brott är, ur ett historiskt perspektiv, sjöröveri. Ett alternativ till det skulle kunna vara att upprätta en regional domstol som kan fungera som en hybrid av en nationell och internationell domstol. Emellertid skulle båda dessa alternativ möjligen stöta på politiska hinder.192
Amerikanska och franska officerare har uttryckt behovet av en internationell domstol, och i så fall med stöd från FN, för att lösa problemet med avsaknaden av ett internationellt regelverk för lagföring av pirater. De föreslog också att ett internationellt fängelse kanske skulle kunna hysa dömda pirater.193 Ropen på en internationell domstolslösning har hörsammats av säkerhetsrådet som i resolution 1918 (2010) begär av FN:s generalsekreterare att denna presenterar en rapport om möjliga alternativ till att lagföra och fängsla pirater, och rånare, utanför Somalias kust. I synnerhet ska möjligheterna att skapa ”special domestic chambers possibly with international components, a regional tribunal or an international tribunal and corresponding imprisonment arrangements” ses över.194
Seychellerna har tillsammans med FN:s organ mot brott och narkotika (UNODC) beslutat om att upprätta ett regionalt lagföringscenter på Seychellerna. Det kommer att innebära att Operation Atalanta kan lämna ifrån sig pirater till Seychellerna för att där lagföras. FN, EU, Australien, Kanada och Tyskland kommer att finansiellt stärka landets judiciella kapacitet att lagföra pirater. Problemen är dock att landet är mycket litet och har endast två rättegångssalar och kapacitet för runt 100 fångar. Kenya har sedan mars 2010 vägrat ta emot fler pirater, samma månad tog Seychellerna emot sina första. Seychellerna har gått med på att lagföra pirater, men vill att de som döms ska avtjäna straffet i Somalia.195 UNODC medverkar till att bygga upp rättslig kapacitet i de länder som tar på sig att lagföra pirater. Detta görs för att säkerställa att rättegångar och kvarhållandet är rättvist, humant och effektivt. Samt att det hela äger rum inom ett rättsligt regelverk. UNODC hjälper till att utvärdera lagar, ge stöd till polismyndigheter, vittnen och rättegångar samt reparera och förbättra fängelser.196
191 Azubuike, International law regime against piracy, s. 55. 192 Jacobsson, Folkrätten, havet och den enskilda människan, s. 40.
193 How do you tackle piracy?, BBC News, 13 December 2008, http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7782016.stm. 194 Resolution 1918, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1918 (2010)), p. 4.
195 UNODC, Seychelles to establish centre for piracy trials, 5 may 2010,
http://www.unodc.org/southerncone/en/frontpage/2010/05/05-seicheles-vai-estabelecer-um-centro-de- julgamentos-para-pirataria.html; samt Seychelles to Establish Regional Court to Prosecute Pirates, Voice of America, 6 May 2010, http://www1.voanews.com/english/news/Seychelles-to-Establish-Regional-Court-to- Prosecute-Pirates-92969969.html?refresh=1.
VII - Avslutande diskussion
I det inledande avsnittet till denna uppsats presenteras en händelse från 2009 då den svenska marinen omhändertog sju pirater. Utifrån den händelsen har uppsatsens problemställningar formulerats. Nedan följer således diskussion kring dessa frågor.
Straffrättslig jurisdiktion
Den straffrättsliga jurisdiktionen att lagföra pirater är tydlig inom folkrätten. Det är havsrättskonventionen som definierar sjöröveri och som fastslår att brottet faller under universell jurisdiktion. Den universella jurisdiktionen är i detta avseende därför begränsad till havsrättskonventionens definition av sjöröveri och till ett fysiskt område som omfattar det fria havet, exklusiva ekonomiska zoner eller annan plats utanför någon stats jurisdiktion.
Säkerhetsrådets resolutioner bekräftar havsrättskonventionens ställning på detta område. Därför kan sägas att den rättsliga grunden för att omhänderta pirater är fastslagen. Däremot är det inte lika tydligt vilka metoder som får användas för att omhänderta pirater och hur dessa sedan bör lagföras. Just lagföringen handlar i detta fall om att den gripande staten frånsäger sig sin judiciella jurisdiktion till förmån för en annan stats dömande makt.
