Vardagen för asylsökande ungdomar som kommit ensamma till Sverige

Full text

(1)Vardagen för asylsökande ungdomar som kommit ensamma till Sverige. Marjanna de Jong. 4/2005 Rapporter om utbildning 4/2005 ISSN 1101-7643. MALMÖ HÖGSKOLA · Lärarutbildningen. rapporter om utbildning. arje år kommer ett antal ungdomar till Sverige för att söka asyl. Flera av dem har flytt från länder som befinner sig i krigstillstånd. Andra kommer från länder med dåliga sociala och ekonomiska omständigheter eller odemokratiska regimer. Ungdomar mellan 16 och 18 år räknas enligt Barnkonventionen som barn. I beslut som gäller barn skall alltid barnets bästa eftersträvas och barnet skall ha möjlighet att göra sin åsikt hörd om beslut som gäller dem. Barnen bör vara delaktiga och ha inflytande över sin situation, allt enligt Barnkonventionen. De ensamkommande barnen fångas upp i s k ”ungbo” som drivs av Migrationsverket, i väntan på utredning av deras ansökan om asyl. Där finns personal som stöttar dem och barnen får gå i skola och lära sig svenska. Ibland bor barnen på ett ungbo i 6 månader, ibland längre, innan de får besked att de får stanna. Ibland bor de där ännu längre och får avslag, som sedan överklagas. Hur upplever barnen sin situation? Hur ser deras vardag ut? Hur är det att bo ihop med andra ungdomar från olika länder? Vad gör de? Hur tänker de? Rapporten redovisar hur en grupp ungdomar på Migrationsverkets ungbo i Lessebo beskrev sin vardag i ord och bild med hjälp av engångskamera och intervju.. V.

(2) Vardagen för asylsökande ungdomar som kommit ensamma till Sverige. Marjanna de Jong.

(3) © Copyright Marjanna de Jong och Malmö högskola Rubriken ingår i serien Rapporter om utbildning. De publiceras vid Lärarutbildningen på Malmö högskola Tryck: Lärarutbildningens reprocentral 2005 ISSN 1101-7643 Beställningsadress: bestallning@lut.mah.se Malmö högskola Lärarutbildningen 205 06 Malmö högskola Omslagsfoto: Bayar. 2.

(4) Innehåll. Förord 1. _______________________________________________ 5. Inledning _________________________________________ 7. Utgångspunkter: barns rättigheter och barns perspektiv __________ 8 Dokumentationsmetoden – metodutveckling ___________________ 9 2. Syfte____________________________________________ 11. 3. Uppläggning och genomförande ____________________ 12. Instruktion om fotografering _______________________________ 13 Procedur vid intervjun ____________________________________ 14 4. Ett ungbo i södra Sverige __________________________ 17. Antal barn och personal __________________________________ 17 Aktiviteter och rutiner ____________________________________ 18 Arbetssättet och regler ___________________________________ 20 Mina upplevelser av Migrationsverkets ungbo _________________ 21 5. Bearbetning av materialet __________________________ 23. Teoretiska utgångspunkter ________________________________ 23 Kategorisering av foton___________________________________ 24 Bearbetning av intervjuerna _______________________________ 25 6. Övergripande beskrivning av bildmaterialet ___________ 26. 7. Barnens bilder ___________________________________ 32. Vardagen _____________________________________________ 32 Bilder på sig själv och på rummet ___________________________ 34. 3.

(5) Att vänja sig ___________________________________________ 35 Känslor och relationer____________________________________ 37 Framtiden _____________________________________________ 39 Permanent uppehållstillstånd, PUT__________________________ 40 Vad barnen blir glada av och vad de inte tog foto på ____________ 41 Personalens kommentarer ________________________________ 42 8. Personalens bilder ________________________________ 43. 9. Avslutande diskussion ____________________________ 44. Metodutprövning ________________________________________ 44 Barnens perspektiv ______________________________________ 46 Kommentarer om genomförandet av projektet ________________ 47 Sammanfattning ________________________________________ 49 Referenser ___________________________________________ 50 Bilaga 1 ______________________________________________ 53 Bilaga 2 ______________________________________________ 56. 4.

(6) Förord. Denna rapport bygger på ett projekt med rubriken Asylsökande ungdomars vardag – metodutveckling. Projektet har genomförts med finansiellt stöd av Europeiska Flyktingfonden, Migrationsverket och Lärarutbildningen vid Malmö högskola. Jag vill tacka framförallt barnen och personalen vid Migrationsverkets ungbo i Lessebo, som har ställt upp och hjälpt mig i detta arbete. Min förhoppning är att denna rapport kan bidra till förståelse för asylsökande barns situation.. 5.

(7) 6.

(8) 1 Inledning. Varje år kommer ett antal ungdomar ensamma till Sverige för att söka asyl. Flera av dem har flytt från länder där det råder krig. Andra kommer från länder med dåliga sociala och ekonomiska omständigheter eller odemokratiska regimer. Ungdomar mellan 16 och 18 år räknas enligt Barnkonventionen som barn. I beslut som gäller barn skall alltid barnets bästa eftersträvas och barnet skall ha möjlighet att göra sin åsikt hörd om beslut som gäller dem. Barnen bör vara delaktiga och ha inflytande över sin situation, allt enligt Barnkonventionen. Asylsökande barn och ungdomar som kommer utan vårdnadshavare fångas upp i s k ”ungbo” som drivs av Migrationsverket, i väntan på utredning av deras ansökan om asyl. På ungbo finns personal som stöttar dem och barnen får gå i skola och lära sig svenska. Ibland bor barnen på ett ungbo i 6 månader, ibland längre, innan de får besked att de får stanna. Ibland bor de där ännu längre och får avslag, som sedan överklagas. Asylsökande ungdomar utgör en heterogen grupp som kommer från olika länder. De har ingen gemensam kultur och inget gemensamt språk. Ett övergripande politiskt mål är att väntetiden för asylsökande ska vara meningsfull, bland annat genom organiserad verksamhet. Målet för verksamheten är att skapa mening åt väntetiden, både känslomässigt och konkret, genom motivation och sysselsättning som stimulerar. Ungdomarna befinner sig i en utsatt och osäker situation och har svårt att kommunicera. Därför är det viktigt att utveckla nya metoder som hjälper ungdomarna att uttrycka sig. Föreliggande projekt hade som syfte att utveckla en arbetsmetod som kunde stödja asylsökande ungdomar i att uttrycka sig om sin situation och därigenom ge dem möjlighet att konkret skapa mening i sin vardag. Tanken var också att. 7.

(9) information om deras kognitiva föreställningar om sin vardag skulle kunna ge nya utgångspunkter för arbetet på ungbo. Projektet riktade sig till ensamkommande asylsökande ungdomar i åldern 16-18 år. I ärenden som gäller barn bör enligt utlänningslagen beslut fattas skyndsamt. Det är dock inte självklart att de får stanna i Sverige. Den verklighetsuppfattning de formar under väntetiden kan påverka deras fortsatta utveckling. Målet är att ungdomarnas vistelse skall bli meningsfull och fungerar som en god start på deras vistelse i Sverige eller kan vara en berikande erfarenhet när de inte får stanna. Aktiviteter behöver utvecklas som främjar deras psykiska hälsa, ger dem självförtroende och självkänsla. Det är viktigt att bli hörd och sedd, att kunna berätta sin historia, vem de är och vad de kan.. Utgångspunkter: barns rättigheter och barns perspektiv Projektet riktade sig alltså mot gruppen som vi vanligtvis kallar ungdomar, som befinner sig i en ålder där de i Sverige just lämnar högstadiet eller går på gymnasiet. Enligt Barnkonventionen, konventionen om barnets rättigheter (Skolverket 1995) betraktas dock människor under 18 år som barn. Det gäller även för asylsökande barn, som följaktligen bor på ungbo fram till att de blir vuxna vid 18 årsdagen. Därefter flyttar de till en flyktingförläggning för vuxna. I denna rapport kommer jag att använda båda uttrycken, ”ungdomar” och ”barn”. Utgångspunkten för projektet är två artiklar ur Barnkonventionen, artikel 3 (barns bästa) och artikel 12 (barns inflytande).. 8.

