2.1 Stora Förvar
Grottan Stora Förvar är belägen i Norderhamnsområdet på Stora Karlsös norra sida (se fig. 2).
Stora Karlsö ligger cirka 6,5 km utanför Gotlands västkust med en yta på 2,5 km2 tillhörande Eksta socken (Rydh 1931: 11). Delar av Stora Förvar har grävts ut i tre omgångar, först på 1890-talet av Lars Kolmodin och Hjalmar Stolpe, sedan på 1970-talet av Bertil Almgren och Elisabeth Almgren-Aiken och senast av Ny Björn Gustavsson år 2014. Mellan grävningarna har det omhändertagna materialet använts i olika projekt och forskningssyften, exempelvis av Christian Lindqvist och Göran Possnert på 1990-talet i samband med ett dateringsprojekt.
Övriga platser på Stora Karlsö har också grävts ut ett flertal gånger och överlag är ön relativt väl undersökt. Dateringar visar att grottan Stora Förvar använts av människor sedan 7500 f.Kr. och många teorier har framlagts angående grottans (såväl som öns) syfte (Lindqvist &
Possnert 1997: 35).
Figur 2. Karta över Stora Karlsö ur Schnittger & Rydh 1940: 10
2.2 Grävningarna 1888–1993
Sommaren 1888 påbörjades utgrävningen i Stora Förvar av Lars Kolmodin i form av en provgrävning. Kolmodin grävde i två omgångar under två till tre dagar per tillfälle i en
provgrop vid grottans mynning kallad parcell ett, vilken senare benämndes parcell D samt två
11
mindre gropar längre in i grottan (parcell två, senare kallad parcell G) se fig. 4. Kolmodin grävde ner till 3,2 meters djup och påträffade ben från både människa och djur, keramik samt redskap i ben. Föremålen från 1888 års grävning fick inventarienummer 8473 (Schnittger &
Rydh 1940: 20ff; 30).
Tack vare Kolmodins lyckade resultat sommaren 1888 fick denne på uppdrag av Vitterhetsakademin sommaren 1889 fortsätta arbetet, även då i grottans mynning, parcell D samt parcell G längre in i grottan, se fig. 4. Inventarienumret för 1889 års grävning är 8678 (Schnittger & Rydh 1940: 22; 31). Även 1890 förlades arbetet i parcell D. Därtill undersöktes kulturlagret utanför grottan (parcell A, se fig. 4) för att kunna avlägsna den undersökta jorden från grottans inre. Föremålen från 1890 har inventarienummer 8764 (Schnittger & Rydh 1940:
23; 37). 1891 anslöt sig Hjalmar Stolpe till Kolmodins grävning. Kolmodin fullbordade grävningen av parcell D vartefter Stolpe och Kolmodin tillsammans grävde parcell E samt F.
Inventarienummer för år 1891 är 8983 (Schnittger & Rydh 1940: 23; 42). Arbetet fortgick sommaren 1892 då Stolpe avslutade grävningen i parcell F skikt tio. Stolpe grävde även parcell G skikt fyra och nedåt samt parcell H medan Kolmodin grävde skikt ett till fem i parcell B (1). Föremålen från 1892 års utgrävning har inventarienummer 14344 (Schnittger &
Rydh 1940: 28; 46f). Kolmodin avslutade sommaren 1893 grävningen av parcell B I skikt sex till elva där botten av avskrädeshögen nåddes. Även parcell I utgrävdes innan arbetet
avslutades med parcell B II samt C fortfarande orörda, dessa två parceller tillhör det som benämnts som avskrädeshög utanför grottan. Detta års inventarienummer är 14345 (Schnittger
& Rydh 1940: 28; 55). Allt uppgrävt material från dessa grävningar omhändertogs av SHM där de numera är arkiverade. Grävningarna åren 1888–1893 genomfördes genom att dela upp grottan i olika avdelningar- parceller- vilka benämns A – I (se fig. 4 och 5) vilka grävdes i skikt om 30 cm (se fig. 3). Totalt grävde Stolpe och Kolmodin ner till fyra meters djup. Detta system infördes efter Hjalmar Stolpes anslutning till grävningen år 1891 (Schnittger & Rydh 1940: 23; 32; 62).
Figur 3. Förklaring till parcellernas skiktdjup. Figur 4. Parcellritning över Stora Förvar ur Schnittger &
Ur Schnittger & Rydh 1940: 32 Rydh 1940: 23.
