En jämförelse av Namibia och Angola utifrån Homer-Dixons teoretiska ramverk

Homer-Dixon menar att via den oberoende variabeln agricultural constraints, och uppsatsens operationaliserade parametrar, land scarcity, jorderosion och loss to urbanization ökar skiktningen mellan olika grupper inom ett land, mellan de som kan profitera på en resurs scarcity och de som förlorar på scarcity. ”Scarcity sharpens distinctions between winners and losers(…)” (Homer-Dixon 1999 s. 96). Det kommer att i sin tur leda till en minskad legitimitet av de sociala och statliga institutionerna. Scarcity av viktiga väsentliga resurser ökar konkurrensen mellan grupper, skitning och jämlikheter gällande resurser mellan grupper utarmar det civila samhället. Det

minskar förtroendet och normer samhället har byggt upp under lång tid och ökar misstänksamhet och fiendskap.

En ökad scarcity i utvecklingsländer, menar Homer-Dixon kommer att få stora konsekvenser för den statliga verksamheten och dess legitimitet, en ökad agricultural constrain som resulterar i minskad output av väsentliga resurser vilket kan i sig leda till svält och undernäring, kommer att förstöra samhällen och institutioner (ibid.). Scarcity får konsekvenser för de statliga institutionerna för att det minskar statens förmåga att bistå sina medborgare, antingen via en minskad skattebas eller via ökad korruption. En ökad efterfrågan på statlig hjälp och statens minskande förmåga att kunna bistå minskar förtroendet för staten.

”As the state weakens, the social balance of power can shift in favour of groups challenging state authority” (Homer Dixon 1999 s. 103)

En ökad siktning och ojämlikhet och en minskad legitimitet och förtroende för staten kommer

agricultural constraints, uppsatsens oberoende variabel att leda till konflikt.

Angola

I Angola finns det inte någonting som ger Homer-Dixons teori rätt att förklara uppkomsten av ’armed conflikt’. Agricultural constraints är snarare en konsekvens av konflikten, än de

orsakssamband som denna uppsats utforskar. Det går dock inte att lämna onämnt att det är många faktorer som har lett till konflikt och inbördeskriget i Angola än det Homer-Dixon teori påpekar. Angola är som bekant ett land med stora potentialer och rikt på naturresurser, både förnybara resurser som skog, fisk och potential för varierat jordbruk. Angola är ett land som många (Hodges 2004; Malaquias 2007; Soysa 2000; Le Billon 2001), vill benämna ha drabbats av en ’Resoruce Curse’. Angola är rikt på mineraler, den viktigaste av dem är diamanter. Landet har ett stort beroende av sin export av just diamanterna och är en av de främst diamantexportören. Diamanternas intäkter har dragit till sig elitgrupper och möjligheten att profitera sig.

”This opportunity, smaller than sometimes depicted, has nonetheless been squandered by the hegemonic and militaristic conduct of rulers and their supporters, leading to a high concentration of wealth amongst the elite, and the economic ruin of the country” (Le Billion 2001. s.57).

Diamanterna har spelat en enorm roll gällande inbördeskriget i Angola, motståndsrörelsen UNITA använde diamantintäkterna för att finansiera sina militära resurser, speciellt efter att den

amerikanska och sedan det sydafrikanska biståndet hade försvunnit. Den lätt tillgängliga tillgången till diamanter gav UNITA stora fördelar, inte bara att det gav stora intäkter utan också för att diamanter är värdefulla i sig själva. Vilket utelämnar problem och osäkerhet med bankkonton och transfereringar. UNITA hade inte haft möjligheten att vara så framgångsrik i sin krigsmaskin om inte de hade haft tillgången till diamanterna. Under åren efter fredsavtalen, 1991, fram till 1994 hade UNITA nästan monopolisk kontroll över diamantgruvorna (ibid. s. 68). Diamantintäkterna hade en direkt inverkan på människorna i Angola, intäkterna lyckades upprätthålla UNITAs militära kapacitet som en motståndsrörelse till regeringen MPLA.

(Det bör också nämnas kort, oljans betydelse för kriget. MPLA, den statliga makten använde sig av intäkterna från oljan för att finansiera sin krigsmaskin (Le Billion 2001).)

UNITAs starke ledare, Jonas Savimbi roll och inverkan på inbördeskriget går inte heller att förbise i fallet Angola. Från konflikten efter självständigheten 1975 från Portugal fram till hans död 2002, styre Savimbi UNITA rörelsen, dödade nära medlemmar och deras familjer om minsta

misstänksamhet uppstod. Han drevs av girighet och önskan om absolut makt i Angola i mer än tre decennier. 1992 efter The Bicesse agreement, det första fredavtalet, ställde Savimbi upp i valet. Dock förlorade han till förmån för den fortsatte sittande presidenten dos Santos av MPLA. Savimbi fortsatte kriget, tack vare intäkterna från diamanterna. 2002 efter Savimbis död i strid med

regeringstrupper den 4 april slöts ett fredsavtal. Savimbis bortgång var för stor för att ersättas (Hodges 2004 s. 18)

Namibia

Namibia uppvisar i fall presenterade i denna uppsats de tydliga orsakssambanden som Homer-Dixon presentera. Inom ramen för den oberoende variabeln för denna uppsats och de tre operationaliserade parametrarna, land scarcity, jorderosion och loss to urbanization uppvisar Namibia det orsakssamband som enligt Homer-Dixon leder till konflikt. I Namibia under

ockupationen av Sydafrika tvingade apartheid många människor till ekologiskt känsliga områden, med låg potential till jordbruk. Hög populationsdensitet i de områdena vilket kan leda till en ökad jorderosion av de känsliga områdena, och ökad förstörelse. I Namibia är land scarcity ett stort

problem, det går inte att förbise ockupationens och att apartheid har haft och har konsekvenser för Namibia än idag.

Staten, det sittande regeringspartiet SWAPO har sedan självständighetsdagen ’försökt’ att åtgärda problemet med bristen på tillgång till de fruktbara åkermarkerna. Dock har det inte haft någon märkbar effekt. De post-koloniala och post-apartheid arvet i Namibia är fortfarande för påfallande starkt närvarande för att omdistributionen av åkermarken skall få en verkan (Moyo 2004).

Den misslyckade omdistributionen av land till den fattiga befolkningen i Namibia och historien om en ständig diskriminering och problem det har medfört med jorderosion och loss to urbanization och dess inverkan på minskad tillgång till mat, har varit en risk för konflikt. Dock har det inte i Namibias fall lett till någon ’armed conflict’ (Melber 2007). Homer-Dixon kan inte förklara denna problematik.

”(…) popular accounts typically do not look at the dogs that do not bark” (Salehyan 2008 s. 318). Darfur är ett använt exempel på en ’armed conflict’ som utbröt på grund av brist på mat (food scarcity), dock i Namibia har det inte utbrutit någon ’armed conflict’. Andra faktorer måste spela in. Namibia är ett intressant fall, ett torrt klimat med hög risk för jorderosion och långa perioder av torka, en snedvriden fördelning av land och fertil åkermark, hög populationsdensitet i ekologsikt sårbara områden, fattigdom och food scarcity. För denna uppsats uppvisar Namibia det

orsakssambandet som Homer-Dixon vill framhålla, en regering som inte har kunnat har omfördela land till fördel för de marginaliserade grupperna.