(10) Artikel 3, §1: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. (Skolverket 1995, s 65) Artikel 12, §1: Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. (Skolverket 1995, s 68) Dessa artiklar innebär att det är viktigt att de politiska målen för verksamheten med asylsökande barn är i överensstämmelse med Barnkonventionen. Vad gäller den konkreta verksamheten på ungbo så är barns bästa en viktig utgångspunkt. Barnen bör också ha möjlighet att uttrycka sina åsikter och påverka sin egen situation. Det är viktigt för personalen att kunna ta del av de enskilda barnens perspektiv och ge dem tillfälle att beskriva sin situation som utgångspunkt för arbetet under deras tid i Sverige och i vissa fall som bidrag till deras fortsatta integration i Sverige. Avsaknaden av demokrati samt brott mot de mänskliga rättigheterna är de främsta orsakerna till att vår målgrupp befinner sig i Sverige. För att barnen själva ska kunna omfattas av det demokratiska system de nu befinner sig i är det viktigt att ta hand om deras upplevelser och ge dem möjlighet att göra nya erfarenheter. Aktiviteter behöver utvecklas som främjar barnens psykiska hälsa, ger dem självförtroende och självkänsla. Det är viktigt för dem att bli hörda och sedda, att kunna berätta sin historia, att visa vem de är och vad de kan.. Dokumentationsmetoden – metodutveckling Ett sätt att låta ungdomarna ge sin bild av sin vardag är att låta dem ta fotografier som dokumenterar vad de är med om och vad som är vik-. 9.

(11) tigt för dem. Det har varit utgångspunkten för detta projekt. Bilddokumentationen med hjälp av engångskameror har sen kompletterats med ungdomarnas kommentarer. Denna modell för självrapportering möjliggör att ungdomarnas kognitiva föreställningar och referensramar blir synliga. Vad visar ungdomarna? Vad tycker de om det de har fotograferat? Bilden gör det lättare att prata om olika saker, i och med att det inte lika lätt uppstår missförstånd om vad det handlar om. Metoden att arbeta med bilder för att kommunicera om sin situation har använts av Bodil Rasmusson (1998) i sitt avhandlingsarbete ”Stadsbarndom. Om barns vardag i en modern förort” där hon lät 10åringar med foto och teckningar beskriva viktiga platser och aktiviteter i sitt bostadsområde. Vidare har engångskameror använts i projektet ”Institutionaliserad barndom i Köpenhamn och Malmö” (AnneLise Jörgensen m fl, 2001) där barn och personal från förskolor i Köpenhamn och Malmö besökte varandra och fotograferade det som de fann spännande och annorlunda. En av deltagarna i det projektet, Kim Rasmussen har utförligt beskrivit metoden (2000). Fotograferingsmetoden har bl a också använts för att ge boende möjlighet att dokumentera, beskriva och analysera sitt eget bostadsområde som underlag för förbättringar (Olle Volny & Ingrid Volny, 1982). Katarina Gustafson (2004) beskriver i sin artikel ”Välkommen till vårat fotoalbum!” Barns identitetsarbete på skolgården, hur hon har använt barns fotografier som berättelser. Hon påpekar också att användandet av fotografier har fått förnyat intresse i samhällsvetenskaplig forskning. Gustavssons arbete sker i skolmiljö och har ingått som en del av ordinarie skolarbete förutom att det var en del av forskningsprojektet. Att fotografering skulle kunna ingå i det dagliga arbetet på ungbo var också tanken bakom föreliggande projekt. Slutligen har fotografering med engångskameror också använts av Jan-Paul Brekke (2004) för att kunna studera hur asylsökande upplever att vänta på beslut om de får stanna i Sverige eller inte.. 10.

(12) 2 Syfte. Projektets huvudmål var att utveckla och pröva en metod som ger ungdomar möjlighet att kommunicera sina kognitiva föreställningar, upplevelser och erfarenheter av sin vardag i skolan, på fritiden och i hemmet. Vidare var målet att ta del av ungdomarnas perspektiv på sin situation. Följande frågor studerades: vad väljer ungdomarna att ta foto på, vad är viktigt för dem, hur ser de på sin vardag och hur upplever de sin situation. Syftet var att resultaten skulle kunna användas i verksamheten på ungbo för ensamkommande asylsökande ungdomar.. 11.

(13) 3 Uppläggning och genomförande. En fråga gick ut till samtliga Migrationsverkets ungbo i södra Sverige och på ungbo i Lessebo fanns intresse för projektet. Det var ett ganska nystartat (maj 2003) ungbo för ensamkommande asylsökande barn mellan 16 och 18 år där man arbetade med en liten grupp under avgränsade former. Det gav en utmärkt möjlighet att pröva och utveckla en metod som skulle kunna fungera som ett praktiskt verktyg för kommunikation med ungdomar som befinner sig i en verbalt språkligt svår situation. Tanken var att metoden senare skulle kunna användas i andra sammanhang med asylsökande ungdomar. Samordnaren för Migrationsverkets ungbo i Lessebo såg projektet också som ett sätt att arbeta med personalens utveckling. Efter ett första orienterande besök för att bekanta mig med anläggningen och verksamheten gjorde jag sammanlagt nio besök mellan november 2003 och juni 2004. På det viset kunde jag följa verksamheten under en längre tid. Jag fick möjlighet att träffa både barn som hade befunnit sig på detta ungbo från starten i maj, och nyanlända barn. Besöken varade mellan 6 och 8 timmar och oftast gjordes 3-4 intervjuer per gång med olika barn. Jag besökte några av barnen i deras lägenhet, hälsade på i skolan och var i fritidslokalen på kvällen. Vid ett besök följde jag med på bowling i Hovmantorp. Dessutom fördes vid varje tillfälle samtal med personalen och samordnaren om verksamheten, arbetssättet på ungbo, de olika rutinerna och aktiviteterna med barnen. Utprovning och utveckling av metoden att dokumentera sin vardag för målgruppen asylsökande ungdomar, skedde i samverkan med personal vid ungbo i Lessebo, främst samordnaren och en personalmedlem, som arbetade tillsammans med ungdomarna i deras vardag.. 12.

(14) En kort beskrivning av projektet och en inbjudan att delta skickades ut till samtliga barns gode män (bilaga 1). Deltagandet var frivilligt och samtliga barn som ville fick delta. Två flickor ville inte delta i projektet. Deltagande innebar att barnen fick en engångskamera. Personalen delade ut kameror till barnen och såg till att de lämnades in igen i tid. När filmen var full eller när deadline för inlämning hade nåtts lämnade barnen sina kameror till personalen som sen skickade dem till framkallning i Malmö. Jag hämtade själv ut fotona inför varje besök. Vid några tillfällen hade fotona inte blivit färdiga i tid. I något fall då barnet skulle flytta snart därpå fördes samtal utan foto som utgångspunkt, och fotona skickades till barnet i efterhand. I andra fall hölls intervjun någon vecka senare när fotona var färdiga.. Instruktion om fotografering Följande instruktion gavs i informationen om projektet: • Försök att ta 1-2 foton på de ställen du vistas på och av saker du gör. Som en berättelse om din vardag under ca en vecka. Du bestämmer själv vad som är viktigast att ta foto på. • Gå nära det du vill ta foto på. • Kom ihåg att ha ljuset i ryggen när du tar ett foto. Ungboets personal valde ut från gång till gång vilka barn som skulle få kamera. De introducerade uppgiften och samtalade med barnen om syftet. Personalen gav även olika förslag på vad som kunde fotograferas, t ex ombads ungdomarna vid något av tillfällena att försöka beskriva känslor med hjälp av kameran, eller abstrakta begrepp som frihet och respekt. Det fungerade dock inte bra, det blev för komplicerad och en flicka avskräcktes av dessa detaljer och ville inte delta. Efterhand ändrade hon sig dock när hon fick veta att hon själv kunde bestämma vad hon skulle ta foto på.. 13.

