Efter att ha studerat barns ytor i Hagastaden visade det sig att Cellens innergård är en trång, hårdgjord, förskolegård som innehåller en liten mängd vegetation och som är utrustad med en sandlåda i mitten. Årgångens innergård i Liljeholmskajen består av grus samt vegetation bestående av runda gräsplättar och i likhet med Cellens innergård finns även en sandlåda i mitten. Detta innebär i sin tur begränsade lekmöjligheter på båda områdenas innergårdar, något som indikerar att barn inte prioriterats i dessa utrymmen. En anledning kan vara att det inte funnits en förväntan på att barn kommer bo i kvarteren i en större utsträckning.
När det kommer till lekplatser är den närmsta lekparken från exempelkvarteret Cellen Hedemoratäppan, vilken innehåller vegetation och är naturlig, stor, varierande och av äldre karaktär. Kaninparken som är närmsta lekpark från exempelkvarteret Årgången i Liljeholmskajen består mestadels av hårdgjorda ytor med fasta lekanordningar. Lekparken är belägen på en öppen plats utan skydd men med små inslag av växtlighet i kanterna.
Kaninparken är större än Hedemoratäppan, trots det upplevdes den mer svårutnyttjad.
Hedemoratäppan ligger 230 meter från exempelkvarteret Cellen i Hagastaden medan Kaninparken ligger 250 meter ifrån exempelkvateret Årgången i Liljeholmskajen. Detta kan sättas i relation till Stockholms riktlinje på högst 200 meter till närmaste lekplats, vilket inget av områdena uppfyller. Avstånden kan även jämföras med Stockholms genomsnittliga avstånd till närmsta lekyta som är 360 meter. Detta betyder att båda undersökta exempelkvarter har närmre till lekyta än genomsnittet i Stockholm. Tilläggas kan även att lekmöjligheter finns integrerat i respektive grönområde beskrivet ovan.
Vid studerande av förskolegårdar upplevdes Bergets förskolegård i Liljeholmskajen liten. Den är belägen på ett tak nära Äventyrsparken och har god tillgång dit från en spång på taket.
Lunas förskolegård i Hagastaden ligger på en innergård som är större än Bergets gård och innehåller samma mängd lekredskap. Även om förskolan Luna kommer ha god tillgång till Norra Stationsparken när den är klar innehåller parken ingen naturlig vegetation med skog på samma sätt som Äventyrsparken. Detta betyder att även om ytan per barn är betydligt mindre på Bergets förskolegård än Lunas har Berget bättre tillgänglighet till naturlig vegetation och fantasifrämjande miljöer än Luna. Ingen av förskolorna uppfyller riktlinjerna som är 40 kvadratmeter friyta per barn samt en total yta av förskolegården som helst ska överstiga 3
000 kvadratmeter. Detta kan kopplas till rättviseperspektivet som redogjordes för i teorin. I varken Hagastaden eller Liljeholmskajen verkar staden ha använts som verktyg för att skapa rättvisa för barn vad gäller den fysiska utformningen av förskolegårdar eftersom dessa gjorts för små enligt riktlinjerna. Av ovanstående kan fastställas att det i både Hagastaden och Liljeholmskajen verkar ha fokuserats mer på allmänna lekytor i form av lekplatser samt inom grönområden än på innergårdar och förskolegårdar. En anledning kan vara att det i planering lagts mer fokus på de ytor fler människor nyttjar. Även detta går att analysera ur en rättviseaspekt då barn i själva verket spenderar mer tid nära bostaden och på förskolan än på lekplatser och i grönområden.
Avslutningsvis kan fastslås i analysen att liknande strategier använts i utformningen i Hagastaden och Liljeholmskajen med avseende på aspekter som variation, våningshöjder, lekytor med mera men att täthetsmåtten kan förstås på olika sätt.
