Lagen om preskription av skattefordringar m.m

I denna uppsats har den rättsdogmatiska metoden används för att undersöka vilka rättsregler som finns eller bör skapas inom ämnet. Här kommer jag att försöka utreda vad gällande rätt är när det gäller preskriptionsförlängning och rekvisitet särskilda skäl. Lagtexten i Lagen om preskription av skattefordringar m.m. är inte svårtolkad och det medför att jag har tolkat lagen objektivt, med undantag för begreppet särskilda skäl i 7 § 2 st. som har jag har tolkat subjektivt med hjälp av förarbeten. När särskilda skäl förklaras i lagen omfattas, enligt de undersökta rättsfallen, endast de saker som förklarades i förarbetena och inte några andra särskilda skäl. För att undvika tolk-ningsproblem kan detta istället klargöras i lagen, men i framtiden kanske ytterligare särskilda skäl kan uppkomma. De särskilda skälen som är giltiga idag enligt förarbeten är; ett litet ford-ringsbelopp, kort utlandsvistelse och effektiv handräckning i det andra landet. Den effektiva handräckningen har förenklats med hjälp av medlemskapet i EU eftersom det finns ett indriv-ningsdirektiv som gör att länderna lättare kan hjälpas åt.

Inget av rättsfallen på området är prejudikat, vilket gör att det inte finns några vägledande fall för hur bedömning av Lagen om preskription av skattefordringar m.m. ska ske. Enligt domstolarna har lagtexten tolkats restriktivt till den skattskyldiges nackdel. Rättsfallstolkningen i denna uppsats har skett objektivt, det vill säga att den har utgått från domens text och sätter in den i ett rättsligt sammanhang.

När jag har analyserat och dragit slutsatser har jag använt mig av induktion för att dra generella slutsatser från rättsfall och lagtexten. Validiteten i uppsatsen är hög för att jag inte har gått över

37 mitt problem och mitt syfte. Däremot är reliabiliteten svår att få hög i denna uppsats eftersom jag har tolkat lagtexten och rättsfallen, och om någon annan skulle göra samma undersökning kanske denna person tolkar lagtexten och rättsfallen på ett annat sätt. Men jag har försökt att vara neutral när jag tolkat rättsfallen för att tolkningen har skett objektivt och lagtexten är till största del också tolkad på ett objektivt sätt. Jag använder mig av en blandning mellan positivism och hermeneutik för att jag har undersökt handlingar och satt resultatet av handlingarna i ett generellt perspektiv. Rättsfallens domar är tolkade på ett objektivt sätt för att kunna generaliseras och medför att till-lämpningen av lagen kan ske på samma sätt vid liknande och andra sorters situationer.

Preskriptionsförlängning kan ske på fyra olika sätt enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m., dessa är när den skattskyldige saboterat indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Dessa finns förklarade i lagtexten och medför att det inte krävs en ytterligare subjektiv tolkning av paragrafen. Det finns en mängd olika rättsfall som regle-rar preskriptionsförlängning när gäldenären stadigvarande vistas utomlands. Det finns även be-skrivet i propositionen 2006/07:99 att det nästan endast är det rekvisitet stadigvarande vistas utomlands som är orsaken till preskriptionsförlängning. Detta rekvisit är tolkat objektivt med hjälp av praxis som förklaras ytterligare nedan.

Enligt en artikel som är återberättad i den teorietiska referensramen förklarar att om en person flyttar inom EU och har en skattskuld i Sverige kan preskriptionstiden för denna fordring inte förlängas för att det kan strida mot den fria rörligheten inom EU. Ett rättsfall finns i kapitel fyra som är ett exempel på detta och det handlar om handräckningsavtal i Belgien och Spanien, Kammarrätten i Sundsvall 2009-05-18, mål nr 3232-07. Detta kanske medför att de som flyr lan-det för att slippa skatteskulder, inte stannar i EU, utan ger sig iväg längre bort, som till exempel i ett rättsfall från Kammarrätten i Göteborg 1999-09-13, mål nr 2302-1999 där Ulla åkte till Para-guay. En anledning till detta kan vara att det inte finns något handräckningsavtal som gäller där. Detta fall reglerar även ytterligare en preskriptionstid, som uppstår när det är påkallat ur allmän synpunkt. Målet omfattar cirka 76 600 000 kronor vilket är ett stort belopp för staten att förlora, vilket gör att skattebetalarna drabbas hårt. Det här gäller även Posener och Trustorhärvan, i och med att beloppet uppgick till 14,5 miljoner kronor och det var ett av de största ekonomiska brot-ten i Sveriges historia. Detta gör att ett allmänintresse finns, därmed har stabrot-ten större möjligheter att få förlängd preskriptionstid för att få ytterligare tid att driva in fordran. Stadigvarande vistas utomlands är ett bra exempel på att resultatet av domarna kan generaliseras för att i de rättsfall som inte innefattar särskilda skäl, förlängs preskriptionstiden.

