Kärnvapen

I den nya militärdoktrinen stipuleras det att vid väpnat våld kommer Ryssland att ut- nyttja hela sin vapenarsenal. Vidmakthållandet av kärnvapenkapaciteten har fått en speciell betydelse under perioder av konventionell militär svaghet, som kännetecknat större delen av 1990-talet. Samtidigt som denna dimension är viktig ur en militär syn- vinkel är den också den sista symbolen för en supermaktsställning. Därför finns det anledning att här behandla principerna för insats med massförstörelsevapen.

Kontroll: Redan vid kärnvapenprogrammets början tillskansade sig NKVD kontrol-

len över produktionsanläggningarna och de laddningar som producerades. Efter NKVD-chefen Lavrentij Berijas avrättning 1953 minskades den totala kontrollen över kärnvapnen. Efter Sovjetunionens upplösande är det åter det nästan återuppståndna KGB, FSB utom SVR, som kontrollerar laddningarna. Det är således FSB som kon- trollerar de ”kärnvapenofficerare” som är fullmäktigade att tillse att den högsta poli- tiska ledningens intentioner följs. Det skall inte heller uteslutas att FSB kontrollerar de nycklar och koder som är nödvändiga för att armera kärnladdningarna. Dessa kärnva- penofficerare finns vid alla förband som förfogar över eller tillförs kärnladdningar. Förfarandet är då regel vid de mark-, sjö- och flygstridskrafter som är avdelade för kärnvapeninsats. Denne officer styr då de facto eldtillstånden vid eventuell insats. Nor- malt kan eldtillstånd ges till lägste chef för ett operativt förband, t.ex. arméchef eller kårchef efter styrning från kärnvapenofficeren. När Egypten skulle erhålla kärnladd- ningar till sina Scud-missiler under oktoberkriget 1973 skulle dessa kontrolleras på samma vis. Kriget hade då blivit ett supermaktskrig med oförutsägbara konsekvenser.

Beslutsprocesser och beslutsvägar för insats med kärnvapen, och dessas handhavande: I Sovjetu-

nionen, och numera i Ryssland, betraktas egentligen inte kärnvapen som en exklusiv resurs vid operativ planläggning. Det betyder inte att den politiska kontrollen saknas – tvärtom som nyss nämnts. Kontrollsystemen för kärnvapnen var uppbyggda i avsikt att förhindra att dessa utnyttjades för att usurpera partiets ledande roll. Dessa är fort- farande hårda, men numera också för att förhindra att kärnvapen hamnar i orätta hän- der exempelvis tjetjenska terroristers. KGB kontrollerade sannolikt de enskilda ladd- ningarna och de väpnade styrkorna kontrollerade vapenbärarna. Behovet att skydda

140. Tanken var att ett antal mätstationer skulle registrera seismiska, radiologiska och EMP-effekter, bland annat, som skulle starta ett helt eller delvis automatiserat nödeldsförfarande.I det senare fallet skulle det röra sig om en ren domedagsmaskin. Det som antytts är att det skulle röra sig om en automatise- rad avfyringssekvens som inledningsvis sänder upp relä-satelliter med RS–18 (SS–19) från Jedrovo- divisionen som vidareförmedlar eldordern till oskadade RS–20 (SS–18)-divisioner. Detta synes emel- lertid vara en smula fantastiskt. Men vad som torde vara rimligt är det system för utlösande av nödeld som finns. Meningen är då att kodord skall kunna sändas ut med alla tillgängliga sambandsmedel.

laddningarna mot lokala särintressen och kriminella element löstes inom ramen för den totala kontrollen av stat och befolkning. I Ryssland betraktas kärnvapnen som massförstörelsevapen. Detta har medfört att principer för insats med och kontroll av dessa ägnats särskild uppmärksamhet.