(15) Andra uppslag var att i stället för individuella kameror dela ut en kamera per lägenhet, så att ungdomarna skulle få samsas om den eller ta foton efter varandra. Tanken var att det skulle stimulera till att fotona skulle handla om gemenskapen i lägenheten, det gemensamma livet där. Bedömningen gjordes dock efterhand att detta inte var meningsfullt, eftersom barnen i en och samma lägenhet inte nödvändigtvis fungerade ihop. De kunde komma ifrån helt olika kulturer eller hade olika språk, och hade inget med varandra gemensamt utom att de bodde i samma lägenhet. I endast ett fall fick två barn dela på en kamera så att de tog foton efter varandra, halva filmen var. Även personalen fick kameror så att de kunde dokumentera olika aktiviteter. Avsikten var att de själva skulle använda dem vid olika tillfällen och att de kunde vara till hjälp i deras arbete t ex vid diskussionen av problematiska situationer eller för att beskriva rutiner för nyanlända barn. Det kunde även vara bra för deras egna diskussioner om verksamheten. Personalen var dock ovan vid kameran och den glömdes ofta. Ungdomarna fick behålla en uppsättning kopior själva. Den andra behölls av mig till projektet. I början gjordes även en tredje kopia som behölls av ungboets samordnare.. Procedur vid intervjun Intervjuerna med ungdomarna genomfördes i ett rum på ungbo, som kallades för samtalsrummet. Detta rum användes för formella samtal med hjälp av telefontolk t ex när barnen skulle få information om sitt asylärende. Rummet fanns i en avskild del av personalavdelningen på ungboet. Några av barnen behärskade svenska och några engelska så att tolk inte behövdes. Samtalen spelades in på band och anteckningar fördes även för hand. Ljudkvaliteten var inte så bra och några gånger uppstod tekniska fel så att ingen bandinspelning gjordes utan enbart anteckningar. Genom tolkningen försvårades en direkt kontakt mellan. 14.

(16) intervjuare och intervjuperson. Samtalet tog oftast ca 30 minuter och varade högst en timme.. Foto 1. Samtalsrummet. När barnen kom in till samtalsrummet låg fotopaketet på bordet. Jag hade själv inte sett på fotona i förväg. Barnet fick i uppgift att dela upp kopiorna i två eller tre högar. Barnen tittade på fotona och jag bad dem berätta bl a om vad de föreställer och hur de upplevde respektive situation eller aktivitet. Vidare bad jag dem välja ut vilka bilder som gör dem glada eller som de tyckte bäst om. Ett av barnen intervjuades kort innan det skulle flytta ifrån ungbo till ett vuxenboende, utan att han hade tagit foton. Samtalet handlade om tankar och upplevelser från tiden på ungbo och tankar om framtiden.. 15.

(17) Samtalen med personalen fördes oftast i personalköket vid matbordet medan jag förde anteckningar. I slutet av projektet visades ett antal av barnens bilder för personalen där jag bad dem att berätta om vad de såg och om sin egen bild av respektive barn. Dessa samtal genomfördes också i samtalsrummet och spelades in på band.. Foto 2. Personalköket. 16.

(18) 4 Ett ungbo i södra Sverige. Ungboet var beläget i ett 3-våningshus i utkanten av Lessebo, en mindre ort i södra Sverige. Det bestod av en trappuppgång där bottenvåningen utgjorde personalavdelning med kontor, sammanträdesutrymme, samtalsrum och övernattningsrum samt kök med personalmatrum. På de övre våningsplanen fanns totalt 4 lägenheter med plats för 4 barn i varje, två per rum. Möbleringen var enkel, de flesta möbler hade köpts begagnat.. Foto 3. Framsida på 3-våningshuset där ungbo låg. (Personerna på bilden har inget med undersökningen att göra.). Antal barn och personal Det fanns barn från flera olika länder och olika språkgrupper. Ungboet hade 16 platser men beläggningen var inte alltid maximal. Antalet växlade genom att vissa barn flyttade till annat ungbo, till vuxenför-. 17.

(19) läggning, privat boende eller fick uppehållstillstånd. Barngruppen bestod alltså av högst 16 barn. En lägenhet disponerades av flickor, de övriga av pojkar. Barnen kom från följande länder: Afghanistan, Irak, Jemen, Mongoliet, Somalia, Tjetjenien, Vietnam. Tolkar anlitades för att översätta arabiska, badani, dari, franska, mongoliska, ryska, somaliska, turkiska. Några barn talade engelska och svenska men i formella sammanhang användes ändå tolk så att inga missförstånd skulle uppstå. Vid intervjuerna behövdes dock ingen tolk i dessa fall. Personalen startade arbetet på detta ungbo i maj 2003 med 7 barn. Personalen bestod av nio fast anställda med heltidstjänstgöring samt ett antal deltids- och timanställda. Varje heltidsanställd hade en timanställd vikarie. De fast anställda hade alla mellan 1 och 3 kontaktbarn. Det innebar ett särskilt ansvar för dessa barn och även kontakt med deras gode män. Flera i personalen hade akademisk utbildning och hade arbetat tidigare inom vård och behandling. Alla i personalen kunde göra allt som behövs på ungbo. Personalen kommunicerade med varandra via mail och det fördes en journal på dator som alla fyllde i. Personal fanns på ungbo dygnet runt. Man arbetade 7.30-15.00 eller 14.00-23.00 eller 16.00-24.00 och hade vaken natt mellan 22.00-08.00. En gång i veckan hade personalen mötestid då man diskuterade igenom alla barnen och vad som var på gång.. Aktiviteter och rutiner Barnen fick pengar för sina utgifter, 71 kr per dag. Med det skulle de betala kläder, skor, sina fritidsintressen och mat. De gick i komvux i byn där de hade ett speciellt program med sfi, samhällsorientering, datakunskap, musik, drama, bild. De åt lunch på skolan. På ungbo skulle barnen själva handla och laga sin frukost, mellanmål och middag, antingen ensamma eller tillsammans med andra i sin lägenhet. De få flickor som jag pratade med lagade och åt mat tillsammans i små grupper, bestående av flickor från samma land och kulturell bakgrund.. 18.

(20) Pojkarna lagade i allmänhet mat för sig själva även om de kunde vara upptagna med det i köket samtidigt. Personalen ordnade med olika aktiviteter under veckodagarna. På vardagskvällar hjälpte personalen till med barnens läxor i fritidslokalen som låg i källarplanet. På tisdagar städades trappan och ansvaret för detta växlade mellan lägenheterna. Barnen från lägenheten som hade städat fick sen välja vilken video de skulle hyra på lördag. Vidare ordnade personalen aktiviteter på fritiden. Man hade tillgång till sporthallen i byn på onsdagar och där ordnades fotboll, redskapsgymnastik, kickboxning, basketboll, badminton osv. Deltagande i dessa aktiviteter var obligatoriskt. Man åkte ofta till Hovmantorp för att bowla tillsammans. På söndagar fanns möjlighet att spela fotboll. Varannan söndag hade man en temakväll. Inköp gjordes i Växjö varannan vecka i samband med dagbidragsutbetalningen. Personalen körde hela gruppen till ”Arabbutikerna” där det var billigare än i Lessebo. Tolksamtal hölls vid behov. På loven ordnade personalen utflykter och andra aktiviteter för barnen. Man åkte till ett äventyrsbad eller simhall, till Ullared för att handla vinterkläder, till en djurpark. På sommarlovet misstänkte man att en del barn kunde bli passiva och stanna i säng, när de inte har nåt att göra på förmiddagen. Därför planerade personalen att hålla dem igång med meningsfulla aktiviteter. Man skulle ordna svenskundervisning några timmar i veckan, och hyra datasalen i skolan. Fotboll, kanotpaddling och bad var planerade. Barnen tog också ansvar för aktiviteter, t ex skulle en pojke hålla i fotbollsskola för små barn.. 19.

