tropiska tonfiskar (IATTC
16)
IATTC förvaltar tonfisk och tonfiskliknande arter i östra Stilla Havet, liksom andra arter som fångas av tonfiskfartyg. Organisationens förvaltningsområde omfattar ca 20 % av världshavens yta. Det är den äldsta
tonfiskförvaltningsorganisationen, etablerad 1946.
Vid det 92:a årliga mötet med IATTC den 24-28 juli 2017 lyckades man nå en enighet om bevarande- och förvaltningsåtgärder för tropisk tonfisk (gulfenad, storögd och bonit) för åren 2018-2020 med beaktande av
rekommendationerna från den vetenskapliga rådgivande kommittén. Kommissionen ändrade sin arbetsordning för att säkerställa att minst tre månader skulle gå mellan möten i den vetenskapliga rådgivande kommittén och kommissionsmötet. En process antogs för att vidareutveckla en förstärkt plan för hantering av flottkapaciteten i enlighet med de antagna
förvaltningsåtgärderna för tropiska tonfiskar.
16
11 Fiskepartnerskapsavtal
Den gemensamma fiskeripolitiken slår fast att EU ska sträva efter att säkerställa att fiskeavtal med länder utanför EU - så kallade hållbara fiskepartnerskapsavtal - är till nytta både för EU och för det berörda
tredjelandet. Det innebär således att den lokala befolkningen och den lokala fiskerinäringen i kuststaten ska gynnas, förutom att avtalen ska bidra till att skapa en fortsatt hållbar verksamhet för EU:s flotta. Avtalen ska säkerställa att EU erhåller en skälig andel av det tillgängliga s.k. överskottet av fisk i
proportion till EU-flottans intressen17. Begreppet överskott finns etablerat
inom havsrättskonventionen men utgör sedan 2014 även en del av den gemensamma fiskeripolitiken. I korthet utgör överskottet den hållbara
avkastning man kan ta ut av ett fiskbestånd minus kuststatens egen potentiella fångst. Fiskemöjligheterna för EU:s flottor inom ramen för ett
partnerskapsavtal läggs fast inom de tillhörande tidsbegränsade protokollen. Enligt grundförordningens artikel 31.4, i avsnittet om dess externa politik, anges att i fråga om gränsöverskridande eller långvandrande fiskbestånd bör man vid fastställandet av tillträde till tillgängliga fiskresurser beakta
vetenskapliga bedömningar som gjorts på regional nivå. Vidare ska EU, enligt artikel 28.2, aktivt stödja och bidra till utvecklingen av vetenskaplig kunskap och rådgivning.
Förvaltningen av långvandrande arter för de länder EU har partnerskapsavtal med hanteras inom ramen för de förvaltande regionala fiskeriorganisationerna ICCAT, IOTC respektive WCPFC (se avsnitt 10). Avtalen som endast omfattar långvandrande arter benämns allmänt ”tonfiskeavtal” - vilka förutom tonfisk även omfattar en del andra kommersiellt viktiga arter såsom haj, svärdfisk och spjutfiskar. För närvarande har tre av avtalen - Marocko, Mauretanien och Senegal - protokoll som också avser andra arter än de långvandrande; dessa brukar benämnas ”blandfiskeavtal”. Protokollen inom avtalet med Guinea Bissau har också omfattat ett flertal arter ändra än de långvandrande men för närvarande finns inget aktivt protokoll. Även Mocambique har tidigare haft sådana protokoll men inte heller i det fallet finns något aktivt protokoll. De icke-långvandrande fiskarterna med relevans för EU:s partnerskapsavtal hanteras på regional nivå av CECAF18 respektive SWIOFC19. Dessa båda
organisationer har dock endast en rådgivande roll, d.v.s. inga bindande förvaltningsbeslut fattas utan endast rekommendationer antas.
Organisationerna har icke desto mindre en viktig roll i att identifiera eventuella överskott för långdistansflottor att fiska på och för att diskutera gemensamma utgångspunkter för förvaltning. Det är därför både lovande och berättigat att DG MARE börjat ta ett betydligt större ansvar i CECAF där de länder utmed afrikanska västkusten med vilka EU har blandfiskeavtal är medlemmar.
17
Artikel 31.2 av Europaparlamentets och Rådets Förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken
18
Fishery Committee for the Eastern Central Atlantic - EU är medlem. 19 SouthWest Indian Ocean Fisheries Commission – EU är inte medlem.