6. Diskussion
Med bakgrund i rapportens resultat och den jämförande analysen har det visat sig att Liljeholmskajen är tätare än Hagastaden med avseende på merparten av de kvantitativa måtten men trots det var upplevelsen tvärtom. Detta beror troligtvis på att de generella, kvantitativa täthetsmått som använts vid beräkningar på områdesnivå i Hagastaden blir missvisande för den totala tätheten i området. Detta eftersom den kvantitativa tätheten på en mer detaljerad nivå verkar vara betydligt högre i Hagastaden med många täta kvarter, men i och med att området kompletteras med en stor park blir den totala tätheten lägre. Därför är det även intressant att diskutera exploateringstalet som är ett av de vanligaste täthetsmåtten. Exploateringstalet verkar alltså inte säga så mycket om hur tätt ett område är eftersom det är viktigt att kombinera olika täthetsmått för att kunna säga något om ett områdes grad av täthet, vilket även beskrivs i teorin. Befolkningstätheten och andelen bebyggd area, som är två andra kvantitativa mått, verkar inte heller vara av avgörande betydelse för att bedöma de studerade områdenas grad av täthet, utan det verkar vara mer betydande hur denna täthet utförs. Det beskrevs tidigare i denna rapport att forskning visar att det finns en skillnad mellan upplevd och faktiskt täthet. Till detta kan anknytas att upplevelsen av täthet är subjektiv, något som framförallt gäller de kvalitativa täthetsmåtten.
Denna upplevelse kan skilja sig personer emellan, vilket kan anknytas till teorin om välbefinnande. Den subjektiva upplevelsen tillsammans med den MAUP-problematik som redogjordes för tidigare i rapporten kan diskuteras ur ett maktperspektiv. Exempelvis kommer dels de upplevelser som prioriteras, dels hur ett område avgränsas att ha en inverkan på resultatet, något som den som utför en studie har makt att styra över. Det faktum att upplevelsen av täthet är subjektiv innebär vidare att det är avgörande att inkludera kvalitativa mått vid bedömning av hur täthet påverkar aspekter som välbefinnande, något som kan återknytas till Boyko och Coopers (2011) förslag om att använda både hårda och mjuka element. Denna studie visar dessutom att det verkar som att en ytas kvalitet med avseende på täthet i vissa avseenden kan säga mer om vilken påverkan den kan ha på människors välbefinnande än dess kvantitet, ett konstaterande som kunnat påvisas med hjälp av den anpassade täthetsmodellen som används i denna studie med både kvalitativa och kvantitativa mått. För att exemplifiera detta var Hedemoratäppan i Hagastaden mindre än Kaninparken i Liljeholmskajen men erhöll mer eftersträvansvärda kvalitéer när det kom till viktiga aspekter som en stor mängd vegetation, låg ljudnivå samt stor variation.
Det är även väsentligt att diskutera att både Hagastaden och Liljeholmskajen förtätats genom omexploatering, något som förmodligen har haft betydelse för på vilket sätt förtätning skett i dessa områden. I centrala delar av Stockholm är markpriserna höga samtidigt som redan exploaterad mark utgör begränsade områden. Dessa faktorer har i sin tur förmodligen inneburit incitament till att förtäta i en större utsträckning än vad som är vanligt i Sverige och Stockholm vilket medfört att planerare behövt göra avvägningar. Därför blir det förmodligen extra viktigt att utomhusytor erhåller goda kvalitéer om de som en följd av förtätning blir
mindre. Det är troligtvis även viktigt att ytor som är offentliga görs inkluderade ur ett socialt hållbarhetsperspektiv. Trots det visar resultaten att det förekommer brister i utformningen med avseende på de utmaningar som studerats. Mest avvikande från de rekommendationer som fanns var de resultat som framkom för friyta för barn på förskolegårdar, där de faktiska ytorna i Hagastaden och Liljeholmskajen var avsevärt mycket mindre än vad som rekommenderas, något som i sin tur kan antas vara direkt ohållbart. Detta är intressant eftersom Boverket likställt täthet med hållbarhet, något som alltså inte verkar stämma i alla avseenden. Så hur ska planerare tänka vid förtätning för att hantera dessa utmaningar som påverkar människors välbefinnande? Nedan anges de viktigaste kriterierna som framkommit av denna studie i avvägningen mellan de undersökta utmaningarna och förtätning, vilka presenteras under fördjupad diskussion kring respektive utmaning.