RÅ 1986 not 645 är ett annat rättsfall där Bengt flyttat till Finland. Detta är exempel på att stadig-varande vistelse utomlands kan leda till preskriptionsförlängning när det är fråga om stora skuld-belopp.

38 Enligt 7 § 1 st. 1 p. i Lagen om preskription av skattefordringar m.m. är indrivningssabotage en anled-ning till att preskriptionstiden ska kunna förlängas för gäldenären. I ett mål från Kammarrätten i Stockholm 2009-09-04, mål nr 2134-09 förklaras att Skatteverket behöver mycket, och tillförlitlig bevisning för att preskriptionstiden ska kunna förlängas. I detta mål fanns inte den formen av bevisning vilket medförde att preskriptionstiden inte kunde förlängas för bolaget. Indrivningssa-botage är svårt att generalisera för att Skatteverket har svårt att bevisa att saIndrivningssa-botage faktiskt ägt rum. I denna del är hermeneutiken av stor betydelse eftersom det är svårt att generalisera domens resultat.

Rättsfallen omfattar inte när den skattskyldige håller sig undan eller saknar känd hemvist, och det kan bero på att det är svårt för Skatteverket att bevisa. Samma sak gäller med indrivningssabota-get som inte heller verkar ha tillämpats frekvent i ansökningarna om preskriptionsförlängning, ett exempel på detta är Kammarrätten i Stockholm 2009-09-04, mål nr 2134-09. Däremot är en ganska vanlig förekommande anledning till ansökningar att den skattskyldige stadigvarande vistas utomlands och i dessa mål är bevisningen för Skatteverket inte lika svår att få tag på.

Lagen om preskription av skattefordringar m.m. är en lag som ökar rättsäkerheten för den skattskyldige, på grund av att staten inte kan förlänga preskriptionen, genom preskriptionsavbrott på samma sätt som i Preskriptionslagen. Denna lag skyddar den skattskyldige genom att förvaltningsrätten beslutar om preskriptionsförlängning. Förvaltningsrätten behöver inte besluta om förlängning av preskriptionstiden när en amorteringsplan lagts upp, för då förlängs preskriptionstiden automa-tiskt.

I rättsfallet angående Joey Tempest, RÅ 2005 not 11, tas frågan om anstånd upp och där förklaras att anstånd medges under tiden för processerna i domstolarna, oberoende om preskriptionstiden ska förlängas eller inte. Anståndet kan användas för att förlänga preskriptionstiden i fall där pre-skriptionstiden är inom två år innan anståndet beviljades, i så fall kommer prepre-skriptionstiden att förlängas i och med att skattefordringen får preskriberas tidigast två år efter anståndet upphörde att gälla. En sådan process från länsrätten till kammarrätten och vidare till Regeringsrätten tar lång tid. Detta fall handlar också, som nästan alla andra fall, om förlängd preskriptionstid när gäldenären stadigvarande vistas utomlands.

I jämförelsen tidigare i detta kapitel analyseras EU-rättens fria rörlighet i relation till Lagen om preskription av skattefordringar m.m., eftersom preskriptionsförlängning enligt denna lag kan strida mot EU-rätten borde det innebära att 14 a § i Skattebrottslagen också strider mot EU-rätten. Denna paragraf har påverkats av 7 § i Lagen om preskription av skattefordringar m.m. för att samma anled-ningar som finns till preskriptionsförlängning i 7 § återfinns vid preskriptionsförlängning enligt 14 a § Skattebrottslagen.

