I arbetet ger Luther, Giertz och Eriksson uttryck för en pastoral hållning som centrerar sig till Jesus som partikulär frälsare. För Luther och Giertz kommer det till uttryck på ett tydligt sätt varför frälsningen är nödvändig. Alltså varför syftet med en församlingens grundläggande uppgift är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro (helgas). Även Eriksson tar upp att ett liv med Jesus som livsväg, är ett liv med en trygghet och en frid men samtidigt ett liv som lever i genkärleken till Jesu återlösande verk på korset som går ifrån den
destruktiva inneboende egoisten. För samtliga tre av dessa har Helig Ande en central roll på denna vandring, såsom en medvandrare på denna jordiska resa en lärjunge får vandra.
Både Luther och Giertz skriver i en samtid när pluralismen inte nått fram på samma sätt i fråga om mångfald i trosinriktningar och religiösa föreställningar. Samhället var fortfarande av relativt enhetlig art, vilket medför att dessa inte behöver ta hänsyn till några större komplikationer som kan uppstå med “den andre”. Därav återfinns inte några förklaringar av pastoral art huruvida versen kan användas för att undvika polemiska konflikter.
Både Kysar och Ahlstrand som intar en universalistisk hållning presenterar verktyg för att hantera texterna på det problematiska planet, samtidigt som pastoralt uppbyggliga tolkningar kommer fram. Exempelvis att Jesus går kärlekens väg, att lärjungarna ska bli kvar i hans kärlek liksom att det kristna livet är det liv som segrar över döden. Detta arbete har gynnats av de olika förklaringsnivåerna och teologerna vilket gjort det hela mycket intressant. En av de viktigaste pastorala verktygen kan nog vara att ha många olika strängar på sin lyra och vara lyhörd gentemot den kontext man riktar sig till. Eftersom att det finns stor teologisk mångfald inom den evangelisk-lutherska kontexten i Sverige. I synnerhet inom Svenska kyrkan med dess fromhetstraditioner, finns det ett stort värde i en bred mångsidighet. Från både Luther
men också gamla väckelsetankar från Västsverige såsom nådens ordning till modern debatt om religionsteologi och mötet med andra religioner.
Joh 14:6 är en vers som går in på ett stort antal frågor, såsom kristendom och kristet liv, vilket öppnar versen för att bli mer flerdimensionellt tolkad än många andra verser i Skriften. Det som intresserade mig mest var att samtliga parter av teologerna stod fast vid att Guds kärlek till människan är den tolkning som var absolut mest framträdande av versen, vilket för den evangelisk-lutherska kyrkan kan kännas bra och hoppfullt, så att versen kan fortsätta vara en grundpelare i kyrkans pastorala uppdrag. Kyrkan kan då förstå sitt uppdrag som att fler ska kunna få del av den kärlek Jesus själv har visat och visar för människan, vilket är syftet med församlingens grundläggande uppgift att vittna om.
3.3 Slutsatser
Utifrån alla dessa olika tolkningar kan vi konstatera att det finns ett brett spektrum av olika tolkningar, oftast utifrån vilka utgångspunkter man har och vad man sedan vill använda texterna till. I direkt anslutning till Kysars sista ord om det problematiska som kan uppstå med Joh 14:6b finns det nyttiga verktyg att hantera det problematiska på ett globalt plan utifrån det historisk-kritiska arbetet som har presenterats, exempelvis von Wahlde, som tar hänsyn till tillkomsthistorien.
I en församling finns det värde i det Luther tar upp kring vilka glasögon som används i tolkningen av versen, där han presenterar en andlig tolkning som är av pastoralt uppbygglig karaktär, av sådan karaktär att den möjliggör att människor kan komma till tro och leva i tro på Jesus som frälsare. Detta inte minst för en svenskkyrklig kontext då Luther har ett stort inflytande över kyrkans bekännelseskrifter som fortfarande har en normerande status. De olika pastorala tolkningarna som har kommit fram här är av olika karaktär men pekar alla på samma sak på det övergripande planet. Det som alla har gemensamt är att det talas om Jesus såsom kärlekens väg utifrån Joh 14:6. Denna kärlekens väg tar sig i uttryck i att Jesus först har visat på oändlig kärlek genom att själv gå vägen såsom ett föredöme, för att lärjungar i alla tider ska kunna ta emot, bli kvar och ge vidare av Jesu kärlek. Att vandra vägen är att ha
en relation med Jesus, en relation som visar på livets djupaste sanning och som släcker hunger och törst, vilken inga materiella ting kan agera substitut för.
Av de pastorala tolkningarna är det bara Luther och Giertz som talar om arvsynden, den inneboende egoisten som alla människor kan relatera till och som kan ge upphov till destruktiva följder, kortsiktig lycka som i det långa loppet leder till olycka. Exempelvis att alltid ta den största kakbiten, vilket ju många vet bara leder till en kortsiktig lycka.
Botemedlet mot egennyttan är genkärleken till sin nästa och Gud som svar på kärleken Jesus visat på korset.
Nådens ordningeller salighetens väg kan användas i pastoralt syfte exempelvis i själavård eller genom att en predikant har denna ordning i bakhuvudet för att skapa förståelse för att människor kan ha vandrat olika långt fram på trons väg liksom kunna använda lag och evangelium på ett balanserat sätt. Hjälparen har en central roll i denna vandring, vilket framkom hos nästan samtliga teologer som analyserades.
Att inte göra ett globalt polemiskt anspråk på Joh 14:6b utan istället ett konfessionellt anspråk i en församling lär oss Kysar. Även Ahlstrand tar upp att det inte går att använda Joh 14:6b i polemik mot andra trosinriktningar utifrån den historiska och litterära kontext versen är en del av.
Utifrån de olika kommentarerna finns det en potentialskillnad mellan vad som är uppbyggligt för församlingen kontra vad som är hållbart i det offentliga pluralistiska rummet. Utifrån de olika tolkningarna finner jag att det således är en balansgång mellan dessa. Det finns även en potentialskillnad mellan vad som är tidlöst i Johannesevangeliet kontra vad som är bundet till den johanneiska historiska och sociokulturella kontexten. Utifrån detta synsätt kommer jag till den övervägande slutsatsen som besvarar min frågeställning:
Hur kan Joh 14:6 användas i en pastoral evangelisk-luthersk kontext idag på ett sätt som är konstruktivt för kyrkan men som även tar upp det som kan uppfattas som problematiskt i texten?
Svaret på frågeställningen är således i korthet att den pastorala tolkningen av versen är, att Jesus är kärlekens väg, en väg människan inbjuds att följa såsom ett svar på den kärlek Jesus visat och som yttrar sig i livet genom kärlek till Gud och sin nästa. För att på ett ansvarsfullt
och rättvist sätt hantera det problematiska som en felanvändning kan resultera i, föreslår jag att anspråket i versen kan användas konfessionellt i en evangelisk-luthersk församling men inte globalt och polemiskt.