Japan

Utbildning har spelat en viktig roll i Japan ända sedan sent 1800-tal och Meij-eran. Landet öppnade då sina portar för den övriga världen och en reform av ut-bildningssystemet blev aktuell. Japan tog modell av främst det franska och det tyska utbildningssystemet. Med hjälp av denna reform ville man höja folkets intel-lekt samt komma i fatt resten av världen vad gällde vetenskap och utbildning. Ef-ter andra världskriget fick dock det japanska utbildningssystemet en del ameri-kanska influenser.

Under senare tid har emellertid vissa nya problem uppkommit i Japan då det gäll-er utbildning. Till exempel har man kunnat obsgäll-ervgäll-era att barn tycks ha svårighetgäll-er att hitta motivation till att studera. Detta kan i sin tur leda till att prestationsnivån sjunker, den fysiska styrkan försvagas och ökande problembeteenden. Dessutom står Japan inför samma problem som många andra länder, det vill säga en åldran-de befolkning. När en stor åldran-del av befolkningen åldras, är åldran-det av mycket stor vikt att den yngre befolkningen har utbildning för att kunna ta hand om sitt land och dess befolkning. Om tio år beräknas 65-åringarna utgöra en fjärdedel av landets befolkning. Dessutom sjunker antalet nyfödda barn, vilket i sin tur leder till att antalet grundskolor minskar. Däremot har universiteten i Japan ökat i antal. Därtill förutspås att det japanska samhället kommer att allt bli allt mer kunskapsbaserat.

Det japanska samhället är också ett kollektivistiskt samhälle, vilket även syns inom utbildningen. Redan från tidig ålder poängterar man hur viktiga vänner och olika grupper är.

(http://www.mext.go.jp/english/school/index.htm) (http://www.mext.go.jp/english/reform/1260281.htm)

Det japanska skolåret består utav tre terminer, alla åtföljda av lov. Skolåret inleds i april och avslutas i mars följande år. Det japanska skolsystemet baserar sig på en amerikansk modell, 6-3-3-4-modellen. Det vill säga nio år av obligatorisk skol-gång samt 3 + 4 år av frivillig utbildning. Resten av det japanska skolsystemet bygger mer på europeiska modeller. Japanska barn får delta i förskoleundervis-ning i åldern tre till fem år och den obligatoriska läroplikten inleds vid sex års

ålder. I grundskolan behandlar läroplanen studier i japanska, matematik, sam-hällskunskap med mera, men man ser också en stark betoning på musik, konst och idrott. I högstadiet är det dock en helt annan studietakt som gäller och undervis-ningen är till stor del teoretisk. Studierna i engelska inleds också i högstadiet. Or-saken till den snabba och tuffa studietakten är bland annat att man vill förbereda eleverna för inträdesproven till gymnasiet. Det är vanligt med rivalitet eleverna emellan inför dessa inträdesprov.

I Japan finns det både statliga och privata läroverk. I diagrammet nedan kan man konstatera att de privata läroverken är särskilt populära när det gäller förskolestu-dier. 79,6 procent av alla japanska barn som började förskolan år 2005 började i privata sådana. Efter förskolan är det dock de offentliga skolorna som är det över-lägset populäraste valet, men när det gäller högre utbildning så tar de privata sko-lorna ledningen igen. År 2005 studerade 73,7 procent av de japanska universitets-studerande i landet vid privata universitet, jämfört med 4,4 procent vid statliga universitet.

Diagram 5. Fördelningen av studerande vid nationella, statliga och privata läro-verk i Japan (år 2005)

(Källa: http://www.mext.go.jp/english/statist/07070310/005.pdf)

Den japanska befolkningen har genom historien varit en hårt arbetande, men lägre utbildad folkgrupp. Detta har emellertid förändrats under de senaste femtio åren.

