Kalkylernas användningsområden

Innehållet i en produktkalkyl beror till stor del på vad kalkylen ska användas till och Alnestig och Segerstedt (1997, s.21) påpekar ”…att

produktkalkylering är en rutin som måste anpassas efter syfte, förväntningar och handlingssituationer”. Andersson (2008) har framarbetat en modell (fig.

3-8) som förklarar att valet av produktkalkylmodell och beslutsfattande bl.a. beror på vilket kalkylsyfte företaget har med kalkylmodellen. Författaren menar att kalkylsyftet styr valet av kalkylmodell och därmed aktualiserar olika kostnadsbegrepp från fall till fall: ”Different costs for different purposes” (Andersson, 2008, s. 55, vidare ref. Clark, 1923).

Enligt Alnestig och Segerstedt (1997) finns det tre övergripande beslutssituationer; prissättning, produkt- och metodval samt rapportering. Nilsson (1998) har i sin avhandling behandlat ämnet och kategoriserat enligt fyra frekvent nämnda kalkylsituationer; prissättning och internprissättning, produktval, produktionsmetod och köpa/tillverka-beslut samt vid lagervärdering. Karlsson (1999) nämner kostnadskontroll, lönsamhetsbedömning, produktval och prissättning som fyra olika situationer

!"#$%#&%'() ) ) ^{*+,-.$/,0&&%&1(2 ))})) ^{3"+$0"-&&41."/,0)}!! !"#$%#5+40645(+) ) ! ^{7"1"8)9):0;,+2"/,0&&%&1(2)})) <"#)"=)$"#$%#2,-(##) ) ! ) ) !"#$%#+(&.#1"1),6>)?=+4@1)$"#$%#.0-(+#"@) )) ) ! ) ) A(&#.1) ) ! ) ! ) ) B(0,2;?+"0-(),6>).55;?#C040@) )) ) !

48 (111)

där produktkalkyler är vanliga som beslutsunderlag. Ljung (1995) nämner dessutom även investeringsbedömningar som ytterligare ett vanligt område för kalkyler. Vidare spelare det också in om det är för- eller efterkalkyler som görs (Karlsson, 1999).

3.3.2. Kalkylprinciper

Flertalet författare (Alnestig och Segerstedt, 1997, Andersson, 2001 och Samuelsson, 2004) påpekar vikten av att beakta generella kalkylprinciper vid val och utformande av en kalkylmodell. Andersson (2001) menar att man vid valet av kalkylmodell (se fig. 3-8) tvingas göra avväganden för att finna en balans mellan de olika principerna och att en anpassning bör ske utifrån aktuella förutsättningar kring produktionssystem och marknadssituation. Alnestig och Segerstedt (1997) beskriver EP, enhetliga principer, som utvecklades under svenska förhållanden under 1930-talet. Denna utveckling har därefter fortsatt, inte minst i riktning mot kalkylernas förmåga att hantera verksamheter i förändring.

Kausalitetsprincipen säger att kalkylobjekt ska tillföras och tillgodoräknas

det som objektet förorsakat, analysen innebär därmed att avgöra vilket objekt som har förorsakat vad. Många kalkylbeslut handlar om att uppnå tillfredsställande kausalitet. Väsentlighetsprincipen medför det motsatta

• Kostnadskontroll • Prissättning • Lönsamhetsbedömning • Investeringsbedömning • Produktval • Produktionsmetod • Köpa/tillverka-beslut • Lagervärdering

Figur   3-­‐9   Sammanfattning   av   kalkylsyften   utifrån   kalkylernas   beslutssituationer   och   användningsområden.  

49 (111)

förhållandet där fullständig kausalitet inte eftersträvas. Istället fokuseras på de viktigaste aspekterna där hänsyn tas till de största och mest betydelsefulla kostnadsposterna. En viss grad av schablonmässig kostnadshantering kan användas. Hanterbarhetsprincipen innebär att kalkylen ska vara hanterbar och att det därför krävs att kalkylarbetet begränsas. Ökad precision i en kalkyl innebär ökad mängd information som medför ökade kostnader. Dessa kostnader bör alltid vägas mot den nytta som uppstår genom ökad kalkylprecision. (Alnestig och Segerstedt, 1997)

Matchningsprincipen säger att då resultat beräknas fram för ett kalkylobjekt

är det viktigt att intäkter och kostnader avser samma objekt. En felaktig matchning resulterar i missvisande kalkylresultat. I och med

Kostnadsoptimalitetsprincipen förutsätts att produktkalkylens kostnader antas

vara beräknade efter, för varje situation, bästa produktionsätt.

