Örebro Universitet
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Rättsvetenskap - avancerad nivå, Enskilt arbete 30 hp VT 2010
Piratjakten i Adenviken
– omhändertagande, överlämnande och Europakonventionens
tillämplighet
Författare: Johan Gerdin
Handledare: Ola Engdahl
Sammanfattning
Sjöröveri anses vanligen ha uppstått i samband med att något av värde för första gången lämnande land. Sedan dess har pirater funnits på många av världens hav och utgjort ett hot mot sjöfarten. Förekomsten av pirater har gått upp och ner under tidens gång. När sjöröveri återigen började ta fäste under 1900-talet beslutade Nationernas förbund om att kodifiera sedvanerätten på området. Detta arbete fortsattes av FN och på 1980-talet färdigställdes FN:s havsrättskonvention som innehåller ett antal relevanta artiklar. Dessa artiklar tillämpas nu under det internationella samarbete som pågår mellan FN, EU, stater och Somalia i
Adenviken. Säkerhetsrådet har med stöd av FN-stadgans kapitel VII givit mandat till stater och organisationer att vidta alla nödvändiga maktmedel i detta ändamål. EU har anslutit sig till piratjakten och så har även Sverige gjort. Förekomsten av stater och organisationer på det fria havet och på somaliskt territorialvatten föder dock en mängd olika juridiska frågor. Det finns flera typer av jurisdiktioner som kan vara aktuella, men i sammanhanget är universell jurisdiktion och flaggstatsprincipen mest förekommande. Den förra innebär att varje stat har rätt att omhänderta pirater oavsett om något eller någon med anknytning till staten har blivit utsatt för piratdåd. Det senare innebär att en stat har jurisdiktion över fartyg som bär dess flagg och vad som sker därpå. När den rättsliga grunden för att ingripa mot pirater är fastlagd uppstår nya problem. Det kan röra sig om vilka metoder som får användas för att bekämpa piraterna och av betydelse här är om piraten kan betraktas som kombattant eller civil. Rätten att omhänderta personer vid militära insatser är beroende av kontexten i den givna situationen. Ett problem som uppstått i piratjakten utanför Somalias kust är att deltagande stater och organisationer inte kan eller vill lagföra piraterna varför insatserna är präglade av en
överlämnandeproblematik. Det rör sig om att finna stater som är villiga att ta emot och lagföra pirater, men också tillse att piraternas fri- och rättigheter inte kränks vare sig vid
omhändertagandet eller vid överlämnandet. Här uppstår frågan om det är Sverige, EU och/eller FN som kan tillskrivas själva omhändertagandet av pirater. Det är ett första steg, av två, att klarlägga vem som bär ansvar för omhändertagandet. För att ansvar ska kunna utkrävas måste den entitet som tillskrivs omhändertagandet vara fördragsslutande part till det konvention som entiteten i sammanhanget anses ha brutit mot. Från ett europeiskt perspektiv kan det röra sig om Europakonventionen och huruvida den kan vara tillämplig på
omhändertagna pirater. Mot bakgrund av detta har uppsatsen två syften. Det ena syftet är att belysa vem som kan tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av misstänkta pirater. Det andra syftet är att uppmärksamma vad som kan tänkas gälla för den svenska väpnade styrkan då den avser att överlämna pirater till ett land till vilket EU har ingått avtal om överlämnande av pirater.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
I - INTRODUKTION... 1
SYFTE OCH PROBLEMFORMULERING... 1
METOD OCH MATERIAL... 2
AVGRÄNSNING... 2
DISPOSITION... 2
BEGREPPSFÖRKLARING... 3
II - SJÖRÖVERI, INTERNATIONELL RÄTT OCH KORT OM SOMALIA ... 3
INTERNATIONELL HAVSRÄTT - EN HISTORISK ÖVERSIKT... 4
EXEMPEL PÅ UTSATTA OMRÅDEN I VÄRLDEN... 4
Uppmärksammandet av piratangrepp utanför Somalias kust... 5
Somalia - kort om landet ... 5
III - INTERNATIONELL STRAFFRÄTTSLIG JURISDIKTION ... 6
PRINCIPER OM STRAFFRÄTTSLIG JURISDIKTION... 6
Territorialprincipen (The Territorial Principle) ... 7
Aktiva personalitetsprincipen (The Nationality Principle)... 7
Statsskyddsprincipen (Protective Jurisdiction) ... 7
Passiva personalitetsprincipen (Passive Personality Jurisdiction) ... 7
Universell jurisdiktion (The Universality Principle) ... 8
Flaggstatsprincipen ... 8
PIRATER OCH UNIVERSELL JURISDIKTION... 9
Problem med tillämpningen av universell jurisdiktion... 9
1988 ÅRS KONVENTION FÖR BEKÄMPANDE AV BROTT MOT SJÖFARTENS SÄKERHET...10
IV - EU:S MARINA INSATS UTANFÖR SOMALIAS KUST ...12
FN:S SÄKERHETSRÅDS RESOLUTIONER...12 Resolution 1814 ...13 Resolution 1816 ...13 Resolution 1838 ...14 Resolution 1846 ...14 Resolution 1851 ...14 Resolution 1897 ...14 Resolution 1918 ...15
EUROPEISKA UNIONENS MILITÄRA INSATS VID SOMALIAS KUST...15
Rådets gemensamma åtgärd 2008/851/GUSP...15
V - OMHÄNDERTAGANDE AV PIRATER...16
RÄTT ATT KVARHÅLLA PERSONER UNDER MILITÄRA OPERATIONER...17
RÄTTSLIG STATUS FÖR SOMALISKA PIRATER...18
TILLSKRIVANDET AV TRUPPBIDRAGENS AGERANDE...21
VI - OMHÄNDERTAGANDE OCH ÖVERLÄMNANDE AV PIRATER ...23
ÖVERLÄMNANDE AV PIRATER UNDER EN EU-INSATS...24
Överlämningsavtalets förenlighet med havsrättskonventionen ...25
EU:S ÖVERLÄMNINGSAVTAL MED KENYA...26
Kenyas rättsväsende och mänskliga rättigheter ...26
EUROPAKONVENTIONENS TILLÄMPLIGHET...27
Relevanta artiklar under Europakonventionen...30
Artikel 2 - Rätt till liv...30
Artikel 3 - Förbud mot tortyr ...30
Artikel 5 - Rätt till frihet och säkerhet ...31
Artikel 6 - Rätt till en rättvis rättegång ...32
Artikel 7 - Inget straff utan lag ...33
VII - AVSLUTANDE DISKUSSION ...35
STRAFFRÄTTSLIG JURISDIKTION...35
SÄKERHETSRÅDETS MANDAT...35
RÄTTSLIG STATUS FÖR OMHÄNDERTAGNA SOMALISKA PIRATER...37
TILLSKRIVANDET AV TRUPPBIDRAGENS AGERANDE...38
EUROPAKONVENTIONENS TILLÄMPLIGHET...39
ÖVERLÄMNING OCH EU:S ÖVERLÄMNINGSAVTAL MED KENYA...41
SLUTSATSER...44
AVSLUTANDE ORD...45
I - Introduktion
Vid tidig gryning den 26 maj 2009 inkom ett allmänt nödrop från ett grekiskt fartyg som befann sig i Adenviken utanför Somalias kust. Pirater utrustade med handeldvapen och raketgevär uppgavs beskjuta fartyget. Den svenska korvetten HMS Malmö, som vid
tidpunkten befann sig nio sjömil (17 km) från fartyget, besvarade anropet. När HMS Malmö kom fram till platsen pågick ett försök att borda det, varpå piraterna flydde i två båtar. HMS Malmö tog upp jakten på en av båtarna och efter omkring 20 minuters jakt gav piraterna upp. Då hade flera varningsskott avfyrats från den svenska korvetten. Ombord på båten befann sig sju pirater som greps och ifördes handklovar. Båten genomsöktes och bevis säkrades för en eventuell rättegång. Bland de föremål som hittades fanns vapen, GPS-utrustning, änterhake och bränsle. Piraterna togs ombord på HMS Malmö i väntan på att överlämnas till behörig myndighet. Grekland hade, enligt flaggstatsprincipen, jurisdiktion att lagföra piraterna, men avböjde i detta fall. Istället överlämnade Sverige, efter 13 dygn, piraterna till kenyanska myndigheter i enlighet med det överlämningsavtal som EU tecknat med Kenya.1
Syfte och problemformulering
I det lagförarbete som ligger till grund för riksdagens senaste beslut om svenskt deltagande i Europeiska unionens marina insats utanför Somalias kust uppmärksammas i korthet att ”svensk personal kan komma att omhänderta personer misstänkta för sjöröveri.”. Dock är inte syftet med ett sådant omhändertagande ”att personerna i fråga ska lagföras i Sverige.”. Regeringen ger dock ingen förklaring till ställningstagandet men menar att dessa personer istället kan ”komma att överlämnas till myndigheter i ett annat land, med vilket EU har ingått avtal för att säkerställa en effektiv och rättssäker hantering av misstänkta sjörövare”.2 I lagförslaget omnämns heller inte om Sverige, EU eller FN ska tillskrivas det faktiska
omhändertagandet av personer, eller något kring den eventuella rättsliga problematik som kan uppstå vid ett överlämnande av dessa individer. Tillskrivning innebär att en handling knyts till en entitet. När en entitet har tillskrivits en handling är nästa steg att undersöka om handlingen utgör ett brott mot entitetens förpliktelser. Dessa två steg klarlägger vilken entitet som bär ansvaret för ett visst agerande. Det ena syftet med uppsatsen är att belysa vem som kan tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av misstänkta pirater. Det andra syftet är att uppmärksamma vad som kan tänkas gälla för den svenska väpnade styrkan då den avser att överlämna pirater till ett land till vilket EU har ingått avtal om överlämnande av pirater. Med det senare följer också tankar på vilka rättigheter som i så fall kan vara aktuella.
