Att rikta intresset mot samarbetets problematiska situationer som ”kritik i praktiken”, innebär att nya möjligheter öppnar sig gällande hur situationer kan

förstås och därmed hanteras. Ett par situationer hämtade ur

forsknings-berättelsen kan exemplifiera detta. I de båda arbetslag som här studeras visar

analysen att lärarna tar ansvar i form av en kritisk reflektion i relation till det

praktiska arbetet, men i förhållande till olika typer av problem, såsom lärarna

tolkar situationen. Arbetslagens inställning tolkas av ledningen på skolan på olika

sätt. AE f-3 beskrivs som ett arbetslag som är öppet och mottagligt för det nya,

det vill säga IUP-arbetet. Lärarna i detta arbetslag gör alltså vad som förväntas av

dem ur ett ledningsperspektiv. Vad analysen utifrån Ricoeurs perspektiv visar, är

att lärarna agerar såsom de gör, därför att det hjälper dem att lösa ett gammalt

pedagogiskt problem, det vill säga alienationen består i en kritik av det egna

synsättet och IUP framstår för lärarna som en möjlig lösning. Det är alltså

framför all lärarnas frustration över en icke-fungerande, pedagogisk situation

som driver på utvecklingsprocessen i arbetslaget, och inte i första hand viljan att

arbeta enligt en föreskriven metod. Förståelsen för lärarnas tolkningsprocess är

på skolan inte utredd i den omfattning som den här blir genom analysen, men

det utgör inget problem i detta fall. Ledningens och lärarnas intentioner i arbetet

sammanfaller, om än utifrån olika intressen, och situationen är därmed

oproblematisk. För det andra arbetslaget, AE 7-9, är däremot situationen

annorlunda. I AE 7-9 riktar lärarna den kritiska reflektionen mot reformens

införande, vilket leder till ett ”slutet” förhållningssätt exempelvis gentemot det

specialpedagogiska synsättet. Ur lärarnas perspektiv tas ansvar för elevernas

bästa, då deras kritik gäller om det nya arbetssättet verkligen gagnar eleverna. Ur

specialpedagogens och ledningens perspektiv framstår dock lärarnas agerande

som ett icke-ansvarstagande, eftersom det innebär ett motstånd mot det

arbetssätt som föreskrivs. Analysen här visar att lärarnas inställning i AE 7-9 är

relevant och baserad på kunskap och förståelse för den situation som råder i

deras arbete. I detta fall hade kanske en mer utförlig utredning av situationen lett

till en bättre förståelse för de tolkningsprocesser som försiggår i arbetslaget, och

och ibland är det grupper av lärare som står för en annorlunda ”norm” än den

egna. I vissa frågor och situationer förhåller lärarna sig på ett kollektivt plan till

det inflytande som kommer från andra yrkesverksamma och från ledningen,

exempelvis i arbetslagsarbetet. Alltså representerar arbetslaget i dessa fall det

särskilda, medan andra yrkesverksamma och ledningen representerar det

all-männa.

Att rikta intresset mot samarbetets problematiska situationer som ”kritik i

praktiken”, innebär att nya möjligheter öppnar sig gällande hur situationer kan

förstås och därmed hanteras. Ett par situationer hämtade ur

forsknings-berättelsen kan exemplifiera detta. I de båda arbetslag som här studeras visar

analysen att lärarna tar ansvar i form av en kritisk reflektion i relation till det

praktiska arbetet, men i förhållande till olika typer av problem, såsom lärarna

tolkar situationen. Arbetslagens inställning tolkas av ledningen på skolan på olika

sätt. AE f-3 beskrivs som ett arbetslag som är öppet och mottagligt för det nya,

det vill säga IUP-arbetet. Lärarna i detta arbetslag gör alltså vad som förväntas av

dem ur ett ledningsperspektiv. Vad analysen utifrån Ricoeurs perspektiv visar, är

