1.1 Syfte och frågeställningar
Utanför Gotlands västkust ligger två mindre öar; Lilla och Stora Karlsö vars förhållandevis begränsade yta inhyser en stor mängd arkeologiska lämningar. En av dessa lämningar är kulturlagren inuti grottan Stora Förvar på Stora Karlsö vilka grävdes ut för första gången 1888 - 1893 av Lars Kolmodin och Hjalmar Stolpe. Under dessa utgrävningar omhändertogs en stor mängd keramik, artefakter samt djurben från olika arter. Dessvärre avled både Stolpe och Kolmodin innan de hann publicera sina resultat, även Adolf Pira vars uppdrag var att analysera det osteologiska materialet avled innan arbetet var slutfört (Schnittger & Rydh 1940: 3f). Benen tillhörande häst (equus caballus) har sedan dess i stort sett legat orörda bortsett från ett fåtal dateringar samt ytliga analyser. Problematiken i detta arbete är därför tydlig; dokumentationen av benen samt den ursprungliga utgrävningen är bristfälliga och innehåller luckor som inte fyllts i av senare forskning. Hästen är viktig att analysera då den ej innehar samma betydelse som andra hus- eller födodjur. Hästen har en lång historia av att beundras, dyrkas och avbildas. Sällan har hästen enbart ett användningsområde och dess närvaro i detta material innebär att en stor del av Stora Förvars historia ej blivit berättad. På grund av ovan nämnda problematik samt brist på tidigare analyser syftar denna uppsats till att få en överblick över hästpopulationen inne i Stora Förvar. För att uppfylla uppsatsens syfte har följande frågeställningar valts;
• Hur såg populationen ut? En osteologisk undersökning av individantal, mankhöjd, kön, ålder samt patologiska förändringar.
• Kan hästarnas olika användningsområden urskiljas? Var de födodjur, offer, bruksdjur eller husdjur?
• Varför låg hästarnas kvarlevor i grottan? Har hästarna självmant gått undan för att dö i grottan eller har de medvetet deponerats av människor?
• Kan hästbenen belysa Stora Förvars möjliga användningsområden?
1.2 Teori
1.2.1 Mikroarkeologi
Detta arbete kommer att baseras på Fredrik Fahlanders mikroarkeologiska teorigrund.
Mikroarkeologi grundas delvis som så många andra i Bourdieus handlingsteori, då Fahlander presenterar denna teori på ett mer allmänt åtkomligt sätt har författaren valt att enbart använda sig av denne. I sin text förklarar Fahlander (2003: 7f; 15) att mikroarkeologi ger en generell utblick, terminologi och verktyg för att kunna analysera social praktik. Mikroarkeologi är alltså inte bara en teori utan också en metod för att analysera till exempel materiell kultur.
Fahlander (2003: 15f) menar att sociohistoriska fenomen såsom materiella lämningar av handlingar inte skapas slumpmässigt, utan är resultat av social praktik eller handlingar vilka sedan förvrids över tid. Mikroarkeologins teori grundas i strävan att förena tankesätt, metoder
samt utövande oberoende av dess ursprung. Vidare är syftet med mikro-prefixet att synliggöra relationer mellan kedjor av händelser samt återupprepade handlingar. Analyser av enskilda och upprepade handlingar sker därmed genom förhållandet mellan det särskilda och det generella. Genom detta fokus på den utövade handlingen snarare än tanken bakom eller upplevelsen av handlingen behöver inte mikroarkeologiska analyser definiera abstrakta idéer av sociala kontexter såsom kultur, samhälle eller etniska grupper (Fahlander 2003: 16f).
Genom att använda denna teoretiska utgångspunkt hoppas författaren kunna synliggöra i vilka handlingar hästen deltagit utan att fastna för mycket i tidigare diskussioner om Stora Förvars användning och betydelse.
1.2.2 Ritualteori och offerbegreppet
Begreppen ritual och offer behöver definieras och förklaras då kvarlevor av häst ofta hamnar i en särskild kategori och gärna tillskrivs bemärkelsen offer. Ritualteorin som används här baseras på en sammanställning av Åsa Berggren i hennes avhandling där Berggren undersöker begreppen offer och ritual genom ett handlingsteoretiskt perspektiv. På svenska används endast termen offer medan andra språk nyttjar fler ord på ett mer nyanserat sätt, med olika termer som gör skillnad på sakrala och profana offer. Svenskan använder enbart det bredare begreppet offer med ett syftande prefix såsom löftesoffer eller blodsoffer då meningen bakom ska tydliggöras. Detta språkbruk menar Berggren (2010: 45ff) kan göra att en skillnad ej behöver göras mellan profant och sakralt vilket underlättar den analytiska processen.
I samband med begreppet offer brukas även begreppet ritual, vilket inom arkeologin vanligtvis definieras genom att en handling uppfyller ett antal kriterier, exempelvis genom begreppen repetition, formalism och beständighet (Berggren 2010: 99f). Vidare nämner Berggren problematiken kring ritualbegreppet som slasktratt för det som ej kan förstås eller definieras i fungerande termer, något som enligt Berggren kritiserats inom arkeologin.