Kan Sverige, EU och/eller FN tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av misstänkta pirater?
Kan Europakonventionen vara tillämplig på, av den svenska väpnade styrkan, omhändertagna pirater vid överlämnande till Kenya?
1 Svensk militär grep pirater, 26 maj 2009,
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svensk-militar-grep-pirater_2953803.svd; Svenska fartyg tvingas behålla fångna pirater ombord, 6 juni 2009,
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svenska-fartyg-tvingas-behalla-fangna-pirater-ombord_3018973.svd; Pirate attack thwarted, 27 May 2009, http://www.forsvarsmakten.se/en/News/News/Pirate-attack-thwarted/; Seven suspected pirates captured and detained in Gulf of Aden by EU NAVFOR warship, 26 May 2009, pressrelease,
http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/esdp/108084.pdf; samt Regeringens proposition 2009/10:84 Svenskt deltagande i Europeiska unionens marina insats utanför Somalias kust (Operation Atalanta) avsnitt 6.1, s. 13.
Metod och material
För att uppnå uppsatsen syften använder jag mig av rättsdogmatisk metod. Den största delen av materialet består av juridiska artiklar. Sådana artiklar som tar sikte på problemen med sjöröveri är dock begränsade. En konsekvens av det, vilket också tycks vara vanligt på området, är att juridiska artiklar hänvisar till varandra och ofta har någorlunda liknande innehåll. Den person som förekommer mest är den amerikanska professorn Eugene
Kontorovich som är någorlunda specialiserad i just piratfrågan. Även dr. Frederik Naert har i flera publikationer omnämnt piratfrågan utanför Somalias kust. I en mindre utsträckning, vilket beror på det begränsade utbudet, använder jag mig av doktrin avseende sjöröveri. Jag har även använt mig av konventioner, rättspraxis från Europadomstolen, resolutioner från FN:s säkerhetsråd, beslut taget av Europeiska rådet samt av det överlämningsavtal som finns mellan EU och Kenya. Till detta har jag också använt mig av förarbeten, nätbaserade källor samt diverse tidningsartiklar. Mot bakgrund av att det inte finns mycket författat kring piratproblematiken utanför Somalias kust har jag intagit ett analogiskt synsätt när jag använt mig av material som ligger till grund för denna uppsats. Detta är mest märkbart i uppsatsens senare delar och innebär att jag försöker titta på möjligheterna att genom analogi kunna svara på frågor som rör sjöröveri.
Avgränsning
Avsikten med uppsatsens upplägg är att skapa en röd tråd från det att sjöröveri har begåtts till det att piraten ska lagföras. Det innebär att uppsatsen kommer att gå in på folkrättsliga principer om jurisdiktion, det folkrättsliga mandatet att agera mot sjöröveri utanför Somalias kust, vilken rättslig status pirater kan tänkas ha, vem som kan tillskrivas omhändertagandet av pirater samt huruvida Europakonventionen kan tillämpas vid ett överlämnande till tredjeland, vilket i detta sammanhang är Kenya. I händelse av att Europakonventionen är tillämplig omnämner jag artiklar som kan tänkas vara relevanta i detta avseende, men jag har inte som avsikt att fördjupa avsnittet. Säkerhetsrådets mandat sträcker sig in på somaliskt fastland, vilket är en aspekt som jag inte tar sikte på. Vad gäller havsrättskonventionen går jag bara in på det som är allra mest nödvändigt för denna uppsats skull.
Disposition
I avsnitt II ges en översiktlig historik över sjöröveri, den internationella rättens framväxt, utsatta områden i världen och kortfattad landfakta om Somalia. Då sjöröveri är specifika handlingar som begås utanför någon stats territorium (eller i en exklusiv ekonomisk zon) ger avsnitt III en överblick av under vilka omständigheter inom folkrätten en stat kan tänkas ha jurisdiktion utanför det egna territoriet. Fokus ligger på den universella jurisdiktionen, men även Romkonventionen presenteras som möjlig grund för att lagföra pirater. I avsnitt IV presenteras övergripande det mandat från FN:s säkerhetsråd som ligger till grund för EU:s marina insats Eunavfor - Operation Atalanta. Avsnittet redogör också övergripande för det uppdrag och mandat som EU fastslår genom rådets gemensamma åtgärd.
I avsnitt V behandlas frågor om omhändertagandet av pirater. Här görs ett försök att visa på vilken rättslig status en pirat kan tänkas ha. Det är nödvändigt för att kunna urskilja vilka regelverk som kan komma att tillämpas och därmed också väsentligt för uppsatsens ena frågeställning. I avsnittet redogörs även för om det är Sverige, EU eller FN som kan tillskrivas omhändertagandet av pirater. Efterföljande avsnitt tar sikte på själva överlämnandet av
pirater. Här redogörs översiktligt för praktiska problem med att lagföra pirater. EU:s
överlämningsavtal med Kenya och en kort redogörelse för rättsväsendet i Kenya presenteras. Avsnittet uppmärksammar frågan om Europakonventionens tillämplighet vid överlämnande
av pirater och söker besvara huruvida piraterna står under konventionens skydd när de är omhändertagna av svenska trupper. Här uppmärksammas också vilka artiklar i konventionen som kan vara relevanta. Därefter blir frågan om domstolslösningar kort belyst. Uppsatsen avslutas med ett avsnitt som diskuterar det material som framkommit och i slutsatserna besvaras problemformuleringarna.
Begreppsförklaring
I det material som ligger till grund för denna uppsats förekommer flera olika begrepp. Därför finns anledning att förtydliga följande. Den del av havet som står utanför någon stats
jurisdiktion kan omnämnas som det öppna havet eller det fria havet. Jag använder mig av det senare. Orden gripen, omhändertagen och kvarhållen ska i denna framställning anses innebära att en person (pirat) har tagits i förvar av en behörig myndighet. I fråga om en omhändertagen pirat kan orden överlämna, överföra och utlämna förekomma. Orden syftar till överlämnandet av pirater till ett annat lands behöriga myndigheter. Ordet piratjakt syftar inte på en aktiv jakt på pirater utan på rätten att omhänderta en pirat vid omständigheter då en person kan
misstänkas för sjöröveri och då inom kontexten för den internationella närvaron utanför Somalias kust. I stora delar av materialet om piratjakten som jag använt mig av används inte formuleringen ”misstänkta pirater” utan bara ”pirater”. Därför används samma formulering i uppsatsen. Överlämnandeproblematiken berör pirater som omhändertagits och är misstänkta för sjöröveri och av det skälet ska lagföras. Således handlar det inte om att överlämna genom lag redan dömda pirater. Avsikten med att utelämna ordet misstänkt är att förenkla den språkliga framställningen, och alltså inte att frångå principen om att varje person är oskyldig till motsatsen bevisas.
