De tre lärarna Eva, Per och Britt, som undervisar i Svenska B på olika skolor har mycket gemensamt men jag kan också se en hel del som skiljer dem åt. När det gäller hur de använder sig av den officiella kursplanen verkar Eva och Per arbeta på ungefär samma sätt, nämligen genom att de utifrån den planerar sina lektioner. Det anser jag inte går i linje med Skolverkets avsikter angående kursplanen (2004a:13). Detta eftersom Skolverket framhåller vikten av att kursplanen tolkas lokalt och professionellt vilket borde betyda att flera lärare tillsammans arbetar fram denna tolkning. På Britts skola har det samarbetet däremot skett. Hon använder sig av en lokal kursplan, som tidigare tagits fram på skolan, även om hon vittnar om att den är mycket lik den officiella.
Alla tre planerar dock sina respektive lektioner utan insyn från någon annan lärare, förutom Per vid de tillfällen han arbetar ämnesövergripande. Skolverket (2004b:34) betonar att det är viktigt att kursplanen ständigt diskuteras lärare emellan för att nå ett enhetligt synsätt och därmed en form av likvärdighet. Visserligen samtalar åtminstone Eva och Per då och då med sina kollegor men alla tre arbetar enskilt när de planerar sina lektioner.
Dessa tre lärare verkar ha ungefär lika inställning till elevernas inflytande över
undervisningen. De välkomnar elevernas tankar om arbets- och redovisningssätt men gällande innehållet är de övertygade om att eleverna inte har kunskap nog att påverka. Detta är något som jag ser verkligen krockar med Skolverkets intentioner. Läroplanen genomsyras av
demokratiska värderingar och här kommer elevinflytande in. Enligt Skolverket (2004a:13) ska eleverna vara med och bestämma både innehåll och arbetssätt och de ska också få information om målen samtidigt så att de kan relatera dessa till undervisningens innehåll. Britt är den som jag ser kommer närmast detta. Hon verkar ge sina elever mer inflytande än vad Eva och Per
gör. Först går hon igenom den lokala kursplanen med eleverna helt enligt Skolverkets tanke då de får veta målen och diskutera innehållet i kursen. De får också i ett senare skede vara med och ha åsikter om tid och indirekt har de även viss påverkan på innehållet eftersom Britt betonar att hon lägger fokus på äldre litteratur då hon märkt att eleverna vill det.
Jag tror att denna skillnad helt enkelt beror på att Britts elever är vuxna och mer vana att involveras i olika beslut som berör dem. Annars är jag inte förvånad över att eleverna inte har så stort inflytande över innehållet i undervisningen. Det är ju naturligt om elever saknar kunskap om sådant de ännu inte har läst om. Här har Skolverket lite för höga förväntningar, anser jag.
Alla tre lärarna anser att fördelen med de allmänt formulerade kursplanerna är den stora friheten det innebär. Samtidigt vittnar alla om att nackdelen med denna frihet är att problem kan uppstå om lärare väljer alltför olika innehåll och att kurserna då inte kan anses som likvärdiga. Det som är intressant är att alla har samma tanke om att försöka minska denna risk genom att ha generella överenskommelser på skolan om vad varje kurs ska innehålla. Eva har själv kommit överens med några lärare i sin närhet om hur de ska göra men uppger att detta problem har förekommit på skolan. På Pers skola finns sådana överensstämmelser men alla bryr sig inte om att följa dem. Britt har fört fram denna idé som ett önskemål men inte fått gehör hos skolledning och kollegor. Detta verkar trots goda intentioner vara en omöjlig ekvation att lösa.
Beträffande innehållet i undervisningen är det tydligt att det klassiskt västerländska ”sitter i väggarna”. Jag upplever att lärarna i mångt och mycket är tvungna att rätta sig efter de böcker och läromedel som skolan har att tillgå, vilka ofta är uppbyggda i kronologisk ordning med innehåll ur det vi brukar kalla ”den västerländska kanon”. Per och Eva problematiserar dock detta. Eva menar att hon förutom att hon känner sig styrd av läromedlen i sitt val av innehåll också är mycket styrd av sin egen utbildning i vilken hon endast läst det typiskt västerländska. Per är den som opponerar sig starkast mot den dominerande styrningen. Han har många idéer om både moderna verk och utomeuropeisk litteratur men känner sig just nu bakbunden av skolans ålderstigna litteraturutbud.
Pers hållning gentemot litteraturen tycker jag ligger i linje med Halvorsens (2001:15-20) resonemang om hur lärarens egen kultursyn påverkar undervisningen och att litteraturen alltid måste sättas i relation till mottagarna. Per är nämligen mycket medveten om att han kan påverka eleverna mycket gällande litteraturen och försöker alltid hitta beröringspunkter hos eleverna för att som han själv säger kunna ”sälja in” litteraturen till dem. Dessutom ställer han sig kritisk till andra kollegor som anser att endast äldre litteratur är värdefull och som försöker
föra över sina egna värderingar till eleverna. Eva väljer texter hon tror eleverna kan ha behållning av och väljer bort dem hon bedömer de inte kan ta till sig.