Figur 5. Längdsektion över Stora Förvar med parcellindelning samt originalhöjden av grottgolvet ur Schnittger
& Rydh 1940: 62
2.3 Grävningarna 1973–1981
Mellan åren 1973–1981 genomförde RAGU (Riksantikvarieämbetets
gotlandsundersökningar) ett flertal arkeologiska undersökningar av fornlämningar i Norderhamnsområdet på Stora Karlsö. Under ledning av professor Bertil Almgren och fil.kand. Elisabeth Almgren-Aiken från Uppsala universitet utfördes en provundersökning av parcellerna B II och C (se fig. 4) vilka tidigare ej undersökts (Örjestad & Almgren-Aiken 2008: 5; 9). Norderhamnsundersökningens syfte var att undersöka möjliga boplatser i området medan syftet för provgrävningarna utanför Stora Förvar var att blottlägga de orörda
kulturlager samt deras profiler och därmed avgöra hur intakta de var. Därtill skulle djupet på jordhögarna- bestående av den utkastade fyllningen från 1800-talets grävningar i grottan- kartläggas på en begränsad yta (Örjestad & Aiken 2008: 35). Örjestad & Almgren-Aiken förklarar att merparten av grottans fyllning under grävningarna 1888–1893 placerades nordväst om parcellerna BII och C men att en del även hamnade ovanpå de två orörda parcellerna. Tack vare skillnaden i porositet kunde fyllningen från grottan skiljas åt från de orörda kulturlagren längre ner. Lagret av fyllning innehöll dessutom en större mängd fynd från olika tidsperioder vars originalkontext tyvärr är okänd, en mindre mängd
gjutformsfragment påträffades vilka var av särskilt intresse (Örjestad & Almgren-Aiken 2008:
35f). Ben från häst identifierades i båda parcellerna. Elisabeth Almgren-Aiken (1979: 169ff) publicerade en kortare artikel i Gotländskt Arkiv där hon efter 1973-års grävning framlägger en teori om Stora Karlsö som tillfällig viloplats för skepp och deras besättningar på resan mellan Gotland och Öland. Almgren-Aiken baserar sitt resonemang på de småskaliga fynden av verktyg från metallhantverk samt benmaterialets utseende. Hon menar att benen från nötkreatur och får/ get är huggna i lagom storlek för medhavd matsäck vilket skulle antyda att slakt och styckning skett på annan ort. Baserat på fynden av ett romerskt mynt i silver samt bronsvikter och en ring i guld föreslår Almgren-Aiken att Stora Karlsö möjligtvis varit en frihamn under folkvandrings- och vikingatida handelsresor mellan Gotland och fastlandet.
Detta argument menar Almgren-Aiken skulle stödjas av upptäckter av bostäder och förråd, vars husgrunder på 1970-talet ej hade identifierats (Almgren-Aiken 1979: 170f).
2.4 Grävning 2014
Följande de Almgrenska grävningarna på 1970-talet grävde Ny Björn Gustafsson i augusti 2014 sex rutor i parcellerna B II och C (Gustafsson 2015: 5–10). Syftet med Gustafssons undersökning var att öka kunskapen om det möjliga metallhantverk som kan ha bedrivits i grottan. Under grävningens gång noterades en omvänd kronologi där äldre fynd från stenålder identifierades nära ytan medan yngre fynd fanns längre ner, något som Gustafsson noterar
13
som självklart då han grävde i tidigare utschaktat material. Bland fynden återfanns 390 g hästben i ruta ett och fem; två tänder (dentes), ett skenben (tibia), en kota (vertebrae) samt ett strålben (radius). Gustafsson gör tolkningen att hästbenen härrör från en individ tillhörande vikingatid efter ett 14C-prov taget på skenbenet vilket visar en datering på 770–970 e.kr (Gustafsson 2015: 14f). Vidare presenterar Gustafsson upptäckten av en möjlig terasskant vilken gränsar mot parcell A. Terasskanten tillsammans med keramik, gjutfragment samt bearbetade ben föreslår Gustafsson är belägg för att Stora Förvar under 800-talet använts som hantverksplats med avgränsade områden för olika typer av hantverk. Varför just Stora Förvar valts ut för detta ändamål lämnar Gustafsson till framtida undersökningar (Gustafsson 2015:
14ff).
