Siv och Sten, som båda undervisar i Svenska som andraspråk B, har lite olika sätt att ta sig an tolkningen av kursplanen för kursen. Siv läser ibland igenom den officiella kursplanen, mest i syfte att uppdatera sig så att hon inte glömt något. Sten utgår från skolans lokala kursplan och gör tillsammans med sin kollega en planering eftersom de delar på kursen ifråga. Siv däremot gör själva planeringen själv, utom då hon arbetar ämnesövergripande, men diskuterar ofta spontant med en kollega om olika moment i undervisningen. Dessa båda lärares
förhållningssätt till kursplanen tycker jag ligger i linje med det som Skolverket (2004b:34) framhåller angående att ha en ”ständig pågående diskussion mellan dem som använder en viss kursplan” för att på så sätt få en enhetlig syn på hur kursen ska bedrivas.
När det gäller elevinflytande får både Sivs och Stens elever ha åsikter om arbets- och redovisningssätt, men de har inget inflytande på innehållet. Återigen rimmar Skolverkets intentioner, om att eleverna ska vara med och påverka innehållet, dåligt med verkligheten.
Båda lärarna vittnar om att eleverna inte har någon kunskap om detta och Sten påtalar även att hans elever sällan har åsikter om undervisningen över huvud taget.
De två lärarna ser den allmänt formulerade kursplanen som en stor fördel i och med att det möjliggör en stor frihet i valet av innehåll. Siv påtalar också att denna frihet behövs eftersom eleverna kan ligga på så olika språkliga nivåer. Sten ser ingen nackdel med de allmänna formuleringarna utan är mycket nöjd med det nuvarande målrelaterade systemet. Siv menar dock att de allmänna formuleringarna kan vara problematiska för nya ovana lärare att tolka, då det inte alltid finns kollegor till hands att rådfråga.
Innehållet har de båda lärarna lite olika inställningar till. Visserligen utgår båda från det traditionellt västerländska, men medan Siv ”känner av” vilka texter eleverna är mottagliga för under kursens gång följer Sten en i förväg bestämd planering. En stor skillnad tycker jag mig se i att Sten lägger stor vikt vid att eleverna ska förhålla sig analytiskt till all litteratur, vilket inte Siv gör. Att Sten har vuxna elever, som är mer vana att tänka abstrakt, tror jag gör detta möjligt. Den uteblivna fokuseringen på det analytiska hos Siv antar jag beror på att hon helt enkelt har fullt upp med att, pga. elevernas språkliga begränsningar, låta dem få en överblick över vad de olika epokerna står för eftersom hon menar att många av dem aldrig har hört talas om det. Hon bedömer antagligen att det skulle vara för svårt för eleverna rent språkligt att förhålla sig analytiskt till litteraturen. Siv påtalar ju även att elevernas språkliga begränsningar och deras obetydliga förkunskaper i ämnet hindrar ett djupgående arbete med litteraturen. Dessutom säger Siv att hon i första hand utgår från att texten ska vara förståelig för eleverna istället för att utgå ifrån en speciell författare.
Jag ställer mig undrande till hur Sivs elever ska ha få möjlighet att uppnå kursplanemålen för Svenska som andraspråk B när det så tydligt framkommer att eleverna inte klarar av att läsa äldre texter. Enligt målen (se kapitel 1, s. 4) ska de ”ha läst skönlitteratur från olika tider och kulturer” även om det också framhålls att tyngdpunkten ska ligga på 1900-talslitteratur. Eleverna ska också ”kunna reflektera över texterna och i anknytning till dem skriva och samtala om egna och andras upplevelser, värderingar och levnadsvillkor”. Detta tror jag att Evas elever har väldigt svårt att kunna uppnå just pga. sina språkliga begränsningar. Stens elever verkar ha det något lättare eftersom han ändå berättar att de t.ex. diskuterar
Upplysningens idéer och analyserar texter.
Men ändå är det något jag inte tycker stämmer, eftersom också Sten påtalar att många av hans elever inte klarar den språknivå han tycker krävs för kursen. Den stora boven i dramat anser jag är tiden eller kanske snarare bristen på tid. Eleverna verkar dels inte ha fått tillräckligt med tid i föregående kurser, dels verkar de inte få tillräckligt med tid i Svenska
som andraspråk B. Detta är ju också något som Britt påtalar i sin andra intervju då hon framhåller att elevernas tid i de olika kurserna genom åren har krympt, vilket hon tror endast beror på att skolan vill spara pengar. Både Siv och Sten har också betydligt färre
lektionstimmar till sitt förfogande än de tänkta 100, då det är fråga om en 100-poängskurs. Detta är för mig helt obegripligt. Det obegripliga i det hela är att det inom forskningen länge varit känt att det tar lång tid, så mycket som fem år eller mer, för andraspråkselever att lära sig språk på en nivå som liknar infödda talares på samma utbildningsnivå, vilket Cummins
(2001:91) framhåller. Och eftersom ett godkänt betyg i Svenska som andraspråk B utmynnar i grundläggande behörighet för högre studier måste det väl ändå vara tänkt att dessa elever ska ha uppnått en språknivå som gör det möjligt för dem att klara dessa högre studier?
Att det tar lång tid att lära sig ett andraspråk även om man är intresserad och målmedveten blir också påtagligt om man begrundar det som Viberg (1996:122) beskriver angående basen och utbyggnaden i språket. Eleverna ställs ju inför att lära sig basen med allt vad det innebär i form av grammatiska regler ordförråd på upptill 10 000 ord samtidigt som de måste lära sig utbyggnaden, samma utbyggnad som svenska elever utvecklar under hela skolgången. Parallellt med detta ska de lyckas ta in och förstå även andra ämnesområden, i det här fallet litteratur från olika tider och kulturer. Jag tycker det säger sig självt att detta tar väldigt mycket tid i anspråk vilket eleverna i både Sivs och Stens klasser inte verkar ha fått tillräckligt av innan de började där.
Med tanke på detta tycker jag det inte är så konstigt att mycket av den tid man har i skolan för kursen ägnas åt det språkliga vilket framkommer genom att Siv säger att hon endast ägnar ca en tredjedel av tiden till litteraturstudier och att Sten ägnar ungefär hälften av tiden till detta. Båda framhåller också starkt att tiden för kursen definitivt inte räcker till och att de främst är språket som inte hänger med.
Vad kan jag då kommentera angående likvärdighetsaspekten gällande litteraturen mellan de här två lärarnas kurser? Jo, om man utgår från att likvärdighet uppnås om man når samma slutmål men har olika vägar till målet måste jag tillstå att det för detta trots allt krävs
någorlunda liknande innehåll. Eftersom dessa lärare i hög grad måste anpassa sig efter elevernas språkliga begränsningar kan jag se att innehållet skiljer sig åt mycket. Även när det gäller den tid de lägger ner på litteraturundervisning skiljer sig åt så jag kan inte tycka att dessa båda kurser i Svenska som andraspråk B kan anses som likvärdiga.