II - Sjöröveri, internationell rätt och kort om Somalia
Sedan urminnes tider har sjöröveri funnits och det går inte att fastställa exakt när det uppstod. Den generella uppfattningen tycks vara att sjöröveri uppstod så snart något av värde lämnade land för att transporteras till havs. Men genom skrifter har sjöröveri åtminstone kunnat spåras tillbaka till det antika Grekland och Romarriket.3Ordet pirat har tillämpats för att beskriva flera olika typer av kriminella handlingar, så som mord, rån, plundring, våldtäkt och andra grymma dåd.4 Ordet härstammar från grekiskans
leistes och peirates, och från latins paredo och pirata. Dessa ord beskriver både väpnade rån till land och sjöröveri. Det engelska ordet pirate härstammar från peirates. Ordet pirat har således antika rötter medan dess innebörd har förändrats över tiden till att endast täcka rån som sker ute till havs. Under antiken användes ordet för att beskriva den som attackerar folk på öppet hav, men också för att beskriva oönskat folk.5
Under 1600-talet stöddes sjöröveri av staterna och piraterna betraktades som hjältar som bidrog till statskassan. Detta kom att ändras under 1700-talet då staters suveränitet
konsoliderades och den internationella rätten fick allt större fäste. Diplomatin utvecklades och handelsmännens inflytande i samhället ökade. Handelns potential ansåg dock begränsas av sjöröveri. Dessa faktorer bidrog till att den positiva synen på sjöröveri förändrades. Piraterna började betraktas som ett hot mot ekonomin. Samtidigt som myndigheterna försökte att
3 Jesus, Protection of Foreign Ships against Piracy and Terrorism at Sea: Legal aspects, s. 364. 4 Dubner, The Law of International Sea Piracy, s. 1.
bekämpa sjöröveri uppmuntrades kaperi. Före 1700-talet hade kaperi betraktats som synonymt med sjöröveri. Kaperiet fick nu en större betydelse och sanktionerades genom kaparbrev från kronan. Kaparbreven berättigade attacker mot fiendeskepp och i realiteten var just kaparbrevet det enda som skilde sjöröveri från kaperi.6 Efter sjöröveriets glansperiod under 1600- och 1700-talen minskade det under 1800-talet. Men under 1900-talet började sjöröveriet återigen bli ett problem för sjöfarten och är idag ett betydande problem för bl.a. kustsamhällen, rederier och besättning.7
Internationell havsrätt - en historisk översikt
Nationernas förbund uppdrog under 1930-talet Harvard University Law School att arbeta fram ett förslag på kodifiering av sedvanerätten avseende sjöröveri. Förslaget som lades fram innebar att en förändring i diskursen kring sjöröveri. Rätten att bekämpa pirater ändrades till att bli en förpliktelse. Det motiverades med att pirater betraktades som mänsklighetens fiender och därmed ansågs staterna vara skyldiga att fånga och lagföra pirater oavsett var de hittades eller av vem.8 Ett praktiskt resultat av att sjöröveri ansågs ligga till grund för universell jurisdiktion var att det första riktiga internationella brottet skapades. Olika juridiska skolor anslöt till idén om att sjöröveri är hostis humani generis – ett hot mot mänskligheten. Man menade att vissa brott, så som sjöröveri, sträcker sig längre bort än till den skada den enskilde lider av det. Piraten måste därför bekämpas både p.g.a. vad denna gör och för vad denna representerar.9
Det dröjde emellertid till slutet av 1950-talet innan sjöröveri kodifierades i internationell rätt genom 1958 års Genèvekonvention om det fria havet.10Frågan om reglering av havet
uppmärksammades återigen inom FN under 1960- och 1970-talen, och 1973 sammankallades FN:s tredje havsrättskonferens. Nio år senare antogs Förenta nationernas havsrättskonvention (havsrättskonventionen).11 Havsrättskonventionen trädde i kraft 1994 efter att sextio stater ratificerat den.12Många av konventionens artiklar, i synnerhet artiklarna om sjöröveri, har kodifierats från sedvanerätten varför artiklarna även är bindande för stater som inte är part till konventionen.13 Havsrättskonventionens definition av sjöröveri har följande lydelse.
Artikel 101 a) varje olaglig våldshandling, kvarhållande eller plundring som besättning eller passagerare på privat fartyg […] begår för privata ändamål och som är riktat mot i) annat fartyg […] eller mot personer eller egendom ombord på sådant fartyg […]
på det fria havet;
ii) fartyg, […], personer eller egendom på en plats utanför någon stats jurisdiktion; b) frivilligt deltagande i ett fartygs […] verksamhet med kännedom om de fakta av vilka
följer att det är ett piratfartyg […];
c) anstiftan till eller uppsåtlig medhjälp till handling som anges i a eller b.
Exempel på utsatta områden i världen
Under 2008 fick Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) ta emot rapporter om 306 fall av försök till, eller fullbordat, sjöröveri eller väpnat rån till havs. Dessa händelser var främst
6 Goodwin, Universal Jurisdiction and the Pirate: Time for an Old Couple to Part, s. 979-981. 7 Jesus, Protection of Foreign Ships against Piracy and Terrorism at Sea: Legal aspects, s. 364-365. 8 Burgess II, Hostis Humani Generis: Piracy, Terrorism and a new International Law, s. 71-72. 9 Burgess II, Hostis Humani Generis: Piracy, Terrorism and a new International Law, s. 72-73. 10 Burgess II, Hostis Humani Generis: Piracy, Terrorism and a new International Law, s. 83-84. 11 Third United Nations Conference on the Law of the Sea, hämtad 11 mars 2010,
http://www.un.org/Depts/los/convention_agreements/convention_historical_perspective.htm#Menu
12 Houghton, Walking the plank: How United Nations Security Council resolution 1816, while progressive, fails to provide a comprehensive solution to Somali piracy, s. 272.
koncentrerade till områden i Sydamerika, Karibien, Väst- och Östafrika, Indiska oceanen och Sydostasien. Majoriteten av de rapporterade händelserna ägde rum i kustländers
territorialvatten medan fartygen låg förankrade eller förtöjda.14 Beroende på var i världen piratdåden äger rum kan vissa trender urskiljas. I Indonesien slår piraterna främst till på nattetid. I Nigeria bordar piraterna fartygen när de ligger för ankar, medan somaliska pirater jagar fartygen i farten och skjuter för att få fartygen att stanna.15
I Sydostasien är det geografiska läget idealiskt för piraterna då det kryllar av labyrinter av öar, rev och koraller. Piraterna kan gömma sig bland småbåtar, i bukter, floder och i träsk. I Malackasundet passerar ca 80 000 människor dagligen. Länderna i området har olika prioriteringar när det kommer till bekämpandet av sjöröveri. Ett problem i regionen är att piraterna kan kapa ett fartyg inom ett lands jurisdiktion, för att sedan tömma lasten i ett andra land och använda sig av baser i ett tredje land.16
Bortsett från Asien har det varit störst pirataktivitet i vattnet utanför Somalia. Förklaringen till denna utveckling är oklar, men klarlagt är att problemet började under tidigt 1990-tal som en konsekvens av att det dåvarande somaliska styret föll. I slutet av samma årtionde skedde två tredjedelar av all bortföring av fartyg i Adenviken.17
Uppmärksammandet av piratangrepp utanför Somalias kust
Det var en misslyckad piratattack i november 2005 mot ett amerikanskt passagerarfartyg som drog till sig omvärldens uppmärksamhet. Händelsen föranledde IMO att ta upp frågan om sjöröveri i FN:s säkerhetsråd i syfte att få till en resolution. Säkerhetsrådet manade senare till att medlemsstater med marina förband i områdets närhet, att i enlighet med internationell rätt, vidta lämpliga åtgärder för att skydda handelsfartyg och särskilt transporter av humanitär hjälp till Somalia.18
Somalia - kort om landet
Vid kusten i östra Afrika ligger Somalia. Landet gränsar till Adenviken och Indiska oceanen på havssidan och har en kustlinje på 3025 kilometer. En havsyta på 10 320 kvadratkilometer tillhör landet.19 Somalia har inte haft en fungerande centralregering sedan 1991 och saknar en giltig författning. Landet har i praktiken sedan dess varit uppdelat mellan krigsherrar från olika klaner som både stridit mot varandra och ingått allianser. Flera ansträngningar har gjorts för att bilda en fungerande regering och sedan 2004 har landet en övergångsregering. Den innehar emellertid ingen stark ställning. 20 Övergångsregeringen har endast kontroll över delar av landet. Avsaknad av fred och stabilitet präglar landet. Säkerhetsläget är starkt påverkat av brottslighet, politiskt våld och stridigheter mellan klanerna. Avsaknaden av en effektiv regering och effektiva myndigheter, och förfallet av lag och ordning gör att straffriheten är
14 International Maritime Organization, Annual report 2008 - Reports on acts of piracy and armed robbery against ships, s. 1.
