5.1 Jämförelse av Preskriptionslagen och Lagen om preskription av
skattefordringar m.m.
Vid en jämförelse används den komparativa metoden som går ut på att se likheter och skillnader i olika lagar. Det som är speciellt i denna jämförelse är att en lag representerar civilrätten och den andra, den offentliga rätten. Denna jämförelse är bilateral, det vill säga mellan två lagar, och kommer till största del innehålla en jämförelse av lagarnas materiella innehåll. På vissa ställen tolkas lagarna med hjälp av förarbeten, detta gäller båda lagarna. Det är i grund och botten den rättsvetenskapliga metoden som använts. I den metoden ska man försöka hitta gällande rätt med andra inslag, det här är det komparativa inslaget. I denna del av analysen kommer inte rätts-fallen i kapitel fyra att beaktas, det skulle inte bli en rättvis jämförelse om lagarna tolkas på olika sätt.
5.1.1 Bakgrund
Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. härstammar från Preskriptionsord-ningen och Uppbördslagen. Preskriptionslagen skapades för att det skulle bli en enhetlighet i de nordis-ka ländernas lagstiftning på preskriptionsområdet. Huvudsakligen kommer Preskriptionslagen från Preskriptionsförordningen, med ett antal förändringar. Syftet med införandet av Preskriptionslagen var att reglera konsumentfordringars preskription.
Tidigare reglerades skattefordringars preskription i både Preskriptionsförordningen och Uppbördslagen. För att få enhetliga preskriptionsregler på skatteområdet infördes Lagen om preskription av skatte-fordringar m.m. Den nya lagen härstammar från Uppbördslagen och har liknande regler med ett antal förändringar.
Båda lagarna infördes för att förenkla och skapa enhetliga regler inom preskriptionsområdet. Uppkomsten är den samma, ursprunget är från samma lagar, och det som skiljer lagarna åt är vilka fordringar som regleras i vilken lag. Syftet med införandet av lagarna är inte lika, vilket gör
31 att det finns olika förväntningar på vad lagarna kommer att göra inom preskriptionsområdet. Det är många tankar som kommer fram i förarbetena till de båda lagarna som är lika, vilket gör att reglerna blir enhetliga.
Denna tolkning av lagen har skett med förarbeten som bidrar till att se vilket syfte lagstiftaren har haft med lagen, en sådan form av tolkning kallas subjektiv lagtolkning.
5.1.2 Tillämpningsområde
I denna del av analysen har tolkningen av lagarna skett till största del med hjälp av den objektiv lagtolkning, för att det är lagtexten som jämförts.
Preskriptionslagen tillämpas på en mängd olika fordringar om inte annat är föreskrivet i en speciell lag. Det medför att skattefordringar som regleras i en enskild lag, Lagen om preskription av skatteford-ringar m.m., inte omfattas av Preskriptionslagens regler. Detta är ett exempel på en tillämpning av principen om lex specialis, även om lex superior principen ska undersökas först. I detta fall har lagarna samma dignitet och ingen ska prioriteras framför den andra enligt lex superior. I Preskrip-tionslagen är innebörden av principen om lex specialis utskriven i lagen så att det ska minska miss-uppfattningar angående vilken lag som ska tillämpas på olika sorters fordringar. En klassificering av fordringen måste göras för att kunna ta reda på vilken sorts fordran som är föremål för pre-skriptionen, för att senare avgöra vilken lag som reglerar denna sorts fordringar. Det är inte en-dast Lagen om preskription av skattefordringar m.m. som specialreglerar preskription av fordringar, det finns även reglerat i Äktenskapsbalken och Handelsbalken med flera. Men syftet med reglerna är lika för alla preskriptionsregler, det vill säga att säkerställa trygghet, säkerhet och värna om den en-skildes ekonomi. Den enen-skildes ska ha möjlighet att få ordning på sin ekonomi vilket gör att pre-skriptionstiden inte får vara för lång. Detta medför att alla lagar som på ett eller annat sätt regle-rar preskription av fordringar har i grund och botten samma syfte att sträva mot, men skillnaden är hur lagen beskriver att man ska göra för att uppnå detta syfte.
