Det inledande skedet av LVM

5.3.1 Förmåga och möjligheter

Möjligheterna för socialsekreterare att kunna lyssna på klientens önskemål och synpunkter när det gäller LVM beskrivs som begränsade. Dock finns det en ambition hos studiens informanter att försöka göra det så skonsamt som möjligt för klienten, trots att det handlar om ett LVM. Detta kan möjliggöra klientens valmöjligheter innan ett tvång blir aktuellt.

28

Sen är det klart att man kan göra saker som att, ja men tala om för klienten att: ”Nu är det det här som kommer hända, men du måste inställa dig på det här sjukhuset. Om du inte gör det idag så kommer polisen”. Men man kan ge dem alternativet att åka dit själva. Så kan man också göra. I vissa fall så är det så pass akut så att det är ganska osannolikt att de kommer att ta sig dit själva och då är vi tvungna att begära den här polishandräckningen direkt då. (Socialsekreterare 2) Det kanske inte handlar om att de inte vill utan att de inte har förmågan. Om de ber om ett LVM så blir det ju frivilligt och då kan man ofta lösa det. Men ibland kan det också vara stark ambivalens; man vill, men man vill inte. Man kanske inte riktigt klarar av det för att drogerna är så starka Men det kanske inte är så ofta som klienterna säger att de skulle vilja ha ett LVM, inte på det sättet riktigt. Ibland kan de säga att de vill det, men sen när man pratar så är det egentligen frivillig vård som de vill ha. Bara det att de verkligen vill ha behandling men inte vet hur de ska komma dit.

(Socialsekreterare 2)

Precis som studiens informant lyfter fram så är det ibland inte möjligt för klienten att kunna vara delaktig i de beslut som fattas, trots att klienten bistås med en möjlighet. Det kan ske i situationer när klienten är i för dåligt skick för att själv lyckas ta sig till sjukhus eller när klienten i grunden vill infinna sig till vård men när den inte har den kapacitet som krävs för att kunna genomföra det. I dessa situationer kan det vara nödvändigt för socialsekreterare att agera i form av ett beslut om LVM. Därmed får klienten ett avbrott i sitt missbruk och därmed en större chans till att påbörja en behandling för sitt missbruk.

Däremot kan det ju vara så att vi kan ha en person som har, eller säger att den vill ha behandling, och det har den sagt… Personen har sagt det hur många gånger som helst, men det händer ingenting, det blir inget, all planering faller! Och där kan vi faktiskt också ta LVM, trots att den här personen säger att den vill. Då säger man att den här personen inte är trovärdig i sin önskan att fullfölja sin behandling. (Socialsekreterare 1)

LVM möjliggör för de beslut som socialtjänsten kan fatta mot klientens enskilda önskemål vilket även Runquist (2012:383 f.) framhävt. Trots det beskriver studiens informanter en ambition om att bistå klienten med valmöjligheter innan det blir en nödvändig åtgärd enligt LVM. Detta blir därmed något som kan påverka klientens känsla av värdighet som enskild individ. Även om klienten skulle få mer inflytande i sin vård, menar Karlsson och Börjeson (2011:155) att det är ett ouppnåeligt ideal att kunna förverkliga. Lagstiftningen kring tvångsvård av missbrukare är konstruerad på ett sådant sätt att klienten ständigt kommer att vara i en underordnad position där de inte upplever en känsla av värdighet och respekt.

Klientens möjlighet att medverka i de beslut som fattas av socialsekreterare sker beroende på dennes tillstånd. Trots att klienten vill vara delaktig i beslut kan dennes fysiska förmåga omöjliggöra detta. Vid val av institution är klientens vilja dock i större fokus.

29 5.3.2 Val av institution

När det gått så långt att klienten har blivit aktuell för en placering på en institution så kan klienten ha åsikter om vart denne ska bli placerad, och när denne ska bli placerad. Precis som studiens informanter poängterar har de inga möjligheter att kunna påverka på vilket LVM-hem deras klienter ska bli placerade. Dock pågår det en dialog mellan placeringssekreterare och socialtjänst, där socialtjänsten kommunicerar vidare till klienten. Placeringssekreterare ska i grunden inte ha någon direkt kontakt med klienten i detta skede. Trots att placeringssekreteraren kommunicerar direkt med socialtjänsten, och inte med klienten, så betonar studiens informant att klientens åsikt anses vara av stor vikt vid en pågående placeringsprocess. Klientens åsikt är därmed av större vikt för placeringssekreteraren än vad socialsekreterarens åsikt är. Detta påvisas i kommande resonemang:

Ibland har ju klienten ett önskemål och socialtjänsten kanske inte var så nöjd med institutionen, det händer ju, men klienten mådde ju bra och i den situationen då har jag ju en diskussion med socialtjänsten om det: ”Vad var det som ni inte var nöjda med?”. Oftast har ju det med kommunikationer att göra, och planeringen, alltså vårdplaneringen. Och det handlar ju om deras delaktighet och det handlar ju om något som de faktiskt kan kommunicera. Så om klienten vill ha en institution och den faktiskt också matchar den institutionen, då går jag på vad klienten vill. Och sen pratar jag med institutionen och ger dem i uppdrag att det här får ni ta och lösa helt enkelt.