39 5.2.2 Byte från Kronofogden till Skatteverket

Lagen om preskription av skattefordringar m.m. förklarar att ansökan om förlängd preskription ska inkomma till förvaltningsrätten. Det är därmed lättare för en person som har en fordran på en annan person att göra preskriptionsavbrott enligt Preskriptionslagen, än staten som måste gå till ytterligare en myndighet för att få förlängd preskription. Förut var det ännu en till instans inblan-dad och det var Kronofogden. Tre myndigheter krävdes då för att få ett beslut om förlängd pre-skription. Det innebar mycket pappersarbete och gjorde att de administrativa kostnaderna ökade. Vilket medförde en stor kostnad för samhället och för de skattskyldiga, men när Skatteverket tog över borgenärsrollen blev kostnaderna för de skattskyldiga lägre än de hade varit innan. Detta märker inte skattskyldiga av, men på lång sikt kan det bidra till att välfärden i samhället ökar. Innan Skatteverket tog över borgenärsrollen, var en stor risk att Kronofogden ansågs opartisk. Idag finns inte det problemet längre eftersom Skatteverket tagit över rollen. Kronofogden kan uppträda opartiskt i det verkställande arbetet, koncentrera sig på indrivningsarbetet och inte läng-re vara knuten till Skatteverket, på samma sätt som innan.

Enligt de rättsfall som beskrivs tidigare i uppsatsen finns inga skillnader i domsluten mellan rätts-fall där Kronofogden ansökte om preskriptionsförlängning och när Skatteverket tog över ansök-ningarna. Detta kan vara ett tecken på att de myndigheter som företräder staten behandlar privat-personer och företag på samma sätt.

Det är en bra förändring att Skatteverket har möjlighet att förlänga preskriptionstiden. Det var en nackdel vid bytet att Skatteverket förlorar kompetens i början, vilket de senare tar igen, gentemot Kronofogden som är specialiserade på skulder. På lång sikt borde staten spara pengar på detta och gäldenärerna ser inte Kronofogden som en part utan de har en neutral ställning, till exempel vid indrivning och handräckning.

40

6 Slutsatser

I det här kapitlet binder jag samman uppsatsen och förklara mina slutsatser utifrån mitt syfte och min problemformulering.

Syftet är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. Syftet omfattar även en jämförelse mellan Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. för att se likheter och skillnader mellan de två lagarna.

Preskriptionsreglerna har samma syfte att säkerställa trygghet, säkerhet och värna om den enskil-des ekonomi, detta stämmer även överens med Lagen om preskription av skattefordringar m.m. för att lagen skyddar de skattskyldiga mot staten och bidrar till att rättsäkerheten i samhället ökar. Det förklaras i lagen att preskriptionstiden för skattefordringar är fem år från utgången av kalender-året skatten förföll till betalning. För att få enhetliga regler inom området skapades denna lag och den har medfört att fordringar som preskriberas enligt denna lag har gjorts på samma sätt obero-ende av vilken sorts skattefordran det är fråga om. Genom detta kan en generalisering ske med hjälp av induktion, för att alla fordringar som regleras enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m. regleras på samma sätt, det återfinns i rättsfallen att alla skatteskulder blir behandlade på samma sätt.

Det som bidrar till att det inte finns så många artiklar, uppsatser och rättsfall angående preskrip-tion av skattefordringar är att lagen är tydlig och det endast är ett rekvisit som kräver ytterligare tolkning, det är särskilda skäl. De rättstillämpningsproblem som jag uppmärksammat i denna uppsats är inte många vad gäller Lagen om preskription av skattefordringar m.m. och omfattar nästan endast begreppet särskilda skäl. Vad gäller Preskriptionslagen så ökar problemen och detta på grund av en otydlig lagtext för att kunna omfatta alla fordringar som inte specialregleras. En an-nan anledning till att det inte finns många rättsfall är att Lagen om preskription av skattefordringar m.m. inte tillämpas i samma utsträckning som Preskriptionslagen, för att det inte finns samma mängd rättsfall som har kommit upp till kammarrätterna eller Regeringsrätten.

Preskriptionsförlängning kan, enligt Lagen om preskription av skattefordringar m.m., ske när den skatt-skyldige saboterar indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Det är rekvisitet stadigvarande vistas utomlands som oftast tillämpas i rättspraxis och det brukar tolkas till den skattskyldiges nackdel om särskilda skäl inte föreligger. Särskilda skäl omfattar endast exempel som beskrivs i förarbetena vilket är att fordringsbeloppet är litet, att utlandsvistelsen inte är stadigvarande eller att det finns effektiva handräckningsavtal i den främmande staten. Handräckningsavtal är enklast inom EU på grund av indrivningsdirektivet

