5. Analys
5.2 Iran: Från rentierstat till predatorstat?
5.2.1 Missnöjet med shahregimen och upprinnelsen till den iranska revolutionen
Redan 1908 gjordes de första oljefynden i Iran (Benli Altunışik 2014, s. 76) och genom oljebolaget Anglo-Persian Oil Company (idag British Petroleum, BP), vilket kontrollerades av den brittiska staten, blev landet först i Gulfområdet att exportera olja 1913 (Kuiken 2014, s. 276; Luciani 2016, s. 106). Fram till början av 1950-talet var landet den ledande oljeexportören i regionen, men när landets nyblivne regeringschef, Muhammad Mussadiq, drev igenom ett förstatligande av oljebolaget valde alla internationella oljebolag att bojkotta iransk olja. Detta gjorde att oljeproduktionen26 kollapsade till nästan obefintliga nivåer under 1952–53. Detta visar på utsattheten hos rentierstaten som framförs av Mahdavy (1970), nämligen att en ekonomi som är centrerad kring oljesektorn riskerar att påverkas drastiskt om ränteinkomsterna upphör. Oljeproduktionen återhämtade sig dock efter kuppen, ledd av amerikanska CIA, som avsatte Mussadiq och återgav shahen, Mohammad Reza Pahlavi, kontroll över regeringen. Irans oljeproduktion nådde sin kulmen under 1974, men föll kraftigt efter iranska revolutionen 1979 och utbrottet av kriget med Irak 1980 (Luciani 2016, ss. 107, 111; OPEC, 2020a)12.
Revolutionens upprinnelse kan hänföras till ett allmänt missnöje med den dåvarande shahen Mohammad Reza Pahlavi. Till följd av Jom Kippur-kriget 1973 fyrdubblades oljepriset, vilket genererade kraftigt växande statsintäkter för den oljeproducerande regimen i Iran, något som i sin tur resulterade i en kraftig ökning av statens offentliga konsumtion. Effekten av statens expansiva finanspolitik blev således ökad konsumtion och växande investeringar som vidare medförde problematisk efterfrågedriven inflation då inhemska resurser inte räckte för att producera
efterfrågad kvantitet. På kort sikt kunde heller inte utbudsunderskottet kompenseras med import till följd av bristande infrastruktur för att förvara och transportera varor. Trots att inflationen och de medföljande problemen orsakades av statens omåttliga offentliga konsumtion skyllde staten på handlare och affärsmän. Dessa bestraffades på olika vis, vissa genom sanktioner som sänkte priset på deras varor, andra genom böter eller arresteringar. Dessa åtgärder lyckades inte dämpa
inflationen i någon större utsträckning utan spred snarare ett förakt mot regeringen bland samhällets olika klasser (Katouzian 2013, s. 100). Även detta är analogt med Mahdavy (1970) då det visar att oljeintäkterna har fördröjt utvecklingen av andra nödvändiga sektorer i Irans ekonomi och orsakat en efterfrågedriven inflation som inte kunde hanteras genom import till följd av bristande
infrastruktur, utan istället ledde till ekonomiskt och politiskt missnöje.
Ett annat resultat av de kraftigt växande oljeintäkterna blev framväxten av en stor samhällsklass med dräglig levnadsstandard och utbildning. Den höga ekonomiska tillväxten förbättrade således levnadsvillkoren för många iranier som därmed blev mer självständiga och distanserade från staten som alltmer betraktades som en förtryckande regim. En anledning till detta var att den redan begränsade politiska friheten inskränktes ytterligare 1975, när regimen övergav ett hårt kontrollerat flerpartisystem till förmån för ett enpartisystem under shahens ledning (Denk & Anckar 2018, s. 313). Samtidigt började många unga iranier att inta revolutionära attityder och kritiserade regimen för att vara en marionett för västvärldens intressen till följd av shahens nära relation med USA.
12 Se Diagram 3: Produktion av råolja i Saudiarabien och Iran. År 1960–2019 under Bilaga för statistiskt underlag
27 Detta lade grunden för en stark opposition bland den yngre befolkningen, såväl mot shahregimen som mot västerlandet (Katouzian 2013, s. 99). Utifrån detta perspektiv kan de växande
oljeintäkterna sägas ha bidragit till eroderingen av shahregimens stöd.
Sammantaget resulterade inflationen, folkets växande autonomi och regimens auktoritära politik i ett ökat missnöje mot shahregimen som mobiliserades kring den shiamuslimska imamen Ayatollah Ruhollah Khomeini. I enlighet med idén om assabiyya så ledde den minskande legitimiteten hos den styrande shahen till den då sekulära, aristokratiska assabiyyans fall. Khomeini kritiserade regimen för att styras av västerländska värderingar som enligt honom endast kunde ersättas med ett politiskt system baserat på islamiska värden. Khomeini tog senare makten som statschef genom revolutionen 1979 och upprättade den islamiska republiken genom att implementera ett politiskt styre under ledning av det shiamuslimska prästerskapet. Detta styrelseskick baserade Khomeini på vilayat-i faqih, en doktrin som fastslår att den politiska makten ska tillhöra de som har den bästa förståelsen för den islamiska lagen (Mandaville 2016, ss. 183, 186).