(Placeringssekreterare 1)

Socialsekreterare belyser att deras handlingsutrymme vid själva placeringen är begränsad. I denna situation är det placeringssekreteraren som har den slutgiltiga beslutsrätten. Både socialsekreterare och klienten har en möjlighet att komma med önskemål, där klientens vilja är av störst betydelse för placeringssekreteraren. Om klienten framför olika önskemål till socialsekreteraren angående vart den vill bli placerad, så ska detta framföras till placeringssekreteraren.

Om klienten har särskilda önskemål, man kan ju nämna det till placeringssekreteraren, sen är det ju den som får avgöra liksom, det handlar ju mycket om, de går ju på vad de olika hemmen är bra på och så. Så det beror ju på det. Men jag förklarar ju ändå för placeringssekreteraren vad det är för person vi har, är den samsjuklig, vad behöver han för stöd. Och sen kollar dem, och försöker matcha och se vad som finns ledigt. Det är till den graden man kan gå utifrån vad klienterna vill.

(Socialsekreterare 3)

Någon kan ju säga att de vill placerade dit eller dit… Men tyvärr- jag kan inte påverka det, utan det är placeringssekreteraren som gör det. Eller liksom, ”Kan du ta det en dag senare? Jag måste göra det här”. Jag måste ta ett LVM när jag ser att någon far illa, och jag kan inte ta hänsyn till den egna viljan då, det kan man inte precis göra. (Socialsekreterare 1)

30

Ovanstående argumentationer från våra informanter beskriver att socialsekreterare inte har några omfattande möjligheter att tillgodose klientens vilja i de beslut som fattas. När klienten blir aktuell för en LVM-placering är utrymmet för enskilda önskemål till socialsekreterare begränsade. Gällande vilken institution som klienten ska placeras på är det placeringssekreterare som har makten över beslutet även om klienten har rätt att komma med synpunkter och önskemål. Karlsson och Börjeson (2011:43 f.) belyser att en brist på klientens inflytande kan bidra till att en känsla av hjälplöshet uppstår när denne upplever sig som åsidosatt. Studiens informanter lyfter fram att det finns en medvetenhet kring att klientens delaktighet blir mycket begränsade i de olika stadier av beslutsprocessen som sker innan placeringen verkställs. Landelius 1996:365) beskriver att en risk med att använda sig av tvångsvård är att personal får en minskad respekt för klienten i det dagliga arbetet till följd av att vården i sig sker utan samtycke. I den utsträckning som det är möjligt försöker socialsekreterare och placeringssekreterare dock att anpassa sig till klienten när det gäller val av institution.

I de beslut som sker innan eller under en LVM- utredning så har klienten en väldigt begränsad roll. I huvudsak är det socialsekreterare och placeringssekreterare som tar viktiga beslut, dock kan de bistå klienten med vissa valmöjligheter. När klienten ankommer till en institution har denne även vid detta skede ett begränsat självbestämmande.

5.3.3 Ankomsten till institutionen

Det är inte nödvändigtvis själva tvångsvården i sig som är det klienten reagerat mest på, utan i detta skede är det snarare det tidigare förfarandet av socialsekreterarens beslut och transporten till institutionen som varit det mest upprörande. Därmed beskriver flera informanter att det är viktigt med ett positivt bemötande för klienten på institutionen.

Vi i personalen berättar att detta är inget som vi kan påverka, om de ska vara här eller inte. Men genom att ha en dialog, så brukar det ge sig och de blir lugna. Det är ibland intressant att se hur snabbt det kan gå. Oftast är de ju inte arga på oss utan på polis och soc. De killar som kommer hit med polis kan vara bundna till händer och fötter. Polisen berättar att personen nu ska vara här och sen bara åker de iväg... Och där står vi och ska arbeta med dem. Det är lite intressant. Då är det bra att fråga, ”Hur mår du?”, ”Är du hungrig?”, ”Vill du träffa en sjuksyrra?” Att bara visa lite medmänsklighet funkar rätt bra. (Behandlingspersonal 4)

Det beskrivs vara av stor vikt att personalen som arbetar på institutionen meddelar klienten om att de inte varit medverkande i det beslut som socialtjänst och placeringssekreterare tagit. De har

31

en strävan efter att visa klienten att de är lyhörda efter hur de mår och vad de kan bistå dem med. Under den första tiden på institutionen beskriver dock personalen att deras möjligheter till flexibilitet är begränsade, men de försöker ändock att lyssna till klientens begäran.

