Det hade skickats ut sju bussar till stranden för Södra labbets hjälp.
Bara tre hade kommit tillbaka med passagerare ombord.
Dr. Harold hade inte varit en av dem.
De sa att kvinnan som dött på bussen fått en hjärtattack medan hon sov, men detaljer hölls undangömda och ingen visste vad hela
sanningen var. Hennes sista skrik ekade fortfarande i mina trumhinnor när jag lämnade Dr. Fells kontor och satte mig på scenen utanför. Suie och Wilma satt tillsammans en bit bort, men ingen av oss sa något till varandra, för att framför oss tågade människor ut och in från sjukhuset med flera skadade liggandes på bårar.
Hela atmosfären i Kupolen sjönk till botten så fort nyheterna om Södra labbet kom ut. Några stod och lutade sig över balkongräcket på de övre våningarna för att se vilka som kommit tillbaka, men en efter en började folk dra sig tillbaka till sina rum.
Kupolen var dödligt tyst hela eftermiddagen.
Jag låg raklång på min säng med armarna längs sidorna och blicken klistrad på en punkt i taket. Jag behövde komma bort från den här byggnadens storhet och bara få vara ensam i mitt lilla rum en stund.
Diskussionen med Dr. Fell spelades upp om och om igen i min hjärna.
”Du vet vad han är.”
gjort något mot S.L.F. som fått dem att slänga ut honom, och han gick inte att lita på. Och han var ansvarig för vad som hänt Melvin, det var vad jag intalade mig själv även om något djupt inom mig sa att det inte var så. Jag skulle inte ta skulden. Jag kunde inte ta skulden.
Det gjorde för ont.
På nattduksbordet bredvid mitt huvud låg pappret som jag fått när vi anlänt tidigare. Jag hade inte läst igenom hela, så jag sträckte mig efter det och möttes igen av mitt eget ansikte som stirrade tillbaka på mig. Mitt hår hade varit lite kortare när bilden tagits, och jag bar ett självsäkert leende på läpparna. Jag såg ut som en tönt.
Jag hoppade över biten som jag kikat på tidigare och skummade igenom resten av pappret.
”Käre landsförsvarare
Välkommen till Kupolen. Du är här för att fortsätta arbetet att
försvara Sverige. Kupolen är din och min samlingsplats vid nödlägen – tillsammans ska vi finna en lösning. Jag råder dig att behålla detta dokument som bevis på ditt medlemskap i S.L.F, tills ditt identitetskort blivit fullständigt.
Med lycka - / Dr. Fell”
Jag är här för att fortsätta arbetet att försvara Sverige. Det skulle vara min främsta prioritering. Jag var tvungen att försvara mitt land.
Klockan som satt på min handled sa mig att den snart var fem på
eftermiddagen. Hur många timmar hade gått sen jag stod på den där klippan med Melvin?
Jag ställde mig upp och hela min kropp vrålade i protest.
Musklerna var ömma och magen gjorde ont av hunger. Jag insåg att jag inte ätit sen innan allt det här hände, och inte duschat heller för den delen. Jag gick fram till en dörr i rummet som jag inte noterat tidigare och hittade ett mycket litet badrum, lika vitt och skinande rent som allt annat i Kupolen.
Jag skalade av mig de smutsiga kläderna och slängde dem i en hög på golvet. Att få av mig t-shirten tog mig nästan fem minuter på grund av den stelhet som spökade i varenda del av mig.
Innan jag klev in i duschen så vände jag mig mot spegeln som hängde över handfatet och såg för första gången vad nattens händelser faktiskt gjort mot min kropp.
Stora fläckar på övre delen av ryggen hade antagit en brunlila färg som både kändes och såg ut som starten på ett par enorma blåmärken.
Skrapsår i nacken påminde mig om gruset som legat på båtdäcket när piraten tacklat ner mig. Blåmärken prydde också delar av mitt ansikte;
käken, sidan av pannan och högra ögat. Det fanns ett svartnat jack i underläppen. Kudden över näsan gjorde det svårt att andas.