Den första utmaningen som studerades var ljusförhållanden. Resultaten visar att förutsättningarna för att få goda ljusförhållanden in i bostäder blir en utmaning vid förtätning där exempelvis solljus har svårt att nå ner på innergårdar trots att det har vidtagits åtgärder för att ge så goda förhållanden som möjligt. En annan intressant aspekt är att det enligt Stockholms stad har hämtats inspiration från New York vid planering av Hagastaden, något som går att ifrågasätta när det kommer till hanteringen av ljus. Stockholm är lokaliserat på en nordlig breddgrad vilket innebär fler mörka timmar än i New York och att bygga högt och tätt samtidigt försvårar därför ljusförhållandena ännu mer. I Liljeholmen fanns det också högre bebyggelse men där var avstånden längre mellan byggnaderna samtidigt som variationen av våningsantalen hade ett större spann mellan högsta och lägsta byggnad vilket innebar bättre ljusinsläpp än i Hagastaden som hade en mer jämnhög bebyggelse.
Fasadfärg har även visats påverka hur rymligt eller trångt kvarteret upplevs och både Årgången och Cellen har ljusa innergårdar vilket verkar varit fördelaktigt för upplevelsen av ljus. Det kan konstateras att det är väsentligt att kombinera flera åtgärder i kvartersutformningen för att gynna goda ljusförhållanden. Viktigast anses dock vara bredden på innergården i förhållande till våningsantal, speciellt i ett mörkt land som Sverige, även om fasadfärg och fasadutformning också är av betydelse. Det kriterium som denna studie kommit fram till är viktigt för välbefinnande vid avvägningen mellan ljusförhållanden och täthet är:
● En stor skillnad mellan högsta och lägsta våningsantal för att främja goda ljusförhållanden mellan byggnader
Den andra utmaningen som rapporten redogjort för är grönområden. Det visade sig att Hagastaden kompletteras med det större grönområdet Norra Stationsparken och det kan diskuteras huruvida ytan är tillräcklig i avseendet för rekreation. Den del som var färdigställd när denna studie genomfördes innehöll knappt någon vegetation alls trots att ytan titulerades som naturområde i detaljplanen. Den undersökta delen av Norra Stationsparken lever inte
upp till de kvalitativa rekommendationer som finns då ingen möjlighet till fysisk aktivitet eller natur erbjuds, något som forskning visar kan få negativa följder för välbefinnande. Å andra sidan ligger det undersökta området nära Hagaparken, vilket är ett stort naturområde, men detta ligger inte inom ramen för Stockholms riktlinjer vad gäller avstånd. Därför kommer det vara viktigt att Norra Stationsparken innefattar mer vegetation än i den undersökta delen för att den ska kunna bli en tillräcklig rekreationsmöjlighet. I Liljeholmskajen studerades Äventyrsparken, vilken uppfyllde många kvalitativa mått för grönområden med mycket natur, vegetation och möjligheter till fysisk aktivitet vilket enligt studier är gynnsamt för välbefinnande. Dock fanns en generell avsaknad av grönområden i Liljeholmskajen men de som fanns hade goda kvalitéer.
