Utifrån de tre föreställningarna har likheter och skillnader framträtt och blivit tydligare, vilka jag kommer att sammanfatta och analysera här. I detta avsnitt kommer inga referenser förekomma, de kopplingar jag gör till teori eller annan information har tagits upp i det teoretiska och analytiska ramverket, om inget annat anges.
6.1 Uppfattningar om militärt arbete
Militärerna tycks ha en övertro på sig själva och vad de åstadkommer, i alla fall enligt min civila informant som menar att de är duktiga men inte gör mycket nytta när de patrullerar och pratar med civilbefolkningen. Han menar också att militärerna inte förstår vad de utsätter skolor för och vad konsekvenserna blir när det varit på besök, då talibaner uppfattar det som ett ömsesidigt samarbete mellan militärerna och skolan. Militärerna själva har berättat att de besöker skolor och gärna pratar med lokalbefolkning och leker med barn, de har inte nämnt något om vilka risker det innebär, vilket jag tolkar som att de inte är medvetna om att de faktiskt kan utsätta dessa människor för fara eller för påtryckningar från talibaner. De tycks inte vara medvetna om att de, bara för att de är militärer och pratar med människor eller besöker institutioner, kan åstadkomma något negativt för dem. Min civila informant menar att militären inte behöver patrullera och prata i byar för att de ändå inte får ut någon information, något som militären starkt motsäger. Alla militärer vidmakthåller att de får viktigt information och att det är viktigt att ha en bra kontakt med lokalbefolkning.
Min informant som har erfarenhet av både det militära och det civila har en bredare förståelse än vad jag tycker mig kunna se hos övriga militärer. Samtidigt är han också mer nyanserad än den civila representanten. Han ser det militära arbetet och biståndsarbetet som två kompletterande arbetssätt, istället för att se det enbart som svart eller vitt. Jag tycker att hans syn på vad militären kan åstadkomma är mer realistisk än övriga militärers, men han anser naturligtvis att militären gör ett bra arbete. Han förstår hur militären kan bidra till en säkrare struktur som i sin tur betyder mycket för samhällsutvecklingen. Han fasthåller också
att det är viktigt med förtroende hos civilbefolkningen för att de i sin tur kan ge förtroende för den afghanska militären och polisen och därför stärka säkerhetsstrukturen i landet, vilket även framkommit till viss del hos andra informanter.
Alla mina informanter är överens om att militären behövs i Afghanistan så som läget ser ut i dag för de hindrar talibanerna från att ta över makten igen, vilket även SAK- representanten är medveten om. De är också överens om att målet är att den militära närvaron inte ska behövas och att det ska ske ett sakta överlämnande. Fram till dess är det framför allt viktigt att stödja och stärka den afghanska militären och polisen, vilket är militärens viktigaste uppgift enligt både mina militära informanter och civila informant. Min militära/civila informant betonar att militären ska bli mer stödjande än stridande och att den civila delen av insatsen ska öka. Han förstår att det kan vara bra med distans till militären, både för biståndsorganisationer och för de civila representanterna.
Säkerheten är även det ett område där militärens och den civilas uppfattningar går isär. Militärerna menar på att de generellt sätt gör det mycket säkrare, även om de förstår att de inte kan vara överallt jämt. SAK-representanten är mycket mer skeptisk och menar att militären inte kan upprätthålla säkerheten. Den civila/militära informanten håller till stor del med om att militären inte kan garantera säkerheten överallt, och förstår att organisationer är beroende av en annan acceptans av talibanledare än vad militären är. Han menar också att svenska militärer kan vara naiva och tro mycket om sig själva, de tror att de kan skapa fred på jorden. Denna föreställning stämmer till viss del med de övriga militärernas bild, viss drar de stora växlar över vad de tror sig ha åstadkommit, men de är också nöjda om de lyckas göra skillnad för den enskilda människan.