Enligt Preskriptionslagen startar preskriptionen, tre eller tio år, från dagen för fordrans tillkomst. I Lagen om preskription av skattefordringar m.m. däremot räknas preskriptionsdagen fem år efter ut-gången av det kalenderår som skatten förföll till betalning. Detta är en stor skillnad mellan lagarna som gör att staten, i vissa fall, kanske har mer tid på sig att driva in fordringen än vad en närings-idkare har. Om skattefordran förföll till betalning i januari så börjar inte preskriptionstiden löpa förrän i slutet av december samma år. Det gör att i vissa fall är preskriptionstiden i själva verket längre för skattefordringar. Det skulle vara svårt att fastställa preskriptionstidens utgångspunkt om skattefordringarna reglerades med samma regler som Preskriptionslagens fordringar, eftersom det är svårt att fastställa dagen för skattefordringars tillkomst.
32 5.1.3 Preskriptionstid och förlängning av preskriptionstiden
I denna del av jämförelsen har tolkning av lagtexterna till vissa delar skett med hjälp av förarbe-ten, så kallad subjektiv lagtolkning, för att få en klar bild över att alla remissinstanser och lagstifta-ren inte har samma syn på hur lång preskriptionstiden ska vara för olika fordringar.
Enligt Preskriptionslagen är preskriptionstiden för en konsumentfordran tre år och för övriga ford-ringar tio år. Däremot är preskriptionstiden för skattefordford-ringar enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m. fem år. Detta är en stor skillnad för att preskriptionen är dubbelt så lång för öviga fordringar i Preskriptionslagen som för skattefordringar. Frågan är om man kan likställa staten och en näringsidkare, vilket skulle medföra en sorts konsumentfordran som bidrar till en fördel för staten gentemot den enskilde näringsidkaren. Statens fordran har en preskriptionstid på fem år som överstiger näringsidkarens preskriptionstid för en konsumentfordran med två år.
Däremot kanske staten förlorar tid (om man jämställer staten och näringsidkare) när det inte är en konsument utan en näringsidkare som är gäldenären. För då är preskriptionstiden längre för näringsidkare mot näringsidkare än staten mot en näringsidkare. Vissa av remissinstanser ansåg att preskriptionstiden för en konsumentfordran skulle vara fem år, lika lång som för fordringar enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m. Att preskriptionstiden för skattefordringar är fem år kan bidra till en kostnad för samhället för att preskriptionstiden är kort och det kan medföra att de mindre skuldernas preskriptionstid inte förlängs och samhället förlorar pengar. Om där-emot den ordinarie preskriptionstiden var tio år skulle kanske mer pengar kunde drivas in. Vid en förlängning av preskriptionstiden idag, måste Skatteverket ansöka om förlängning hos förvalt-ningsrätten. En förlängning medför en preskriptionstid på totalt tio år och det kostar mer pengar för staten än det skulle ha gjort om den ordinarie preskriptionstiden var satt till tio år likt ford-ringars preskription enligt Preskriptionslagen.
I Preskriptionslagen beskrivs preskriptionsavbrott som ett sätt att förlänga preskriptionstiden ge-nom att en ny preskriptionstid börjar löpa efter preskriptionsavbrottet. I Lagen om preskription av skattefordringar m.m. finns det möjlighet för Skatteverket att ansöka om preskriptionsförlängning vid vissa omständigheter. Dessa omständigheter är inte samma i de båda lagarna. I Preskriptionsla-gen har borgenären större och lättare möjlighet att förlänga preskriptionen. Det räcker att borge-nären skickar ett skriftligt krav på fordran. Problem kan även uppstå vid preskriptionsavbrott då frågan kan vara vem som har bevisbördan, borgenärers bevisbörda är undersökt i en av uppsat-serna jag läste som återfinns i 1.5 Tidigare studier. Enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m. däremot måste Skatteverket ansöka till förvaltningsrätten om förlängning av preskriptionsti-den. En ansökan till förvaltningsrätten är mer komplicerad, vilket medför att det inte är lika en-kelt att förlänga preskriptionstiden för staten som det är för till exempel en näringsidkare som har en fordran på en konsument som regleras enligt Preskriptionslagen. På så vis kan rättsäkerheten öka
33 genom att Lagen om preskription av skattefordringar m.m. infördes för att skydda skattskyldiga mot staten och lagen används på ett tydligt tillämpningsområde.
Likheter är att preskriptionstiderna kan förlängas, men dock på olika sätt. Skillnaderna ligger i att det är svårare för staten att få preskriptionstiden förlängd. Vilket indirekt kan påvisa ett visst skydd för den skattskyldige mot staten.
