För att få fram svaret på min andra frågeställning - vilka uppfattningar har lärarna i en svart kåkstad om det individuella lärandet och hur avspeglar sig deras uppfattning i
undervisningen? Valde jag att undersöka dels vad lärarna sa, men också vad de gjorde. Under intervjuerna pekade två av lärarna på att det var viktigt att eleverna involverades i praktiska aktiviteter, där de arbetade tillsammans i grupper. Detta märktes även på OBE-lektionen i matematik, där eleverna fick göra praktiskt arbete genom att undersöka. Dock var det inte i detta moment någon gruppaktivitet. Även på estetiklektionen fick eleverna arbeta praktiskt, genom sång och dans och det skedde i grupp. Vygotskij menar att att alla psykologiska funktioner startar med en aktivitet. Ett exempel är om en elev räknar på fingrarna. Eleven tar hjälp av verktyg (fingrarna) men det är också en aktivitet genom att eleven gör något. Det är först då, när eleven har aktiverat sig, som eleven eventuellt kan få en inre aktivitet, en ny kunskap.69 Detta menar jag visar på att Vygotskij skulle stödja aktivitetsbaserade lektioner.
Strandberg skriver även :
Vygotskij menade att människors samspel inte bara är en metod som kan stödja lärande och utveckling. Han menade att samspel är lärande och utveckling.70
Detta tycker jag även visar på att Vygotskij skulle uppmuntra, och stödja
undervisningsmetoder där gruppdiskussioner och grupparbete är en del. Två av lärarna poängterar att essensen i den nya läroplanen är att den är elevcentrerad. Detta tolkar jag som att eleverna ska vara i centrum, att de ska hållas aktiva och göra saker under lektionerna och inte bara sitta passiva och lyssna, vilket återigen pekar på det synsätt på lärandet som
Vygotskij förespråkar
69 Strandberg, 2006 s. 122
70 Ibid s. 47
En av lärarna tar även upp att kunskapen måste bygga på elevernas närmiljö, att de först måste förstå sin egen omgivning innan de förstår resten av världen. Jag tolkar detta som att hon menar att eleverna måste förstå sin egen kultur innan de kan förstå sig på andra kulturer. Detta skulle enkelt kunna kopplas samman med flera av de sätt som Howard Gardner anser att multipla intelligenser utvecklas på. Individens personliga livshistora är en faktor för att intelligenserna ska utvecklas, en upplevelse tillsammans med vänner, lärare eller föräldrar antagligen kan utveckla en intelligens, men lika väl hindra den från att utvecklas. För
utvecklandet av intelligenserna spelar elevernas historik och kulturella bakgrund också en stor roll. Med detta menas alltså att tiden och platsen som en människa lever på kommer att
påverka hur en intelligens utvecklas.71 Jag tror att om eleverna har en god förståelse för sin egna kulturella bakgrund kommer det även bli enklare för dem att förstå hur de lär sig på det bästa sättet.
Jag anser att genom att bedömningarna görs på olika vis är det en större chans att varje elev blir bedömd utifrån sitt sätt att lära sig på. Rita Dunn pekar på att hur hjärnan tar in ny och komplicerad information skiljer sig mellan olika individer72. Detta anser jag gör att det finns goda skäl till att bedömningarna utförs på olika sätt. De jag intervjuade pratade även om de svaga/låg presterande eleverna som inte klarade av de bedömningarna som görs. Flera av lärarna sa att det fanns möjlighet för dem att komma på eftermiddagen och få extra
undervisning. En av lärarna pekade dock på att det inte var eleverna som var i mest behov av extra hjälp som närvarade på dessa lektioner. Läraren trodde att detta kunde bero på att eleverna skämdes för att de tyckte att de var dumma då de inte lärde sig lika snabbt som resterande elever. Jag anser att det är självklart att dessa elever inte är dumma, utan att det handlar om att de inte får den undervisningen som de är i behov av. Även Rita Dunn pekar på detta, att elever som får fel sorts undervisning inte inser detta och ser sig själva som dumma.
Hon menar att när skolan använder sig av en undervisningsmetod kommer undervisningen att rikta sig mot vissa elevers svaga sidor och andra elevers starka sidor.73
Det ska dock sägas att inte någon av lärarna känner till begreppet individuellt lärande så som det formulerades i mina intervjuer. Denna tolkning gör jag eftersom de tar upp aspekter av att eleverna arbetar enskilt när jag frågar vad individuellt lärande innebär för dem jag har
71 Armstrong, 1998 s. 30
72 Dunn, 2001 s. 5
73 Dunn, 2001 s. 5
intervjuat. Detta behöver i sin tur inte innebär att lärarna inte anser att eleverna lär sig på olika vis, men det visar att lärarna inte är bekanta med begreppet så som vi är i Sverige.