6.2 Kvinnliga och manliga militärer
En annan intressant aspekt är hur det skiljer sig mellan de manliga militärerna och den kvinnliga militären i förhållande till bemötande av lokalbefolkningen. Kvinnan ansåg inte att hon var tvungen att enbart prata med kvinnor eller behövde en man för att stå för kontakten, medan männen ansåg att det var bäst om männen inledde alla konversationer, oavsett om det var med män eller kvinnor. Det är intressant hur det kommer sig att de uppfattar situationen så olika. Det kan tyckas som att militären är rädd för att göra fel för att trycka västerländska ideal på civilbefolkningen i Afghanistan, därför väljer de hellre att upprätthålla de könsroller som finns istället för att utmana dem. En av mina informanter nämnde hur det fanns många fördomar om hur kvinnor skulle bemötas, vilket inte stämde när de väl var på plats. Kanske
blir militärerna matade allt för mycket med sådana fördomar under sin utbildning vilket gör att det är svårt att se bakom dessa när de ska utföra sitt arbete. Detta kan leda till att militären upprätthåller strukturer som inte gynnar vare sig landet eller freden, precis som bistånd kan göra. Enligt min civila informant kan SAK sätta vissa krav på byar om jämställdhet för att få hjälp eller pengar, vilka ofta efterlevs. Kanske är det svårt för militären att ställa sådana krav då det inte har något att erbjuda i gengäld, men så som min kvinnliga informant säger har hon inte upplevt kontakten med civilbefolkningens män eller kvinnor som ett stort problem. Då bör det inte behöva vara det för andra heller.
Både ifrån den kvinnliga militären och från SAK-representanten har det framkommit att kvinnliga militärer är något konstigt i betraktarens öga, i detta fall afghanernas ögon. Det verkar som att kvinnor som krigar är så pass konstigt att de till huvudsak väljer att se hennes identitet som soldat. Helt enkelt blir könsidentitet underkastad identiteten som militär, antagligen till stor del för att hon befinner sig i den konstellationen och miljön där hon först och främst är en del av militären. Hur olika tillhörigheter underkastar sig andra i ens identitet, till exempel att andra tillhörigheter står under den som militär, är något som även en tidigare studie gjord med militärer under hösten visar på (Jörnskog Skogman & Novotny 2010). Att en kvinnlig militär anses som konstig går tillbaks till de stereotypa könsrollerna och identiteterna om vem som bör vara militär, vem som är stark och vem som är svag, och hur en kvinna i uniform betraktas. Vilken identitet som är starkast bör också vara viktigt för militärens arbete i stort. Om en kvinna först och främst är soldat och könet underordnas yrkesrollen kanske det inte heller spelar så stor roll för en insats om en soldat är man eller kvinna.
Både militärerna och den civila representanten menar på att det inte är någon skillnad på manliga och kvinnliga soldater, men militärerna kan ändå tycka att det är viktigt ur olika aspekter att det är kvinnor med på missionerna. Dels får militären lättare kontakt med kvinnor i lokalbefolkningen, dels bidrar den kvinnliga närvaron till att stämningen på basen inte blir så ”grabbig”, dels läser kvinnor och män av situationer olika och tar till sig olika signaler. Huruvida detta stämmer finns det delade meningar om, min civila informant menar att de inte får någon värdefull information men då han inte jobbar med militären kan han ha svårt att uttala sig om det. Att kvinnor kan ha en lugnande effekt på en mansdominerad grupp finns det studier som visar på, vilket i alla fall de manliga militärerna tycks ha uppfattat.