41 som finns där. Det är intressant att det inte finns några prejudikat eller andra särskilda skäl än de som framkommer i förarbeten har uppkommit under de cirka 30 år som lagen har funnits. Denna slutsats har dragits med hjälp av hermeneutik för att kunna fastställa att handlingarnas resultat i de rättsfall som finns i denna uppsats och gör att resultatet av dessa handlingar är ganska lika och slutsatsen som kan dras av detta är att det inte finns andra skäl att förlänga preskriptions-tiden för skattefordringar än de som återfinns i lagen och att de särskilda skäl som finns i förarbe-tena endast är de skäl som är orsaken till att preskriptionstiden inte förlängs. Senare kan en gene-ralisering av denna slutsats ske för att den kan tillämpas på alla liknande fall som uppkommer och denna generalisering har sitt ursprung i positivismen.

I jämförelsen mellan Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. framkommer att skattefordringar regleras i en egen lag för att det ska vara svårare för staten att få preskrip-tionstiden förlängd eftersom ansökan måste ske till förvaltningsrätten, vilket också är ett kostsamt förfarande. Det gör att den skattskyldige indirekt blir skyddad mot staten och rättssäkerheten i samhället ökar. Enligt Preskriptionslagen är det däremot enklare för en fordringsägare att förlänga preskriptionstiden, detta sker genom ett preskriptionsavbrott. Enligt Lagen om preskription av skatte-fordringar m.m. behöver ingen ansökan om förlängning av preskriptionstiden ske till förvaltnings-rätten vid anstånd och när en amorteringsplan upprättats. Lagen om preskription av skattefordringar m.m. har en otvivelaktig grund att stå på för att den skyddar skattskyldiga från staten och den har förändrats i samband med att andra lagar har förändrats för att lagen ska kunna finnas kvar länge eftersom den har en bra funktion i samhället.

Det medför att det inte är en bra idé att slå ihop lagarna även om vissa mindre bestämmelser är lika, är det viktigare saker som medför stora skillnader mellan lagarna och det visar på att samhäl-let inte skulle bli lika rättssäkert om lagarna slogs ihop på grund av att preskriptionsavbrott skulle användas. En annan syn är att det skulle bli komplicerat för alla borgenärer i och med att ansökan om förlängd preskriptionstid kanske behöver inkomma till domstol för att reglerna från Lagen om preskription av skattefordringar m.m. skulle tillämpas. Eftersom lagarna idag tolkas på helt olika sätt så skulle det medföra tolkningsproblem vilket inte är något att sträva efter. Om det krävs att lagarna ska slås ihop krävs mer arbete för att den nya lagen bör göras om helt och hållet, vilket betyder att den nya i så fall inte ska bero på någon av de nuvarande lagarna. Men varför ändra på ett kon-cept som hittills har fungerat bra, när Preskriptionslagen har inte förändrats något men däremot har Lagen om preskription av skattefordringar m.m. förändrats när andra lagar ändrats.

Reglerna i Lagen om preskription av skattefordringar m.m. och Preskriptionslagen är väldigt olika och med anledning av detta har det inte framkommit några anledningar till att lagarna ska ändras väsentligt eller slås ihop. Vissa tolkningsproblem finns i lagarna eftersom lagtexten inte kan vara tydlig överallt, på grund av att lagstiftaren inte kan veta vad som kommer att vara till exempel ett sär-skilt skäl i framtiden.

42

7 Egna åsikter

I det här kapitlet beskriver jag mina tankar och åsikter som uppkom under uppsatsens tillkomst och jag ger också exempel på nya uppsatsämnen inom området. Jag kommer inte att hålla mig inom avgränsningen i detta avsnitt utan alla tankar som uppkom under uppsatsens tillkomst kommer jag att förklara här.