Utifrån litteraturstudien där Keniger et al. (2013) redogjorde för interaktion med natur kan den indirekta upplevelsen anses bristfällig i flera avseenden i både Hagastaden och Liljeholmskajen. Detta eftersom utsikten från bostäderna i båda områdena till största del verkar bestå av hårdgjorda ytor, vilket försvårar indirekt interaktion med natur. Den tillfälliga upplevelsen anses större i Hagastaden än i Liljeholmskajen eftersom Norra Stationsparken är tillgänglig över ett större område vilket gör sannolikheten större att passera där än Äventyrsparken i Liljeholmskajen där interaktion endast sker avsiktligt eftersom den ligger avsides och är svåråtkomlig. Norra Stationsparken kan både integreras med tillfälligt och avsiktligt då den är lokaliserad centralt i området. Huruvida stora koncentrerade grönområden eller mindre utspridda grönområden är att föredra är en svår avvägning.
Kvalitativa aspekter som vegetation och mindre hårdgjorda ytor verkar istället ha en större betydelse för grönområdets effekt på välbefinnande. Dessutom verkar lokaliseringen av grönområdet vara relevant för en hög användning och därför behöver det placeras centralt, alternativt strategiskt beläget i förhållande till olika funktioner i närheten som stämmer överens med människors rörelsemönster, vilket inte verkar varit fallet i Liljeholmskajen. Detta är såklart en komplex planeringsfråga och en svår avvägning vid förtätning. Men oavsett avvägningen mellan många små ytor eller färre stora blir det extra viktigt att se till kvalitéerna när det byggs tätt. Det verkar exempelvis vara bättre att spara natur än att skapa nya grönområden enligt denna studie. Exempelvis ansågs Äventyrsparken ha bättre kvalitéer där natur sparats än att skapa nya, hårdgjorda ytor med planterade rabatter som i Hagastaden.
De anpassningar som gjorts i grönområdena, utifrån de kvalitativa mått som undersökts, kan även diskuteras ur ett äldreperspektiv. Både den undersökta delen av Norra Stationsparken i Hagastaden och Äventyrsparken i Liljeholmskajen verkar vara svårtillgängliga för äldre. Den studerade delen av Norra Stationsparken utgjordes exempelvis av ojämna, sluttande markytor, även om det fanns sittmöjligheter. Äventyrsparken upplevdes även svårtillgänglig för äldre då den låg på ett berg samt att det fanns få sittmöjligheter, något som skulle kunna ifrågasättas ur ett rättviseperspektiv eftersom de äldre hindras från att delta socialt. Om de gröna oaserna är svårtillgängliga för äldre, vilka platser erbjuds för dem i det allmänna
rummet istället? Studien av grönområden och dess kvalitéer för välbefinnande har kommit fram till följande kriterium vid avvägning mellan grönområden och förtätning:
● Fokusera på varierad natur och vegetation i de grönområden som utformas eller bevaras
När det kommer till den sista utmaningen som studerats i denna rapport, ytor för barn, var det återkommande i både Liljeholmskajen och Hagastaden att förskolegårdarna var små med hårdgjorda ytor samt att lekplatserna var få med en generell avsaknad av grönt och natur.
Trots det är aspekter som variation, stor friyta och vegetation viktiga för barns välbefinnande enligt forskning. Lekplatserna var bättre ytor för barn än förskolegårdarna, som redogjordes för inledningsvis i diskussionen. De bästa exemplen på lekplatser var i denna studie Hedemoratäppan samt Äventyrsparken, även om Äventyrsparken främst studerats som grönområde. Båda platserna erhöll vegetation, variation och klimatskydd men i Äventyrsparken var det höga bullernivåer i och med närliggande järnväg. Värt att nämna är även att det fanns exempel på ordnade lekytor i de grönområden som studerats, exempelvis i Norra Stationsparken men även i Äventyrsparken som nämndes ovan. I Norra Stationsparken fanns dock en avsaknad av vegetation.