Genomsnittsprincipen säger att då skillnader i resursåtgång och därmed

kostnader uppkommer av rena slumpinflytanden, skall kalkylerna bortse från detta och istället beräkna genomsnittsdata. (Alnestig och Segerstedt, 1997)

3.3.3. Kalkylmetoder

Inom produktkalkylering benämns generellt två distinkt olika typer av metoder, självkostnadskalkylering och bidragskalkylering. Skillnaden mellan de två metoderna är att självkostnadskalkylering fördelar samtliga kostnader medan bidragskalkylering enbart fördelar direkta kostnader. Målet är att ge en bild över produktens totala kostnader i förhållande till intäkterna från produkten (Samuelsson, 2004). Självkostnadskalkyleringen kan i sin tur delas in i huvudgrupperna periodkalkylering (alt. processkalkylering) och orderkalkylering (Bhimani et al., 2008). Metoderna som beskrivs inom periodkalkylering, främst; divisionsmetoden, normalmetoden och ekvivalentmetoden är, p.g.a. sin enkla utformning, lämpliga i situationer där produktionen är ensidig med endast en eller ett fåtal liknande produkter och

50 (111)

kännetecknas av kontinuerlig tillverkning. Orderkalkylering, då främst påläggsmetoden, är lämpligare vid mer komplicerade tillverkningsmiljöer eller när olika produkters användning av företagets resurser skiljer sig åt. (Andersson, 2008)

Kalkylmetoder i förändring

Företags ständiga förändringsprocess (Lindvall, 2001, Ask och Ax, 2001 m.fl.) har bidragit till ett ökat tryck på kalkylsystemets förmåga att hantera förändring. Alnestig och Segerstedt (1997) beskriver att dessa förändringstendenser har lett till ändrade beslutssituationer och därmed behov av förändrade kalkyler. Enligt Samuelsson (2008) syftar ABC-kalkyleringen bl.a. till att komma tillrätta med de indirekta kostnader som ofta uppgår till en stor andel av en produkts totalkostnad (se avsnitt 3.2.2). Potentialen för framgångsrik användning av metoden anses enligt författaren vara störst i situationer där grova pålägg används för att fördela omkostnader. Genom att fördela samtliga kostnader på lämpliga kostnadsdrivare kan kostnader lokaliseras där de uppstår i företaget. Charles och Hansen (2007) menar att ABC är att föredra då metoden kommer närmare de riktiga produktkostnaderna. Pierce och Brown (2006) ger ytterligare stöd åt ABC-kalkyleringen då de visar att många företag upplever att de har nått framgång

!"#$%&'()*+,(&+$&-$./0*12

• /$0$1$%,12"3%&",.

• 4%#2)*2"3%&",.

• 5(0$0)*",3'2"3%&",.

• !6*7--12"3%&",.

• 89:';)*(+*"#$,-.

51 (111)

genom användning av ABC jämfört med traditionella kalkylmetoder inom de flesta områden.

En jämförelse mellan påläggsmetoden och ABC-metoden visar skillnader i flexibiliteten hos de olika metoderna. Påläggskalkylen är förhållandevis enkel att ta fram och använda medan ABC-metoden är betydligt mer komplex, i synnerhet i företag där en stor mängd aktiviteter behöver specificeras (Ask och Ax, 1995). ABC mynnar dock ut i produktkalkyler som visar ett starkare samband mellan kostnader och produkt. Då påläggsmetoden fördelar samtliga kostnader kan problem uppstå p.g.a. en ojämn kostnadsfördelning över tiden när produktionsvolymer ändras (Alnestig och Segerstedt, 1997). Dessutom kan ABC-metoden medföra möjlighet till utökad användning av kalkylen som styrverktyg genom att aktiviteterna kan användas till mer än att bara bestämma kostnader för den aktuella kostnadsbäraren. ABC är utvecklad med processer och aktiviteter i åtanke medan påläggskalkylen snarare är funktionsbaserad. Därmed är ABC-metoden ett naturligt val för att beskriva kalkylen med avseende på processer.