När motsvarande gärningar begås på en stats territorialvatten betecknar folkrätten brottet inte som sjöröveri, istället bör gärningarna i nationell rätt klassas som väpnade rån till havs. En intressant aspekt att föra fram är Romkonventionens relation med havsrättskonventionen. Romkonventionens regel om skyldighet att överlämna eller åtala en misstänkt person som befinner sig på fördragsslutande stats territorium kan ses som tvingande universell
jurisdiktion. Medan universell jurisdiktion i havsrättskonventionens mening är tillåtande. Dessa konventioner skulle tillsammans kunna ge heltäckande möjligheter att lagföra pirater. För sjöröveri gäller universell jurisdiktion och för väpnade rån till havs gäller territoriell jurisdiktion. När båda dessa brott begås kan också flaggstatsprincipen vara aktuell. Som framgått i uppsatsen finns också andra former av jurisdiktion som stater generellt kan tillskansa sig enligt folkrätten. Exempelvis skulle den aktiva personalitetsprincipen kunna ge Somalia jurisdiktion att lagföra somaliska pirater. Det är emellertid inte särskilt troligt att så skulle ske i fallet med somaliska pirater mot bakgrund av situationen i landet. Hursomhelst är den rättsliga grunden för omhändertagande i teorin tydlig. Emellertid är det ett problem att piraterna attackerar på det fria havet och sedan återvänder till det somaliska territorialvattnet. Det är här säkerhetsrådets resolutioner kan spela en viktig roll.
Säkerhetsrådets mandat
Säkerhetsrådets mandat ligger till grund för EU:s marina insats utanför Somalias kust. Mandatet kan sägas fastslå var det ska vara gällande, för vem och vilka åtgärder som mandatet ger stöd för. Mandatets ursprungliga lydelse är följande.
Article 7 Decides that for a period of six months from the date of this resolution, States cooperating with the TFG in the fight against piracy and armed robbery at sea off the coast of Somalia, for which advance notification has been provided by the TFG to the Secretary-General, may:
(a) Enter the territorial waters of Somalia for the purpose of repressing acts of piracy and armed robbery at sea, in a manner consistent with such action permitted on the high seas with respect to piracy under relevant international law; and
(b) Use, within the territorial waters of Somalia, in a manner consistent with action permitted on the high seas with respect to piracy under relevant international law, all necessary means to repress acts of piracy and armed robbery;
Mandatets första stycke innehåller flera intressanta formuleringar. Först och främst är mandatet riktat till stater, och genom resolution 1846 även till regionala organisationer, som samarbetar med den somaliska övergångsregeringen för att bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs utanför Somalias kust. Mandatet är således begränsat till ett samarbete mellan Somalia och andra stater och organisationer. Dessutom ska den somaliska
övergångsregeringen meddela FN:s generalsekreterare om varje sådant samarbete som inleds. Detta ska troligen betraktas som att Somalia formellt ger samtycke till de åtgärder som kan vidtas i enlighet med mandatet.
Mandatets fysiska räckvidd är begränsat till området utanför Somalias kust, utan att närmare gå in exakt var det börjar eller slutar, eller hur stort området är. Mot bakgrund av att mandatet nämner både territorialvatten och det fria havet borde därför formuleringen utanför Somalias
kust syfta på dessa två områden. Det kan tyckas onödigt att ta sikte på det fria havet i mandatet då havsrättskonventionen, och sedvanerätten, ger stater rätt att där ingripa mot sjöröveri. En möjlig tolkning av mandatet kan därför vara att det sträcker sig till att omfatta bekämpandet av somaliska pirater som attackerar på det fria havet men sedan flyr tillbaka till somaliskt territorialvatten. Dvs. att somaliskt territorialvatten flyter ihop med det fria havet för att i detta sammanhang bilda ett område som ligger utanför Somalias kust och på vilket stater och regionala organisationer har rätt att agera mot sjöröveri och väpnade rån. Ett sådant resonemang är dock inte tydlig med var gränsen mellan det nya området och den övriga delen av det fria havet ska gå.