Och medan jag stod där framför spegeln, fullkomligt naken i den
tryckande tystnad som fyllde mitt rum, så kändes det plötsligt som om det sista spåret av den styrka jag hade kvar lämnade mig. Mina knän började skaka och jag greppade tag om kanten på handfatet.
Jag bröt ihop.
Jag grät.
Stora jobbiga tårar.
’Jag minns inte ens när jag åt mat senast.’ Alexis skopade in en stor bit kyckling i munnen och topparna av hans axellånga hår doppades i såsen när han lutade sig över sin tallrik. Celia rynkade på näsan och använde sina fingrar för att kamma bak hans hår bakom örat.
’Du borde verkligen klippa dig.’ Sa hon när han reagerade på vad hon gjort.
’Du sa att du gillade mitt hår långt.’
’Inte längre än mitt!’
Alexis gav ett spydigt svar tillbaka som han omedelbart blev tvingad att be om ursäkt för. Det var så som många av hans och Celias
konversationer såg ut, medan vi andra såg det som vår dagliga dos av underhållning.
Långa matfyllda bord hade radats upp nere på bottengolvet. Jag, Alexis, Celia, Wilma, Suie och två killar vid namn Sander och
Wilhelm satt på golvet i Celias rum med varsin tallrik i knäet, vi hade alla kommit överens om att det var för mycket oljud bland allt folk där nere och att vi istället skulle äta tillsammans i avskildheten av ett eget rum.
S.L.F’s tvåhundra fyrtioen kustbevakare hade anlänt till Kupolen under den senare eftermiddagen och alla hade lyckligtvis varit
oskadda, vilket bidrog till det plötsligt höjda ljudnivån i byggnaden då många fått återse sina vänner. Två av dem var Sander och Wilhelm,
som nu satt och hånlog med oss andra åt Alexis och Celias vilda diskussion.
De var kustbevakare på Öland båda två. Sander var den äldre, strax över tjugo, i Alexis ålder. De två var praktiskt taget bröder.
Wilhelm var den yngre, arton år precis som jag, och han var Sanders lärling. Deras röda ögon lyste när de skrattade, lika mycket som Suies, där hon satt och åt sin mat med ett tyst leende på läpparna. Blonda slingor av hennes hår föll ner framför ansiktet.
’Kan någon skicka saltet?’ Sa Celia när hon till slut fått sin pojkvän att hålla käften och be henne djupt om förlåtelse. Suie, som var
närmast, skickade över den lilla saltströaren till henne. Det var inte så att Suie faktiskt tog tag i den, utan hon gjorde en graciös liten rörelse med ena handen och saltströaren gled självmant över golvet till Celias öppna hand.
Det var Ectianernas kraft. Den fjärde och sista. De flesta av den sorten blev kustbevakare, de blev som en mänsklig sköld tillsammans då de med otrolig styrka kunde mota bort både båtar och andra
främmande fordon som försökte ta sig över landets gränser. De gjorde detta med starka tryckvågor som byggs upp inom deras kroppar. Suie hade nu demonstrerat bara en liten, nästan obefintlig, del av vad hon och de andra Ectianerna egentligen kan göra.
Tanken bekymrade mig. Det blev bara mer och mer ologiskt till hur piraterna kunnat ta sig in så nära landet när jag och Melvin kallats till uppdraget. Varför hade ingen fått dem att vända om?
Gruppen försattes i en kort tystnad så fort våra skratt dött ut.
Wilhelm var den som talade först. ’Det här är helt galet, hörrni.’ Han sa det utan att riktigt kolla upp från sin tallrik. ’Allt som har hänt…
det är inte rätt.’
Alexis nickade instämmande. ’Ja, precis vad jag sa till Adrian tidigare idag. Vem hade kunnat ana det här liksom?’