6.3 Genderarbete i militären
Att antalet kvinnor och män i en insats skulle få en betydande skillnad, så som forskning påvisar, kan då tyckas märkligt då det inte finns någon större skillnad mellan könen, enligt mina informanters uppfattning. Detta är dock en slutsats jag gör utifrån vad mina informanter berättat och anser, vilket inte behöver stämma med övriga svenska militärer, vilket kan göra det svårt att sätta in i större sammanhang. Mina informanter behöver inte heller ha svarat helt ärligt på hur män och kvinnor skiljer sig åt och vilket inflytande de har, men det kan även vara svårt att själv se det avtryck ens ”kön” gör och har för betydelse. Kanske förminskar männen betydelsen av kvinnors närvaro i jämförelse med hur det var när kvinnor inte deltog i fredsfrämjande insatser, vilket flera av mina informanter säkerligen aldrig varit med om, vilket gör det svårt att uttala sig om.
Genderarbetet i Försvarsmakten och inför utlandsmission verkar ytterst knapphändigt även om det råder delade meningar om det. En informant menar att gender är frikopplat från övriga arbetet och den utbildning militärerna får inte ger speciellt mycket, medan en annan informant menar att genderarbetet blivit bättre på senare år och nu integreras i allt arbete. Att det förekommer sådan stor skillnad i synen på gender kan bero på att utbildningen och dess upplägg ligger hos utbildningsledaren och att utbildningarna kan skilja sig mycket åt. Som det framkommit i intervjuerna hänger det på att den som håller i utbildningen kan sitt ämne. Att tro att människor inte behöver utbildas inom gender tror jag är farligt, då kommer det lätt glömmas bort och utvecklingen avstanna. Jag tycker att mina militära informanter har en inställning till gender som något nödvändigt ont och dessutom en förenklad bild av vad det innebär i deras arbete. Att som min kvinnliga informant inte uppskatta genderarbetet och anse att det blivit uppförstorat går att förklara med att hon inte i första hand identifierar sig som kvinna, utan snarare som soldat eller officer inom militären.
Den generella bild de flesta av mina informanter har om deras definition på genderarbete är att tänka på båda kvinnor och män, och ha kvinnor med på internationella insatser. Som nämnts tidigare leder inte fler kvinnor automatiskt till att ett genderperspektiv införs i militären. Jag tycker att detta är ett tydligt exempel på att utbildningen i gender och satsningen på gender inte nått ändå fram, när det dessutom är möjligt att utnyttja gender för att gynna sin karriär är det något i grundstommen som är fel. Försvarsmakten måste ändra tankesätt om de ska komma vidare i genderarbetet, tror jag. Att ha en genderansvarig som inte
kan beskriva vad uppgiften innebär är ett tydligt exempel på att genderarbetet inte fungerar och att utbildningen inte räcker till.
Precis som Anderson menar att biståndsarbetare måste ha förståelse för konflikten kan det antas att detta även gäller för militären som arbetar i krigsområden. För militärerna borde det i allra högsta grad vara svårt att inte fokusera på kriget och kapaciteterna för krig då militärerna ständigt befinner sig i krigsområdet och använder sig av vapen, pansarfordon och uniformer. Med en utbildning på några veckor innan utlandsmission är det omöjligt att få den djupare kunskapen om konflikten och bli insatt i de olika aktörerna och bakomliggande orsaker som Anderson nämner.
6.4 Svenska identiteten
Det verkar finnas en föreställning även hos min civila informant från SAK om vad svenskar gör och inte gör, så som att svenskar inte köper sex. Han tvekar mellan om svenska militärer skulle eller inte skulle kunna köpa sex men menar ändå att om de fick möjligheten skulle de kunna göra det. Men hans första impuls var att svenskar inte köper sex, antagligen för att han tror gott om svenskarna. Han har en bild av att svenska militärer vill väl och är duktiga, svenskar är inte som andra soldater som göra ”dåliga” saker.
Alla informanterna hänvisar till Sveriges goda rykte om att vara en neutral stat som en fördel i Sveriges arbete utomlands. Sverige är något som militärerna gärna identifierar sig med. Då Sverige samarbetar allt mer med Nato och har gjort det under en längre tid, och när Sveriges neutralitet på olika sätt börjat ifrågasättas, kan det finnas en undran över hur länge Sverige kan leva på ryktet om sin neutralitet.