Utifrån det som beskrivits ovan kan konstateras att barns välbefinnande riskerar att påverkas mest negativt som en följd av förtätning. Det verkar finnas lekplatser med goda kvalitéer i närområdet för både Cellen och Årgången, men på innergårdarna och förskolorna, där barnen befinner sig mest enligt Boverket (2015), har både kvalitén och kvantiteten bortprioriterats och barnen riskerar att må sämre. Barn som begränsas i sin rörlighet blir kvar i dessa trånga utrymmen medan vuxna människor kan röra sig längre bort vilket kan ge bättre förutsättningar för ett ökat välbefinnande, något som i sin tur kan ses som en orättvisa. Det verkar alltså få stora konsekvenser när barnen kläms ihop i de förtätade stadsdelarna och därför blir det viktigt att de ytor där barn spenderar mest tid är av god kvalité. Därför är det betydande att kvalitéer som vegetation och variation inkluderas i gårdsmiljön. Vidare är det viktigt med förskolegårdens placering med närhet till grön lek, men eftersom barns behov gynnas mer av att nyttja förskolegårdar, som nämndes i teorin, bör närhet till grönområden inte ses som en anledning till att utforma små förskolegårdar. Detta indikerar på att grönområden bör ses som ett komplement till förskolegårdar snarare än en ersättning.
Dessutom är friytan viktig för att barns behov inte ska begränsas. Det viktigaste kriteriet denna studie resulterat i som planerare bör ta hänsyn till för att gynna barns välbefinnande i täta miljöer redovisas därför nedan:
● Fokusera på förskolegårdar vad gäller storlek och vegetation vid utformning av ytor för barn
7. Slutsatser
Sammanfattningsvis kan konstateras att ljusförhållanden, grönområden och ytor för barn i omexploaterade stadsdelar som Liljeholmskajen och Hagastaden verkar kunna få negativa konsekvenser för människors välbefinnande om dessa inte hanteras på ett bra sätt vid förtätning. Av dessa utmaningar verkar barn drabbas mest när det kommer till täthetens påverkan på välbefinnande. Dessutom verkar mjuka kvalitéer vara viktigare än kvantitativa i förtätade områden eftersom små ytor med goda kvalitéer bidrar till välbefinnande i större utsträckning än större ytor med sämre kvalitéer, däremot finns det en gräns för hur liten en yta kan vara. Samtidigt är upplevelsen av täthet individuell och kvantitativa täthetsmått som exploateringstal verkar inte säga så mycket om hur tätt ett område upplevs utan förstås bättre i kombination med mjuka kvalitéer. Genom att jämföra två extremfall där täthet har hanterats på olika sätt har det gått att få en insikt i vad i utformningen som är mer fördelaktigt att prioritera för att gynna människors välbefinnande. Med det sagt finns ett behov av avvägningar i planeringen samtidigt som det inte verkar finnas någon optimal lösning, när ett problem utrotas tillkommer ett nytt. Men att ta tillvara på de kriterier denna uppsats angivit vad gäller utmaningar som ljusförhållanden, grönområden och ytor för barn går det att öka förutsättningarna för människors möjlighet till att känna välbefinnande i dessa avseenden.
Därför bör följande kriterier hanteras i planeringen i och med avvägningen mellan dessa utmaningar och förtätning:
● En stor skillnad mellan högsta och lägsta våningsantal för att främja goda ljusförhållanden mellan byggnader
● Fokusera på varierad natur och vegetation i de grönområden som utformas eller bevaras
● Fokusera på förskolegårdar vad gäller storlek och vegetation vid utformning av ytor för barn
Referenser
Alenius, M., Dahlberg, J., Lundgren, M. & Cederström, C. (2019). Dagsljus i stadsplanering.
White Arkitekter.
https://whitearkitekter.com/se/wp-content/uploads/sites/3/2019/04/20190408_WRL_Dagsljus-i-Stadsplanering-1.pdf (Hämtad:
2020-04-08)
Andersson, E. (2019, 3 juni). Arkitekten: ”Man har glömt kvaliteter som luft och ljus”.
Svenska Dagbladet.
