Vid det 90:e årliga mötet med IATTC beslutades bland annat att man ska stärka samarbetet med WCPFC för att försäkra sig om att återuppbyggnaden av den blåfenade tonfisken fortsätter genom ytterligare bevarandeåtgärder både för vuxen och juvenil fisk. Dessutom bestämdes att organisationen ska utöka sitt arbete med FADs och avsikten är att utveckla en långsiktig förvaltningsplan för de fiskefartyg som fiskar efter tonfisk med FADs, liksom skyddsåtgärder för valhaj.
16
Sverige deltog inte i årsmötet men har under 2016 deltagit i ICCATs arbete via Havs- och vattenmyndigheten vid två tekniska förberedande möten
17
11 Fiskepartnerskapsavtal
Den gemensamma fiskeripolitiken slår fast att EU ska sträva efter att säkerställa att fiskeavtal med länder utanför EU - så kallade hållbara fiskepartnerskapsavtal - är till nytta både för EU och för det berördatredjelandet. Det innebär således att den lokala befolkningen och den lokala fiskerinäringen i kuststaten ska gynnas, förutom att avtalen ska bidra till att skapa en fortsatt hållbar verksamhet för EU:s flotta. Avtalen ska säkerställa att EU erhåller en skälig andel av det tillgängliga s.k. överskottet av fisk i
proportion till EU-flottans intressen18. Begreppet överskott finns etablerat
inom havsrättskonventionen men utgör sedan 2014 även en del av den gemensamma fiskeripolitiken. I korthet utgör överskottet den hållbara
avkastning man kan ta ut av ett fiskbestånd minus kuststatens egen potentiella fångst.
Enligt grundförordningens artikel 31.4, i avsnittet om dess externa politik, anges att i fråga om gränsöverskridande eller långvandrande fiskbestånd bör man vid fastställandet av tillträde till tillgängliga fiskresurser beakta
vetenskapliga bedömningar som gjorts på regional nivå. Vidare ska EU, enligt artikel 28.2, aktivt stödja och bidra till utvecklingen av vetenskaplig kunskap och rådgivning.
Fiskemöjligheterna för EU:s flottor inom ramen för ett partnerskapsavtal läggs fast inom de tillhörande tidsbegränsade protokollen. Förvaltningen av
långvandrande arter för de länder EU har partnerskapsavtal med hanteras inom ramen för de förvaltande regionala fiskeriorganisationerna ICCAT, IOTC respektive WCPFC (se avsnitt 11). För närvarande har fyra av avtalen -
Marocko, Mauretanien, Senegal och Guinea Bissau - protokoll som också avser andra arter än de långvandrande. Även Mocambique har tidigare haft sådana protokoll, vilka går under benämningen ”blandfiskeavtal”, till skillnad från de som endast avser långvandrande arter, de s.k. tonfiskavtalen (vilka förutom tonfisk även omfattar en del andra kommersiellt viktiga långvandrande arter). De icke-långvandrande fiskarterna med relevans för EU:s partnerskapsavtal hanteras på regional nivå av CECAF19 respektive SWIOFC20. Dessa båda
organisationer har dock endast en rådgivande roll, d.v.s. inga bindande förvaltningsbeslut fattas utan endast rekommendationer antas.
Organisationerna har icke desto mindre en viktig roll i att identifiera eventuella överskott för långdistansflottor att fiska på. Det är därför både lovande och berättigat att DG MARE börjat ta ett betydligt större ansvar för framför allt CECAF där samtliga fyra länder utmed afrikanska västkusten med vilka EU har blandfiskeavtal är medlemmar. Sverige bidrog ekonomiskt till CECAFs arbete under perioden 2004 – 2015. Sedan dess har DG MARE, efter vissa
18
Artikel 31.2 av Europaparlamentets och Rådets Förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken
19
Fishery Committee for the Eastern Central Atlantic
20
påtryckningar ifrån bl.a. Sverige, finansierat möten med såväl organisationens vetenskapliga kommitté (hösten 201521) som dess högsta organ, kommittén,
(april 201622) liksom möten med två av CECAFs fem tematiska arbetsgrupper
(hösten 2016/våren 2017). Det verkar också finnas goda möjligheter till ett mera långsiktigt stöd, vilket vore helt i enlighet med grundförordningens artikel 28.
För att kunna förhandla om en andel av ett eventuellt överskott, behöver EU stödja arbetet med att ta fram mera information om hur övriga utländska fiskeflottor bedriver sitt fiske och deras totala fiskeansträngning i de aktuella kuststaternas exklusiva ekonomiska zoner. Skrivningar om ökad transparens med avseende på alla avtal, offentliga såväl som privata, som ger utländska flottor tillträde till kuststatens ekonomiska zon har lagts in i flera nya avtal och protokoll23.
Insamlande och tillgängliggörande av information har en avgörande betydelse för EU:s partnerskapsavtal och såväl EU:s rådgivande nämnd för
långdistansfiske (LDAC24) som DG MARE har engagerat sig i det s.k. Fisheries
Transparency Initiative (FiTI). DG MARE medverkar bl.a. i initiativets
Internationella Rådgivande Grupp25. FiTI är ett nystartat globalt initiativ26 som
syftar till att bidra till ett mer ansvarsfullt och hållbart fiske genom att främja transparens och ett brett deltagande ifrån såväl den privata sektorn som civilsamhället. En grundläggande del av initiativet är att tillgängliggöra
trovärdig information om: (i) vem som har rätt att fiska, (ii) vad som betalas för tillträdet till fisket och (iii) vilka fiskresurser som tas ut.
LDAC skickade i november 2016 en skrivelse till DG MARE där man påpekade att flera LDAC-medlemmar, såväl ifrån näringen som NGOs, har bidragit till utvecklingen av initiativet och gör ett antal observationer som de hoppas ska utgöra ett underlag för EU:s förhållningssätt till initiativet. LDAC påpekar bl.a. att EU, till skillnad ifrån många andra länders flottor som verkar i tredjelands vatten, redan uppfyller de flesta av de transparenskrav som föreslås bli en del av FiTI Standard och att de ser initiativet som en väg att förespråka EU:s standarder avseende transparens på internationell nivå, bl.a. i syfte att uppnå tillträde till fiske på lika villkor med andra flottor. LDAC pekar vidare på att EU har en potentiellt positiv roll att spela genom att stödja kuststaters engagemang i FiTI, inklusive genom partnerskapsavtalen. DG MARE återkom i december 2016 till LDAC och meddelade att de avsåg formulera sin position i förhållande till FiTI i början av 2017 och välkomnade LDAC:s synpunkter för detta
ändamål.
21
Såväl SLU som HaV deltog.
22
HaV deltog.
23
Cf. t.ex.artikel 3 i avtalet med Liberia: ”För att främja ömsesidig öppenhet förbinder sig Liberia att offentliggöra alla avtal som tillåter utländska flottor att fiska i vatten under landets jurisdiktion.”
24
Long-Distance Advisory Council
25
Vilket även HaV gör.
26
Initiativets andra internationella konferens är planerad till april 2017, under vilken den s.k. FiTI Standard förväntas antas.