Antalet japaner med en högre utbildning av något slag har ökat kraftigt sedan 1960-talet. På 1960-talet var det cirka 60 procent som endast fullgjorde grundsko-lan. Det vill säga andelen som inte studerade vidare efter grundskolan var hög. På 2000-talet var det emellertid endast ungefär 22 procent som slutade studera efter grundskoleexamen. Detta betyder att en allt större andel av den japanska befolk-ningen studerar vidare. I diagrammet nedan kan man se att andelen japaner med högskoleutbildning har ökat från 5,1 procent på 1960-talet till 24,6 procent på 2000-talet.

Diagram 6. Befolkningen enligt högsta utbildningsnivå (över 15) (http://www.mext.go.jp/english/statist/07070310/005.pdf) (http://www.education-in-japan.info/sub1.html#sub101) 4.1.3. Singapore

Skolsystemet i Singapore är noggrant utformat till att lämpa sig för olika indivi-ders olika behov. Man hoppas på så sätt att varje studerande ska finna en egen

talang eller något som de brinner för att göra. I grund och botten är dock utbild-ningssektorn mycket prestations- och resultatinriktad. En orsak till detta är kanske att landet inte har några som helst egna naturresurser, förutom en högt utbildad befolkning. Utbildning anses således som mycket viktigt i Singapore och det fak-tum att befolkningen är välutbildad ses som en stor tillgång för landet. Singapore satsar runt en femtedel av den statliga budgeten på utbildning.

Diagram 7: Utbildningsnivån bland 25–39-åringar i Singapore år 1999 och år 2009 (icke-studerande) (Källa: http://www.singstat.gov.sg/stats/charts/lit-edu.html#litB)

Sedan år 2003 börjar den allmänna skolplikten vid sex års ålder och fortsätter tills man fyller femton år. All undervisning sker på engelska direkt från första klass.

Alla elever läser emellertid också modersmål, som är antingen malajiska, tamil eller kinesiska. De statliga skolorna är avgiftsfria och många föräldrar anmäler även sina barn till den frivilliga förskolan som gäller för barn i åldern fyra till sex år. Skolsystemet ser ut som följande; 6 + 4/5 + 2 år. Det vill säga sex år i grund-skola, följt av fyra eller fem år vid högstadium samt därtill en tvåårig förberedan-de utbildning till gymnasium. I unförberedan-dervisningen är förberedan-det tre huvudämnen som man satsar extra mycket på. Dessa är matematik, engelska och modersmål. För att kunna ha en bra översikt över elevernas individuella prestationsnivåer har man nationella utvärderingar för årskurserna fyra, sex, tio och tolv. Dessa är obligato-riska och delar in eleverna i grupper utgående från resultaten från utvärderingarna.

Det är också vanligt att eleverna deltar i någon form av annan aktivitet utanför

skolan, och i gymnasiet är det till och med obligatoriskt att delta i åtminstone en aktivitet utanför skolan. Sådana aktiviteter kan vara idrottsverksamhet, deltagande i organisationer som Röda Korset, någon form av klubbverksamhet och så vidare.

Meningen med dessa extraaktiviteter är att hjälpa barnen och ungdomarna att ut-vecklas ytterligare och att främja laganda och det sociala ansvarstagandet.

Det faktum att utbildningssystemet i Singapore är så prestationsinriktad sätter stor press på både studerande, lärare och föräldrar. Det är vanligt att föräldrar anställer privatlärare åt sina barn och lärare i Singapore arbetar hårt för att behålla och för-bättra sin skolas anseende. I den internationella undersökningen TIMSS (Trends in Mathematics and Science Study) angav 98 procent av eleverna i Singapore att det är viktigt med bra resultat i matematik medan endast 57 procent ansåg det vara viktigt att ha roligt. För övrigt var Singapore ett av de länder som presterade bäst i den senaste TIMSS-undersökningen, TIMSS 2007. Andra asiatiska länder som hade bland de högsta resultaten i TIMSS 2007 var Kina och Japan.

(Foong)

(http://www.moe.gov.sg/education) (http://www.landguiden.se)

(http://timss.bc.edu/TIMSS2007/mathreport.html) 4.1.4. Indien

Indien är det näst folkrikaste landet i världen och har en relativt ung befolkning.