5.2.2 Den religiösa assabiyyan och den “valbara diktaturen” under islamiska
republiken
Irans befolkning består av många olika etniciteter (Denk & Anckar 2018, s. 301), men en enande faktor är religionen där en betydande majoritet identifierar sig som shiamuslimer (Mandaville 2016, s. 183). Utifrån Ibn Khalduns teori om assabiyya är det därför inte förvånande att landets ledare söker legitimitet genom att försöka bygga den nationella identiteten på en shiamuslimsk tolkning av islam, särskilt eftersom shiaislam varit statsreligion i 500 år. Den regionala maktkampen mot det sunnimuslimska Saudiarabien är också ett sätt för prästerskapet att skapa en nationell samhörighet gentemot en gemensam fiende. I enlighet med resonemanget som framförs av Halim et al. (2012) anspelar religionen på ett kulturellt inslag som de flesta medborgarna i Iran kan identifiera sig med. På så sätt kan den politiska ledningen använda sig av islam som ett verktyg för att skapa
sammanhållning i Irans heterogena samhälle.
Det politiska systemet under den islamiska republiken är designat för att befästa den politiska och dömande makten hos den religiösa ledningen. Presidenten väljs i direkta val på fyra år och besitter den verkställande makten, ansvarar för statens budget, nominerar ministrar samt sätter tonen i utrikespolitiken, även om statschefen, den högste andlige ledaren, har det avgörande inflytandet. Det lagstiftande arbetet bedrivs av parlamentet som är folkvalt och väljs vart fjärde år. I praktiken kontrollerar dock statschefen såväl den dömande som den lagstiftande och verkställande makten. Detta grundar sig i att statschefen utser medlemmarna till de högst dömande myndigheterna samt
28 sex mullor (teologer) som utgör hälften av ledamöterna till Väktarrådet, en politisk institution som har befogenhet att underkänna valkandidater och lagar om de anses strida mot islam eller
konstitutionen. Vidare utses sex jurister, vilka utgör de resterande medlemmarna av Väktarrådet, av de högst dömande myndigheterna, vilket följaktligen ger statschefen avgörande inflytande över politiken och rättsväsendet i praktiken. Dessutom har statschefen och Väktarrådet det avgörande mandatet att godkänna presidentkandidaterna, samtidigt som statschefen också ska bekräfta valet av president efter presidentvalet (Denk & Anckar, s. 308; Wicklén, 2017). Detta visar på att det
politiska systemet i Iran baseras på en maktdelning som befäster kontrollen över staten hos statschefen och den religiösa ledningen.
Endast politisk verksamhet med lojala band till regimen tillåts, medan regimkritiker förtrycks. Under 2020 dömdes exempelvis sex politiska aktivister till ett års fängelse för att ha kritiserat statens repressiva åtgärder mot regeringskritiska demonstranter i slutet av 2019, samtidigt som staten har fortsatt att avrätta välkända regimkritiker. Vidare är massmedia strikt kontrollerat av regimen genom omfattande censur, samtidigt som parabolantenner är förbjudna och tusentals utländska webbsidor filtreras. Exempelvis har staten kraftigt censurerat information kring
spridningen och statens hantering av covid-19, medan journalister som rapporterat oberoende om pandemin har fängslats (Freedom House, 2021b).
I det strikt kontrollerade politiska systemet innehar statschefen betydande inflytande över såväl dömande som lagstiftande och verkställande makt i praktiken, samtidigt som politiska kandidater kan underkännas på diffusa grunder. Utifrån Luciani och Beblawis perspektiv är detta inte oväntat eftersom staten endast till en mindre del finansieras genom beskattning13 och därför inte söker att legitimera någon fiskal funktion genom att erbjuda politisk representation. Intressant är dock att Iran ändå har implementerat ett valsystem som ger sken av att medborgarna kan influera politiken i landet. Denna möjlighet är dock uppenbarligen kraftigt begränsad i verkligheten. Eftersom
medborgarnas inflytande är såpass inskränkt, innebär detta att graden av politisk representation är reducerad. Detta försvagar solidariteten mellan stat och medborgare och därmed också det
shiamuslimska prästerskapets assabiyya.
13 Se Diagram 4: Skatteintäkter som procent av BNP för Saudiarabien, Iran och genomsnittet för världen. År
29
5.2.3 Politiskt missnöje med den islamiska republiken och viljan till förändring
I samband med den iranska revolutionen avskaffades enpartisystemet, vilket tillät nya partier att bildas. Den islamiska regimen stärkte dock snabbt sin maktställning och partier som är emot regimen och dess teokratiska principer förbjuds att verka i landet. Partier som kräver mänskliga rättigheter och demokrati förklaras upplösta (Denk & Anckar 2018, ss. 313-314). Efterpresidentvalet 1997 trodde många att det skulle ske sociala och politiska förändringar när den reformistiske Mohammad Khatami valdes till president. Många av hans reformförslag lyckades dock inte gå igenom till följd av motstånd från det ledande prästerskapet (Denk & Anckar 2018, s. 322; The Associated Press, 2004). Khatami medgav dock efter sin presidenttid att det inte fanns en tydlig riktning för den reformistiska rörelsen, eftersom det inte fanns en tydlig definition av vad reformismen inbegrep. Khatami efterföljdes av Mahmoud Ahmadinejad som kom till makten vid presidentvalet 2005, vilket återigen innebar ökad anspänning med väst (Hafezi, 2009; Denk & Anckar 2018, s. 322). Ahmadinejad var, i kontrast till Khatami, företrädare för djupt konservativa idéer (Katouzian 2013, s. 112).