Det krävs ett politiskt beslut på högsta nivå innan kärnvapen kan sättas in. Led- ningsprincipen för kärnvapeninsats skiljer sig emellertid från övriga ledningsprinciper. Här har det alltid funnits ett exklusivt ”dubbelkommando”. Under den högsta led- ningen hade Sovjetunionens Väpnade styrkor kontrollen över utskjutningsanordning- ar och vapenbärare. Kontrollen över de enskilda laddningarna fanns hos KGB (tidigare NKVD) och finns fortfarande kvar hos den organisationsstruktur som efter- trätt KGB. ”Kärnvapenofficerare” finns vid alla förband och enheter som förfogar över eller tillförs kärnladdningar. Dessa officerare hörde tidigare troligen till KGB. Även om dessa har bytt organisationstillhörighet är det troligen fortfarande samma in- divider eller organisationselement. Det skall inte heller uteslutas att KGB hade kon- trollen över de nycklar och koder som är nödvändiga för att armera kärnladdningarna. Orsaken till att man hade denna dubbelkontroll i Sovjetunionen var att man inte ville att de väpnade styrkorna skulle kunna besluta om insättande och på så vis usurpera den högsta politiska ledningens intentioner.

Metoderna för att ge eldtillstånd med kärnvapen för att förhindra att dessa miss- brukas skiljer sig från USA:s. Det förekommer, så vitt känt, ingen Permissive Action

Link (PAL) baserad på datorteknologi. Två skäl finns för detta. Man har inte samma

höga nivå på dator- och kommunikationsteknologi som i västvärlden. Ledningssyste- met har också byggts upp för att kunna fungera i svårt EMP-störd miljö under ett kärnvapenkrig. PAL-systemen är dessutom inte lämpliga för ubåtsbaserade system. Det betyder således att de sovjetryska ledningssystemen egentligen är tillförlitliga just av den anledningen.

Dåvarande sovjetiske generalsekreteraren, numera ryske presidenten, har i sin ome- delbara närhet tillgång till nedskrivna, krypterade koder som på det exklusiva militära sambandsnätet kan delges berörda enheter och förband som skall få eldtillstånd med kärnvapen. Dessa förbindelser kontrollerades tidigare av KGB, senare under kontroll av den utbrutna myndigheten för presidentsambandet, FAPSI, som i april 2003 gick upp i FSB, som i sin tur slogs ihop med SVR den 14 juli 2004. I praktiken innebär det en återgång till förhållandena under KGB-tiden. Eldtillståndet fördelas dels till för- bandschefen, dels till ”kärnvapenofficeren” som med erhållna koder kan osäkra och armera aktuella laddningar. Tiden från beslut om insats med strategiska kärnvapen till dess eldordern nått enskilt förband bedöms till 15–20 minuter.

All eldplanläggning sker parallellt för konventionell respektive kärnvapeninsats. Normalt kan eldtillstånd ges av lägst chef för ett operativt förband, exempelvis armé- eller kårchef, efter styrning från ”kärnvapenofficeren”. Om sambandet till högsta led- ningen förloras kan denne agera självständigt inom ramen för operationsplanen.

Målval: Doktrinen som avser kärnvapen, och gällande reglementen, antas innehålla

Kärnvapen utnyttjas främst för att skapa eldöverlägsenhet för att tidigt nå de stra- tegiska målen. Det vill säga bekämpning av:

• Ledningssystem

• Utvecklingspotential – forsknings- och utvecklingsinstallationer • Industripotential – industri och infrastruktur

• Kärnvapenstyrkor, i övrigt de stridskrafter som bedöms vara farligast • Städer och befolkningscentra

På den strategiska nivån sammanfaller målvalen med de fem faktorer som Stalin ansåg konstituera förutsättningarna för att ett krig skall kunna föras segerrikt.141 Kombinationer av olika målval bedöms göras beroende på om kriget skall föras mot USA, NATO som helhet, NATO:s Europadel, Kina eller någon annan motståndare.