’Är det någon som vet vad som egentligen hände? Jag menar, jag och Sander satt ju där på Öland och hade det hur soft som helst, och så får vi veta att hela högkvarteret är förstört. Och Södra labbet också tydligen, om ryktet stämmer. Vad hände? Vilka anföll oss?’
Ingen sa något till det, men jag kände Suie stirra åt mitt håll och jag kom på, med en liten stöt i magen, att hon sett mig gå in till Dr. Fells kontor.
Hon visste att jag visste något.
Så jag var ju tvungen att säga något annars skulle hon tro att jag var…
ja, vad skulle hon tro om mig? Jag blev till och med förvånad över att jag brydde mig om det.
’Em…’, började jag. Alla vände sig mot mig.
Hur skulle jag börja? Hur mycket skulle jag säga?
’Jag vet en del.’ Sa jag. ’Jag gick till Dr. Fells kontor tidigare, och vi pratade, och jag fick reda på vissa saker.’
’Va? Vad pratade ni om?’ Frågade Wilhelm med gaffeln halvvägs till munnen. Alla de andra höjde frågande på ögonbrynen och väntade på att jag skulle svara.
Skulle de tro mig om jag berättade?
’Jag träffade någon på uppdraget. En Forian, han heter Ben.’
Jag berättade så odetaljerat som möjligt om vad som hänt, utan att nämna Melvin, utan att säga Biancas namn, bara fokusera på Ben och brevet och till slut även Slugaren som attackerat båten. Jag hoppade sen direkt till biten då vi anlänt till Kupolen.
’Och när jag skulle gå från sjukhuset så kom en av läkarna ifatt mig och sa att han behövde visa mig något. Så jag följde med honom till intensiven och gissa vem som låg helt neddrogad i en säng där inne?
Ben! Och det enda han har sagt högt är mitt namn, så det var därför Dr. Fell ville prata med mig.’
Var och en av mina vänner hade ett uttryck av antingen
överraskning eller oro. Det syntes att alla hade tusen frågor att ställa som snart skulle svämma ut ur deras munnar som spyor.
’Vem är han då?’
’Var kommer han ifrån?’
’Vad sa Dr. Fell till dig?’
’Varför säger han ditt namn? Är han besatt?’
Alexis började vifta med händerna och säga ’Schhh!’ för att få dem att sluta skrika. ’Vill ni att hela Kupolen ska höra eller? Håll käft och låt Adrian förklara.’
’Ja! Adrian, vad fick du veta? Vad har allt det här att göra med attacken mot landet?’ Frågade Wilma, som suttit tyst de senaste minuterna, men jag kunde se nyfikenheten lysa i hennes gula ögon.
Även Suie hade ställt sin tallrik åt sidan och lutat sig närmare tills vi alla sju satt i en tät viskande cirkel.
’Jag tror att det är något med Ben som inte ligger helt rätt till. Jag
menar, varför skulle S.L.F. slänga ut ett av experimenten? Tänk på det. Vad är det för skit som har han ställt till med för att förtjäna det?’
Ingen sa något, så jag fortsatte. ’Jag tror inte att han går att lita på.
Han är en av dem, en förrädare, och han är här i Kupolen. Fienden är innanför våra väggar. Jag såg det på Dr. Fell också – hon är orolig.’
Jag blev mer och mer säker för varje ord jag sa. Ben hade letat efter oss, och jag hade på något sätt lett honom till passagen, och nu
Kupolen.
’Det var därför han försökte övertala oss om att inte återvända till högkvarteret! Det var därför han inte ville att piraten skulle döda mig!
Han behövde en vägvisare hit. Han är en spion för dem.’
’Och han är här nu, men varför säger han ditt namn hela tiden? Vad vill han dig?’ Frågade Wilhelm.
En rysning gick genom min kropp, ända ut i fingerspetsarna. ’Han vet att jag misstänker honom. Det första han vill göra nu är antagligen att bli av med mig.’
Kapitel 11
Senare samma kväll stod vi på bottengolvet med alla andra. Borden med mat var borta och rummet hade fyllts till bredden med människor.
