Hur förhåller sig nu teori och empiri till varandra? I det här kapitlet kommer jag att diskutera min tredje frågeställning om det vidgade textbegreppet. De båda första frågorna, som gällde textdefinitioner och hur andra uttryck, såsom hypertext,
multimedia och intermedialitet, förhåller till det vidgade textbegreppet, kan i princip anses besvarade i teoriavsnittets avslutande text. Därför kommer jag här att koncentrera mig på hur läroplanens vidgade textbegrepp tolkas i praktiken.
Lyssnande till lärarnas attityder till text förstår jag att det vidgade textbegreppet inte har blivit ett begrepp för dem, som styrdokumentens författare förmodligen avsåg när de valde att formulera sig på detta sätt. Åtminstone de lärare, som jag intervjuade, tolkade inte sin verklighet i termer av ett vidgat textbegrepp och troligen är det så att man måste ha en grundläggande textdefinition klar för sig innan man kan vidga begreppet. Det finns inget som säger att en lärare måste skapa sig en teori om vad en text är eller anamma någon annans, innan läraren ifråga väljer och använder texter i sin
undervisning. Av de fyra tolkningar av text som framkom, var Magdalenas den enda som frigjort sig från pappersformatet, i det att hon säger att en text är ”väldigt mycket en upplevelse”.
Lärarna återkommer flera gånger till ungdomars ovana att läsa, ovana vid att ta steget ned i texten och Anders tror att det kan bero på en outvecklad förmåga att omvandla texten i bilder. På grund av informationssamhällets multimediala mångfald och snabba takt, förmår ofta inte unga läsare ta till sig den långsammare upplevelsen boken, som Anders påpekar.
Den textsyn man har som lärare är sannolikt avgörande för, om man ”äger eller låter sig ägas av texten”. Kanske är detta konstigt uttryckt, men Nora visar upprepat en rädsla för att eleverna kopierar texter från Internet. Det vill jag kalla att låta texten äga sig: texten är en produkt; texten är färdig, den är oföränderligt fast i upphovsmannens klor. Om texten istället ses som Elmfeldts ”ständigt föränderliga process” då blir texten förnyad varje gång den passerar genom en mänsklig hjärna. Magdalena pratar om att det inte spelar någon roll om man arbetar med en film, en bok eller en dikt utan att det är meningsskapandet som är viktigt, alltså tankarna som uppstår. Här kan man jämföra med hur Aarseth, i Elmfeldt, säger detta i uttrycket ”the textual machine”, som är en treenighet bestående av människa, tecken och medium.
Om nu allt kan vara text i det vidgade textbegreppet frågar sig Miranda om text verkligen är rätt begrepp att vidga. För henne känns det onaturligt med en föreställning om text som mer än bokstäver, men hennes förslag om att vidga berättelsen istället, faller på att berättelsen redan har en snävare definition än text, i sitt etablerade genrebegrepp.
Magdalena är den enda som har skapat sig en medveten filosofi kring texter, bilder och samhälle som hon vill bibringa sina elever. Man kan se en tydlig koppling till Ledins textdefinition, medan Anders också instämmer, om än i något luddigare ordalag. I deras resonemang syns en utpräglad förståelse för texters potential och olikheter. Säkerligen har Elmfeldt rätt i att de konventioner som styr det linjära berättandet, vilka Sture sällar sig till, kommer att ifrågasättas av hypertextfiktion i kombination med olika grader av interaktivitet. Om svensklärare istället i större utsträckning förstod och arbetade utifrån det vidgade textbegrepp som Ledin beskriver, vill jag påstå att människor skulle kunna handskas bättre med det textflöde de möter i samhället.
Läroplanen och även lärarna pratar om den nya ungdomen, den förändrade
ungdomen. Lärarna ger flera exempel på hur de tror att ungdomar tänker kring medier. Anders pratar om hur det ”ingår i överenskommelsen med filmmakaren” att man går in i en filmupplevelse även om man vet att det inte är verkligt. Jag tror att det är viktigt att detta medvetande om mediet måste tas upp i skolan, när det gäller olika medier och hur det kan utnyttjas i arbetet. Här blir till exempel en känsla för sanningshalt och
trovärdighet på Internet viktig kunskap. Men när det gäller texters bundenhet till papper och tid ser förmodligen ungdomar annorlunda på text än vuxna. Är deras syn kanske vidare än vår och är de medvetna om det i så fall?
Men när jag lyssnar på vad lärarna säger så förstår jag att något uppenbarligen har vidgats, även om det inte är begreppet i sig. Det verkar som om deras arbetssätt har vidgats, att de mer eller mindre har anpassat sina metoder efter förändringar de kunnat skönja i samhället och hos ungdomarna. När det gäller urval av texter uttrycker Nora att hon numera väljer korta, spännande och känsloväckande texter. Anders konstaterar att ungdomar idag har lättare att ta till sig snabba upplevelser, vilket understöds av
Karlsson och Ledins uttryck ”scan- och zappläsning” och anknyter till Elmfeldts tankar om att receptionen av text kan vara olika beroende om texten som läses ”är tryckt eller framträder på skärm”. Kanske är ungdomar idag så vana vid att läsa från dataskärmen att de har svårt att överblicka annat än små mängder text. Frågan är då om vi vill fostra
en generation av scannare och zappare. Visserligen är det goda kunskaper att snabbt kunna hitta det viktiga i en text och hålla på med många olika saker samtidigt men jag tror ändå att de flesta lärare skulle invända och säga att det inte räcker. Man måste även kunna läsa eftertänksamt och analyserande, vilket Sture förmodligen menar när han trycker på vikten av den klassiska litteraturen. Vilka vidgade horisonter vill vi att ungdomarna skall få? Alla dessa nya möjligheter ställer naturligtvis ökade krav på lärarna; på fortbildning och flexibilitet.
Även om en ”historiens skygdlappar” inte alls är önskvärda, gäller det förmodligen att i högre grad blicka framåt än bakåt, för att kunna möta morgondagen på ett
konstruktivt sätt. Det handlar om att acceptera annat än klassiska texter som läsvärda och mer än motvilligt använda olika media, inte bara i konsumtion (läsning etc.) utan även i produktion (skrivande etc.), kanske på liknande sätt som Magdalena gör. Hon är progressiv och har ett oproblematiskt förhållningssätt till text, som visar sig i att hon bygger sin undervisning på att texter, skapade, nyskapade, verbala och visuella, läggs parallellt bredvid varandra i ett slags meningsskapande sammanhang.