2.5 Dateringar
År1997 publicerade Christian Lindqvist och Göran Possnert resultaten av en undersökning rörande Stora Karlsös miljömässiga och ekologiska utveckling från 8500–800 BP i Remote Sensing vol. 1. (Lindqvist & Possnert 1997: 29). Undersökningens syfte var att datera människans invandring till Gotland samt förekomsten av olika vilda land- och havslevande djur. Dateringarna visar bland annat att människor använt Stora förvar så tidigt som 7500 f.
Kr. Författarna noterar även ett uppehåll i användningen av grottan på cirka 2000 år alltså ungefär mellan 6200 f.Kr. och 4200 f.Kr. (Lindqvist & Possnert 1997: 35). Hästbenen från Stora Förvar som daterades härrör från yngre järnålder, medan hästben från Ire och
Västerbjers daterats till mellanneolitikum. Lindqvist & Possnert (1997: 52; 68f) föreslår dock att de tidigare hästarna skulle vara importer från östeuropeiska hästkulturer då hästen inte blev ett vanligt domesticerat djur på Gotland förrän yngre järnålder. Lindqvist & Possnert (1997:
73,79) noterar även att häst förekommer i lager från senneolitikum/ tidig bronsålder (Parcell G:4) men även i parcell G:7–5. Författarna argumenterar dock för att dessa ben skulle vara inblandade från senare lager.
Datering av hästben utfördes dessutom i samband med Gustafssons utgrävning. Prov togs från ett skenben upphittat i ruta fem, lager ett (parcell B II) vilket gav en datering på 770–970 e.Kr. (Gustafsson 2015: 14; 31).
I skrivande stund arbetar Nathalie Bärgman med ett dateringsprojekt bland annat med hästarna ur Stora Förvar (Muntligt medd. 2020-03-26). Förhoppningsvis innebär dessa dateringar att frågan om Stora Förvars hästars ursprung kan besvaras.
2.6 Hästforskning
Studiet av hästar och hästkulturer är ett brokigt, interdisciplinärt forskningsområde. I detta område ingår artefaktstudier relaterat till såväl ridkonst som hantverk där hästens kropp och ben är materialet, även skriftliga och ikonografiska studier är vanligt förekommande då människan sedan 30 000 år tillbaka avbildat hästen i olika sammanhang. Se exempelvis grottmålningarna från Lascaux eller Niaux där hästens ben och leder blivit korrekt avbildade (Forrest 2016: 9–12). Inom etnologi och sociologi har studier utförts av de mänskliga
samhällen som nyttjat hästar på olika sätt. Anneli Sundkvist är en av de ledande forskarna inom området häst i Sverige. I sin avhandling Hästarnas Land kombinerar hon arkeologi och hippologi för att ge en bild av de förhistoriska hästarna i sin egen rätt och inte bara deras utrustning. Sundkvist (2001: 11; 66) diskuterar hästrelaterad terminologi, hästens olika användningsområden samt forntidens hästhållning i en kartläggning av hästens olika sociala roller och menar att den förutom arbetsdjur och köttdjur haft en viktig roll som stridshäst och maktsymbol. Vidare redogör Sundkvist (2001: 220–223) för hästforskningens inriktning inom arkeologin vilken av uppenbara anledningar domineras av studier av hästutrustning vilka ofta
kompletteras med litterärt material, ikonografi och olika jämförelser av östliga ryttarfolk. I dessa undersökningar ligger människans handling och nyttjande av hästen i fokus. Sundkvist påpekar att en lucka finns i de aspekter som inte lämnar materiella spår såsom fodervanor.
Den mer zoologiska och osteologiska forskningen fokuserar på hästarnas ålder, kön och storlek vars resultat ofta används i arkeologiska undersökningar om hästen i krig eller i
“rituella” sammanhang. Detta gäller särskilt studiet av ryttarkonst. Många forskningsfält, inklusive arkeologin tillskriver gärna hästen rituell mening i vad som benämns
offersammanhang då forskarna helt enkelt inte riktigt vet varför materialet deponerats där det har (Sundkvist 2001: 220–223). De senare årens utveckling inom DNA-forskning har gett stora möjligheter för kartläggning och undersökning av hästens ursprung, spridning och avelshistoria. Denna typ av forskning tillsammans med arkeologiska undersökningar visar att hästen och människan har haft ett förhållande under 30 000 år, men att hästen inte
domesticerats förrän för mellan 4000–6000 år sedan (Bailey & Brooks 2013: 1–4).