Men även om stater får gå in på somaliskt territorialvatten för att bekämpa sjöröveri så anses brott som begås på det vattnet vara väpnade rån. Det innebär då att mandatet ger rätt för stater att jaga pirater in på somaliskt territorialvatten och där omhänderta dessa för sjöröveri, samt att på somaliskt territorialvatten omhänderta personer som begår väpnade rån till havs. Det förra bör därför ses som en förlängd möjlighet att omhänderta pirater, medan det senare bör ses som att staterna bistår Somalia med maritima polisära uppgifter.
Emellertid kan också formuleringen bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs utanför
Somalias kust förstås på annat sätt. Då folkrätten bara erkänner sjöröveri på det fria havet är det inte nödvändigt att tydliggöra på vilket hav sjöröveri kan begås. Sett från det perspektivet kan därför återstående del av formuleringen, väpnade rån till havs utanför Somalias kust, syfta på väpnade rån som begås utanför Somalias kust. Då blir väpnade rån till havs
begränsade till det område som ligger utanför Somalias kust. Det finns inget i mandatet som tyder på att området utanför Somalias kust skulle vara något annat område än landets territorialvatten.
Till skillnad mot säkerhetsrådets mandat fastslår Europeiska unionens råd att EU:s
truppbidrag ska agera upp till 500 sjömil utanför Somalias och grannländernas kust. Vilket åtminstone tydliggör till vilken omfattning EU:s marina insats sträcker sig. Denna omfattning borde omsluta både territorialvatten och det fria havet. Den somaliska kusten är 300 mil lång. Mandatet ger vidare stater och regionala organisationer rätt att gå in på somaliskt
territorialvatten för att bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs på ett sådant sätt som är förenligt med relevant internationell rätt avseende sjöröveri på det fria havet. Mandatet ger också stater och regionala organisationer rätt att på somaliskt territorialvatten vidta alla nödvändiga maktmedel på ett sätt som är förenligt med relevant internationell rätt avseende sjöröveri på det fria havet.
Formuleringen vidta alla nödvändiga maktmedel är bred och lämnar därmed stort tolkningsutrymme för deltagande stater och organisationer. Troligen ska detta läsas mot formuleringen relevant internationell rätt som torde innebära att staterna är förpliktigade att förutom havsrättskonventionen följa annan internationell rätt som kan vara tillämplig vid bekämpandet av pirater. Det skulle kunna röra sig om humanitärrätt och mänskliga rättigheter. Det borde också innebära att staterna har rätt att bruka våld, men som framgått i uppsatsen, är det troligt att denna rätt är begränsad till situationer av direkt självförsvar. Det innebär också att staternas rätt att ta till våld bara får vara i proportion mot det hot som piraterna utgör i den givna situationen. Maktmedel torde också kunna innebära omhändertagande av personer. Att gå in på EU-mandatet är i detta avseende mindre relevant då de vålds- och tvångsåtgärder som i EU-mandatet grundar sig på bl.a. är de maktbefogenheter som säkerhetsrådets
resolutioner delegerar.
Rättslig status för omhändertagna somaliska pirater
Vid EU:s insatser gäller allmänt att åtgärderna ska vara förenliga med humanitärrätten och mänskliga rättigheter, utan att några specifika rättigheter framkommer. En förklaring till det skulle kunna vara att då det inte framkommer exakt vilka regelverk EU:s truppbidragande stater måste följa blir det också svårare för den enskilde att hävda fel som kan ha begåtts. Men det får antas vara mer troligt att det snarare är en reflektion av problematiken kring att
fastställa gällande rätt. Rätten att omhänderta en person under militära operationer är
beroende av vilka regelverk som tillämpas, mandatet för insatsen och omständigheter i övrigt. Piratens rättsliga ställning kan vara svår att avgöra, speciellt med tanke på att en individ ena stunden kan vara en fiskare, för att senare vara en pirat och därefter återgå till det förra. Det är emellertid inte mycket som tyder på att pirater är kombattanter. Säkerhetsrådet säger dock att IHL ska respekteras vid möjliga landbaserade operationer. För att göra resonemanget kort, humanitärrätten tillämpas när det råder en internationell väpnad konflikt eller vid ockupation. Även regelverk om mänskliga rättigheter anses då vara tillämplig. När humanitärrätten inte kan tillämpas är fortfarande regelverk om mänskliga rättigheter tillämpliga. I uppsatsen har det framförts att en internationell väpnad konflikt möjligen kan hävdas i fallet med Somalia, men även om så vore fallet är det oklart om det då skulle sträcka sig ut på havet, och om pirater skulle kunna omfattas av det då ett samband mellan pirater och staten i sådant fall måste fastställas. I ljuset av att säkerhetsrådets resolutioner tar sikte på att sjöröveri hotar WFP:s hjälpsändningar och den internationella sjöfarten är det inte mycket som talar för att humanitärrätten ska tillämpas på pirater på det fria havet. Säkerhetsrådets resolutioner omnämner dessutom ingen internationell konflikt i detta sammanhang.