(21) Arbetssättet och regler Personalen vid Migrationsverkets ungbo i Lessebo arbetade med att koppla samman skola och fritid, dvs de ville skapa en helhet1 för den ensamkommande ungdomen. Utgångspunkten var ungdomen som individ, inte som elev eller fritidskonsument. Arbetet bedrevs tillsammans med ungdomarna. Personalen strävade efter att åstadkomma dialog och samverkan mellan alla de olika människor som i sina yrkesfunktioner arbetade med ungdomarna. På det sättet kunde en sammanhållning uppnås, snarare än delar där olika aktörer saknar djupare kontakt med varandra. Det pedagogiska förhållningssättet innehöll tre delar: att ge barnen struktur, att bidra till att de upplever mening i sin tillvara och att ge dem ansvar. Ansvaret kom bl a till uttryck i att ungdomarna fick röra sig fritt hur de ville. De kunde åka till Alvesta men också till Stockholm eller till släktingar i en annan stad. Det enda kravet var att de skulle berätta för personalen när de skulle gå någonstans eller skulle sova borta. Ytterdörren hölls låst och när barnen eller någon besökare ringde på blev de insläppta av personalen. På det sättet fanns kontroll på vem som befann sig i ungboets lokaler. Barnen var mycket olika varandra, de utgjorde ingen homogen grupp. Det som passade en passade inte en annan och man jobbade olika med varje barn. Därför diskuterades olika frågor och problem enskilt med de barn som var berörda. Man pratade inte om saker i helgrupp. Det hände olika saker under vardagarna och det dök ofta upp olika problem. Barnen pratade också olika bra svenska. Genom kontaktmannaskapet kom personalen närmare vissa av barnen. 1. Medicinsociologen Aaron Antonovsky vid Ben Gurionuniversitetet i Israel har forskat på temat hur man bevarar sin hälsa under extremt svåra förhållanden. I en studie med överlevande från koncentrationsläger fann han tre faktorer som bidrog till att utveckla deras styrka. 1. Förmåga att strukturera tillvaron. 2. Förmåga att lita till sin egen kraft eller för att söka hjälp för att ta sig ur sorgen. 3. Förmåga att se det som är meningsfullt i tillvaron. Att det är värt att kämpa för att vända oundvikliga problem till utmaningar.. 20.

(22) Foto 4. Dörren till ungbo. Mina upplevelser av Migrationsverkets ungbo Under tidsperioden som jag gjorde besök upplevde jag stämningen som positiv, glad och vänlig. Barnen verkade glada, de skojade med personalen. Personalen gick och hälsade på barnen i sina lägenheter för att prata och lyssna på hur det var i skolan. Personalen åkte med barnen till affärer, bad eller spelade bowling med dem. Jag fick uppfattningen att personalen brydde sig om barnen. Men trots den till synes ordinära vardagen fanns hela tiden i bakgrunden barnens ansökan om asyl och en väntan på besked. Samtal fördes med respektive barn när något nytt blev känd om utredningen kring deras asylansökan, och besvikelsen var stor varje gång en ansökan inte beviljades. Stämningen på förläggningen växlade mellan positiv och negativ i hela gruppen utifrån vad som hände med enskilda barn.. 21.

(23) Foto 5. Huset och stigen genom området till skolan. Ibland rymde ett barn och var borta i några dagar. Ibland mådde någon så dåligt att han/hon fick läggas in på sjukhus. Någon hade mardrömmar. Personalen berättade om att barnen på natten kunde behöva någon att prata med. Ibland stämde inte barnens berättelse med de fakta man fick fram vid olika undersökningar. Allt detta gjorde att vistelsen på ungbo var laddad på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Även det positiva beskedet om ett beviljat uppehållstillstånd hade en baksida. Att få lov att stanna innebar ett nytt liv, men också ytterligare en förflyttning till en ny plats och en ny situation. Några barn vägrade först att flytta eftersom de trivdes så bra på detta ungbo. Men efter flyttningen var de nöjda och deras motvilja kan tolkas som att de upplevde det jobbigt med ännu en förändring. Jag undviker att behandla detaljer om enskilda händelser som inträffade på ungboet under tidsperioden jag gjorde besök.. 22.

(24) 5 Bearbetning av materialet. Teoretiska utgångspunkter Det teoretiska utgångsantagandet är att barnen och personalen tar foto på det som är viktigt för dem. Många foton på skolan betyder då att skolan har stor betydelse för ett barn just nu, och syftet med intervjun är att få en uppfattning om hur skolan passar in i deras syn på sitt liv just nu. Några barn har tagit bilder på datasalen där de syns själva eller tillsammans med deras kamrater. De uttrycker att de vill fortsätta att läsa om datorer. Några har tagit många foton på bollsporter, medan andra har fotograferat vackra byggnader eller viktiga personer. Dessa inriktningar eller teman är individuella och måste förstås utifrån varje enskild individs personlighet och livssituation. Eftersom projektet har varit ganska begränsat och inte i första hand har varit inriktat på att utforska varje individ, kan givetvis inga sådana tolkningar göras. Däremot kan jag reflektera över det som barnen sa och försöka förstå det. Det innebär att jag gör min egen föreställning om deras situation utifrån min kontakt med barnen och deras bilder, personalens berättelser samt mina egna observationer och känslor. Som teoretisk utgångspunkt för att förstå situationen som skildras i fotona, användes Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori (1979). Individen i utveckling ses som en dynamisk enhet, som använder och omstrukturerar en allt större del av sin omgivande miljö. Omgivningen påverkar individen vilket medför en process av ömsesidig anpassning som går i båda riktningarna. Den omgivning som har betydelse för individens utvecklingprocess är inte begränsad till den närmaste omgivningen, utan utsträcks till relationer mellan olika fysiska miljöer som påverkar direkt eller indirekt. Mönstret av aktiviteter, roller och interpersonella relationer som en individ upplever i en viss miljö (”set-. 23.

(25) ting”) med vissa fysiska och materiella egenskaper, kallas för mikrosystem. Dessa faktorer i mikrosystemet påverkar varandra, och en ändring hos någon av dem påverkar hela systemet. Bronfenbrenner betonar att den egna upplevelsen av mikrosystemet är viktigast för människans utveckling. Barnen befinner sig i olika mikrosystem och där utvecklar de olika relationer, de deltar i aktiviteter och intar olika roller. Ett antal av dessa har de fotograferat. Fotografierna visar alltid en plats. Aktiviteter och platser för dessa vävs ofta ihop till en enhet, en sk ”behaviour setting”, ”platsaktivitet”. Aktiviteten basketboll hör ihop med platsen sporthallen och aktiviteten äta med platsen köket eller skolmatsalen. Barnen deltar i ett antal aktiviteter och vissa av dem har de velat dokumentera.. Kategorisering av foton Filmerna numrerades i kronologisk ordning och fotona numrerades så att de kunde identifieras. Bilderna grupperades för att få fram kategorier av platser, aktiviteter och personer så att en överblick kunde ges över materialet. Tillsammans med intervjuanteckningarna granskades bilderna på nytt och listor gjordes över de olika innehållsmotiven. Ett kategorisystem utvecklades efter ett antal försök och sedan kategoriserades samtliga foton efter det. Materialet kategoriserades på två sätt: • Aktivitet/plats. Aktivitet och plats ger en antydan om barnens mikrosystem, vad de ser och är med om under dagen och vad av allt det som de har valt att visa. • Relation. Förekomst av människor på fotona ger en antydan om vilka personer som är viktiga för barnan, vilka relationer de har med andra. Ibland har inga personer fotograferats, utan bara platser, byggnader och natur. Likaså kan det förekomma att det finns personer på samtliga bilder medan platser och aktiviteter tycks spela mindre roll.. 24.

(26) Aktivitet och plats delades i fyra underkategorier: ungbo, skola, Lessebo, fritidsaktiviteter. Var och en av dessa har ytterligare kategorier, som på så sätt visar de individuella skillnader mellan barnen i vad de har fotograferat. Relation (förekomst av människor) delades också in i underkategorier, varav de viktigaste är: barnet själv ensam, barnet själv tillsammans med andra (med en eller flera barn från ungbo, andra vänner, eller med olika vuxna t ex lärare, kontaktperson, god man). Det fanns även bilder på andra där barnet själv inte var med. För varje filmrulle har samtliga fotografierna kategoriserats efter både Aktivitet/plats och Relation. Med hjälp av detta kan materialet beskrivas översiktligt.. Bearbetning av intervjuerna Intervjuerna avlyssnades och ett antal skrevs ut ordagrant. Anteckningar och intervjumaterialet lästes ett antal gånger med bilderna som stöd och olika teman utvecklades som kunde ge en djupare förståelse av hur barnen upplevde och mötte sin situation.. 25.