Britt utgår visserligen från sina elever när hon väljer innehållet i sin undervisning i och med att hon främst behandlar äldre litteratur enligt sina vuxna elevers önskemål. Men tanken att eleverna inte skulle kunna ta till sig vissa texter verkar inte föresväva henne. Här ser jag återigen en skillnad gentemot de båda gymnasielärarna som jag tycker jag kan härleda till att det är vuxna och inte ungdomar hon undervisar. Vuxna personer är ofta mer mogna att tänka abstrakt. Jag själv är ett levande exempel på detta då jag ser en enorm skillnad i hur jag tog till mig litteraturundervisningen under min gymnasietid jämfört med hur jag gjort det i vuxen ålder både på Komvux och på högskolan. Det kan också tänkas att Britts elever är något mer motiverade att studera eftersom en vuxen person ofta har ett mycket tydligt mål med sina studier vilket i så fall gör att de lättare övervinner ”svår” eller ”tråkig” läsning.
En aspekt gällande litteraturval är att de allmänna formuleringarna i kursplanen möjliggör för läraren att välja litteratur också efter eget skön. Detta är något som alla tre lärarna påpekar att de gör. Lundström (2007:160-161) framhåller att skolan, lärarna själva och vilka elever man har påverkar litteraturvalet och i dessa lärares fall kan jag konstatera att detta verkligen stämmer. Lundström (2007:161) redovisar också Sarlands resultat av en undersökning där lärare fått motivera sina litteraturval. Jag kan konstatera att främst de tre första kategorierna,
Tillgång och användbarhet, Lärares egna preferenser, Mottagarinriktat – texter väljs för att tilltala elever som är framträdande hos de tre lärarna i Svenska B som jag har intervjuat.
Med de allmänna formuleringarna för målen i kursplanen för Svenska B gällande litteraturen i tankarna, tycker jag att dessa tre lärares respektive undervisning gör att det potentiellt sett är möjligt för eleverna att uppnå dessa mål. Eva säger att hon diskuterar texter med eleverna, Per försöker alltid hitta beröringspunkter med elevernas egen vardag och Britt diskuterar olika tiders idéer och jämför dessa med nutiden. Dessa aspekter kan sägas hamna inom ramen för att ”kunna jämföra och se samband mellan litterära texter från olika tider och kulturer” (se kapitel 1, s. 4). Om man dessutom uppfattar att formuleringen ”ha tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk och ha stiftat
bekantskap med författarskap från olika tider och epoker” i klartext betyder studier av texter från det traditionellt västerländska, fyller lärarnas undervisning även här rätt funktion. Några särskilda nordiska verk, förutom svenska, kom dock inte fram i dessa intervjuer men det kan ju bero på att de helt enkelt inte kom ihåg att nämna dem.
Beträffande hur stor andel av den totala undervisningstiden som de anser ska fokuseras på litteraturstudier kan jag konstatera att lärarna i det närmaste har lika inställning. Eva och Per
uppskattar att de undervisar i litteratur ungefär 70% av tiden medan Britt uppskattar det till uppemot 75%. Detta kan ha att göra med att Britt endast har 80 lektionstimmar till sitt förfogande på Komvux medan gymnasieskolan normalt sett har 100 och att hon då anser att hon måste ägna så mycket som 75% för att hinna med så mycket som möjligt av litteraturen. Med tanke på hur mycket litteratur Svenska B-kursen innehåller hos alla tre tror jag dock att var och en skulle kunna hålla med Britt om att Svenska B för dem är en ”litteraturkurs”. Alla tre är också överens om att tiden inte räcker till för det de anser borde finnas med i kursen. Slutligen, ett av mina syften i den här uppsatsen är att försöka uppskatta hur väl
likvärdighetsaspekten stämmer överens med Skolverkets intentioner om likvärdig utbildning (Skolverket, 2004a:13). Mellan just de här tre lärarna som jag intervjuat tycker jag att
kurserna tidsmässigt kan ses som likvärdiga eftersom var och en lägger ungefär lika mycket tid på litteraturstudier i sina respektive kurser. Men en stor fara för likvärdigheten tycks vara det faktum att man aldrig kan eliminera risken att innehållet i Svenska B kan te sig mycket olika innanför olika lärares dörrar. Detta pga. att den allmänt formulerade kursplanen möjliggör det och att det inte finns någon insyn i lärarnas klassrum. Vad just de här lärarna anbelangar tycker jag dock att man kan tolka det som att deras undervisning kan ses som likvärdig eftersom Skolverket (2004a:13) påtalar att ”undervisningen både kan och ska gestaltas på olika sätt”.