2.7 Hästen i naturen
Sundkvist (2001: 37–39) förklarar att hästen i naturen lever i hjordar om ett antal ston (vuxna honor) med en dominant hingst (vuxen hane) och ett dominant sto som bestämmer vart hjorden skall beta. När hingstfölen blir könsmogna stöts de bort av ledarhingsten och skapar små ungkarlsband vilka följer efter etablerade flockar för att locka till sig ungston och bilda nya flockar eller ersätta ledarhingsten. Hingstbytet sker ganska ofta och förhindrar på så sätt inavel. Vilda hjordar har inga egentliga etablerade revir utan rör sig efter betet över stora områden vilka ändras allteftersom flockarna byter hingstar. Hästar är dräktiga i cirka elva månader och föder oftast ett föl. Nio dygn efter födsel går stoet genom en fertil period (brunst) och efter det ungefär var tredje vecka tills hon blir dräktig igen. Hästar blir beroende på miljö och fodertillgång könsmogna mellan ett och två års ålder eller senare. De flesta ston fölar första gången mellan tre till fyra års ålder och kan föda ett föl varje år fram till dess att de är i 20-årsåldern. Ponnyer tenderar att leva längre än stora hästar, uppemot 30 år. Hästar är specialiserade gräsätare men kan vid behov äta buskar, blommor, örter och mossa. De har små magsäckar och behöver därför äta lite men ofta och spenderar en stor del av dagen med att beta. Dagens hästar var från början stäpplevande och behöver ha ganska hårt underlag för att hovarna ska slitas ned naturligt då de växer konstant men kan anpassa sig till en variation av klimat (Sundkvist 2001: 39).
2.8 Hästen och människan
Gotlandsrussen som idag går på lösdrift på Lojsta hed är en liten ponnyras med mankhöjd mellan 110–130 cm. Russen är kända för att vara väldigt tåliga med hårda hovar som sällan behöver skötsel och som klarar sig bra i dåligt väder samt vid knapp tillgång på foder.
Specifikt när gotlandsrussen kom till Gotland är för tillfället obestämt, men dateringar och DNA-forskning visar att en russliknande häst levt på Gotland under järnåldern (Sundkvist 2001: 58f). Sundkvist redogör bland annat för Sveriges tidigare tamhästar, där förklarar hon att de tidigaste tamhästarna har ett antal gemensamma drag. De är generellt sett små i storleken men mycket viktbärande och klarar av en vuxen ryttare och har även använts som brukshästar. Dessa tamhästar var väl anpassade till Nordens kalla klimat med ett stabilt temperament som likt gotlandsrussen överlever på liten mängd foder. Sundkvist avslutar resonemanget med att dessa hästars lättskötthet möjliggjort såväl små- som storskalig hästhållning utan en större mängd resurser (Sundkvist 2001: 63f).
Vidare beskriver Sundkvist (2001: 67) hästens deltagande i religiösa måltider, där kroppen förtärs medan skinn, huvud, ben och svans pålas upp som gest till gudarna. Hästar som offras valdes enligt Sundkvist för sitt symboliska värde, det var alltså inte viktigt att de var fullt friska vilket syns då många offrade hästar uppvisar spår av exempelvis spatt. Även
15
Ylva Telldahl (2012: 42f) diskuterar urvalet av offer, och kommer fram till att hästar som offrats varierar i storlek, kön, ålder och hälsa enligt en ”man tager vad man haver”-attityd.
Vidare skriver Telldahl att hästarna som offrats hade spår av sjukliga förändringar, med de var inte sjukare än den del av populationen som inte offrats.
Sundkvist (2001: 66) diskuterar även hästen i gravkontexter och visar att hästar begravts med både män och kvinnor även om med män verkar vara vanligast under yngre järnålder.
Sundkvist hänvisar till en äldre teori om att hingstar föredras vid offer eller gravläggning där den vanligaste tolkningen av manliga gravar är att hästen var mannens personliga stridshingst.
Däremot skriver Sundkvist (2001: 172) att ridhästars kön samt deras värde är högst beroende av kulturen de tillhör. Hästars generella värde och könspreferens varierar även beroende på i vilket syfte hästen används. Förutom hästens fysiska användningsområden har djuret under lång tid inspirerat konstnärliga avbildningar i olika medier. Under yngre järnålder figurerade hästen i olika konsthantverk, Sundkvist (2001: 150–157) redogör där en koppling mellan hästen och metallhantverk där ett exempel är gjutformsfragment från Danmark vilket har formen av en häst.