15 Slonawski, Världen måste samarbeta mot piraterna, s. 11.
16 Murphy, Small Boats, Weak States, Dirty Money: Piracy and Maritime Terrorism in the Modern World, s. 72-73.
17 Murphy, Small Boats, Weak States, Dirty Money: Piracy and Maritime Terrorism in the Modern World, s. 101-102.
18 Murphy, Small Boats, Weak States, Dirty Money: Piracy and Maritime Terrorism in the Modern World, s. 103-104.
19 CIA – The World Factbook, Somalia, Geography, 8 mars 2010,
https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/so.html.
mycket utbredd i Somalia. Det finns inget nationellt enhetlig rättssystem. Varken domstolarna eller kriminalvården är oberoende eller effektiva.21
III - Internationell straffrättslig jurisdiktion
Folkrättsligt sett kan sjöröveri bara äga rum på det fria havet eller i en exklusiv ekonomisk zon(22). Motsvarande handlingar som äger rum på inre vatten eller på ett territorialvatten karaktäriseras istället som väpnade rån mot fartyg. Detta strikt betraktat från ett folkrättsligt perspektiv och skillnaden har troligen inte någon större betydelse för den som drabbats av dådet. Men för att en stat ska kunna beivra brottet är det av betydelse var det ägde rum och hur det ska karaktäriseras.23 Det väcker således frågan om vem som kan utöva jurisdiktion över piratdåd och väpnade rån till havs.
En fundamental regel inom den internationella rätten är att staten har fullständig och absolut jurisdiktion över all egendom, alla människor och händelser inom det egna territoriet.24 Statens jurisdiktion omfattar tre typer av jurisdiktioner: legislativ, judiciell och exekutiv jurisdiktion. Judiciell jurisdiktion tar sikte på de organ som tillämpar den nationella rätten, så som domstolar.25 Legislativ jurisdiktion innebär att staten kan hävda dess egna lagar och regler gentemot varje person, egendom, territorium och händelse oavsett var de/det befinner sig. Detta utan någon begränsning inom internationell rätt, förutom när staten självt har lämnat ifrån sig kompetens i fråga. Den exekutiva jurisdiktionen kan generellt sett bara utövas inom det egna territoriet. Rättsväsendet begränsas därför till att endast vara verksam inom statens territorium. Det kan emellertid genom avtal sträcka sig utanför territoriet.26 En stat kan således inte utöva jurisdiktion på en annan stats territorium annat än i de fall då det medgivs. En stat kan utöva jurisdiktion över brott som äger rum utanför det egna territoriet men det förutsätter att det inte finns någon internationell regel som i ett specifikt fall förbjudet det. Detta fastställdes år 1927 av den permanenta internationella domstolen (PCIJ) i Lotusfallet.27 I vissa fall då internationell rätt medger jurisdiktion för flera stater tycks det vara möjligt för staterna att utöva legislativ jurisdiktion om så önskas. Emellertid måste staten ha förövaren i eget förvar för att kunna utöva judiciell och exekutiv jurisdiktion som kan följa. Det finns två andra potentiella begränsningar att utöva judiciell och exekutiv jurisdiktion. Om en stat har prövat ett rättsförhållande får en annan stat inte pröva samma fråga (på engelska double jeopardy). Inte heller får en stat pröva en person som lagligen måste begå en handling i en stat men som samtidigt är olaglig i en annan stat.28
Principer om straffrättslig jurisdiktion
I inledande kommentarer till the Havard Draft Convention on Jurisdiction with Respect to Crime från 1935 konstateras att det finns fem grundläggande principer ur vilka straffrättslig
21 Mänskliga rättigheter i Somalia 2007, Sveriges Utrikesdepartement, s. 1, 5-6.
22 Havsrättskonventionen, art. 58.2 stadgar att ”[a]rtiklarna 88–115 och andra relevanta folkrättsliga regler äger tillämpning på den ekonomiska zonen, i den mån de inte är oförenliga med denna del.”. Relevanta regler om sjöröveri i havsrättskonventionen återfinns i art. 100-107.
23 Jacobsson, Folkrätten, havet och den enskilda människan, s. 35-36. 24 Dixon, Textbook on International law, s. 144.
25 Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 73. 26 Dixon, Textbook on International law, s. 142-143.
27 Dixon, Textbook on International law, s. 142.
jurisdiktion (criminal jurisdiction) kan härledas.29 Dock är endast territorialprincipen den princip som nått full acceptans i alla stater. En allmän uppfattning om övriga principer är att de kan ge rätt till jurisdiktion, men till vilken omfattningen råder det olika uppfattningar om.30 Nedan följer dessa fem principer och därefter även flaggstatsprincipen.
Territorialprincipen (The Territorial Principle)
Denna princip innebär att staten har jurisdiktion över alla brott som uppstår inom dess gränser. Emellertid är principen inte helt oproblematisk. Därför talar man om både subjektiv och objektiv territoriell jurisdiktion. Det kan exemplifieras med en tågresa som går genom flera länder: ”a murder victim is poisoned on a train travelling through several countries, will it be the State in which the poisoning took place who can claim jurisdiction; or the State in which the death took place; or the State in which the body was discovered?”.31 Subjektiv territorialitet, eller ubikvitetsprincipen(32), ger jurisdiktion för den stat där förgiftningen ägt rum, dvs. där brottet påbörjades eller där någon del av brottet begicks. Den objektiva
territorialiteten, effektprincipen(33), ger jurisdiktion till den stat där brottet fullbordades, dvs. där resenären avled. Internationell rätt erkänner båda dessa aspekter varför båda staterna har jurisdiktion att lagföra brottet, såtillvida att double jeopardy inte uppstår.34 Emellertid kan territorialprincipen begränsas så att folkrätten i vissa fall ger rätt till immunitet, det kan t.ex. gälla för diplomater och statsöverhuvuden.35
Aktiva personalitetsprincipen (The Nationality Principle)
Internationell rätt är tydlig med att staten tillåts utöva jurisdiktion över dess medborgare oavsett om dessa är inom eller utom staten när brottet begås. Emellertid kan lagföring inte ske om medborgaren inte fysiskt befinner sig inom staten. Staten har också möjlighet att inte vidta åtgärder om en annan stat redan gjort det i samma ärende. Precis som att en medborgare alltid har rätt till statens diplomatiska skydd är också samma medborgare föremål för straffrättslig jurisdiktion.36
Statsskyddsprincipen (Protective Jurisdiction)
Denna princip innebär att staten har jurisdiktion över brottsliga handlingar som utländska personer begår mot staten utomlands. Jurisdiktionen finns för att skydda statens intressen på områden som t.ex. nationell säkerhet, territoriell integritet och viktiga ekonomiska intresse. Principen är rotad i internationell rätt, och finns uttryckt i många staters nationella
lagstiftningar men används sällan då den kan stå i konflikt med andra principer.37
Passiva personalitetsprincipen (Passive Personality Jurisdiction)
Genom denna princip ges staten jurisdiktion som baseras på offrets medborgarskap. Staten har således jurisdiktion över alla brott där offret är av statens nationalitet oavsett var brottet begicks eller av vem. Emellertid används inte denna princip särskilt ofta då det vanliga är att de flesta brott faller under någon av de andra principerna varför denna princip begränsas.38
29 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 37. 30 Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 76-77. 31 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 38. 32 Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78. 33 Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78. 34 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 38. 35 Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78. 36 Dixon, Textbook on International law, s. 147.
37 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 40. 38 Dixon, Textbook on International law, s. 152.
Universell jurisdiktion (The Universality Principle)
Denna princip finns uttryckt i internationella traktat (så som havsrättskonventionen) eller inom sedvanerätten. Flera olika brott faller under universell jurisdiktion och det innebär att staten inte behöver fastställa en länk mellan staten och den brottsliga handlingen. Universell jurisdiktion är således en reflektion av att det finns brott som är så allvarliga och hotfulla mot internationell fred, mänskliga rättigheter och säkerhet att de påverkar alla stater och alla människor. Därför har alla stater ett intresse, och kanske även en förpliktelse, att försäkra sig om att skyldiga ställs till svars. Sjöröveri var det första brottet som fick sådan status, genom sedvanerätten. Det åtföljdes bl.a. av förbudet mot slaveri, folkmord och krigsbrott. Det vanliga är dock att den stat som har den territoriella jurisdiktionen för brottet, och som vill och kan ge en rättvis och effektiv rättegång, lagför den misstänkte. I normalfallet tar också andra stater hänsyn till den statens förmåga och väljer därför att inte ta till vara på den egna möjligheten. Dock är det sällan förekommande att en stat åtar sig universell jurisdiktion för ett sådant brott, och när så väl görs är rättegångarna ofta märkta av problem. Men en sådan rättegång kan ändå vara rättvisare och effektivare än om de skulle hållas i territorialstaten eller i staten till vilken den misstänkte tillhör.39
Att brottet ligger till grund för en stat att tillskansa sig jurisdiktion är inte alltid tillräckligt. För att en stat ska kunna åta sig universell jurisdiktion måste staten ha en nationell tillåtelse att använda sig av det i den nationella rätten. Även om universell jurisdiktion är tillgänglig för alla stater så kan nationell lagstiftning krävas för att verkligen kunna utöva det. Det kan även innebära att om en stat inte har lagstiftat om ett visst internationellt brott, men samtidigt har en person på sitt territorium som en annan stat vill lagföra på basis av universell jurisdiktion kan problem uppstå. En sådan överföring kan i normalfallet bara göras om båda stater har lagstiftat om det internationella brottet som personen misstänks för. Staten kan inte lämna över personen om det inte finns rättslig grund för det.40
Flaggstatsprincipen
Innebörden av flaggstatsprincipen är att stater har jurisdiktion över brott som begås på fartyg som är registrerade i staten. Rätten att utöva jurisdiktionen är helt oberoende av var fartyget befinner sig och oberoende av om gärningsmannen är besättningsman, passagerare eller av andra skäl befinner sig ombord. Emellertid står det i dag klart att brott som begås på utländska fartyg på en annan stats territorium är begångna i den staten. Därför kan det uppstå
konkurrens mellan territorialprincipen och flaggstatsprincipen.41 Flaggstatsprincipen fastslås i havsrättskonventionen.
