Trots den ringa lösligheten av dioxiner i vatten har dessa ämnen detekterats i både grund- och ytvatten som används för dricksvattenproduktion eftersom dioxinerna binder till kolloider (små partiklar) i vattnet. Högklorerade kongener adsorberas i större utsträckning till partiklar och därför är det dessa kongener som dominerar i obehandlat dricksvatten (Jobb et al. 1990; Kim et al. 2002). Om dioxinerna i vattnet är associerade till partiklar medför detta att konventionella reningstekniker som sedimentation och filtrering kan minska dioxinhalterna i dricksvatten enbart genom partikelavskiljning. I en studie utförd av Kim et al. (2002) fann man att TEQ-värdet i dricksvatten minskade med 87 % efter rening och halterna underskred i de flesta fall 0,1 pg TEQ/L. Av det totala dioxininnehållet i denna studie härrörde 95 % av innehållet från ytvatten. Deras resultat visade också att kloreringssteget kan bidra till att dioxiner bildas om än i mind- re omfattning. I en kanadensisk undersökning detekterades dioxinkongener i endast 37 av 399 vattenprov som togs före och efter vattenrening (Jobb et al. 1990). I 36 av dessa prover var det endast OCDD som detekterades. Halterna varierade mellan 12 och 175 pg/L (33 prover) i råvatten och 19-46 pg/L i behandlat vatten (4 prover). Skillnaden i detektionsfrekvens mellan råvatten och behandlat vatten visar i likhet med Kim et al. (2002) att konventionella reningstekniker är effektiva för att reducera innehållet av dioxiner i dricksvatten. I ett färdigbehandlat dricksvatten domineras sannolikt inne- hållet av lågklorerade kongener eftersom de är lösta i vattnet eller associerade till partiklar som inte avskiljts (Kim et al., 2002). I svenskt dricksvatten har det tidigare uppmätts 0,003 pg I-TEQ/L (Rappe et al. 1990).
Ett intag av dioxiner via dricksvatten som innehåller 0,003 pg TEQ/L skulle medföra ett dagligt intag på ca 0,0001 pg TEQ/kg kroppsvikt för en person på 75 kg om mängden vatten som konsumeras är 1,5 L/dag. Detta intag utgör ca 0,01 % av det totala intaget via föda. Analyser av grundvatten från ett förorenat markområde visade att den lösta fraktionen (<0,2 µm) uppgick till 1,3-15 pg WHO-TEQ/L, samt i ett avvikande prov 4 500 pg/L (Persson et al. 2008b). Dessa halter är väsentligt högre än förväntade bakgrundshalter. Ett intag på 1,5 L/dag av grundvatten som innehåller 1,3 pg WHO-TEQ/L medför en exponering på ca 0.03 pg WHO-TEQ/kg kroppsvikt och dag, vilket skulle utgöra ca 3-4 % av det livsmedelsbaserade intaget.
Intag av jord
Intag av förorenad jord är den exponeringsväg som förknippas mest med förorenade markområden. Den mest utsatta gruppen för denna exponeringsväg är barn eftersom vuxna undviker att låta smutsiga händer och föremål ha kontakt med munnen. En förorenad träimpregneringstomt i USA visade sig utgöra en lekplats för områdets barn
och utifrån barnens förväntade beteende på platsen bedömdes intaget av jord som en allvarlig hälsorisk för barnen (Dahlgren et al. 2003a). Både marken och dikessedimen- tet innehöll kraftigt förhöjda halter av dioxiner (9 900 ng TEQ/kg respektive 11 000 ng TEQ/kg).
Jord kan konsumeras som en del av grönsaksintaget. Denna exponeringsväg kan minskas genom att skölja frukter, bär och grönsaker som ska ätas. Människor kan också exponeras för förorenade jordpartiklar då dessa dras in i bostäder och blir en del av hushållsdammet. Dammpartiklar kan fastna på både föremål och livsmedel och sedan sväljas omedvetet. En viss andel av det damm som andas in sväljs också ner eftersom partikelstorleken begränsar vad som inhaleras och vad som sväljs.
Även om människor sväljer dioxinförorenade jordpartiklar innebär detta inte nöd- vändigtvis att den absorberade dosen motsvarar den mängd som sväljs ner. Biotillgäng- lighetsstudier för dioxiner finns sammanställda i två rapporter (US EPA 2003b och ATSD 1998). En humanstudie visade att mer än 87 % av den svalda dosen TCDD absorberades i matsmältningssystemet då dosen applicerades ihop med olja. Ett flertal djurförsök är utförda där TCDD applicerats oralt tillsammans med olja eller andra organiska matriser (t.ex. aceton och etanol). Där varierade den absorberade fraktionen mellan 50 och 90 %. Vid en studie av oralt intag av dioxiner via jord och olja absorbe- rades endast hälften så mycket från jord jämfört med från oljan. Om matrisen utgörs av aktivt kol kan biotillgängligheten minska till nära 0. Lågklorerade kongener visar i allmänhet en större förmåga att absorberas invärtes jämfört med de högklorerade.
Den orala biotillgängligheten av TCDD i jord varierar mellan olika platser och har för råttor uppmätts till 0,5 och 21 % för två olika jordar i samma studie. I litteraturen har olika författare antagit en biotillgänglighet mellan 10 och 50 % vid intag av jord. Biotillgänglighet varierar både med tiden som ämnet varit i kontakt med jorden samt med jordens sammansättning (t.ex. andelen lera och organiskt material, vilka har hög affinitet att binda hydrofoba ämnen). I en bedömning av livstidsupptaget av TCDD från en förorenad jord konstaterades att 95 % av upptaget skulle härröra från intag av jord, 3 % från dermalt upptag (under förutsättning att endast 1 % absorberas genom huden) och ca 2 % från inandning av jordpartiklar (följdref i ATSDR 1998). Att biotillgäng- ligheten av dioxiner varierar efter intag har även visats av Wittsiepe et al. (2001) som använde en matsmältningsmodell för att studera det invärtes upptaget av PCDD/F efter intag av röd slagg (s.k. kiesel-rot). Resultaten visade att tillgängligheten kan öka från 5 till 60 % beroende på om intaget av den dioxinbärande matrisen sker separat eller till- sammans med fetthaltig föda. De visade också att OCDD/F frigörs mest under mat- smältningen, men att dessa homologgrupper i gengäld absorberades i mindre utsträck- ning än TCDD/F. De tetraklorerade kongenerna hade alltså en lägre mobilitet från slaggen men absorberades i högre grad. Författarna kommenterade sina resultat med att påpeka att biotillgängligheten (mobiliteten) efter matsmältningen endast indikerar ”worst-case” eftersom absorptionsgraden är minst lika viktig för en uppskattning av humanrisken. En hög tillgänglighet efter matsmältning behöver inte innebära en hög absorption i kroppens vävnader.