(27) 6 Övergripande beskrivning av bildmaterialet. Sammanlagt finns foton tagna av 17 barn, fyra flickor och 13 pojkar. Två flickor ville inte delta i projektet. Fem barn tog foton vid två eller tre tillfällen. Totalt finns foto från 24 tillfällen. På de flesta av bilderna förekommer människor. Dessa finns på olika igenkännbara platser och deltar i aktiviteter eller poserar framför kameran. Fokus har ofta legat på både personerna och platsen, som t ex under jultiden då många barn tog bilder på personer som poserar bredvid julgranen eller sitter runt ett bord med julblommor. Därför har samtliga foton på barnet själv eller andra personer även kategoriserats efter aktiviteten och/eller platsen där det var taget. Ett antal barn har tagit bilder utan människor eller djur, på miljön och naturen. Syftet tycks ha varit att dokumentera olika platser, som ansågs intressanta eller viktiga. Det kunde också vara bilder på vackra hus eller bilder på naturens växlingar, fallna höstlöv och den första snön. Tabell 1 Barnens bilder, sammanfattande översikt Aktivitet/plats. Aktivitet/plats. Antal bilder. %. Ungbo Lessebo Skola Fritidsaktivitet. 158 148 127 107. 29,3 27,4 23,5 19,8. Totalt. 540. 100,0. 26.

(28) Tabell 1 visar fördelningen av bilderna över olika platser och aktiviteter. Det innebär att samtliga bilder på barnet själv eller andra människor också kategoriserades efter aktiviteten och/eller platsen där det var taget, t ex i sporthallen (fritidsaktivitet), i den egna lägenheten, på rummet, i sängen eller i köket eller fritidslokalen i källaren (ungbo). Bilderna av grupper utomhus kunde ha tagits utanför skolan och fördes då till kategorin skola, men också vid sjön eller i bostadsområdet (Lessebo). Tabell 1 visar att fördelningen var ganska jämn över de fyra kategorierna. Totalt togs flest bilder på ungbo (nästan 30%), därefter bilder någonstans i Lessebo, på skolan och sen i samband med fritidsaktiviteter (nästan 20%). Frekvensen av de olika aktiviteter och platser är delvis beroende av tiden på året då fotona togs. Vid första tillfället var skolan stängd pga höstlov och då togs inga foton i klassrummen. Däremot fanns organiserade fritidsaktiviteter under den veckan med bl a en utflykt till en djurpark, vilket bidrog till många djurbilder framförallt på älgar. De tre filmer som togs i december innehöll samtliga foto med julmotiv. Det kunde vara julgranar i sporthallen eller i skolan, och julblommor, ensamma eller med kompisar grupperade runt dessa. Det var nytt och vackert. Julen förknippades med kristna eller svenska traditioner. Några av barnen fotograferade det som de tyckte var fint i byn, såsom vackra hus, den största byggnaden (kyrkan), höstlöv och den första snön, kala träd och det gröna gräset. Samtliga pojkar tog bilder på skolan men ingen av de fem filmer som togs av flickorna innehöll skolbilder. I ett fall då skolan var stängd tog pojkarna foton utanpå men inte flickan som hade kamera den veckan. Det kan tyda på att skolan var viktigare för pojkarna än för de deltagande flickorna.. 27.

(29) Många bilder togs på fritidsaktiviteter i sporthallen. Det kunde vara basket, fotboll, kickboxning, volleyboll eller innebandy. Även besök på simhallen i Kalmar och bowlingbanan i Hovmantorp fanns med på bild. Dessa aktiviteter leddes av personalen och uppskattades av barnen. Tabell 2 Individuell fördelning Aktivitet/plats Filmnummer. 1 2 3 4 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 19 20 21 22 23 24 25 26 Totalt. Ungbo. Skola. Fritidsaktivitet. Lessebo. Totalt. 0 12 3 7 14 11 4 4 9 7 7 4 3 2 7 4 3 6 18 14 0 9 7 3. 4 0 4 19 10 9 9 11 10 7 1 13 0 7 8 1 2 0 2 2 2 0 0 6. 11 11 12 0 0 2 6 4 2 9 15 9 17 0 0 0 0 0 0 1 5 0 0 3. 7 0 6 0 3 3 2 6 6 1 0 1 0 18 0 2 16 12 3 10 9 14 15 14. 22 23 25 26 27 25 21 25 27 24 23 27 20 27 15 7 21 18 23 27 16 23 22 26. 158. 127. 107. 148. 540. OBS filmnummer 7, 18 och 27 togs av personalen eller mig och finns alltså inte i denna lista.. 28.

(30) Det finns stora individuella skillnader i fördelningen över de fyra kategorierna. Oftast togs mer än hälften av fotona på en av de fyra aktiviteter/platserna. I enbart två filmer fanns inga foton tagna på ungbo, i fem andra inga på Lessebo, och i tio filmer inga på fritidsaktiviteter. Detta speglar alltså barnens individuella intressen. Dessa fyra kategorier sammanfattar alltså de viktiga aktiviteter och platser i dessa asylsökande ungdomars liv: vardagssituationen, dagsrutinen, skola och fritid, ”hemma” på eller omkring ungbo och byn Lessebo. Samtliga foton kategoriserades också efter vilka personer som avbildats. Tabell 3 Barnens bilder, sammanfattande översikt Relationer Relationer. Antal bilder. %. Själv ensam. 183. 33,9. Själv + en annan/grupp. 138. 25,6. Andra från ungbo. 110. 20,4. Andra ej ungbo. 38. 7,0. Djur. 12. 2,0. Inga människor/djur. 59. 10,9. 540. 100. Totalt. Tabell 3 visar att de flesta av barnens bilder visar människor (87%). En tredjedel av bilderna föreställer barnet själv och på över hälften av bilderna (286 bilder, 53%) finns andra personer, med eller utan barnet själv. Detta tyder på att människor och relationer är viktiga. Det visar också att det är viktigt för barnet att kunna se sig själv i sin nuvarande situation, att kunna visa det för andra eller att ha det som minne.. 29.

(31) Ca 30% av bilderna på barnet själv var tagna när han eller hon deltog i någon aktivitet, t ex fotboll eller matlagning. I 70% av bilderna poserade barnet framför kameran utan att någon aktivitet syntes pågå. Naturligtvis är det svårt att skilja mellan dessa grupper eftersom barnet är medveten om att det skall tas ett foto, vilket innebär att det alltid är en slags posering. Jag har dock försökt urskilja om barnet hade för avsikt att visa vad han eller hon gör eller var han eller hon befann sig. Tabell 4 Individuell fördelning Relationer Filmnr. Själv pose. 1 2 3 4 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 19 20 21 22 23 24 25 26 Totalt. ensam akt. Själv en. och andra flera. Andra ungbo. Andra Inga Djur Totalt ej ungbo människor. 0 0 1 3 1 0 3 8 18 4 7 3 6 13 3 2 16 6 6 0 4 4 7 11. 0 1 0 3 7 13 2 5 4 9 4 3 0 0 2 0 0 0 0 0 1 1 2 0. 0 1 0 1 4 4 1 0 0 6 3 9 2 1 0 1 3 1 9 7 2 6 0 9. 0 4 0 4 10 4 0 5 0 4 2 8 2 3 3 0 0 1 3 9 3 2 0 1. 2 15 0 12 5 4 8 3 5 1 7 2 5 3 4 4 2 2 0 6 0 9 11 0. 0 1 3 0 0 0 2 0 0 0 0 2 2 4 0 0 0 8 1 5 6 0 0 4. 14 1 17 3 0 0 5 4 0 0 0 0 3 1 3 0 0 0 4 0 0 1 2 1. 6 0 4 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 2 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0. 22 23 25 26 27 25 21 25 27 24 23 27 20 27 15 7 21 18 23 27 16 23 22 26. 126. 57. 70. 68. 110. 38. 59. 12. 540. Nästan alla barn har foton på sig själva. På nästan alla foton finns människor. I hälften av bilderna som visar barnet tillsammans med andra, är det en person. Det kan vara ett annat barn från ungbo eller en. 30.