Artikel 94 1. Varje stat skall med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg.
2. Varje stat skall särskilt […]
b) åta sig jurisdiktion enligt nationell rätt över varje fartyg som för dess flagg samt över dess befälhavare, övrigt befäl och manskap med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor rörande fartyget. […]
39 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 41-42. 40 de Than & Shorts, International Criminal Law and Human Rights, s. 43. 41 Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, s. 78-79.
Pirater och universell jurisdiktion
Universell jurisdiktion över sjöröveri finns uttryckt i havsrättskonventionen.
Artikel 105 Varje stat får på det fria havet eller på annan plats utanför någon stats jurisdiktion uppbringa piratfartyg […] eller fartyg […] som tagits genom sjöröveri och befinner sig under kontroll av pirater samt gripa de personer och ta i beslag den egendom som finns ombord på fartyget […]. Domstol i den stat som förordnat om åtgärden får bestämma de straff som skall utdömas och även vilka åtgärder som skall vidtas i fråga om fartyg, […] eller egendom, dock med beaktande av de rättigheter som tillkommer tredje man som handlat i god tro.
Ett uppbringande av piratfartyg får dock bara verkställas av örlogsfartyg eller andra fartyg som bär tydliga kännetecken och kan identifieras till att vara i statlig tjänst.42 Sådana andra fartyg som avses är i praktiken enheter ur kustbevakningen eller polisen. Emellertid
förutsätter ett ingripande enligt artikel 105 att de fartyg som omnämns i artikeln har nationellt mandat att ingripa.43 Att örlogsfartyg kan användas för att bekämpa sjöröveri bör inte tolkas som att piratdåd är att likställa med en krigshandling. Det innebär därför heller inte att omhändertagna pirater bör behandlas som krigsfångar. Örlogsfartyg betraktas i sammanhanget ha en mer polisiär än militär funktion.44
Havsrättskonventionen fastställer inget substantiellt brott. Istället skapar den enbart en grund för stater att tillskansa sig jurisdiktion att lagföra pirater. Därför måste det finnas nationell lag som reglerar sjöröveri. En konsekvens av det är att en stat kan betrakta en viss handling som sjöröveri även om internationell rätt inte gör det. Sådan kriminalisering har förstås giltighet inom staten. Även om denna kriminalisering sammanfaller med andra stater kan dessa nationella lagar inte tillsammans anses ge en ny innebörd av sjöröveri under internationell rätt.45
Universell jurisdiktion över sjöröveri anses vara den äldsta, tydligaste och minst
kontroversiella regeln inom folkrätten. Ändå åtar sig stater sällan denna jurisdiktion. I en undersökning som gjorts vid Northwestern University School of Law, USA, har 3313
rapporterade incidenter mellan 1998 och 2007 undersökts. I 754 av dessa fall kunde universell jurisdiktion tillämpas, men i endast fyra fall gjordes det. Endast tre stater har åtagit sig denna jurisdiktion för att lagföra pirater: Kenya, Kina och Indien.46 (Se det indiska rättsfallet i inledningen av avsnitt VI.)
I Kenyas fall har landet inte självt aktivt eftersträvat att bekämpa piratdåd och landet saknar dessutom resurser att göra det även om viljan skulle finnas. Under 2009 har omkring tio åtal väckts mot ca 101 pirater. Alla dessa åtal väcktes i Kenya, medan själva gripandet av piraterna gjordes av Frankrike, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA.47
Problem med tillämpningen av universell jurisdiktion
Det finns flera olika synsätt på universell jurisdiktion. Kritiker menar att principen är
dödfödd, vilket visas av hur sällan stater tillskansar sig denna typ av jurisdiktion. Anhängarna till principen hävdar dock att den bara är i ett inledande skede varför antalet åtal under
principen inte kan anses reflektera dess sanna potential. Eftersom det internationella
42 Havsrättskonventionen, art. 107.
43 Jacobsson, Folkrätten, havet och den enskilda människan, s. 41.
44 Lord Jopling, The Growing Threat of Piracy To Regional And Global Security, Draft General Report, s. 39. 45 Azubuike, International law regime against piracy, s. 54.
46 Art & Kontorvich, An Empirical Examination of Universal Jurisdiction for Piracy, s. 7-9. 47 Art & Kontorvich, An Empirical Examination of Universal Jurisdiction for Piracy, s. 36 & 47.
straffrättsliga systemet som möjliggör universell jurisdiktion inte är fullt utvecklat är det för tidigt att utifrån antalet fall då jurisdiktionen tillskansats dra slutsatser om staters villighet att se systemet växa fram.48
Att universell jurisdiktion sällan används kan tyda på att dess uttryck i traktat och lagstiftning i sig inte leder till att principen nyttjas i en ökad utsträckning. Emellertid har piratjakten utanför Somalias kust lett till en märkbar ökning av fall där stater åtagit sig denna jurisdiktion. Det skulle kunna vara en indikator på att det finns omständigheter som är mer gynnsamma när det kommer till användandet av universell jurisdiktion. De somaliska piraterna kommer från en sönderfallande stat (failed state) där möjligheterna att lagföras är ytterst begränsade. Samtidigt finns endast lite intresse eller möjlighet att på politisk eller diplomatisk väg stå emot den internationella närvaron. Denna närvaro kan förklara varför fler stater åtar sig denna jurisdiktion.49
En ytterligare förklaring till att universell jurisdiktion sällan används är att gärningsmännen (piraterna) också åtalas med stöd av flaggstatsprincipen. Det ligger i linje med den doktrin som förespråkar att den stat som har starkast förbindelse till brottet ska ges möjlighet att lagföra den misstänkta personen i första hand.50
Problem med att lagföra pirater i nationell lagstiftning på basis av universell jurisdiktion har lett till diskussion om huruvida 1988 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet möjliggör för stater att tillskansa sig jurisdiktion att lagföra pirater.51
1988 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet
Genom 1988 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet(Romkonventionen)(52) förbinder sig fördragsslutande stater att lagföra eller överlämna personer som misstänkts för gärningar som utgör brott enligt Romkonventionen. Därför måste fördragsslutande stater i nationell lagstiftning ha bestämmelser om straff och jurisdiktion vad gäller föreliggande gärningar.53
Romkonventionen fastslår i artikel 3 vilka gärningar som ska kriminaliseras. Bland dessa gärningar är antagligen den gärning då någon ”genom våld eller hot om våld eller genom hot av annat slag tar ett fartyg i besittning eller utövar kontroll över det” som bäst kan tänkas svara mot sjöröveri.54
Artikel 3 1. En brottslig handling begår den som rättstridigt och uppsåtligen:
a. genom våld eller hot om våld eller genom hot av annat slag tar ett fartyg i besittning eller utövar kontroll över det; eller [...]
2. En brottslig handling begår även den som:
a. försöker att begå något av de brott som anges i punkt 1; [...]
48 Art & Kontorvich, An Empirical Examination of Universal Jurisdiction for Piracy, s. 2-3. 49 Art & Kontorvich, An Empirical Examination of Universal Jurisdiction for Piracy, s. 10. 50 Art & Kontorvich, An Empirical Examination of Universal Jurisdiction for Piracy, s. 37.
51 Kontorvich, Universal jurisdiction – piracy – international criminal law – UN Convention on the Law of the Sea – Convention for the Suppression of Unlawful Acts Against the Safety of Maritime Navigation, s. 739. 52 Romkonventionen reviderades 2005 genom ett tilläggsprotokoll. Se http://www.imo.org. Klicka på Conventions -> SUA).