att lärarna agerar såsom de gör, därför att det hjälper dem att lösa ett gammalt

pedagogiskt problem, det vill säga alienationen består i en kritik av det egna

synsättet och IUP framstår för lärarna som en möjlig lösning. Det är alltså

framför all lärarnas frustration över en icke-fungerande, pedagogisk situation

som driver på utvecklingsprocessen i arbetslaget, och inte i första hand viljan att

arbeta enligt en föreskriven metod. Förståelsen för lärarnas tolkningsprocess är

på skolan inte utredd i den omfattning som den här blir genom analysen, men

det utgör inget problem i detta fall. Ledningens och lärarnas intentioner i arbetet

sammanfaller, om än utifrån olika intressen, och situationen är därmed

oproblematisk. För det andra arbetslaget, AE 7-9, är däremot situationen

annorlunda. I AE 7-9 riktar lärarna den kritiska reflektionen mot reformens

införande, vilket leder till ett ”slutet” förhållningssätt exempelvis gentemot det

specialpedagogiska synsättet. Ur lärarnas perspektiv tas ansvar för elevernas

bästa, då deras kritik gäller om det nya arbetssättet verkligen gagnar eleverna. Ur

specialpedagogens och ledningens perspektiv framstår dock lärarnas agerande

som ett icke-ansvarstagande, eftersom det innebär ett motstånd mot det

arbetssätt som föreskrivs. Analysen här visar att lärarnas inställning i AE 7-9 är

relevant och baserad på kunskap och förståelse för den situation som råder i

deras arbete. I detta fall hade kanske en mer utförlig utredning av situationen lett

till en bättre förståelse för de tolkningsprocesser som försiggår i arbetslaget, och

således riktas åt andra håll än endast mot lärarna, till exempel mot ledningen.

Tog rektor, specialpedagog och utvecklingsledare, i tillräckligt hög grad, reda på

hur situationen var i detta arbetslag, eftersom införandet av IUP-arbetet mötte

sådan kritik från lärarna? Kanske hade tolkningsprocesserna bland lärarna i

arbetslaget tagit en annan riktning om fler frågor lagts upp på bordet och

kollektivt granskats, exempelvis lärarnas lärande- och undervisningssyn.

Special-pedagog och utvecklingsledare hade kunskap om vilka lärartraditioner som var

rådande och vilken utveckling som önskades från styrningshåll, men istället för

att diskutera detta öppet med lärarna arbetade båda med att försöka påverka

lärarnas lärande genom olika strategier utan att öppet förklara varför. Väsentligt

är alltså att uppmärksamma problematiken som en ”kritik i praktiken”, istället

för som ett tecken på att lärarna inte låter sig inordnas. Det praktiska förnuftet

verkar i detta fall genom att lärarna i arbetslaget reagerar på ett, enligt deras

synsätt, icke-försvarbart inflytande, och utifrån en sådan förståelse bör en kritisk

granskning företas av såväl lärarnas som ledningens agerande.

således riktas åt andra håll än endast mot lärarna, till exempel mot ledningen.

Tog rektor, specialpedagog och utvecklingsledare, i tillräckligt hög grad, reda på

hur situationen var i detta arbetslag, eftersom införandet av IUP-arbetet mötte

sådan kritik från lärarna? Kanske hade tolkningsprocesserna bland lärarna i

arbetslaget tagit en annan riktning om fler frågor lagts upp på bordet och

kollektivt granskats, exempelvis lärarnas lärande- och undervisningssyn.

Special-pedagog och utvecklingsledare hade kunskap om vilka lärartraditioner som var

rådande och vilken utveckling som önskades från styrningshåll, men istället för

att diskutera detta öppet med lärarna arbetade båda med att försöka påverka

lärarnas lärande genom olika strategier utan att öppet förklara varför. Väsentligt

är alltså att uppmärksamma problematiken som en ”kritik i praktiken”, istället

för som ett tecken på att lärarna inte låter sig inordnas. Det praktiska förnuftet

verkar i detta fall genom att lärarna i arbetslaget reagerar på ett, enligt deras

synsätt, icke-försvarbart inflytande, och utifrån en sådan förståelse bör en kritisk

granskning företas av såväl lärarnas som ledningens agerande.