Sverige bidrog ekonomiskt till CECAFs arbete under perioden 2004 – 2015. Sedan dess har DG MARE, efter vissa påtryckningar ifrån bl.a. Sverige, finansierat möten med såväl organisationens vetenskapliga kommitté (hösten 2015) som dess högsta organ, kommittén, (april 2016)20 liksom möten med två
av CECAFs fem tematiska arbetsgrupper (2016/2017). Det förefaller som att detta stöd kan bli mera långsiktigt, vilket vore i enlighet med
grundförordningens artikel 28. DG MARE har under 2017 överenskommit med FAO att finansiera (i) en cost-benefit-analys avseende förutsättningarna för CECAF att övergå till att bli en förvaltande organisation21 och (ii) den
vetenskapliga kommitténs nästkommande (8e) session (2018). Vidare har DG MARE under 2017 diskuterat med FAO att också stödja nästkommande kommitté-möte (det 21a) liksom (ii) satsningar på att förbättra dataunderlag och beståndsuppskattningar inom organisationens arbetsgrupper.
För sydvästra indiska oceanen, där EU också har ett antal avtal, har DG MARE framför allt börjat visa intresse för SWIOFC i och med de regionala riktlinjer för tillträde till fiske i kuststaternas ekonomiska zoner som organisationen principiellt antog i mars 201722; texten har sedan varit föremål för juridisk
granskning av FAO såväl som medlemsstaterna och förväntas formellt godkännas under 2018. Ett antal frågeställningar med bäring på EU:s
partnerskapsavtal har omfattats och DG MARE har deltagit, som observatör, i överläggningarna23. Denna process har framför allt stötts av Världsbanken och
WWF men även av EU, genom det av DG DEVCO finansierade projektet IOC/SmartFish24 - något som inte varit helt okomplicerat inom Europeiska
kommissionen då DG MARE och DG DEVCO har delvis olika utgångspunkter för sitt agerande i regionen.
För att kunna förhandla om en andel av ett eventuellt överskott, behöver EU stödja arbetet med att ta fram mera information om övriga utländska fiskeflottors fiske och totala fiskeansträngning i de aktuella kuststaternas exklusiva ekonomiska zoner. Skrivningar om ökad transparens med avseende på alla avtal, offentliga såväl som privata, som ger utländska flottor tillträde till kuststatens ekonomiska zon har lagts in i flera nya avtal och protokoll25.
Insamlande och tillgängliggörande av information har en avgörande betydelse för EU:s partnerskapsavtal och såväl EU:s rådgivande nämnd för
långdistansfiske (LDAC26) som DG MARE engagerade sig i utformningen av
20
SLU och HaV resp. HaV deltog i de två mötena. 21
Något som diskuterades vid senaste Kommitté-mötet. 22
Avseende bl.a. ekonomisk ersättning, rapporteringskrav, övervakning, hantering av bifångster, m.m.
23
Frankrike deltager i diskussionerna i egenskap av kuststat, för de regioner som inte är en del av EU. HaV har i förekommande fall varit del av EU-delegation.
24
Ett regionalt projekt som förvaltats av IOC och genomförts i samarbete med FAO. SmartFish verkade i 20 länder i Indiska oceanen och södra och östra Afrika och fokuserade på frågor om styrning, fiskeriförvaltning, kontroll, handel och matsäkerhet. Dess andra, fas kom till sitt slut under 2017 och diskussioner om en tredje, modifierad, fas pågår. 25 Cf. t.ex.artikel 3 i avtalet med Liberia: ”För att främja ömsesidig öppenhet förbinder sig Liberia att offentliggöra alla avtal som tillåter utländska flottor att fiska i vatten under landets jurisdiktion.”
Fisheries Transparency Initiative (FiTI). FiTI är ett globalt initiativ som syftar till att bidra till ett mer ansvarsfullt och hållbart fiske genom att främja transparens och ett brett deltagande ifrån såväl den privata sektorn som civilsamhället. En grundläggande del av initiativet är att tillgängliggöra
trovärdig information om: (i) vem som har rätt att fiska, (ii) vad som betalas för tillträdet till fisket och (iii) vilka fiskresurser som tas ut. DG MARE
medverkade bl.a. i initiativets Internationella Rådgivande Grupp som utformade den i april 2017 antagna27 s.k. FiTI Standard28.
FiTIs sekretariat tillställde i februari 2017 kommissionär Vella en skrivelse där man efterfrågade EU:s officiella stöd29 för initiativet och underströk att EU
globalt anses ledande när det gäller såväl transparens som deltagande och att EU:s stöd därför inte bara skulle understryka EU:s engagemang för ökad transparens utan också sända ett starkt budskap till andra fiskenationer att förbättra ramverket för hållbar havsförvaltning. DG MARE har svarat att FiTI- standardens överensstämmelse med den gemensamma fiskeripolitiken
studeras men har ännu inte återkommit till FiTI-sekretariatet med något svar i sak.