Landet består utav 28 delstater med egna regeringar samt 6 stycken unionsterrito-rier. Varje delstat bestämmer själv om utbildningen i sin stat. Allmän skolplikt gäller för 6-14-åringar, men i praktiken följs inte denna. Dessutom finns det stora skillnader i utbildningen mellan olika delstater, samhällsgrupper och mellan kö-nen. Utbildning vid de offentliga skolorna är avgiftsfri, men med en ganska låg standard på undervisningen. Barn i fattiga familjer tvingas vanligtvis hjälpa till en hel del så att familjen ska kunna överleva, vilket leder till att barnens utbildning lider. Det är dock vanligt att pojkarna i familjen får gå i skola, åtminstone några år.

Ett annat problem som Indien har är den låga nivån på läs- och skrivkunnighet. I en undersökning gjord 2001 visade resultatet att endast cirka 65 procent av be-folkningen kunde läsa och skriva.

Man har med hjälp av olika projekt försökt lösa de problem som finns inom ut-bildningssektorn i Indien. Ett landsomfattande sådant är Sarva Shiksha Abhiyan (SSA), som fokuserar på att hjälpa flickor och öka deras chanser till utbildning.

Även andra barn som kommer från svåra förhållanden är målgrupp för SSA. Så-dana barn får med hjälp av SSA till exempel gratis läroböcker. Programmet strä-var också till att öppna nya skolor där det behövs samt bistå befintliga skolor med till exempel mer klassrum och rent dricksvatten. Man vill även öka dataundervis-ningen i skolorna runtom i Indien.

(http://www.apmforum.com/emerald/education-in-asia.htm) (http://education.nic.in/AR/AR2008-09/AR2008-09.pdf) (http://india.gov.in/sectors/education/index.php)

(http://www.landguiden.se) 4.2. Afrika

I den globala bedömningen av välfärd i olika länder, det så kallade Legatum Pros-perity Index fick inget av de afrikanska länder som deltog någon särskilt bra pla-cering. I undersökningen tas också i beaktande utbildningen i landet. Majoriteten av de afrikanska länder som deltog fick svagt resultat och hamnade ganska långt ner på listan. Några afrikanska länder som fick snäppet bättre resultat var Sydafri-ka, Egypten och Algeriet.

4.2.1. Nigeria

Det finns vissa likheter mellan Nigeria och Indien. Båda är folkrika, men fattiga länder. Faktum är att Nigeria är det folkrikaste landet i Afrika och Indien är som tidigare nämndes näst folkrikast i Asien. Nigeria har en nioårig obligatorisk skol-plikt sedan år 1976, men precis som i Indien är det endast en del av barnen som fullgör skolplikten. År 2005 var det 80 procent som gick ut de sex första åren i skolan, och då tog det i många fall mer än sex år. Anledningen till att barn slutar

skolan i förtid eller är frånvarande några år, är att de tvingas hjälpa till hemma.

Det är många som till exempel jobbar inom familjens jordbruk, som hemhjälp eller som gatuförsäljare.

Den statliga grundskolan i Nigeria är avgiftsfri, men det finns kritik mot kvalite-ten på undervisningen. Under de första åren går undervisningen på det lokala språket, men efter det övergår man alltmer till engelskspråkig undervisning. Efter de sex första åren fortsätter cirka vart tredje barn studera, resten hamnar in på ar-betsmarknaden. Antalet privata skolor har ökat under senaste åren, men det är endast ett fåtal föräldrar som har råd att skicka sina barn dit. Landet har ett ganska stort antal universitet och högskolor, både federala, statliga och privata. Dessa hade tidigare ett ganska bra rykte om sig, men på grund av bristfälliga resurser har kvaliteten sjunkit. (http://www.landguiden.se)

4.3. Europa

Majoriteten av länderna i Europa är numera en del utav Europeiska unionen. Med-lemsländerna är 27 stycken och tre länder har ansökt om medlemskap. Inom unio-nen ansvarar varje land för utbildningen i sitt land, men i och med Europeiska unionen har det blivit lättare att studera i ett annat land. Unionen har bland annat varit initiativtagare till Bolognaprocessen och Europeiska gemenskapens system för överföring av studiemeriter (ECTS). Målet med Bolognaprocessen som inled-des år 1999 är ”europeiskt område för högre utbildning”. Europeiska unionens program för livslångt lärande inleddes år 2007. Syftet med det programmet är att understödja rörlighet, utbyte och samarbete mellan olika länders utbildningssy-stem.