Enligt havsrättskonventionen ska örlogsfartyg användas för att bekämpa sjöröveri. Det i sig betyder inte att pirater är kombattanter, eller ens statliga aktörer. Istället har det troligen med praktiska skäl att göra. Ett örlogsfartyg är tydligt utmärkande och bättre anpassade till öppet hav än t.ex. polisbåtar. Örlogsfartygen anses i detta sammanhang ha en mer polisiär än militär funktion.
För att avgöra piratens rättsliga ställning måste också motivet till piratens gärningar utforskas. Enligt havsrättskonventionens definition begår piraten vissa gärningar för privata ändamål. Ett annat sätt att formulera privata ändamål är egen vinning. Piraten ägnar sig åt sjöröveri för egen vinnings skull. Den mediala uppmärksamhet somaliska pirater fått i dagstidningar och tv handlar om en sak: lösensummor. Piraten tillskansar sig således pengar genom att begå vissa handlingar på det öppna havet. Att det rör sig om ekonomiskt motiv förstärks av att sjöröveri
på det fria havet motsvaras av väpnat rån på ett territorialvatten. Det är svårt, kanske t.o.m. omöjligt, att tolka in ett politiskt motiv i väpnade rån. Det stärks också av att pirater slumpmässigt attackerar sina offer utan att göra någon tydlig åtskillnad baserad på t.ex. fartygets flagga. Inslaget av våld förekommer främst då det är nödvändigt för att kunna tillskansa sig värdesaker, och inte för att t.ex. sprida skräck, göra politiska vinningar, föra krig eller hämnas.
Ett ytterligare tecken på piratens rättsliga status är säkerhetsrådets mandat. Mandatet går ut på att stater och regionala organisationer (så som EU), hjälper Somalia med sådana uppgifter som somaliska myndigheter vanligen skulle genomföra. I det här fallet att bekämpa väpnat rån på landets territorialvatten och piratdåd som utförs av somaliska aktörer. Mandatet är baserat på FN-stadgans kapitel VII och säkerhetsrådet menar att sjöröveri är en del av det hot mot internationell fred och säkerhet i regionen som Somalia utgör. Somalias bristfälliga samhällsstruktur möjliggör inte att landet aktivt kan upprätthålla lag och ordning varken på land eller till havs. Det finns således flera olika faktorer som tyder på pirater ska anses vara kriminella och att det därför är fråga om att utföra omhändertagande och kvarhållande av det skälet.
Tillskrivandet av truppbidragens agerande
Ett problem är att det material som ligger till grund för denna uppsats inte berör frågan om hur internationella insatser utanför Somalias kust ska betecknas, dvs. om det t.ex. rör sig om fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser. Genom att plocka bort den somaliska kontexten kvarstår bara individer som på det fria havet begår brottsliga handlingar som klassas som sjöröveri. Piraternas aktiviteter är ett hot mot den internationella sjöfarten där piraterna befinner sig. Det finns således ett hot mot sjöfartens säkerhet. Hotet mot säkerheten tycks främst bestå i att fartygen blir kapade och krävda på lösensummor, och alltså inte att fartygen sänks och att besättning mördas, även om det senare kan förekomma. Sett ur det