Vi stod med näsorna mot scenen där Dr. Fell snart skulle gå upp.
Mina vänner hade inte helt och hållet vågat tro på mina misstankar om Ben och det klandrade jag dem inte för, trots att jag själv var
stensäker på min teori. Jag skulle bli tvungen att prata med Dr. Fell igen och se vad hon kommit fram till, låta henne veta vad jag tror Ben håller på med.
Så fort hon gick upp på scenen sänktes ljudnivån, alla vände sin uppmärksamhet mot S.L.F’s ledare. Hon ställde sig bakom ett podium som var prydd med försvarets symbol – en guldkrona med de tre
bokstäverna ingraverade – och satte på micken. Hon började inte prata förrän rummet var dödstyst.
’Det här är den största krisen som vårt land, Sverige, har mött sedan år 2065.’ Började hon, rösten ekade ut i högtalarna. ’Världen tog sin vändning. Då var det nära att vi föll under Fiendens attacker, många kan kanske säga att det var precis vad vi gjorde. Men vi tog oss upp igen, tackvare den som sa ”Se inte vad de gjorde fel. Se vad vi kan göra rätt.” Det var där vår familj skapades, och det är sedan dess som vårt land stått lika starkt som våra berg i norr. Det ska inte ändras nu.’
Hon såg ut över folkmassan, några gav henne uppmuntrande nickar med huvudet som hon tog emot med ett mer självsäkert leende. Det var inte ofta som hon behövde prata inför en så stor folksamling,
gissade jag. Det hade nästan aldrig behövts.
’S.L.F. står för Svenska Landsförsvaret. Det är du, det är jag, det är vi. Det är alla de som inatt mist sina liv och alla de som förts bort till det främmande Fiendeland som skadat oss. Det är inte bara Sverige vi ska försvara utan det är även varandra – oss. Och vi kan inte lämna våra kidnappade vänner, systrar och bröder till det grymma öde som annars väntar dem där de är nu.
’Se inte vad de gjorde fel. Se vad vi kan göra rätt. Inga fler ska behöva dö, varken under deras hand eller vår. Men vi ska inte falla igen!’
Någon i publiken började klappa och efter det stämde resten in. Jubel och hurrande rop hördes från överallt runt omkring mig och jag kände själv hur en liten gnista hopp tändes i mitt bröst.
Nederlaget jag känt innan, då jag sjunkit ihop på mitt badrumsgolv och låtit tusen tårar rinna ner för kinderna, tryckte inte lika hårt inom mig längre. Men något fanns fortfarande där, något som aldrig skulle försvinna.
Alexis slog ena armen om mina axlar och skrek något i stil med ’Vi ska inte dö, vi ska inte dö!’ i mitt öra. Jag log stort och klappade mina händer. Dr. Fell njöt av sitt goda mottagande en stund innan hon höjde ena handen för att tysta oss igen.
’Det är nu mitt absolut viktigaste meddelande kommer. Ni är alla talangfulla, starka och ytterst uthålliga människor. Vi behöver all kompetens ni kan ge i det stora uppdrag som väntar. Vårt land ska skyddas, och våra vänner ska räddas.’ Hon tog en snabb paus igen för att samla sig, men hon var inte tyst länge. ’En expedition mot detta
främmande Fiendeland ska sättas i görning inom kort och då behöver vi villiga som kan ta på sig det mycket farliga, och mycket viktiga uppdrag – att hämta hem de män och kvinnor som tagits från oss inatt.
Många måste även stanna kvar här för att skydda våra civila och inte låta dem komma till skada. Alla kommer att ha en viktig och vägande roll i denna historiska händelse. Låt oss göra rättvisa för våra förfäder som höll upp vårt land i dess största nöd för så många år sedan, och visa att vi fortfarande kan göra rätt i en elak värld som den här.’
Höga jubel fyllde väggarna igen, Alexis hördes mest av alla.