Björk, C., Nordling, P. & Reppen, L. (2012). Så byggdes staden. Stockholm: AB Svensk Byggtjänst.
Boyko, C. T. & Cooper, R. (2011). Clarifying and re-conceptualising density. Progress i Planning, 76(1), 1-61.
Boverket (2010). Socialt hållbar stadsutveckling. Karlskrona: Boverket.
https://www.boverket.se/globalassets/publikationer/dokument/2010/socialt-hallbar-stadsutveckling.pdf (Hämtad: 2020-03-20)
Boverket (2014). Uppdrag att utreda definitioner på byggnadshöjd, nockhöjd, totalhöjd, vind, suterrängvåning och källare. Karlskrona: Boverket.
https://www.regelradet.se/wp-content/files_mf/14043797672014_137_Definitioner.pdf (Hämtad: 2020-04-27)
Boverket (2015). Gör plats för barn och unga! - En vägledning för planering, utformning och förvaltning av skolans och förskolans utemiljö. Karlskrona: Boverket.
https://www.boverket.se/globalassets/publikationer/dokument/2015/gor-plats-for-barn-och-unga.pdf (Hämtad: 2020-04-08)
Boverket (2016). Rätt tätt - en idéskrift om förtätning av städer och orter. Karlskrona:
Boverket.
https://www.boverket.se/globalassets/publikationer/dokument/2016/ratt-tatt-en-ideskrift-om-fortatning-av-stader-orter.pdf (Hämtad: 2020-03-22)
Boverket (2019). Grönska främjar hälsa och välbefinnande.
https://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/Allmant-om-PBL/teman/ekosystemtjanster/naturen/valbefinnande/ (Hämtad: 2020-04-09)
Burton, E. (2000). The Compact City: Just or Just Compact? A Preliminary Analysis. Urban Studies, 37(11), 1969-2001.
Burton, E. (2001). The Compact City and Social Justice. Oxford: Oxford Brookes University.
Buzzelli, M (2020). Modifiable Areal Unit Problem. International Encyclopedia of Human Geography (Second Edition). 169-173.
CABERNET (2010). CABERNET Position Paper - Social and Cultural Objective in Brownfield Regeneration N.427. Nottingham: University of Nottingham.
https://issuu.com/guspin/docs/nameaa6734 (Hämtad: 2020-04-08) Cambridge Dictionary (u.å.). brownfield.
https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/brownfield (Hämtad: 2020-04-08)
Campbell, S (2012). Comparative Case Study. I Mills, A. J., Durepos, G. & Wiebe, E. (Red.).
Encyclopedia of Case Study Research. Thousand Oaks: SAGE Publications. 175-176.
Churchman, A. (1999). Disentangling the Concept of Density. Journal of Planning Literature, 13(4), 389-411.
Dempsey, N., Bramley, G., Power, S. & Brown, C. (2009). The Social Dimension of Sustainable Development: Defining Urban Social Sustainability. Wiley Online Library, 19, 289-300.
Dempsey, N., Brown, C. & Bramley, G. (2012). The key to sustainable urban development in UK cities? The influence of density on social sustainability. Progress in Planning, 77(3), 89-141.
Dovey, K. & Pafka, E. (2014). The urban density assemblage: Modelling multiple measures.
URBAN DESIGN international, 19, 66-76.
Eisenman, T. S. (2016). Greening Cities in an Urbanizing Age: The Human Health Bases in the Nineteenth and Early Twenty- first Centuries. Change Over Time, 6(2), 216-246.
Fagerström, A. (2018). Hagastaden: Århundradets byggexperiment. [video]
https://www.efn.se/nyhetsrummet/hagastaden-05-mar-2018/ (Hämtad: 2020-04-28)
Flyvbjerg, B. (2006). Five Misunderstandings About Case-Study. Sage Publications, 12(2),
Flyvbjerg, B. (2006). Five Misunderstandings About Case-Study. Sage Publications, 12(2),