(http://europa.eu/success50/html/story_38_sv.html)

(http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Utbildning-och-ungdom/Programmet-for-livslangt-larande/)

Diagram 8: Förväntade antal studieår i olika länder (Källa: Eurostat)

Diagrammet ovan visar hur länge befolkningen i olika länder i medeltal studerar.

Av länderna som presenteras i diagrammet är Finland det land där befolkningen i medeltal studerar längst. År 2007 studerade vi finländare i medeltal i 20,5 år un-der vår livstid, jämfört med japanerna som stuun-derar i medeltal i 15,1 år. Medeltalet för hela EU var år 2007 17,2 år.

(http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/statistics/search_database)

Den allmänna utvecklingen inom utbildningssektorn i europeiska länder går mot att en allt större del av fyraåringar deltar i någon form av utbildning innan de bör-jar grundskolan. Därtill har den obligatoriska grundskolan förlängts med ett år i till exempel Polen och Danmark. Det har också blivit allt vanligare med olika ty-per av undersökningar för att kunna övervaka hur utbildningssystem fungerar i praktiken. På så vis vill man försäkra sig om att kvaliteten på utvecklingen går i rätt riktningen och samtidigt upptäcka brister i systemen.

(http://eacea.ec.europa.eu/education/eurydice/documents/key_data_series/107EN.

pdf)

4.3.1. Frankrike

Även Frankrike har en nioårig skolplikt. Men jämfört med andra länder, så börjar franska barn sin utbildning rätt så tidigt. Franska barn börjar vanligtvis i frivillig förskola redan vid tre års ålder, men även två år gamla barn är välkomna och de går där tills de är fem år gamla. Den obligatoriska läroplikten gäller dock sex- till sextonåringar. Förskolan följs av fem plus fyra år i grundskola. Efter detta kan eleverna välja mellan en praktisk eller teoretisk inriktning, vardera två år långa utbildningar.

Majoriteten av de franska barnen går i statliga skolor, men det finns allt från pri-vata förskolor till pripri-vata universitet. Största delen av de pripri-vata skolorna är ka-tolska. Franska föräldrar kan dock välja att barnen ska få hemundervisning i stäl-let för att gå i offentliga eller privata skolor.

Det är en stor grupp franska ungdomar som väljer att fortsätta studera efter grund-skolan och Frankrike har till och med ett överskott av universitetsstuderande. Det-ta leder i sin tur till att det är svårt att få arbete efter avklarade studier. Förutom universitet har Frankrike också specialhögskolor. Det är otroliga krav för att slip-pa in till dessa specialhögskolor och det kräver flera år av förberedelser. Den mest kända av dessa är l´Ecole Nationale d´Administration (ENA). Det mest välkända franska universitet är Sorbonne.

Det franska utbildningssystemet har genomgått en hel del förändringar sedan andra världskriget. Bland annat har man öppnat upp högskolorna och universite-ten för hela det franska folket, i stället för tidigare då dessa skolor endast betjäna-de eliten. Trots betjäna-detta ligger grunbetjäna-den för betjäna-det franska utbildningssystemet i lagar från slutet på 1800-talet. Den dåvarande utbildningsministern Jules Ferry tog ini-tiativet till bland annat att utbildningen ska vara avgiftsfri och till den obligatoris-ka läroplikten. Lagen om utbildning har dock självklart genomgått förändringar sedan detta, men själva stommen är densamma. En förändring är att man i början på 1900-talet helt separerade den statliga utbildningen och kyrkan från varandra, men som tidigare nämndes finns det idag en hel del katolska privata skolor.