Dr. Fell fortsatte. ’Många lyckades inte ta sig hit med livet i behåll, men vi vet alla att de kämpade in i det sista. Även dem ska få sin
rättvisa. Även dem förtjänar att ha dött för ett land med stoltheten i behåll. Vi ska minnas dem ikväll. Och imorgon - imorgon reser vi oss igen!’
Hela atmosfären i Kupolen hade flippat från oro och ängslan till hopp och stolthet. Det fanns en plan, ledarna hade kommit fram till en plan!
Jag ville göra Melvin rättvisa. Han och Bianca och alla som inte längre levde skulle inte ha dött för ett land som låg på knä under Fiendens pistoler. Vi skulle göra det rätt igen, och hämta hem våra vänner och skydda landet och dess invånare från att något som det här någonsin skulle hända igen.
Det här var min chans att rätta till alla de fel jag gjort som ledde upp till Melvins Försvinnande. Att jag inte skyddade honom, att jag lät mig själv hamna i en sådan situation som den på båten. Jag skulle få
min chans att laga det som gått sönder i mig och en dag gå vidare från de grova misstag jag gjort.
Celia, med glädjetårar glänsandes på kinderna, armbågade sig fram genom folkmassan och slängde sina armar runt Alexis hals. Han lyfte henne från marken och tryckte sitt ansikte mot hennes för att ge henne en kyss, full av lycka och kärlek. När de till slut släppte taget om
varandra så slängde hon sig över mig istället och skrattade lyckligt i mitt öra. ’Vi ska rädda dem! Vi ska hämta hem dem allihop!’ Hon gick sen tillbaka till Alexis igen och placerade sin hand i hans, där den passade alldeles perfekt.
’Så vi ska göra det alltså?’ Sa Alexis till oss båda, fortfarande med sitt stora charmiga leende. ’Ska vi anmäla oss till räddningsgruppen?’
’Det klart vi ska!’ Sa Celia.
Jag nickade instämmande. ’Det är ju nu det händer, allt vi tränat inför, eller hur? Vi måste göra allt vi kan.’
Alexis klappade mig på axeln. ’Bra talat.’
’Vi hänger med er.’ Jag vände mig om och såg Sander och
Wilhelm gå mot oss. ’Ingen idé att vi går med i skyddsgruppen, vi har suttit stilla på vår post tillräckligt länge så det är dags för lite äventyr kan man tycka.’ Sa Sander.
’Suie och Wilma vill säkert också göra det här.’ Sa Celia, precis när de båda två dök upp och slöt sig till den lilla klunga vi bildat.
Suie såg ut att hålla huvudet lite högre än vanligt när hon öppnade munnen för att tala. ’Ja, det vill vi. Jag tänker inte sitta här utan att vara till nytta, aldrig i livet. Vi ska hjälpa till att rädda dem.’
Tio minuter senare återvände Dr. Fell till podiet på scenen och bad om vår tystnad. Bakom henne hade en enorm skärm brett ut sig över den rundade väggen, som en jättestor och pappersplatt datorskärm, där två ord stod textade – räddningsgrupp och skyddsgrupp.
’Jag är glad över att ni godtar vår plan.’ Började hon. ’Ni ska alla få anmäla er till antingen räddningsgruppen eller skyddsgruppen. Den förstnämnda’, hon pekade mot skärmen bakom sig men släppte oss inte med blicken, ’är räddningsgruppen. Ni ska, med så mycket hjälp av oss som vi kan ge, bege er till det Fiendeland som nu håller våra vänner till fångna och hämta hem dem. Vi är inte säkra på deras
tillstånd, men ni bör göra er redo för en lång och inte mist farlig resa.’
Någons hand borstade lätt vid mina fingrar, i ögonvrån såg jag Suies profil och kragen på den ljusblå skjorta hon bar. Knapparna var
Någons hand borstade lätt vid mina fingrar, i ögonvrån såg jag Suies profil och kragen på den ljusblå skjorta hon bar. Knapparna var