53 Regeringens proposition 1989/90:130 om bekämpning av vissa våldsdåd med internationell anknytning, s. 14. 54 I listan av gärningar i artikel 3 tycks den citerade gärningen bäst svara mot vad som kan betraktas som ett piratdåd.
Romkonventionen kan tillämpas ”så snart ett fartygs faktiska eller planerade resväg omfattar färd utanför kuststatens sjöterritorium, antingen på öppna havet eller i en angränsande stats sjöterritorium. Däremot omfattas inte ren kustfart som innebär att fartyget inte lämnar och inte heller är planerat att lämna kuststatens sjöterritorium. Om ett fartygs planerade resväg
omfattar färd utanför kuststatens sjöterritorium är konventionen tillämplig även om fartyget utsätts för terroristhandlingar medan det ligger kvar i hamn.”. I de fall Romkonventionen inte är tillämplig enligt ovan ”är den likväl tillämplig om den som misstänks för ett sådant brott som anges i artikel 3 påträffas i en annan konventionsstat än kuststaten.”.55 Förutsatt att det fartyg som utsätts för något av konventionsbrotten bedriver, eller är planerad för,
internationell sjöfart är Romkonventionen tillämplig på nästan alla områden av havet, bortsett från det inre vattnet, kustvatten eller inlandsvatten. Anledningen till denna vida geografiska omfattning är att det bäst svarar mot behovet av att bekämpa konventionsbrotten.56
Romkonventionen förpliktigar fördragsslutande stat att vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att staten ska kunna utöva sin jurisdiktion i fråga om gärningar beskrivna i artikel 3 som begåtts mot fartyg som vid tidpunkten för brottet förde statens flagg, eller mot fartyg som befann sig på statens territorium inklusive territorialvatten, eller av medborgare i den egna staten. Romkonventionen ger också fördragsslutande stat möjlighet att åta sig jurisdiktion bl.a. om en medborgare i den egna staten grips, hotas, skadas eller dödas i samband med brottet. Det fastställs även att fördragsslutande stat ska se till att den kan tillskansa sig jurisdiktion avseende brotten i artikel 3 i fall då den som har begått eller misstänks för att ha begått sådana brott befinner sig på statens territorium och om staten inte utlämnar den misstänkte till en annan fördragsslutande stat.57
Artikel 9 fastslår att ingenting i Romkonvention ska påverka folkrättens regler om staters behörighet att utöva jurisdiktion vad gäller undersökning eller verkställighet ombord på fartyg som inte för dess flagg.58 Innebörden av detta är att Romkonventionen inte inskränker på statens rätt till jurisdiktion över utländska fartyg som enligt internationell rätt anses tillkomma staten "i fråga om brottsutredningar och civilrättslig verkställighet". Staten har således en nästintill "oinskränkt jurisdiktion över främmande fartyg i dess hamnar och inre vatten". Däremot har staten inte någon jurisdiktion över utländska fartyg på dess territorialvatten annat än i de fall då staten ska gripa någon eller vidta förundersökningsåtgärder. Det förutsätter dock att staten är berörd av brottet eller medgivande från flaggstatens myndigheter eller fartygets befälhavare. Staten kan också "fullfölja ett ingripande beträffande ett fartyg som befunnit sig i kuststatens inre vatten och som färdas ut genom territorialvatten.".59
Som grund för jurisdiktion har Romkonventionen vissa fördelar i jämförelse med
havsrättskonventionen. En sådan fördel är att Romkonventionen täcker upp brott som begås både på fritt hav och på ett territorialvatten. En annan fördel är att utövandet av jurisdiktion är obligatoriskt under vissa omständigheter. Vidare förpliktar Romkonventionen
fördragsslutande stater att lagföra eller utlämna misstänkta för brott enligt konventionen.60 Fördragsslutande staters möjligheter att vidta åtgärder mot konventionsbrotten är emellertid begränsade. Romkonventionen fastställer ingen rättighet för fördragsslutande stater att på ett territorialvatten stoppa och inspektera fartyg som misstänkts för pirataktiviteter så länge staten
55 Regeringens proposition 1989/90:130, s. 18; Se även Romkonventionen art. 4.
56 Jesus, Protection of Foreign Ships against Piracy and Terrorism at Sea: Legal aspects, s. 393. 57 Romkonventionen, art. 6.
58 Romkonventionen, art. 9.
59 Regeringens proposition 1989/90:130, s. 20.
inte är direkt berörd av pirataktiviteterna (jmf. med havsrättskonventionen som ger sådan tillåtelse på det fria havet). Då får fördragsslutande stat rätt att uppbringa ett utländskt fartyg på dess territorialvatten.61 Romkonventionen förpliktigar fördragsslutande parter att antingen åtala eller överlämna en misstänkt person, men förpliktigar inte staten att faktiskt ingripa. Reglerna i havsrättskonventionen är precis tvärtom. Där finns ingen skyldighet att åtala, men en förpliktelse för varje stat att i största möjliga mån samarbeta för att bekämpa sjöröveri.62 I Romkonventionen återfinns således flera jurisdiktioner som baseras på olika grunder. Det finns en jurisdiktion som baseras på territorium, dvs. att den stat på vars territorium den brottsliga handlingen begicks har jurisdiktion över brottet. Vidare finns en jurisdiktion som baseras på förövarens nationalitet eller på den flaggstat som det fartyg där de brottsliga handlingarna begås tillhör. Om statens medborgare har fallit offer för en brottslig handling under Romkonventionen har staten jurisdiktion över brottet. För fördragsslutande stater gäller också en sorts universell jurisdiktion för konventionsbrotten oavsett var brottet begicks och förutsatt att den misstänkta förövaren befinner sig på den fördragsslutande stats territorium som avser att göra gripandet. Om en misstänkt finns på en fördragsslutande stats territorium och denna stat underlåter att lagföra den misstänkte så överlåts denna jurisdiktion till en annan fördragsslutande part som då kan åberopa domsrätt.63
IV - EU:s marina insats utanför Somalias kust
Pirataktiviteterna utanför Somalias kust har kastat ljus på problemen med det moderna sjöröveriet. I Somalia hotas över tre miljoner människor av svält och dessa människor är beroende av det humanitära bistånd i form av mat som FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) levererar. 90 % av dessa leveranser sker från havet. Det är emellertid inte bara den humanitära situationen i Somalia som lett till att världssamfundet engagerat sig i piratfrågan. Somalia som stat betraktas som kollapsad. Den omfattande laglösheten i landet bidrar till det instabila läget på Afrikas horn och hotar världshandeln. Vanligen utgör sjöröveri sällan ett hot mot en stats säkerhet, men i fallet Somalia har säkerhetsrådet bedömt att situationen i landet är ”en del av hotet mot internationell fred och säkerhet i regionen”. Pirataktiviteterna utanför Somalias kust har nått sådan omfattning att det internationella samfundet inte längre kan undvika att ta tag i problemet.64 Det är säkerhetsrådets mandat som ligger till grund för EU:s marina insats.FN:s säkerhetsråds resolutioner
Säkerhetsrådet har med stöd av FN-stadgans kapitel VII antagit flera resolutioner som tar sikte på bekämpandet av sjöröveri. Möjligheterna att vidta militära åtgärder på det fria havet för att bekämpa pirater begränsas av havsrättskonventionens definition av sjöröveri.
Resolutionerna från säkerhetsrådet ger emellertid rätt till att vidta militära åtgärder på somaliskt territoralvatten och territorium. Mandatet ger således ett bredare bemyndigande än vad sedvanerätten tillåter avseende sjöröveri. Internationell rätt tillåter endast piratjakt på utländska pirater ute på det fria havet. I fallet Somalia attackerar piraterna på det fria havet och återvänder sedan snabbt till somaliskt territoralvatten. Detta problem försöker
resolutionerna ta sikte på. Säkerhetsrådet har aldrig tidigare givit mandat till militära åtgärder
61 Stiles, Reforming current international law to combat modern sea piracy, s. 312.
62 Kontorovich, A Guantánamo on the Sea: The Difficulty of Prosecuting Pirates and Terrorists, s. 254; Se även havsrättskonventionen art. 100.
63 Jesus, Protection of Foreign Ships against Piracy and Terrorism at Sea: Legal aspects, s. 392-393 & 399. 64 Jacobsson, Folkrätten, havet och den enskilda människan, s. 36-37.
gentemot pirater inne på ett suveränt territorium. I fallet med Somalia ska dock sådana åtgärder godkännas av den somaliska övergångsregeringen och överensstämma med humanitärrätten. Det innebär att möjligheterna till att vidta åtgärder begränsas.65
Resolution 1814
I maj 2008 antog säkerhetsrådet en resolution om situationen i Somalia i vilken rådet uttrycker djup oro över den humanitära situationen i Somalia och för de problem som hjälporganisationerna möter i deras arbete. Situationen i Somalia fastslås utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet i regionen.66 Med stöd av FN-stadgans kapitel VII visar säkerhetsrådet sitt stöd till de stater som åtagit sig att skydda fartyg som under WFP transporterar humanitärt bistånd till Somalia. Rådet manar till stater och regionala
organisationer att vidta åtgärder i detta ändamål.67 Resolutionen ger dock inget direkt uttryck för problemet med pirater i regionen.
