I några intervjuer berördes känslor. En pojke tog foton på sig själv med en nattsvart himmel i bakgrunden. ”Mitt liv är väldigt mörkt. … jag är ensam, har ingen släkt, inga föräldrar. … Jag drömmer mar- drömmar och sökte hjälp för det. Men jag fick rådet att gå upp och dricka varm mjölk.” (Intervju 10) Två månader senare pratar han fort- farande om mardrömmar ”(Tidigare) har jag fått hjälp av läkare vid Helsingborgs lasarett. Den läkare gav medicin, han hjälpte mig. Jag vaknar, går upp. Ingen vill tro mig. Det är som att, eftersom jag har avvisning och måste lämna Sverige, så vill de inte hjälpa mig. …En gång pratade jag med min kontaktperson om mina mardrömmar, om han kunde hjälpa mig. Men han sa: ni brukar göra så för att få stanna.” (intervju 19)
En annan pojke berättar: ”Det är annorlunda här. … Jag glömmer de dåliga sakerna. Vad kan jag göra? Jag kan inte gå någonstans. … Jag tänker inte på min familj, de är här (han pekar på sitt hjärta). Jag glömmer dem när jag är här. Jag undviker att tänka på dem. … Min gode man, hon är som min mamma. Jag tycker så mycket om henne. … Min kontaktperson är som en far, han behandlar mig som sin egen son. Jag tycker om lärarna, de respekterar oss och visar förståelse. Jag respekterar dem. … Jag bor här en kort tid, kanske vi (kamraterna på
ungbo) möts igen och kommer ihåg det. Jag tycker om dessa minnen. Det är trevligt att bo här, ett lugnt liv, lyckligt. Jag saknar inget utom min familj. Men här har jag en svensk mamma, och min kontaktper- son. Livet är så. Skild från min familj. … Min mamma brukade slå mig när jag hade gjort nåt dumt. Det gör de inte här. Här ber jag om ursäkt. Men hon är ändå min mamma och jag saknar henne.” (intervju 11, min översättning)
Flera barn som hade kamera tog foto på dem som skulle flytta där- ifrån. Det blev många gruppbilder. En pojke tog foton på kompisar som hade packat och uttrycker att han är ledsen att de skulle flytta. (intervju 13) ”Ska vi träffas igen? … Jag tror inte att vi kommer att ses den närmaste tiden. …När jag tittar på fotona kommer jag ihåg dem. Jag kanske också ska flytta. Jag tänker på min egen framtid. Jag tycker om fotot men det är också sorgligt, jag håller på att förlora en kom- pis.” Många tog också foto på en flicka som hade fått uppehållstill- stånd och skulle flytta. De satt alla tillsammans hos henne och försök- te trösta henne. ”Och den här bilden, den ena flickan som fanns här hon skulle till Härnösand och då tog jag den här bilden. Hon var mycket ledsen och ville inte flytta dit, det är därför dom killarna för- sökte trösta henne och tog bilder med henne för att hon skulle lugna ner sig.” (intervju 22)
En pojke som hade fyllt 18 och skulle flytta om några dagar, sa: ”Jag känner mig lite dåligt, det är konstigt att åka härifrån.” … Han upp- levde också att han blev utfryst av vissa av de andra för att han skulle flytta. Han berättar: ”alla kurder och araber fick uppehållstillstånd utom jag. … De andra som får stanna, innan de har fått beskedet är de snälla. När de får stanna blir de annorlunda. ... t ex nån brukade fråga mig: kan du hjälpa mig med svenskan? Sen fick han stanna, och en till från samma land, och en till. En gång i fritidslokalen frågade han: kan du hjälpa mig? Men då sa den andra som fick stanna på sitt eget språk till honom: fråga inte honom, fråga personalen istället. Men jag för- stod honom.” (intervju 19)
En pojke vars bästa kompis har flyttat berättar: (intervju 21) ”Den här var ju min bästis, kan jag säga och han har ju flyttat härifrån. Det är så här att vi var alltid tillsammans, vi brukade gå ut tillsammans och komma in tillsammans. Och när han flyttade så känner jag mig väldigt ensam och jag saknar honom. … Och det här var min kontaktperson, jag tyckte mycket om han. Jag har saknat honom väldigt mycket, jag har träffat honom bara en gång efter det han flyttade härifrån.”
Antalet foton på människor samt barnens berättelser visar att männi- skorna och relationerna är viktiga i deras liv.
Framtiden
Det fanns framtidsdrömmar. Vissa av barnen tog foto på vackra hus – ”det var så fint, glasrutorna var så fina. … Jag vill stanna i Sverige. Jag tycker om svenska. När jag har lärt mig svenska så kan jag få ar- bete. Jag vill jobba med dator. … Jag bor bra här, jag hoppas jag får leva så i hela mitt liv. Jag har önskat detta.” (intervju 15) En pojke tog många bilder i skolan ”Jag vill läsa vidare om jag får stanna i Sverige. Jag tog bilder i Gula skolan. De har lärt mig svenska och engelska. Jag tyckte om lärarna, de var snälla mot mig.” (intervju 19)
Men det fanns efter hand också en mer realistisk syn och en undran om vad som skulle hända. En annan pojke berättar: ”Jag menar bara på det sättet att jag nu har blivit van vid rutinen, att ha kanske en rutin liksom. Mer eller mindre samma sak under lång tid, att jag har kommit in i det livet, att se livet som består av skolan, kanske fritiden som biljard eller ping-pong, eller dom aktiviteter som man gör, man har ett rutinmässigt liv. För att först, då kanske vet man inte, visste man inte vad jag skulle göra, vad jag skulle se fram emot, hur mitt liv skulle se ut framåt, hur det skulle gå för mig, men nu efter denna tid som gått så vet jag hur mycket jag kan vänta mig och hur mitt liv kommer att se
ut. I en överblickbar framtid. Så där. Frågetecken finns det inte. … Det är förstås inte nånting negativt så att säga, ha koll på vad som händer, det är inte alls negativt. … Jag vet inte hur jag ska känna mig, jag vet inte, det beror på. … om jag nu skulle hamna i en annan situa- tion, t ex sämre eller bättre, så kommer jag att bedöma hur det kändes innan, men jag har ingen jämförelse att känna till. För förstås kommer jag att göra vad man säger åt mig att jag ska göra, men jag har bott här 9 månader och kanske en lindring, kanske en annorlunda känsla upp- står när jag byter miljö.” Inför flyttningen till vuxenboendet säger han: ”Det nya andra stället, jag vet inte allt. Och så är det lite svårt för det finns ingen kompis och så.” (intervju 28)