Under mina observationer var det främst under OBE-lektionen i matematik som flera perceptionsvägar, eller sinnen blev, stimulerade. För en elev med logisk-matematisk
intelligens var det en bra lektion; matematikämnet i sig uppmuntrar till denna intelligens då det ingår i ämnets natur att det finns logisk analys och matematiska beräkningar inkluderat.
Eftersom en del samtal fördes skulle även den verbal-lingvistiska intelligensen bli stimulerad, men detta sker - anser jag – i alla sammanhang vi samtalar i. Den visuell-spatiala
intelligensen blev stimulerad eftersom eleverna fick göra egna mönster genom att de ritade vinklar, men även genom att det fick hitta olika mönster i rummet. Genom att eleverna arbetar i grupp, och då måste förstå och samarbeta med andra människor blir den interpersonella intelligensen stimulerad. 74
De två andra lektionerna rörde sig mer eller mindre inom sitt område, för matematiklektionen den logisk-matematisk intelligensen och för estetiklektionen den kroppslig-kinetiska
intelligensen samt den musikal-rytmiska intelligensen. Det enda momentet under dessa två lektioner som berör andra intelligenser än ovan nämnda var under matematiklektionen när eleverna fick läsa upp multiplikationstabellerna som en ramsa. Detta skulle innebära att den som lättast lärde sig genom sin verbal-lingvistisk intelligens samt musikal-rytmisk intelligens fick sina starka sidor stimulerade.
Lärarnas syn på det individuella lärandet är inte enhällig. Hos en lärare anser jag att
resonemanget är sådant att läraren tror att eleverna lär sig på olika vis, men det är inget som syns i de andra lärarnas åsikter. Lärarna anser att eleverna lär sig genom grupparbete och aktiviteter. Detta är viktiga byggstenar till det individuella lärandet, men det innebär inte i sin tur att eleverna undervisas på olika vis. Detta syns tydligt under observationerna, där OBE-lektionen stimulerar fler perceptionsvägar än den vanliga matematikOBE-lektionen och
estetiklektionen. Jag anser att fler inlärningsstilar skulle stimuleras om all undervisning byggde på OBE-metoden, och inte bara enskilda lektioner. Varför OBE-metoden används i vissa enskilda lektioner, och inte är en metod som genomsyrar hela undervisningen kan jag inte svara på. Detta kanske skulle vara en fråga för vidare forskning, men det jag kan tolka som några av anledningarna är att det skulle kunna tänkas vara mer tidskrävande för lärarna,
74 Strandberg, 2006, s. 47f
men jag tror också att det spelar in att det är ett nytt sätt att se på undervisningen. Lärarna är helt enkelt inte vana att undervisa på detta sätt. De stora klasserna i skolan kan även ha inverkan då jag tänka mig att det blir svårare med aktiviteter under lektionstiden.
5.3 Sammanfattning
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det finns spår av det individuella lärandet i den sydafrikanska skolan. En av lärarna poängterar att eleverna måste få lära sig på sitt sätt, och att kunskapen måste vara hämtad från deras närmiljö, vilket jag anser är viktiga delar i det individuella lärandet. Flera lärare talar också om att läroplanen är elevcentrerad samt att det ska vara individuella bedömningar där eleverna inte blir jämförda med varandra. Läroplanen talar om metoder där grupparbeten och aktiviteter står i fokus, något som jag också anser är av vikt för det individuella lärandet. Känslan jag får är ändå att det mest handlar om fina ord, en utopi. Eleverna blir då och då undervisade genom OBE-lektioner, vilket är bra i sig, men denna typ av metod genomsyrar inte hela undervisningen. Det känns som de största
framstegen har gjorts på bedömningssidan, där eleverna inte längre blir jämförda med varandra. Min önskan skulle vara att den sydafrikanska läroplanen fick lov att slå rot och bli den elevcentrerade läroplan som landet eftersöker, och inte bara en utopi. Självklart tror jag att det går, men jag tror det krävs bättre utbildade lärare, både i pedagogik samt i syftet med läroplanen. Men jag tror också att det krävs mindre klasser, där det faktiskt är en rimlig börda för en lärare att uppmärksamma varje elev. När en lärare har 60 elever i varje klass kan jag förstå att det finns svårigheter med detta.