(http://www.education.gouv.fr/cid162/les-grands-principes.html) (http://www.education.gouv.fr/pid26/l-essentiel.html)

4.3.2. Tyskland

Tyskland är det EU-land med störst befolkning. Landet består av sexton delstater och dessa bestämmer själva hur utbildningssystemet ska vara. Det är endast den praktiska yrkesutbildningen som staten styr över. Detta leder till att det finns stora skillnader mellan de olika delstaternas läroplaner och skolformer. Däremot finns det en sak som är gemensam för samtliga delstater, närmare bestämt att de privata skolorna är mycket få till antalet.

Den allmänna skolplikten i Tyskland är tolv år. Man börjar skolan som sexåring och de fyra första åren ser utbildningen likadan ut för alla. Efter detta kan de tyska eleverna välja mellan tre alternativ; allmän skola i fem år följt av tre år vid en yr-kesskola, sex år vid en realskola eller gymnasiestudier i åtta till nio år. Därtill finns i vissa delstater ett fjärde alternativ; en sammanhållen enhetsskola som i princip är en blandning av alla tre övriga alternativ. En skillnad mellan enhetssko-lorna och de övriga alternativen är att undervisningen vid enhetsskoenhetssko-lorna vanligt-vis hålls hela dagen, jämfört med undervanligt-visning endast på förmiddagen.

Högskoleutbildning i Tyskland fås vid universitet och högskolor. Antalet universi-tet och högskolor är ganska stort, det finns närmare 300 stycken runtom i landet.

Högskoleutbildningen var tidigare avgiftsfri, men sedan en lagändring år 2005 har allt fler högskolor infört avgifter.

I PISA-undersökningen år 2006 placerade sig Tyskland lite bättre än medeltalet av OECD länderna. På regional nivå fanns det dock stora skillnader mellan olika skolor i olika delstater. I undersökningen har också en del föräldrar deltagit och av dem frågades bland annat huruvida de är nöjda med den information som de får från skolan om barnens utbildning och utveckling. I Tyskland var det mindre än hälften av föräldrarna som var positiva till informationsflödet mellan hem och skola. I det stora hela fick dock de tyska eleverna som deltog i PISA 2006 relativt bra resultat

(http://www.landguiden.se)

(http://www.pisa.oecd.org/dataoecd/15/13/39725224.pdf) 4.3.3. Polen

År 1989 startade en omfattande politisk reform i Polen som medförde förändring-ar inom bland annat utbildningen. Denna reform är aktuell ännu idag och några exempel på förändringar är att icke-offentliga skolor, det vill säga medborgarsko-lor, kyrkliga skolor och privata skomedborgarsko-lor, blev tillåtna och att antalet studerande vid högskolor fördubblades. De olika reformerna leder mestadels till centraliseringar av olika slag, men inom utbildningssektorn decentraliseras makten och de lokala myndigheterna får själva bestämma. I Polen definieras utbildning som en del av

”den gemensamma välfärden i hela samhället”. Det polska utbildningssystemets målsättning är bland annat att tillhandahålla landets befolkning med den ning som var och en har rätt till, möjliggöra att olika instanser kan ordna utbild-ning och att säkerställa att barn och unga med speciella behov får den hjälp och det stöd de behöver. Sedan år 2006 är det två statliga instanser som har hand om utbildningsfrågor i Polen; ministeriet för nationell utbildning (Minister of Natio-nal Education) har hand om den allmänna skolutbildningen och ministeriet för vetenskap (Minister of Science) har hand om den högre utbildningen. Lärarfacket i Polen har dock en ganska stor makt och måste enligt lag rådfrågas i vissa utbild-ningsfrågor. (http://www.eurydice.org.pl/files/the_system_2008.pdf)