(32) vuxen som barnet ville ha en bild på. Det kunde t ex vara en lärare i skolan eller någon i personalen på ungbo. I flera fall är det en vuxen person som betyder något speciellt för barnet. Det kan också vara det barnet på ungbo som barnet har god kontakt med, ”bästisen”. Andra som inte hör till ungbo kan också finnas på bilderna, det är då ofta andra invandrare eller asylsökande från samma land som respektive barnets, eller en flickvän. Viktiga vuxna i barnens liv på ungbo kan vara personal, lärare och gode män. Åtta barn tog sammanlagt 16 foton på personal, eller hade bett en kamrat att ta foto på dem tillsammans. Det kunde vara deras egen kontaktperson eller någon annan i personalen eller samordnaren. Fyra barn tog totalt tio foto på lärare. Endast två barn tog foto på sin gode man. I bilaga 2 finns en lista med exempel över fotoämnen.. 31.

(33) 7 Barnens bilder. Flera av filmerna bestod av en slags redogörelse för olika situationer som ingick i barnets liv på ungbo, en dokumentation av vardagslivet. Man steg upp och åt frukost, gick till skolan, var i klassen, kom hem, var på rummet och deltog i fritidsaktiviteter tillsammans med andra. Men i fotona från ett antal av barnen syntes också annat. Vackra byggnader, den första snön, den svenska naturen, djur man inte hade sett förr. Saker man såg och la märke till, tyckte om, nåt vackert. Situationer där man var glad, tillsammans med vänner, och som man ville komma ihåg. Varje barn har en unik historia och har utifrån den tagit en egen samling bilder. I intervjun kom vissa av barnens tankar fram om situationen de befann sig i och om deras förhållningssätt till den. I det följande redovisas något om vad barnen berättade om sina bilder och sina tankar.. Vardagen En pojke från Afghanistan fick en kamera när han hade varit på ungbo ett par dagar. I det följande ges ett exempel på hans korta kommentarer till bilderna av vardagens aktiviteter. (Intervju 5). Mina förtydliganden återges i parentes. ”Det är köket när vi skulle ordna maten. Jag sitter och ber. Jag sitter med kompisar på rummet, vi styrketränar (med sträckningsapparat). Jag skriver svenska vid bordet i mitt rum. På morgonen på väg till skolan. Bakom skolan. I skolan i klassen, en kompis har tagit bilden. Framför skolan. Bildlektionen. Laga mat (hemma i köket, jag knådar deg för att) baka bröd, vanligt bröd. En kompis med sin juiceflaska.. 32.

(34) Jag lagar nåt (kavlar deg). Brödet är färdigt (jag tar det ur ugnen). Datalektion i skolan. En grupp framför klassen. Kompisar tog fotot (på mig). Danslektion, det har vi på måndagar, vi lyssnar på musik.” Bildsekvensen visar alltså regelbundna återkommande aktiviteter, där barnet deltar. I samtalet därefter kom det fram vad situationen innebar för detta barn. ”Jag tycker om alla foton, de är bra minnen när jag skiljs från vänner.” De bilder som han blir glad av visar kompisarna från ungbo som kommer från samma land som han själv. Han berättar vidare att han tycker om alla ämnen i skolan, ”jag lär mig saker snart”. Han vill lära svenska fort, och data, som han inte hade lärt om hemma. ”Jag hade aldrig sett en dator förr. … I mitt land hade vi inte klassrum, bord, bänkar eller stolar. Vi satt på golvet på mattor. Vi hade inte heller en skolbyggnad utan en liten gård med enkla rum och vi satt på golvet. Det känns bra här. Jag vill studera nu när det finns en sådan här chans.” Han berättar om foton där han satt på huk på golvet och knådade deg till bröd: ”Jag har aldrig tidigare bakat eller lagat mat själv, min mamma brukar göra det. Jag är tvungen att göra det själv här, vem skulle annars göra det?” Jag frågar om han tycker det är svårt, eller kul att göra. ”Det är intressant att göra. Jag måste göra det, annars måste jag köpa det. Och det är dyrt.” Även andra barn hade tagit foto som handlade om mat eller matlagning. En pojke från Somalia (intervju 11) berättade utifrån ett foto där han satt vid köksbordet och åt frukost, att han hemma aldrig åt frukost. Man åt bara två gånger per dag, lunch och middag och barnen brukade gå utan mat till skolan. Ett annat barn från ett land i Afrika berättar om matlagningen (intervju 6): ”Jag lagar mat, de (andra barn) hjälper mig ibland och jag hjälper dem. Jag brukade inte laga mat hemma. Det är svårt, men man vänjer sig. Jag tycker bra om det nu.”. 33.

(35) En pojke (intervju 9) hade tagit många foton i skolan och en del utomhus i Lessebo, på sig själv i snön och framför ett fint hus. Fotona om skolan, fotbollen och området ”… visar våra liv, vårt samhälle, det vi sysslar med. Och personalen, de som jobbar med oss och gör saker med oss.” En pojke som snart skulle flytta till ett vuxenboende berättar så här om hur han upplevde sin vardagssituation (intervju 28, utan foto): ”… jag börjar nästan liksom vänja mig vid mitt nuvarande liv. Å andra sidan är det ju inte så helt kult liksom att sitta här och vara på nåt sätt beroende och inte ha hela friheten och göra vad man vill. Och sen ser dagarna mycket lika varandra ut. Det är så. … Men det känns ändå OK, det känns inte dåligt alls, och det kanske kan bero på att sommaren kommer och det blir soligt och varmt och jag känner mig lite munter.” Detta speglar alltså barnens vardag. Nästan alla barn har foton som beskriver det dagliga livet. Från den unga, nyanlände pojkens beskrivning och upptäckt av allt det nya, till pojken som snart skall flytta och reflekterar över sin vistelse på ungbo på ett djupare sätt.. Bilder på sig själv och på rummet I nästan samtliga filmer (22 av 24) finns foton på personen själv där han eller hon ensam poserar framför kameran eller utför någon aktivitet. Endast i två filmer finns ingen sådan bild. Totalt så finns personen som hade kameran med på 60% av bilderna. Några av barnen hade aldrig sett sig själv på bild. En flicka berättar (intervju 20) ”Jag vill se de här bilderna som jag själv har tagit.” Har du fotograferat tidigare undrade jag. ”Första gången här.” Har du sett foto på dig själv tidigare? ”Jag tror inte det.”. 34.

(36) Flera av barnen tog foto på sitt rum eller hade bett någon annan att ta foto på dem själva på sängen eller vid skrivbordet. Det fanns foto på vackra föremål, på inredningen och på bilderna på väggen. Fotona på den egna platsen som barnen själv bestämde över, visar att den var viktig för dem. I övrigt slog det mig när jag besökte några av barnen i sin lägenhet, att deras vardagsrum var så lite dekorerat. Det tycktes inte ha betydelse för dem hur det såg ut i det gemensamma rummet. Eller så orkade de inte göra något åt det. En annan tolkning är att det i vissa andra kulturer inte är viktigt med ombonade, dekorerade hem utan att det är en typisk västerländsk företeelse. Men det kan också vara ett uttryck för den heterogena gruppen som inte har mycket gemensamt, varken språk eller kultur. Hur ska man komma överens om vad som ska finnas på väggarna? Orkar man bry sig? Spelar det någon roll? Inredningen av det egna rummet visar dock på att det åtminstone för flera av barnen var viktigt att omge sig med saker de tycker om.. Att vänja sig Hur är det att komma till ett ungbo, till en ny miljö, ett nytt land med främmande människor? En pojke som har bott i Lessebo i 6 månader och nu har fått uppehållstillstånd säger: ”Ja, jag ska säga så att allt var nytt för mig när jag kom hit, … och det som har varit jobbigt och svårt, det är ensamheten och att jag varit borta från min mamma och lillebror, och det är det som har varit lite tuft och jobbigt, annars har det funkat bra. … Innan så bodde jag tillsammans med min mamma och nu här är jag tvungen att vara tillsammans med folk som jag inte känner och kanske inte alltid kommer överens och sånt med och då måste man på nåt sätt klara av detta också och vara tillsammans.” (intervju 22). 35.

