Detta är ett referat av intervjun med M. Dinesh Varma som vi gjorde på hans kontor den 14 november 2007. Intervjun finns att tillgå transkriberad på engelska och givetvis i sin helhet som ljudfil.
Intervjun stördes ibland av avbrott för inkommande telefonsamtal till Varma.
Ljudupptagningens kvalitet försämrades då och då av personer som kom in och pratade högt och av ringande telefoner i bakgrunden.
Varma säger att det går framåt i Tamilnadu beträffande hiv/aids-bekämpningen. Nyckeln till detta är kvinnogruppernas stora engagemang. The Hindu studerar just nu hur detta sker. Kanske beror det på att det redan finns engagerat folk på ledande poster i denna stat, tror han, men även på människor på gräsrotsnivå som till exempel självhjälpande grupper typ redan etablerade kvinnokollektiv. Det finns också ekonomiska bidragsgivare.
Ett av skälen till den nu höga nivån på bekämpningen beror på att staten har låtit inrätta cirka 760 kommunala centraler för frivilliga hiv-tester. En stor del av befolkningen, främst kvinnor, låter nu testa sig.
Tillgången till ART-behandling är också ganska god. Dessutom tycks staten ha inrättat bra utbildning i förebyggande syfte, medvetenheten har ökat och stigmatiseringen har minskat –
möjligen med undantag hos isolerade minoriteter av befolkningen där aidsdrabbade människor fortfarande kan bli diskriminerade.
Varma säger att det verkar vara stora problem i staten Kerela när det gäller utbildning, särskilt bland kvinnorna. Det har blivit svårare att stödja barn till hiv-smittade föräldrar där. De styrande i Kerela har tvingats ingripa flera gånger för att stävja oroligheterna och reda ut problemen, med varierat resultat. Ibland har man tvingats stänga skolorna. Det är betydligt lugnare i Tamilnadu.
När det gäller hur de arbetar med hiv/aids-reportage så säger Varma att de som regel har fria händer att jobba som de själva vill. Vid större artiklar i ämnet ligger dock besluten om utformningen ofta på en högre beslutsnivå. Reportagen kontrolleras och granskas alltid på redaktionen av flera personer för att undvika oklarheter och misstag.
The Hindu följer ofta upp större evenemang som kan intressera en bredare grupp läsare. De använder för närvarande begränsat utrymme i tidningens spalter eftersom intresset för hiv/aids-frågor är smalt och just nu inte är på så hög nivå. De försöker å andra sidan att hålla intresset uppe i läsarnas och de styrandes medvetande. De gör detta genom att följa upp tidigare reportage och göra återbesök på sjukhus, organisationer med mera. Ibland blir The Hindu formellt kontaktad vid större evenemang eller när påbud från regeringshåll behöver offentliggöras med annonser eller nyhetsreportage, men oftast är det tidningen själv som tar initiativ till kontakter. Med jämna mellanrum blir de dock kontaktade av någon minister som vill få litet extra publicitet och synas på bild i pressen vid invigningar och liknande.
Vid vår fråga om de också gör personliga intervjuer och tittar på statistik för att kunna skriva en artikel om hiv/aids säger Varma att han har problem med den lokala Tamil-dialekten. Man skickar då ut en annan journalist som förstår och kan lyssna på de hiv-drabbade och det de har att berätta om som kan göra läsarna rörda och vädja till deras medkänsla. Själv intervjuar han exempelvis läkare på sjukhusen.
The Hindus folk är ofta ute på fältet för att intervjua både de som vårdar de hiv-smittade och de drabbade själva. De är en viktig informationskälla eftersom de vet vad som händer med de sjuka, om medicineringen och eventuell diskriminering. Vidare menar Varma att de är noga med att se till att inte prata med dem som vill vara med i tidningen på grund av egen vinning, sådana som försöker lura till sig något.
Vi undrar hur de som är drabbade av hiv och aids blir synliggjorda i media, inte minst i dagspressen. Varma vet inte säkert, det beror mycket på hur den lokala dagspressen behandlar ämnet på tamil, tror han.
När det gäller The Hindu så försöker de att behandla ämnet så varsamt och känsligt som det är möjligt, men det finns inga skrivna regler för vad man får skriva om eller undvika att återge. Däremot finns det en bland journalister, över generationsgränserna, ”nedärvd” policy. The Hindu namnger till exempel inte smittade eller sjuka personer om de inte själva vill. Journalisterna är också försiktiga när de pratar med sörjande efterlevande och olycksoffer. De publicerar vanligtvis heller inte bilder på hivsmittade.
Vilket ansvar har tidningar som The Hindu när det gäller att skriva om och ge allmänheten information om hiv, aids och liknande? Den frågan besvarar Varma talande med att tidningar är som tveeggade svärd. De kan göra nytta eller ställa till skada. Han menar att pressen numera har mognat när det gäller att skriva om hiv och aids. På 80-talet gjordes stor sak av varje sjukdomsfall och den stigmatisering som oftast följde. De breddes ut som braskande nyheter på förstasidorna. Detta berodde på en total okunskap hos allmänheten, journalisterna och även läkarna om den då nya sjukdomen och den frustration som detta ledde till. Han tillägger att det är främst den lokala pressens uppgift att informera på rätt sätt eftersom de finns i själva kommunen och nära de sjuka och kan läsas av de sjuka på deras eget språk. Varma berättar vidare om tidigare problem kring medicinering och hur de mer eller mindre löst sig efterhand i och med ART-programmet. Dessutom har staten börjat betala ut en rejäl änkepension till efterlevande.