På den låsta avdelningen så är det ju fasta rutiner, och en viss gång på allt. Alltså eftersom det är så pass speciellt att vara inlåst försöker vi ändå tillgodose deras önskemål så långt det går. Men sen är det ju så att de får ju inte ha sina egna kläder. Visa saker är inte tillåtet att ha inne på grund av säkerhetsskäl. (Behandlingspersonal 2)

Precis som vår informant beskriver så handlar det om att finna en balans mellan att se till klientens önskan samtidigt som det finns en medvetenhet om att vissa rutiner är nödvändiga och därmed inte är något som personalen kan bortse ifrån. Under den första tiden på institutionen så beskrivs en bild av en något mer restriktiv förhållning till klienten, dock finns en ambition hos personalen att möta klienten så långt det är möjligt. Även om personalen på LVM- hem har en grundläggande syn på individperspektivet, så skapar lagstiftningen kring LVM vissa svårigheter för att det ska kunna vara genomförbart: ”Allt är ju individanpassat här och i största möjliga mån försöker vi att matcha med klienterna. Men LVM är ju ända väldigt fyrkantigt… Men vi försöker att ta hänsyn till klienternas egna viljor” (Behandlingspersonal 3). Gällande klientens delaktighet under den första intagningstiden så beskrivs stora begränsningar kring vad som kan erbjudas klienten. Det finns därmed inte heller några krav på att klienten ska vara medverkande. Dock poängterar studiens informant att klienten får möjlighet att framföra sina åsikter och att de försöker att synliggöra dem i möjligaste mån.

På intaget finns det få krav på klienterna. Det finns få aktiviteter att erbjuda. Det sker när de sedan kommer vidare i de mer öppnare avdelningarna där det finns morgonmöten, stormöten, killarna får planera mat osv. På intaget är det mera fyrkantigt. Men klienterna får ändå vara med och framföra sina synpunkter, om det är något fel så kan personalen sedan ha ett möte om det. Vi är väldigt flexibla. (Behandlingspersonal 4)

När klienten anländer till institutionen riktar sig framförallt dessa negativa uppfattningar mot socialtjänst då de varit verksamma i själva beslutet om ett tvångsomhändertagande enligt LVM. Starka reaktioner riktas även mot polis och kriminalvård som indirekt har verkställt beslutet genom att föra klienten till institutionen. Därmed blir personal på LVM- hem inte delaktig i detta beslut, vilket klienten även blir informerad om vid ankomsten till institutionen. Johansson (2000:68 ff.) beskriver vikten av att personalen inte går in i diskussioner med klienten angående de beslut som tagits kring tvångsvården. Oberoende av hur klienten beter sig så finns det trots

32

allt en inställning hos personalen på LVM- hem att de ska vara positiva och tillmötesgående mot klienten. Johansson (2000:68 ff.) konstaterar vidare att det är av stor vikt att personalen uppnår en tillitsfull och solidarisk relation till sina klienter. Detta har även våra informanter visat sig eftersträva i sitt arbete. Trots att det finns en större kontroll- och säkerhetsaspekt under den första intagningstiden på de låsta avdelningarna har personalen i viss mån möjlighet att kunna vara anpassningsbara. Genom att personalen har en strävan efter att synliggöra klienten så långt det är möjligt så skapas det möjligheter för klienten att påverka sin tillvaro. Klientens inflytande och påverkan i sin relation till sin insatsgivare är central. Det är detta som Karlsson och Börjeson (2011:9 f.) beskriver i sin teori om brukarmakt och det framkommer av studiens informanter att en klient som befinner sig på ett LVM- hem är i en beroendeställning gentemot den personal som arbetar där. Speciellt under den första tiden på de låsta avdelningarna. Genom att en klient har få egna resurser att nyttja så är de i behov av stöd och hjälp från den personal som arbetar på institutionen.

Den första tiden på institutionen består av mycket fasta regler och ett begränsat handlingsutrymme för klienten. När klienten förflyttas från de låsta avdelningarna kan klienten påverka sin tillvaro i betydligt större utsträckning.