Även om utbildningssystemet är decentraliserat, så är det fortfarande ministeriet för nationell utbildning som gör till exempel läroplaner för förskoleundervisning-en, för obligatoriska allmänna undervisningsämnen samt för den allmänna yrkes-utbildningen. Ministeriet ger även rekommendationer gällande läromedel samt direktiv för hur eleverna ska bedömas. I Polen vill man främja psykologiskt väl-mående inom alla utbildning och runtom landet finns 559 center för psykologiskt och pedagogiskt stöd. Dessa center har som uppgift att stöda barn, ungdomar, för-äldrar och lärare vid inlärningssvårigheter, drog- eller alkoholrelaterat problembe-teende och vid utvecklingsproblem. Dessutom ska centren också förebygga miss-bruk samt ge rådgivning och vägleda barn och unga när dessa ska välja fortsatt utbildning efter grundskolan.

(http://www.eurydice.org.pl/files/the_system_2008.pdf)

Den allmänna läroplikten i Polen är tio år och avgiftsfri för samtliga elever ända upp till högskolenivå. Läroplikten inleds med ett år i förskolan, som är tänkt att förbereda barnen för lågstadiet. Polska barn är berättigade att få förskoleundervis-ning i åldern tre till sex år, men förskolan är bara obligatorisk för sexåringar. Det finns dock planer på att sänka skolåldern från sju till sex år, det vill säga att polska barn skulle börja lågstadiet ett år tidigare. Läsåret 2006 till 2007 deltog 44,6 pro-cent av tre till femåringarna i den frivilliga förskoleundervisningen. Förskolan är avgiftsfri på så vis att varje barn har rätt till fem timmar undervisning per dag.

Föräldrarna måste sedan stå för kostnaderna för måltider, extra undervisning samt eventuella extra timmar per dag.

(http://www.eurydice.org.pl/files/the_system_2008.pdf)

Förskolan följs av sex år i lågstadium. Undervisningen i polska lågstadier är mycket lik den i finländska lågstadier. Undervisningen är måndag till fredag och varje lektion är i regel 45 minuter lång. Barnen delas i första hand in i klasser en-ligt ålder, sedan kan dessa klasser ytterligare delas in i mindre grupper enen-ligt ämne och kompetensnivå. Grundskolan fortsätter med högstadium för tretton- till femtonåringar. Antalet ämnen på läsordningen utökas något och undervisningen ordnas ämnesvis, jämfört med lågstadieundervisningen som ordnas klassvis. i

fråga om bedömningen är den likadan i både lågstadie- och högstadieundervis-ningen. Eleverna bedöms var för sig enligt sina prestationer inom olika ämnen och får betyg i slutet av varje termin. År 2002 infördes en obligatorisk tentamen som alla sista års studerande i högstadiet ska delta i. Resultaten bifogas till avgångsbe-tyget och i och med att detta skriftliga prov är nationellt, påverkar det antagningen till högskolor. Efter att ha fullbordat grundskolan finns det en hel del alternativ att välja mellan om man vill studera vidare. De flesta högre utbildningar tar från två till fyra år och all fortsatt utbildning efter grundskolan är självklart frivillig. Majo-riteten av dessa utbildningar leder till liknande examen som den finländska stu-dentexamen. Efter att ha avlagt denna examen kan man studera vidare vid en hög-skola. Bland högskolorna finns det i huvudsak två olika typer, universitetshögsko-lor och icke-universitetshögskouniversitetshögsko-lor. Skillnaden mellan dessa är att universitets-högskolor får tilldela studerande magisterexamen och doktorsexamen, medan icke-universitetshögskolorna endast får tilldela sin studerande kandidatexamen.

Universitetshögskolorna delas in i olika kategorier beroende på ämne, exempelvis tekniska universitet, medicinska akademier, ekonomiskolor och pedagogiska aka-demier. De statliga högskolorna är som tidigare nämnt avgiftsfria, men under

Universitetshögskolorna delas in i olika kategorier beroende på ämne, exempelvis tekniska universitet, medicinska akademier, ekonomiskolor och pedagogiska aka-demier. De statliga högskolorna är som tidigare nämnt avgiftsfria, men under