(37) En pojke berättar (intervju 6) ”Jag tycker om artiga (människor), inte om ouppfostrade. Jag tycker inte om dom som ljuger eller om tjuvar. När nån gör nåt som jag inte tycker om, då säger jag till, då gör man inte det med vännerna. Man talar mjukt med varandra.” Hemma brukade man inte göra det, ”det är här jag lär mig det. … Jag tycker inte om dom som inte har respekt.” Här berörs sättet att umgås som är annorlunda. En pojke som har bott i Lessebo i 9 månader berättar (intervju 28): ”På det sättet var det svårt att vänja sig, att här har man inte all kontroll på sin omgivning. Genom att inte begripa vad folk pratar om, och vad allting runt omkring handlar om pga språket, problemet. Det är ju det som är svårt att inte ha grepp om sin omgivning. Nu när jag har lärt mig språket och ser och observerar så känns det bättre och bättre. … .” Och hur är det att bo ihop med nån man inte känner i en lägenhet, frågar jag? ”… i början har man ju inte det gemensamma språket, för man har var sitt språk och jag kan inte förstå honom och han inte mig i början. När man inte kan kommunicera med ens rumskamrat, liksom.” Om personalen på ungbo tänker han så här: ”Jag har två aspekter jag kan peka på. Det är förstås bra att personalen är mycket villig att tillgodose alla behov eller allas behov, och alla behov man har och försöker göra sitt bästa, det är mycket bra, det tycker jag är bra. Men å andra sidan vill ju personalen veta allt och har ögonen på oss alla, och övervakningen är stark.… Men jag har ingenting emot det, utan, för det var så när jag kom och det är så hela tiden … ibland kan det kännas lite jobbigt att man (personalen) alltid vill vara med, även när kanske jag eller de andra barnen inte vill det. Men man vill ändå vara med och står och tittar och så där. Kanske.” Menar du att personalen är med och övervakar, frågar jag. ”Jag menar precis det. Det finns ingenting som de inte vet, inte ser.” (intervju 28). 36.

(38) Barnen beskriver en förändringsprocess. De har lämnat sin familj och sitt land och har kommit till en främmande kultur där man beter sig annorlunda. De kan inte förstå språket. De förstår inte personalen och inte heller de andra barnen, och de känner sig ensamma. De bor med en främmande i ett rum och delar lägenhet med ytterligare två andra obekanta. Det finns rutiner och regler. De försöker anpassa sig till situationen. Efterhand lär de sig svenska så de kan kommunicera med varandra. De uppskattar möjligheterna i situationen men blir allt mer medvetna om begränsningarna som hör samman med deras beroendeställning som asylsökande.. Känslor och relationer I några intervjuer berördes känslor. En pojke tog foton på sig själv med en nattsvart himmel i bakgrunden. ”Mitt liv är väldigt mörkt. … jag är ensam, har ingen släkt, inga föräldrar. … Jag drömmer mardrömmar och sökte hjälp för det. Men jag fick rådet att gå upp och dricka varm mjölk.” (Intervju 10) Två månader senare pratar han fortfarande om mardrömmar ”(Tidigare) har jag fått hjälp av läkare vid Helsingborgs lasarett. Den läkare gav medicin, han hjälpte mig. Jag vaknar, går upp. Ingen vill tro mig. Det är som att, eftersom jag har avvisning och måste lämna Sverige, så vill de inte hjälpa mig. …En gång pratade jag med min kontaktperson om mina mardrömmar, om han kunde hjälpa mig. Men han sa: ni brukar göra så för att få stanna.” (intervju 19) En annan pojke berättar: ”Det är annorlunda här. … Jag glömmer de dåliga sakerna. Vad kan jag göra? Jag kan inte gå någonstans. … Jag tänker inte på min familj, de är här (han pekar på sitt hjärta). Jag glömmer dem när jag är här. Jag undviker att tänka på dem. … Min gode man, hon är som min mamma. Jag tycker så mycket om henne. … Min kontaktperson är som en far, han behandlar mig som sin egen son. Jag tycker om lärarna, de respekterar oss och visar förståelse. Jag respekterar dem. … Jag bor här en kort tid, kanske vi (kamraterna på. 37.

(39) ungbo) möts igen och kommer ihåg det. Jag tycker om dessa minnen. Det är trevligt att bo här, ett lugnt liv, lyckligt. Jag saknar inget utom min familj. Men här har jag en svensk mamma, och min kontaktperson. Livet är så. Skild från min familj. … Min mamma brukade slå mig när jag hade gjort nåt dumt. Det gör de inte här. Här ber jag om ursäkt. Men hon är ändå min mamma och jag saknar henne.” (intervju 11, min översättning) Flera barn som hade kamera tog foto på dem som skulle flytta därifrån. Det blev många gruppbilder. En pojke tog foton på kompisar som hade packat och uttrycker att han är ledsen att de skulle flytta. (intervju 13) ”Ska vi träffas igen? … Jag tror inte att vi kommer att ses den närmaste tiden. …När jag tittar på fotona kommer jag ihåg dem. Jag kanske också ska flytta. Jag tänker på min egen framtid. Jag tycker om fotot men det är också sorgligt, jag håller på att förlora en kompis.” Många tog också foto på en flicka som hade fått uppehållstillstånd och skulle flytta. De satt alla tillsammans hos henne och försökte trösta henne. ”Och den här bilden, den ena flickan som fanns här hon skulle till Härnösand och då tog jag den här bilden. Hon var mycket ledsen och ville inte flytta dit, det är därför dom killarna försökte trösta henne och tog bilder med henne för att hon skulle lugna ner sig.” (intervju 22) En pojke som hade fyllt 18 och skulle flytta om några dagar, sa: ”Jag känner mig lite dåligt, det är konstigt att åka härifrån.” … Han upplevde också att han blev utfryst av vissa av de andra för att han skulle flytta. Han berättar: ”alla kurder och araber fick uppehållstillstånd utom jag. … De andra som får stanna, innan de har fått beskedet är de snälla. När de får stanna blir de annorlunda. ... t ex nån brukade fråga mig: kan du hjälpa mig med svenskan? Sen fick han stanna, och en till från samma land, och en till. En gång i fritidslokalen frågade han: kan du hjälpa mig? Men då sa den andra som fick stanna på sitt eget språk till honom: fråga inte honom, fråga personalen istället. Men jag förstod honom.” (intervju 19). 38.

(40) En pojke vars bästa kompis har flyttat berättar: (intervju 21) ”Den här var ju min bästis, kan jag säga och han har ju flyttat härifrån. Det är så här att vi var alltid tillsammans, vi brukade gå ut tillsammans och komma in tillsammans. Och när han flyttade så känner jag mig väldigt ensam och jag saknar honom. … Och det här var min kontaktperson, jag tyckte mycket om han. Jag har saknat honom väldigt mycket, jag har träffat honom bara en gång efter det han flyttade härifrån.” Antalet foton på människor samt barnens berättelser visar att människorna och relationerna är viktiga i deras liv.. Framtiden Det fanns framtidsdrömmar. Vissa av barnen tog foto på vackra hus – ”det var så fint, glasrutorna var så fina. … Jag vill stanna i Sverige. Jag tycker om svenska. När jag har lärt mig svenska så kan jag få arbete. Jag vill jobba med dator. … Jag bor bra här, jag hoppas jag får leva så i hela mitt liv. Jag har önskat detta.” (intervju 15) En pojke tog många bilder i skolan ”Jag vill läsa vidare om jag får stanna i Sverige. Jag tog bilder i Gula skolan. De har lärt mig svenska och engelska. Jag tyckte om lärarna, de var snälla mot mig.” (intervju 19) Men det fanns efter hand också en mer realistisk syn och en undran om vad som skulle hända. En annan pojke berättar: ”Jag menar bara på det sättet att jag nu har blivit van vid rutinen, att ha kanske en rutin liksom. Mer eller mindre samma sak under lång tid, att jag har kommit in i det livet, att se livet som består av skolan, kanske fritiden som biljard eller ping-pong, eller dom aktiviteter som man gör, man har ett rutinmässigt liv. För att först, då kanske vet man inte, visste man inte vad jag skulle göra, vad jag skulle se fram emot, hur mitt liv skulle se ut framåt, hur det skulle gå för mig, men nu efter denna tid som gått så vet jag hur mycket jag kan vänta mig och hur mitt liv kommer att se. 39.