Berggren (2010: 101–103) skriver att problematiken kring begreppet ritual bottnar i att tanke och handling separeras där handlingen ses som uttryck för en tanke. Kan lösningen finnas i att definiera om begreppet ritual för att istället lägga fokus på handlingen och sätta tanken bakom i sekundärt fokus? I material där inga skrifter som uttrycker dåtidens tankar bevarats kan arkeologers tolkningar aldrig beskrivas som säkra, i dessa fall är det mer givande att
konstatera att en handling utförts på en plats och att utifrån ett mikroarkeologiskt perspektiv senare identifiera eventuella mönster. I detta arbete används Berggrens term ”ritualisering”
för att undersöka huruvida hästarna varit en del av kulturella strategier som använts för att urskilja handlingar från varandra. Ritualisering beskriver Berggren (2010: 369–377) som en formaliserad handling där människor agerar efter etablerade mönster vilka kan synas i ett material. Ritualisering innebär att handlingar skiljs ut från mängden och denna urskiljning kan synas materiellt. Skapandet av rumsliga strukturer kan vara en vanlig ritualiseringsstrategi, medan specifika rumsliga förhållanden inte är en del av ritual. Olika miljöer leder till olika ritualiseringar av handlingar. Ritualisering kan, men måste inte innebära att handlingen hade att göra med religion. Ritualer kan vara både sakrala och profana och den skillnaden är inte alltid relevant. Ritualisering är kontextbundet och måste därför alltid definieras specifikt då generella definitioner blir oanvändbara. Slutligen menar Berggren (2010: 369–377) att ritualisering bör betraktas som meningsskapande istället för meningsbärande i och med att ritualiseringens urskillnadsstrategier lämnar spår och skiljer ritualiserade handlingar från andra handlingar i ett arkeologiskt material.
1.3 Metod
Den osteologiska analysen har utförts i det Osteologiska laboratoriet vid Campus Gotland, Uppsala universitet. Identifieringen av benen har genomförts med hjälp av referensmaterialet som för häst består av hela obrända ben. De analyserade benen har förts in i en exceldatabas (se bilaga 1) och organiserats efter olika kategorier. Den osteologiska analysen tar stöd av
7
metriska metoder för att ge en indikation av individernas fördelning gällande kön, ålder, storlek samt allmän hälsa. Uppdelning av ben i tabellen baseras på Malmborg (2004).
Standardiserade mått är tagna efter Von den Driesch (1976).
1.3.1 Ålder
Åldersbedömning utförs enligt Silver (1969), Budras (2012) samt Habelmehl (1975).
Åldersbedömningen baseras dels på graden av fusionering på hästens olika ben enligt Silver (1969), Budras (2012) samt Habermehl (1975) för att skapa en generell uppskattning av populationens ålder. Graden av fusionering är bedömd enligt skalan O (open- ej fusionerad), C (closing- pågående fusionering) till F (fused- fusionerad). Specifika åldersbedömningar utförs främst med hjälp av graden av tandslitage enligt Habermehl (1975) vars metod täcker både framtändernas (incisiv) och kindtändernas (premolar, molar) slitage se fig. 1.
Figur 1. Tabell över kindtändernas längd vid specifika åldrar. Ur Habermehl 1975: 47.
1.3.2 Kön
Könsbedömning genomförs enligt Budras (2012) på bäckenet då detta är den mest definitiva metoden för att avgöra kön. En generell uppskattning av kön kan fås genom förekomsten av premolar ett (vargtanden) i överkäken (os maxilla) som främst förekommer hos hingstar.
Denna tand är dock inkonsekvent och även ston kan ha denna tand.
1.3.3 Mankhöjd
Mankhöjdsberäkning är gjord enligt Johnstone (2004: 156). Johnstones metod för mankhöjdsberäkning är baserad på reviderade formler från Kiesewalter (1888) och Vitt (1952) då de ursprungliga formlerna var uträknade på monterade skelett och därmed inte tog hänsyn till ligament, brosk och annan mjukvävnad.
1.3.4 Patologi
Tecken på sjukliga förändringar eller yttre påverkan dokumenteras under analysens gång.
Beskrivningar och definitioner av olika patologier baseras på Bartosiewicz & Gal (2013), Fisher Jr (1995) och Binford (1981).
1.3.5 MNI
Utförs genom att räkna flest antal ben av samma sort och sida för att ge en uppskattning av
minsta antal individer efter Lyman (1994).
1.4 Material
Uppsatsens material består av 181,547 kg ben fördelat på 18 lådor, av detta har drygt 32 kg fördelat på 455 ben analyserats. Materialet härrör från utgrävningarna 1889–1893 med motsvarande inventarienummer. En del av materialet återupptäcktes under en omorganisation på SHM (Stockholms Historiska Museum) 2009. Då benens ursprungliga kontext inuti Stora Förvar ej kunde avgöras fick de inventarienumret 34889 (Johnny Karlsson, skriftlig
korrespondens 2020-03-24). De lådor som analyserats för uppsatsen är enbart en liten del av det osteologiska material som grävdes ut under 1800-talet och är endast de med registrerat innehåll av häst. Överlag är materialet mycket välbevarat och de flesta benen verkar vara opåverkade sedan de deponerats. Ett antal påsar avviker dock från normen då de legat närmare grottans mynning eller rent av utanför grottan då benen bär spår av rötter och är påverkade av jord och insekter. Större delen av materialet är opåverkat av eld med ett fåtal undantag som delvis är brända. Häst identifierades i de flesta parceller (se Tabell 1) och påträffades under samtliga utgrävningar utom år 1888.