Det här ämnet är väldigt intressant och jag har lärt mig mycket under uppsatsskrivandet. Jag har fått nya idéer och tankar om ämnet samt utvecklat ett förslag till ett nytt uppsatsämne inom om-rådet. Det är att ta reda på om Lagen om preskription av skattefordringar m.m. är förenlig med EU-rätten. Jag har läst några rättsfall som handlar om detta, vilket skulle vara intressant att se vad resultatet skulle bli, eftersom Lagen om preskription av skattefordringar m.m. infördes innan vi blev medlemmar i EU. Förlängningen av preskriptionstiden för skattefordringar för personer som stadigvarande vistas utomlands i annat EU-land kan strida mot den fria rörligheten inom EU. Man kan även göra en jämförelse mellan stadigvarande vistas i annat EU-land och stadigvarande vistas i land utanför EU. Där kanske domstolarna dömer olika och det kanske inte endast beror på den fria rörligheten. Eftersom jag anser att EU-rätten är komplicerad och kräver en subjektiv tolkning har jag inte undersökt detta närmare i denna uppsats på grund av tids- och platsbrist. En speciell tanke som slog mig när jag läste Preskriptionslagen var att den nästan inte har förändrats någonting alls sen dess införande år 1981. Denna lag kanske inte har påverkats av EU-rätten eller så har EU samma regler som Förenta Nationerna hade vid lagens införande. Detta kan medföra att preskription av fordringar behandlas på olika sätt i olika medlemsländer. I och med att jag inte undersökt EU-rätten har jag inte haft möjlighet att ta reda på om EU-rätten reglerar pre-skription av fordringar.

Angående en utav de större förändringarna i Lagen om preskription av skattefordringar m.m. tog Skat-teverket tar över ansökningen om preskriptionsförlängning från Kronofogden. Jag har inte un-dersökt hur denna förändring praktiskt har påverkat Skatteverket eller vem det är som ansöker om förlängning å Skatteverkets vägnar. Min fundering är om en gäldenär i Malmö och en gälde-när i Kiruna kommer att bli behandlad på samma sätt, eller om det beror på vilken arbetsbörda som finns på Skatteverket i regionen.

Jag anser det är konstigt att inga undersökningar gjorts angående denna lag, men det kan bero på att lagtexten är tydlig och att inga ytterligare förklaringar krävs eller att det inte är någon i samhäl-let i övrigt som efterfrågar en sådan undersökning. På så vis kan denna uppsats öka skattskyldigas medvetenhet om denna lags existens och innebörd.

43

8 Källförteckning

Offentligt tryck

Lagar

SFS 2010:9, Lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. SFS 2007:326, Lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. SFS 2006:698, Lag om ändring i preskriptionslagen (1981:130).

SFS 1982:188, Lagen om preskription av skattefordringar m.m. SFS 1981:130, Preskriptionslag.

Propositioner

Proposition 2006/07:99, En fristående kronofogdemyndighet m.m.

Proposition 1981/82:96, Förarbete 1981/82:96 med förslag till lag om preskription av skatteford-ringar m.m.

Proposition 1979/80:119, Om preskriptionslag, m.m. Kronofogden

KFM 911-2, Indrivning för obetalda skulder, 2 utg., 2008. Skatteverket

SKV 152, Skattestatistisk årsbok 2009, 12 utg.

Riksskatteverket, Utsökning [exekution], RSV 901, 3 utg., Allmänna förlaget, Solna, 1990.

Litteratur

Almgren, K & Leidhammar, B, Skatteprocessen, Norstedts juridik, Stockholm, 2004.

Almgren, K & Leidhammar, B, Skattetillägg och skattebrott, 1 uppl., Norstedts juridik, Stock-holm, 2006.

Bogdan, M, Komparativ rättskunskap, 1 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 1993.

Esaiasson, P, Gilljam, M, Oscarsson, H & Wängnerud, L, Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad, 2 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2003.

Heuman, L, Specialprocess: utsökning och konkurs, 6 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2007. Höök, R, Juridik till vardags, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2005.

44 Jacobson, H, Preskriptionens funktioner – fordringsrättsliga och ersättningsrättsliga problem i komparativ belysning, Visby, 2005.

Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, 5 uppl., Institutet för bank- och affärsjuridik (IBA), Uppsa-la, 2006.

Lindskog, S, Preskription – Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 2 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2002.

Lodin, S-O, Lindencrona, G, Melz, P & Silfverberg, C, Inkomstskatt – en läro- och handbok i skatterätt del 2, 12 uppl., Studentlitteratur, Lund, 2009.

Mellqvist, M & Persson, I, Fordran och skuld, 8 uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2007.

Peczenik, A, Vad är rätt? – Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, 1 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 1995.

Rabe, G & Melbi, I, Det svenska skattesystemet, 21 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2008. Samuelsson, J & Melander, J, Tolkning och tillämpning, 2 uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2003. Sandgren, C, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2007. Strömholm, S, Allmän rättslära, 6 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 1988.

Strömholm, S, Rätt, rättskällor och rättstillämpning: en lärobok i allmän rättslära, 5 uppl.,