2009 skedde blodiga protester i samband med presidentvalet, där demonstranterna ansåg att valfusk låg till grund för omvalet av Ahmadinejad (Black & Dehghan Kamali, 2009). Under de senaste åren har det också funnits missnöje med hög arbetslöshet och korruption (BBC, 2018a). Enligt
organisationen Transparency Internationals korruptionsindex 2020 ligger Iran på plats 149 av 180 i världen, vilket innebär att landet kan klassas som väldigt korrupt (Transparency International, 2021). Ännu ett missnöje i Iran gäller kravet för kvinnor att bära täckande klädsel i det offentliga rummet, en lag som infördes efter revolutionen 1979. Den iranska sedlighetspolisen kontrollerar att kravet följs upp och i mitten av 2018 ledde detta till stor ilska när en sådan polis misshandlade en kvinna som inte ansågs vara klädd sedligt nog. Staten hade redan 2017 meddelat att man skulle sluta att gripa folk för “oislamisk” klädsel, men gripanden fortsätter att ske. Den obligatoriska slöjan är omstridd och i en opinionsundersökning 2014 var nästan 50 % emot den obligatoriska slöjan (Hamidi-Nia, 2018). Dessa olika exempel på missnöje är ett uttryck för en sviktande
solidaritet mellan medborgarna och regimen, vilket destabiliserar prästerskapets assabiyya. I Iran är det också förbjudet för män och kvinnor som saknar släktband att ha fysisk kontakt med varandra och sedan 1979 är det inte tillåtet för landets muslimer att konsumera alkohol (Mokhtari, 2017).
Generellt deltar Iran i världspolitiken genom medlemskap i flera stora internationella organisationer (Mandaville 2016, s. 184). Vidare har landets styrande visat på en större vilja till politisk
förhandling med USA under senare år, en relation som annars varit infekterad sedan efter iranska revolutionen 1979. En tänkbar anledning till det diplomatiska närmandet är de internationella
30 sanktionerna som landet vill ha upphävda. Irans kärnenergiprogram har inneburit internationella sanktioner mot Iran som har skadat landets oljeproduktion (Luciani 2016, s. 107). Genom det internationella avtalet som slöts om kärnenergiprogrammet 2015 lättades vissa sanktioner (Denk & Anckar 2018, s. 326; Olsson Axelsdotter & Lauffs, 2015). Relationen blev dock mer kylig under Donald Trumps presidenttid, där USA lämnade avtalet, något som den nuvarande presidenten Joe Biden återigen vill att USA ingår (BBC, 2021). Vidare dödades den högt uppsatta iranska generalen Qasem Soleimani av en amerikansk drönarattack i januari 2020 (BBC, 2020), något som också spädde på den redan ansträngda relationen.
5.2.4 Utvecklingen mot predatorstat
I november 2019 rapporterade landets president, Hassan Rouhani, att statens budgetunderskott uppgick till två tredjedelar av hela den årliga budgeten om 45 miljarder US$. Som ett steg i regimens ekonomiska policyprogram för att kompensera för de finansiella underskotten har staten slopat subventioner och infört ransoneringssystem för bränsle. I slutet av 2019 resulterade detta i en abrupt prisökning på 200 % gällande bensin, vilket resulterade i stora protester mot den politiska ledningen (Fassihi & Gladstone, 2019). Under senare år har Iran även lidit av kraftiga
budgetunderskott, inte minst till följd av internationella sanktioner, något som kraftigt har reducerat landets oljeexport (Luciani 2016, s. 107). Dessutom har Irans valutareserver minskat till följd av amerikanska sanktioner, vilket medfört en markant depreciering av den inhemska valutan som resulterat i ökad inflation. I kombination med coronapandemin har detta inneburit ökad arbetslöshet, något som urholkat välfärden och slagit särskilt hårt mot redan utsatta hushåll (World Bank, 2021d). Detta indikerar att staten inte längre har tillräckligt med resurser för att upprätthålla rentierstatens distributiva funktion, utan istället tvingas extrahera resurser från den egna befolkningen för att hantera det ekonomiska underskottet. På detta vis kan regimen i Iran sägas bryta mot rentierstatens samhällskontrakt som bygger på att staten får bestämma i utbyte mot att resurser delas med
medborgarna. I Iran är det istället staten som både bestämmer och har börjat livnära sig på
medborgarnas resurser. Detta tyder på att den iranska staten har börjat uppvisa de predatoriska drag som framförs av Levins (2013).