5.1.4 Innebörden av preskription
Innebörden av preskription heter ett kapitel i lagarna och det förklarar begreppet preskription, dessa regler är nästa exakt lika och förklarar dessutom att preskription inte inskränker rätten att ta ut en fordran om det finns en panträtt som säkerhet. Ett exempel på detta som är viktigt är att banker som är näringsidkare ger bolån till privatpersoner och fastigheten ställs som pant för ford-ringen. Det är nästan inga privatpersoner som kan betala av sina bolån på tre år, vilket annars skulle ha blivit fallet om denna regel inte fanns eftersom tre år är preskriptionstiden för en kon-sumentfordran enligt Preskriptionslagen. En sådan definition visar på att lagstiftarna tänkt till or-dentligt och på så vis menar att lagarna hänger ihop och reglerar nästan samma sak.
Preskriptionslagen reglerar att avtal om förlängd preskriptionstid eller obefintlig preskriptionstid är ogiltiga. Någon liknande regel om ogiltiga avtal finns inte i Lagen om preskription av skattefordringar m.m. Det kan bero på att staten som regel inte använder avtal om ändrad preskriptionstid och att det inte är något som lagstiftaren stött på, på så vis anses detta inte som ett problem.
Borgenärer kan enligt Preskriptionslagen väcka talan mot gäldenär utomlands. Detta gäller även Lagen om preskription av skattefordringar m.m. Preskriptionstiden får enligt denna lag förlängas om gäldenären stadigvarande vistas utomlands. I detta avseende är alltså lagarna lika.
Lagen om preskription av skattefordringar m.m. har regler som reglerar preskription vid anstånd. Lik-nande bestämmelser finns inte i Preskriptionslagen, där finns däremot regler angående skadestånd och regressfordringar (som inte förklarades närmare i denna uppsats).
Den här delen av jämförelsen har skett objektivt, det vill säga att lagtexterna har jämförts.
5.1.5 Förändringar i lagarna
Preskriptionslagen har knappt förändrats någonting. De små förändringar som gjorts har ingen stör-re betydelse för lagens innebörd. Lagen om pstör-reskription av skattefordringar m.m. har dästör-remot föränd-rats ganska mycket eftersom andra lagar har ändföränd-rats eller tagits bort. På grund av detta behöver
34 Lagen om preskription av skattefordringar m.m. också ändras, för att den refererar till en mängd andra lagar vilket inte Preskriptionslagen gör. Remissinstanserna anser att många av de förändringar som skett i Lagen om preskription av skattefordringar m.m. har gjorts för att förenkla för allmänheten, Kro-nofogden och Skatteverket. I och med att Skatteverket tog över borgenärsrollen från Kronofog-den jämställs, handläggningsmässigt, allmänna och enskilda mål hos KronofogKronofog-den. Det vill säga att fordringar enligt Preskriptionslagen behandlas på samma sätt hos Kronofogden som skatteford-ringar enligt Lagen om preskription av skattefordskatteford-ringar m.m.
En annan vinkel på det hela är om lagarna har påverkats av EU eftersom det förklaras i en artikel i teoretiska referensramen att Lagen om preskription av skattefordringar m.m. kanske strider mot den fria rörligheten inom EU. Det här med anledning av att medlemmar i EU ska kunna röra sig fritt mellan länderna utan betydande svårigheter. Lagen om preskription av skattefordringar m.m. gör att den fria rörligheten kan minskas eftersom preskriptionstiden kan förlängas om gäldenären stadigva-rande vistas utomlands. Med anledning av detta kanske denna lag bör ändras så att den passar ihop med EU-rätten, eftersom Preskriptionslagens införande skedde för att stämma överens med Förenta Nationerna. Preskriptionslagen har inga regler som reglerar personers förflyttning mellan länder utan förklarar att borgenären har samma rätt att väcka talan mot en gäldenär i ett annat land om skälig anledning finns. Det medför att denna lag inte kan strida mot EU-rätten på sam-ma sätt som Lagen om preskription av skattefordringar m.m. kan göra.
5.1.6 Att tolka lagarna
I denna del har jag med hjälp av metodavsnittet undersökt lagtexten i de olika lagarna för att se vilka likheter och skillnader som finns mellan dessa två lagar vid tolkning av lagtexten. Preskrip-tionslagen är svår att tolka, eftersom det är ett antal olika begrepp som är otydliga för att alla ford-ringar ska kunna inkluderas till exempel att preskriptionstiden börjar löpa från det att fordran tillkommer i 2 § eller skälig anledning i 13 §. Det är svåra förklaringar som kräver subjektiv tolkning för att få ordentliga svar, vilket man kan finna i andra uppsatser såsom ” Den allmänna fordringspreskriptionen – Något om tillkomstbegreppet i 2 § preskriptionslagen” av Hellström. Däremot är Lagen om preskription av skattefordringar m.m. lättare att förstå för att den har en väldigt tydlig lagtext och förklarar exakt vad det är som krävs för att till exempel, få förlängd preskrip-tionstid. Det enda otydliga begreppet i denna lag är särskilda skäl i 7 §.