(41) ut. I en överblickbar framtid. Så där. Frågetecken finns det inte. … Det är förstås inte nånting negativt så att säga, ha koll på vad som händer, det är inte alls negativt. … Jag vet inte hur jag ska känna mig, jag vet inte, det beror på. … om jag nu skulle hamna i en annan situation, t ex sämre eller bättre, så kommer jag att bedöma hur det kändes innan, men jag har ingen jämförelse att känna till. För förstås kommer jag att göra vad man säger åt mig att jag ska göra, men jag har bott här 9 månader och kanske en lindring, kanske en annorlunda känsla uppstår när jag byter miljö.” Inför flyttningen till vuxenboendet säger han: ”Det nya andra stället, jag vet inte allt. Och så är det lite svårt för det finns ingen kompis och så.” (intervju 28). Permanent uppehållstillstånd, PUT Det skedde ständigt förändringar på ungboet. Barn som fyllde 18 flyttade till en förläggning för vuxna. Barn som fick uppehållstillstånd flyttade till en annan stad. Av de 17 barn jag intervjuade var det fem som fick PUT. Vilka bilder tog dessa barn när de hade fått besked om att de skulle få stanna i Sverige? Hur påverkade dessa förändringar livet på ungbo för de andra som skulle stanna kvar? En pojke som hade fått permanent uppehållstillstånd (PUT) och skulle flytta, hade fått kamera till det första intervjutillfället (intervju 1). Han hade börjat rikta in sig på sitt liv i Sverige vilket bl a framgick av att han hade tagit bilder på det han uppfattade som viktigt i det svenska samhället: kommunhuset, ”där finns de som kontrollerar i staden”, vårdcentralen, ICA och Konsum, vårdhem, utomhustermometer på torget, skolan: ”skolan är bäst, man lär sig, man kan gå vidare när man är färdig med skolan”. Han tog inga bilder på ungboet, för den platsen är bara viktig för honom, medan däremot centrum är viktig inte bara för honom utan för alla. En flicka som hade fått PUT tog med kameran när de skulle besöka orten dit hon skulle flytta. Bilderna visade naturen, bostadsområdet. 40.

(42) och något av ortens centrum. De övriga tre barnen tog bilder på sin vardag, aktiviteter hemma, i skolan och på fritiden. Vidare på deras vänner och på för dem viktiga personer såsom lärare, kontaktperson och god man. Någon betonade att det var fina minnen från människorna och tiden på ungbo och att han antagligen inte skulle träffa de andra ungdomarna fler gånger efter flytten. Barnen som skulle flytta var ibland ledsna och behövde tröstas, trots att de skulle få stanna i Sverige. Flytten innebar en ny period av osäkerhet och anpassning till en ny situation. De fick lämna en trygg miljö med vuxna och kamrater som de hade lärt känna och fått en relation till. De andra barnen på ungbo tröstade och höll dem sällskap. De som skulle flytta fotograferades av andra barn som just då hade kamera.. Vad barnen blir glada av och vad de inte tog foto på När jag bad barnen att välja ut foton som gjorde dem glada valdes olika motiv. Ofta var det bilder på kompisar eller på hela gruppen, på skolan eller på sportträningen. Några hade bett kamrater att ta foto på dem när de spelade fotboll eller drog en puck under innebandyträningen. Det kunde vara en bild på nåt djur eller på sig själv i fina kläder eller på gungan på lekplatsen. Det fanns också bilder från nyårsfirandet, där barnet kände sig glad i sällskapet av sina landsmän. ”Vi dansade hela natten.” (intervju 22) Han hoppades att få uppleva fler såna tillfällen där man åt tillsammans och dansade. Vidare valde några barn bilder på personal (ofta kontaktpersonen) och lärare som barnet tyckte mycket om eller som särskilt hade brytt sig och stöttat och hjälpt barnet vidare. Jag frågade om det inte fanns nåt som var jobbigt eller svårt, sorgligt eller tråkigt i vardagen, eller som de tyckte illa om. ”Jag kan inte. 41.

(43) komma på det nu.” (intervju 13) ”Jag hittade mycket att tycka om.” (intervju 12) ”Inget är tråkigt.” (intervju 4) Det förefaller osannolikt att barnen verkligen tyckte om allt de var med om och det framkom också i några intervjuer att de saknade sin familj, kände osäkerhet inför framtiden och inte mådde bra. Det är dock svårt att fånga känslor i bild, att fotografera det. Dessutom kan det finnas en viss försiktighet i hur barnen uttrycker sådant som skulle kunna uppfattas som kritik av personalen. Därför uppfattar jag det som ett slags försvar att barnen undvek bilder av sådant de inte gillade. De fokuserade på det positiva i vardagen.. Personalens kommentarer Sent på våren pratade jag med några av personalen och visade dem ett antal av barnens foton. Syftet var att stämma av min upplevelse utifrån intervjuerna med personalens tolkning. I samtalen framkom att personalen kände igen bilderna som respektive barn tog. ”Det är typiskt för honom”. Men även ett antal bilder fanns som visade aktiviteter som de inte hade en aning om, t ex att barnen firade persiskt nyår tillsammans med andra som inte hörde till ungbo. Likaså kände de inte till alla platser där barnen var på besök, hemma hos grannar eller en flickvän. Personalen kände olika barn olika väl, deras kontaktbarn kände de självklart bättre.. 42.

(44) 8 Personalens bilder. Personalen hade också fått kameror (filmnummer 7 och 27). Min tanke var att de skulle dokumentera sin verksamhet med barnen och ta foto på situationer som de ville prata om. Personalen använde endast två kameror, en i början av projekttiden och en i slutet. Kameran glömdes oftast. Man var inte van och det fanns mycket annat att göra. Personalgruppen var ny och behövde utveckla sitt samarbete. Fotografering som metod för personalen fungerade alltså inte så bra under projekttiden. Den första filmen innehöll foton som togs av olika personalmedlemmar, och föreställde träningen i sporthallen, vanliga arbetssituationer med personal framför sin dator, en utflykt med barnen och barnen som handlade mat i snabbköpet i Växjö. Det fanns även ett foto på ett barn som hade vaknat på natten och kom ner för att prata med personalen. Den andra filmen innehöll foton på ett av barnen i en för honom karakteristik situation, nämligen fotbollsträning i kortbyxor i snön mitt i vintern. Några foton visade simhallen och pulkaåkning. De övriga foton visade personalen själv i olika karaktäristiska situationer, i deras arbetsrum, på möten och vid telefonen. Någon i personalen uppfattade det som att man hade lärt känna varandra bättre och kunde slappna av och skämta med varandra. Det tyder alltså på att personalgruppen hade utvecklats under den korta tiden de hade arbetat tillsammans och att det fanns goda relationer mellan gruppmedlemmarna. Tanken i projektet att personalen skulle ta bilder på aktiviteter som utgångspunkt för diskussioner med barnen fungerade alltså inte under denna fasen av arbetet på ungbo i Lessebo. Inte heller togs foton för personalens egen dokumentation av sitt arbete under projekttiden.. 43.

(45) 9 Avslutande diskussion. Projektet hade två mål. Dels att utveckla och pröva fotografering som en kommunikationsmetod och dels att få veta mer om asylsökande ungdomars perspektiv på sin situation på ungbo. Syftet var att resultaten skulle kunna användas av personal som arbetar med asylsökande ungdomar. Vad kan vi lära oss av detta projekt? I det följande diskuterar jag resultaten samt deras begränsningar beroende på hur projektet genomfördes.. Metodutprövning Medan syftet var att personalen skulle kunna använda fotograferandet som metod, fanns det en mängd omständigheter som gjorde att det förblev en aktivitet som bedrevs inom projektet. Detta ungbo var nystartat och personalen höll på att utveckla sitt arbetssätt. Även relationerna i arbetslaget höll fortfarande på att utvecklas. Arbetet fungerade bra, det fanns rutiner för möten, för samtal om enskilda barns situation, och tid för handledning av personalen. Men det var för personalmedlemmarna kanske för tidigt att också tänka på kameror, att ta med dem på utflykter eller under aktiviteter för att dokumentera olika händelser. Kamerorna glömdes bort. Först i slutet av våren hade personalen tagit foton för att beskriva och minnas ett antal situationer och barns aktiviteter. Förslagen från min sida att fotografera olika föremål, uppgifter eller situationer som kommunikationsmedel vid introduktion av nyanlända barn, passade inte in i deras situation. En annan möjlighet som inte prövades var att ge nyanlända barn en kamera för att ta foto på sådant de undrade över, som underlag för frågor och samtal med personal.. 44.

No results found