Resolution 1816
I juni 2008 följde en ny resolution som helt fokuserar på problemet med pirater i regionen. I resolutionen framgår det att den somaliska övergångsregeringen (TFG) välkomnar och ger sitt samtycke till det stöd som ges för att lösa detta problem. Vidare fastslås
havsrättskonventionen utgöra rättslig grund för bekämpandet av sjöröveri och ska därför ligga till grund för det samarbete med att bekämpa sjöröveri som upptas på det fria havet eller på annan plats utanför någon stats territorium.68
Det mandat som säkerhetsrådet fastställer, med stöd av FN-stadgans kapitel VII, innebär att stater som samarbetar med övergångsregeringen i syfte att bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs utanför Somalias kust får under en sexmånadersperiod gå in på somaliskt
territorialvatten i detta syfte. Mandatet har följande lydelse.
Säkerhetsrådet betonar att mandatet bara är gällande i fallet med Somalia och att det inte fastställer sedvanerätt. Inte heller ska mandatet påverka medlemsstaternas rättigheter, skyldigheter och ansvar under internationell rätt.69 Vidare uppmanas alla stater att genom samarbete åta sig jurisdiktion, utreda och lagföra personer som är ansvariga för sjöröveri eller väpnade rån utanför Somalias kust.
65 Kontorovich, International Legal Responses to Piracy off the Coast of Somalia, http://www.asil.org/insights090206.cfm, webbpublicering utan sidangivelse. 66 Resolution 1814, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1814 (2008)), s. 3.
67 Resolution 1814, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1814 (2008)), art. 11. 68 Resolution 1816, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1816 (2008)), s. 1-2. 69 Resolution 1816, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1816 (2008)), art. 9.
Article 7 Decides that for a period of six months from the date of this resolution, States cooperating with the TFG in the fight against piracy and armed robbery at sea off the coast of Somalia, for which advance notification has been provided by the TFG to the Secretary-General, may:
(a) Enter the territorial waters of Somalia for the purpose of repressing acts of piracy and armed robbery at sea, in a manner consistent with such action permitted on the high seas with respect to piracy under relevant international law; and
(b) Use, within the territorial waters of Somalia, in a manner consistent with action permitted on the high seas with respect to piracy under relevant international law, all necessary means to repress acts of piracy and armed robbery;
Article 11 Calls upon all States, and in particular flag, port and coastal States, States of the nationality of victims and perpetrators or piracy and armed robbery, and other States with relevant jurisdiction
Resolution 1838
Resolutionen innehåller inget substantiellt, utan innebär främst att säkerhetsrådet uppmanar stater som har möjlighet att samarbeta med den somaliska övergångsregeringen i syfte att bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs enligt mandatet i resolution 1816 (2008).70
Resolution 1846
Genom denna resolution förlängs mandatet med 12 månader. Mandatet har ändrats till att nu även omfatta regionala organisationer. I resolutionen välkomnar säkerhetsrådet de stater och organisationer som tagit initiativ till att bekämpa sjöröveri.71 För att förbättra möjligheterna att lagföra personer som misstänks för sjöröveri eller väpnat rån till havs uppmanas
Romkonventionens fördragsslutande stater att till fullo implementera konventionens förpliktelser så att den kan användas för att lagföra personer som misstänks att genom våld eller hot om våld eller på annat sätt ha framkallat fruktan övertagit eller utövat kontroll över ett fartyg. Säkerhetsrådet är vidare bekymrat över att utbetalningen av lösensummor
eskalerat.72
Resolution 1851
Mandatet utökas genom denna resolution till att bemyndiga stater och regionala
organisationer som samarbetar med övergångsregeringen i syfte att bekämpa sjöröveri och väpnade rån till havs att vidta ”all necessary measures that are appropriate in Somalia, for the purpose of the suppressing acts of piracy and armed robbery at sea”. Sådana åtgärder som vidtas “pursuant to the authority of this paragraph shall be undertaken consistent with applicable international humanitarian and human rights law”.73 Denna förändring i mandatet möjliggör landbaserade militära operationer inne på somaliskt fastland.74 Säkerhetsrådets formulering om humanitärrätten visar att krigets lagar kan bli tillämpliga på piratjakten, åtminstone vid landbaserade operationer.75 Säkerhetsrådet uppmuntrar också alla stater och regionala organisationer som bekämpar sjöröveri att ingå särskilda avtal med stater om att ta pirater i förvar (custody)76.
Resolution 1897
Återigen förlängs mandatet med 12 månader.77 Säkerhetsrådet uppmärksammar att
lagföringen av pirater hindrar mer kraftfulla internationella insatser och att det i vissa fall lett till att omhändertagna pirater släppts fria utan rättegång. Säkerhetsrådet betonar därför det
70 Resolution 1838, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1838 (2008)), art. 4. 71 Resolution 1846, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1846 (2008)), art. 6 & 10. 72 Resolution 1846, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1846 (2008)), art. 2 & 15. 73 Resolution 1851, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1851 (2008)), art. 6.
74 Kontorovich, International Legal Responses to Piracy off the Coast of Somalia, http://www.asil.org/insights090206.cfm, utan sidangivelse.
75 Jacobsson, Folkrätten, havet och den enskilda människan, s. 38. 76 Resolution 1851, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1851 (2008)), art. 3. 77 Resolution 1897, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1897 (2009)), art. 7.
under international law and national legislation, to cooperate in determining jurisdiction, and in the investigation and prosecution of persons responsible for acts of piracy and armed robbery off the coast of Somalia, consistent with applicable international law including international human rights law, and to render assistance by, among other actions, providing disposition and logistics assistance with respect to persons under their jurisdiction and control, such victims and witnesses and persons detained as a result of operations conducted under this resolution;
nödvändiga i att staterna kriminaliserar sjöröveri i nationell lagstiftning och överväger att lagföra dessa.78
Resolution 1918
Som svar på problemen med att lagföra omhändertagna pirater utfärdade säkerhetsrådet en ny resolution i april 2010. Säkerhetsrådet uttrycker oro över att pirater släpps fria utan rättegång och att flertalet stater inte har kriminaliserat sjöröveri och därför inte kan lagföra pirater. Alla stater uppmanas av den anledningen att kriminalisera sjöröveri, att överväga att lagföra pirater i nationell domstol och att därefter fängsla dessa, i överensstämmelse med reglerna för
mänskliga rättigheter. FN:s generalsekreterare uppdras att redogöra, inom tre månader, för olika domstolslösningar kring lagföringsproblemet.79
Europeiska unionens militära insats vid Somalias kust
Sedan december 2008 har EU varit verksam i kampen mot pirater utanför Somalias kust. Den militära operationen går under beteckningen Eunavfor Somalia – Operation Atalanta.
Europeiska unionens råd (rådet) har fattat beslut om operationen på basis av säkerhetsrådets resolutioner. Insatsen genomförs inom ramarna för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken och är EU:s första marina insats.80
Havsrättskonventionen utgör den legala grunden på det fria havet och på den exklusiva ekonomiska zonen att bekämpa sjöröveri. Emellertid krävs samtycke från Somalia om EU:s militära insats ska kunna gå in på landets territorialvatten och fånga misstänkta pirater och rånare. Säkerhetsrådets resolutioner spelar här en viktig roll då dessa sätter upp en förenklad form av samtyckte som kort innebär att den somaliska övergångsregeringen underrättas om avsikten att gå in på dess territorialvatten.81
Rådets gemensamma åtgärd 2008/851/GUSP
Operation Atalantas uppdrag fastslås i artikel 1 i den gemensamma åtgärden.