Tabell 1. Översikt av fördelningen av de analyserade benen.
Utgrävningsår Inventarienummer Antal Vikt
Undersökningen begränsas rumsligt till Stora Karlsö som plats med Stora Förvar i fokus. En avgränsning sker därtill genom att fokusera på tidsperioden mellan yngre stenålder- cirka 4000 f.kr- till yngre järnålder 1050 e.Kr. På grund av materialets storlek och varierande grad av organisation kommer ett urval att göras. Ur de påsar vars innehåll är blandat kommer tre till fem ben att analyseras, ur de påsar som enbart eller till största del innehåller häst kommer samtliga ben att analyseras. Slutligen kommer undersökningen att sätta hästen i fokus,
människan kommer enbart diskuteras i relation till hästen då de interagerat tillsammans på ett sådant sätt att spår lämnats på benen.
1.6 Källkritik
Redan under Stolpe och Kolmodins grävningar syns den problematik som präglar detta material. För det första har grottan använts under lång tid vilket lett till ojämna kulturlager och en sluttande markyta. Detta faktum gör att fynd från samma skikt men olika avdelningar (= parceller) av grottan kan ha legat på helt olika djup (se fig. 5), därmed försvåras tolkningen av materialet (Schnittger & Rydh 1940:19; Knape & Ericson 1984: 172). För det andra
utfördes dokumentationen av grävningarna på ett sätt som är svårt att förstå utan Stolpe och
9
Kolmodins tolkningar vilka då Rydh författade rapporten endast fanns i form av lösa
anteckningar från grävningarna. Exempelvis infördes inte parcellsystemet förrän grävningen 1891, två år efter att den påbörjats och tidigare uppmärkta fynd märktes om (Knape & Ericson 1984: 170f). För det tredje avled både Kolmodin och Stolpe dessvärre år 1905 innan de hann analysera eller skriva en rapport, detta föll istället på Bror Schnittger på uppdrag av
Vitterhetsakademin. Liksom sina företrädare avled Schnittger år 1924 innan dennes arbete var slutfört vilket ledde till att rapporten till slut skrevs av Schnittgers maka Hanna Rydh år 1939 nära 50 år efter att utgrävningarna genomförts. De osteologiska analyserna utfördes i början av 1920-talet av Adolf Pira, dessvärre avled även han är 1924 innan arbetet var slutfört (Schnittger & Rydh 1940: 3f). Inga utförliga analyser har i skrivande stund utförts på benen tillhörande häst, på grund av detta har hästbenen i senare arbeten exkluderats ur analyserna.
Vidare undersöks enbart en del av grottans hela material då endast de förvaringspåsar med registrerat innehåll av häst skickats till Gotland (Johnny Karlsson skriftlig
korrespondens. 2020-04-14). Där finns alltså en risk att ben uteslutits ur det urval som författaren haft att tillgå, därtill har identifieringen av hästbenen skett med hjälp av Campus Gotlands referenssamling vars uppsättning hästben härrör från två moderna halvblod vilka är mycket större än de hästar som funnits i grottan (Nathalie Bärgman muntligt medd. 2020-03-26). Författaren har valt att analysera ben som med säkerhet kan bestämmas till häst, därav kan ben ha exkluderats ur analysen. Värt att nämna är dock att häst och nötkreatur (bos taurus) i materialet är väldigt lika i storlek samt vad det gäller en del ben vilket kan ha gjort att ben från nötkreatur kan ha ingått i denna analys av misstag. De ben som bevaras bäst och är lättast att identifiera är hand- och fotrotsben (manus/ pedis) samt tänder, då de bevaras bättre än större ben. På grund av detta kan en möjlig överrepresentation av dessa skelettdelar synas i analysen, både på grund av författarens förmåga att urskilja häst från det övriga materialet men även på grund av benens tidigare organisation.
Även de senare undersökningarna präglas av liknande problematik som grävningarna från 1800-talet. År 1973 genomfördes en mindre provgrävning i parcellerna BII och C som en del av RAGU, dessvärre publicerades ej rapporten förrän år 2008 vilket gör att informationen återigen till större del är en utomståendes tolkning av anteckningar och annat material från utgrävningen då rapporten författades av Jenny Örjestad som ej var delaktig i grävningarna i samarbete med Elisabeth Almgren-Aiken. Viss svårighet kopplas även till de metoder som finns tillhanda, särskilt vid könsbedömning. I denna analys sker könsbedömning primärt via den första premolarens förekomst eller avsaknad, där en premolar ett antas tillhöra hingst trots att tanden kan förekomma hos båda könen, eller inte alls.