Jag har hittat många uppsatser om Preskriptionslagen, några återfinns i 1.5 Tidigare studier, detta troligen för att dess tillämpning är komplicerad och lagtexten är otydlig. Lagen om preskription av skattefordringar m.m. är väldigt tydlig i sin lagtext, vilket inte medför några tolkningsproblem. La-garna tolkas på ett objektivt sätt, vilket medför att det är lagtexten som gäller. Men vid otydliga begrepp krävs en subjektiv tolkning för att fastställa vad begreppet innefattar.
35 Tolkning av Lagen om preskription av skattefordringar m.m. har skett på ett restriktivt sätt för att lagen specialreglerar skattefordringar. På det viset kan e contrarioslut göras, eftersom lagen nästan en-dast reglerar skattefordringar och medför att det enen-dast är skattefordringar som reglerna kan till-lämpas på. En form av analogislut kan göras när det gäller Preskriptionslagen för att de flesta ford-ringar faller under den lagen och en utvidgning av lagens tillämpningsområde kan ske. En sådan utvidgning kan bidra till att de flesta fordringar kan omfattas. På så vis bör Preskriptionslagen tolkas extensivt för att utöka lagens tillämpningsområde, för att enklare kunna se vad lagstiftaren har för syfte med lagen bör förarbeten till Preskriptionslagen undersökas och det medför en subjektiv tolk-ning av lagen.
5.1.7 Stora likheter och skillnader mellan Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m.
Det finns många likheter och skillnader mellan de olika lagarna. En stor likhet är att borgenärer vars fordringar regleras i någon av de två lagarna som jämförs har samma intresse och det är att de vill ha betalt för sin fordran. En annan likhet är att gäldenärerna som har betalat skulden inte behöver betala den igen om andra förhållanden uppstår, bevisning krävs i tre år för konsument-fordran, fem år för skattefordran och tio år för övriga fordringar. På så vis kan bevisning inte krävas efter preskriptionstidens utgång, eftersom fordran inte längre kan göras gällande. Det finns ytterligare ett sätt att visa vilka intressen som finns med preskriptionsregler och det är klargöran-deintresset som visar att borgenären bör skicka en faktura till gäldenären, detta stämmer på båda lagarna, och är ännu en likhet, är att syftet med lagarna strävar åt samma håll.
För att få en översiktlig syn presenteras en kortare sammanfattning. De största likheterna mellan lagarna är att de infördes med ungefär samma syfte, det vill säga att skapa enhetliga regler inom området eller inom ett geografiskt område. Lagarna härstammar från samma lagar och strävar mot samma mål, vilket är att säkerställa trygghet, säkerhet och värna om den enskildes ekonomi. Vidare förklaras innebörden av preskription på samma sätt i de båda lagarna och dessa reglerar även förhållanden utanför Sveriges gränser.
De största skillnader är att de båda lagarna reglerar olika preskriptionstider för olika sorters ford-ringar och att dessa tider kan förlängas, på ett eller annat sätt. Antingen genom preskriptionsav-brott enligt Preskriptionslagen eller genom preskriptionsförlängning där Skatteverket ansöker till förvaltningsrätten om preskriptionsförlängning enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m. Det är svårare för staten att förlänga preskriptionstiden än det är för en fordringsägare att avbryta preskriptionen enligt Preskriptionslagen.
36 En viktig skillnad är att preskriptionstiden räknas från olika tidpunkter i de båda lagarna vilket kan medföra att statens fordringar enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m. i praktiken kan vara längre än fem år.
Preskriptionslagen kan tolkas med hjälp av analogislut, det vill säga att lagens tillämplighet kan ut-vidgas i vissa lagrum. Lagen om preskription av skattefordringar m.m. däremot kan inte tolkas med hjälp av analogislut utan det blir e contrarioslut som passar bäst vid tolkning av denna lag. Det kan vara en bidragande faktor till att Lagen om preskription av skattefordringar m.m. är klar i sin lagtext, och att det inte finns mycket utrymme för att tolka lagen på ett annorlunda sätt, det kan bero på att den har ändrats många gånger för att andra lagar som den refererar till har ändrats eller tagits bort. Det är tvärtom med Preskriptionslagen där har nästan ingen förändring skett och lagens text är oklar och bör tolkas med hjälp av till exempel förarbeten för att få en tydlig tolkning.