Artikel 1 1. Europeiska unionen ska genomföra en militär insats, nedan kallad Atalanta, till stöd för FN:s säkerhetsråds resolutioner 1814 (2008), 1816 (2008) och 1838 (2008) i enhetlighet med den åtgärd som tillåts vid piratdåd med tillämpning av artiklarna 100 och följande i FN:s havsrättskonvention, undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982, och särskilt genom de åtaganden som gjorts i förhållande till tredjestater, i syfte att bidra till
— skydd för Världslivsmedelsprogrammets fartyg som transporterar livsmedelsbistånd till fördrivna personer i Somalia i enlighet med mandatet i säkerhetsrådets resolution 1814 (2008),
— skydd för utsatta fartyg som trafikerar utanför Somalias kust samt avvärjande, förebyggande och bekämpande av piratdåd och väpnade rån utanför Somalias kust i enlighet med det mandat som anges i säkerhetsrådets resolution 1816 (2008). 2. De styrkor som sätts in i detta syfte ska agera upp till 500 sjömil utanför Somalias och
grannländernas kust, i enlighet med det politiska målet för en EU-insats till sjöss enligt definitionen i konceptet för den krishanteringsinsats som godkändes av rådet den 5 augusti 2008.
78 Resolution 1897, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1897 (2009)), s. 1-2.
79 Resolution 1918, FN:s säkerhetsråd (S/RES/1918 (2010)), ingress samt p. 1, 2 och 4.
80 European Union Common Security and Defence Policy - EU naval operation against piracy (EUNAVFOR Somalia - Operation ATALANTA), http://www.consilium.europa.eu/showPage.aspx?id=1521&lang=en, april 2010, s. 1-2; Se även Rådets gemensamma åtgärd 2008/851/GUSP av den 10 november 2008.
81 Naert, International Law Aspects on the EU's Security and Defence Policy, with a particular focus on the Law of Armed Conflict and Human Rights, s. 184-185.
Mandatet för Operation Atalanta anges i artikel 2 som har följande lydelse.
Artikel 2 Atalanta ska, enligt de villkor som fastställs i tillämplig internationell rätt, särskilt FN:s
havsrättskonvention, och genom säkerhetsrådets resolutioner 1814 (2008), 1816 (2008) och 1838 (2008) samt inom ramen för sin disponibla kapacitet
a) ge skydd […] åt fartyg som chartrats av Världslivsmedelsprogrammet, särskilt när dessa trafikerar Somalias territorialvatten,
b) eskortera […] handelsfartyg som trafikerar i områden som står under dess övervakning, c) övervaka områden utanför Somalias kust, inbegripet landets territorialvatten, som utgör
risker för verksamhet till havs, särskilt sjöfarten,
d) vidta nödvändiga åtgärder, inklusive användning av våld, för att avvärja, förebygga och bekämpa de piratdåd och väpnade rån som kan komma att begås i de områden i vilka insatsen är närvarande,
e) så att behöriga stater i förekommande fall kan vidta rättsliga åtgärder i enlighet med villkoren i artikel 12, kunna tillfångata, kvarhålla och överföra personer som begått eller misstänks ha begått piratdåd eller väpnade rån i de områden i vilka insatsen är närvarande och beslagta fartyg som använts för piratdåd eller väpnade rån eller fartyg som tillfångatas till följd av ett piratdåd eller väpnat rån och som innehas av pirater, samt även de
tillgångar som finns ombord, f) […]
EU har den operativa ledning över Atalanta, vilket fastslås i artiklarna 3-7. Artikel 12 reglerar överföring av kvarhållna personer i händelse av att EU:s militära insats omhändertagit en misstänkt person för sjöröveri eller väpnat rån till havs.
Artikel 12 1. På grundval av dels Somalias godkännande av medlemsstaternas eller tredjestaters utövande av sin jurisdiktion, dels artikel 105 i FN:s havsrättskonvention, ska personer som begått eller misstänks ha begått piratdåd och väpnade rån och som tillfångatagits och kvarhålls, med tanke på utövandet av rättsliga åtgärder, på Somalias territorialvatten eller på det fria havet samt de tillgångar som använts för att utföra dessa gärningar, överföras
— till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat eller tredjestat, som deltar i insatsen, vars flagga det fartyg som genomfört tillfångatagandet för, eller — om denna stat inte vill eller önskar utöva sin domsrätt, till en medlemsstat eller
varje annan tredjestat som önskar utöva jurisdiktion över de ovannämnda personerna eller tillgångarna.
2. Ingen av de personer som avses i punkt 1 får överföras till en tredjestat, om villkoren för denna överföring inte har fastställts med denna tredjestat i enlighet med tillämplig internationell rätt, särskilt den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter, för att garantera i synnerhet att ingen ska riskera dödsstraff, tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.
Rådets gemensamma åtgärd 2009/907/GUSP förlänger Operation Atalanta med ett år.82
V - Omhändertagande av pirater
Under det senaste årtiondet har en typ av militär insats blivit vanligare. Den går ut på att stater, på basis av säkerhetsrådets mandat, ställer trupper till förfogande för värdlandet. Dessa trupper utför då uppgifter som i normalfallet ligger på värdlandet att utföra, så som att
kvarhålla personer. När truppbidragande stat avser att överlämna dessa kvarhållna personer kan dock problem uppstå om t.ex. värdlandet har svårt att leva upp till sina förpliktelser inom mänskliga rättigheter. Den truppbidragande staten kan också genom egna politiska eller
rättsliga åtaganden vara förhindrade att överlämna personen till lokala myndigheter.83 Vilken status den kvarhållne personen har, vilka lagar som kan tillämpas och vem som bär ansvaret för personen är därför viktiga frågor.
Rätt att kvarhålla personer under militära operationer
För att kunna fastslå statusen för en kvarhållen person måste tillämplig rätt identifieras.84 Regler om kvarhållande av personer återfinns i den internationella humanitära rätten (IHL) samt i reglerna om mänskliga rättigheter (IHR). Vilka regler som kan tillämpas för att kvarhålla en person avgörs av huruvida det pågår en väpnad konflikt och om den är internationell eller inte.85
Om IHL kan tillämpas tillhandahåller dessa regler ett någorlunda detaljerat ramverk för vilka som får kvarhållas och på vilka grunder.86 IHL är bara tillämplig vid en väpnad konflikt, då i olika utsträckning beroende på om konflikten är internationell eller inte, och vid ockupation.87 Vid andra situationer då IHL inte kan tillämpas måste den rättsliga grunden för kvarhållande återfinnas i annan relevant rätt.88 Sådan relevant rätt kan hittas i regler som tar sikte på mänskliga rättigheter, så som Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).89 Andra exempel på relevant rätt kan vara säkerhetsrådets mandat, internationell sedvanerätt och beslut av
internationella organisationer. När det kommer till fredsinsatser (peace operations) är mandat från säkerhetsrådet och andra internationella organisationer samt status of forces agreement (SOFA) av stor betydelse. Det är också troligt att tillämpningsbar internationell rätt kan kombineras med nationell rätt. Det kan då röra sig om den truppbidragande statens nationella lagar, men under vissa omständigheter kan också värdlandets lagar spela in. Ett tydligt exempel på samspelet mellan internationell och nationell rätt uppstår i samband med kvarhållande av pirater. Medan artikel 105 i havsrättskonventionen fastslår den universella jurisdiktionen att omhänderta pirater förutsätter det i normalfallet samtidigt att staten har implementerat sjöröveri som ett brott i nationell lagstiftning för att nationell domstol ska ha domsrätt.90
När så tillämpande regelverk är identifierat kan den rättsliga statusen för en kvarhållen person fastslås. Om IHL tillämpas kan en kvarhållen person ha rättslig status som krigsfånge,
motsvarande krigsfånge, spion, legosoldat, civil eller kriminell. En ytterligare kategori, olagliga kombattanter, bör även nämnas. Om IHL inte tillämpas kan en kvarhållen person ges rättslig status som kriminell eller som ett säkerhetshot.91
83 Copenhagen Conference on The handling of Detainees in International Military Operations, 11 – 12 October 2007, Denmark, Non-paper on Legal Framework and Aspects of Detention, Foreign Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October 2007, s. 367.
84 Naert, Detention in peace operations: the legal framework and main categories of detainees, s. 52.
85 Copenhagen Conference on The handling of Detainees in International Military Operations, 11 – 12 October 2007, Denmark, Non-paper on Legal Framework and Aspects of Detention, Foreign Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October 2007, s. 371.
86 Naert, Detention in peace operations: the legal framework and main categories of detainees, s. 53.
87 Copenhagen Conference on The handling of Detainees in International Military Operations, 11 – 12 October 2007, Denmark, Non-paper on Legal Framework and Aspects of Detention, Foreign Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October 2007, s. 372.
88 Naert, Detention in peace operations: the legal framework and main categories of detainees, s. 55.
89 Copenhagen Conference on The handling of Detainees in International Military Operations, 11 – 12 October 2007, Denmark, Non-paper on Legal Framework and Aspects of Detention, Foreign Affairs of Denmark, Legal Service, 4 October 2007, s. 372.
90 Naert, Detention in peace operations: the legal framework and main categories of detainees, s. 53. 91 Naert, Detention in peace operations: the legal framework and main categories of detainees, s. 56.
