Prolog
Jag bodde på barnhemmet från att jag var två år tills jag var sex. Jag dumpades där av min pappa av okända anledningar som jag helt ärligt aldrig ville ta reda på vilka de var. Han kunde ha lämnat mig av kärlek eller av hat, men vilket det än var så brydde jag mig inte. Han lämnade mig. Och det var det.
Senare fick jag höra att han hade tagit sitt eget liv, och det var det som fick mig att avsky honom så mycket som jag gjorde till slut, för att jag visste att det inte fanns en chans att han någonsin skulle komma
tillbaka till mig. Jag var ensam.
Och allt var hans fel.
Under min tid i barnhemmet träffade jag nästan aldrig några andra än mina omhändertagare och de andra barnen som också blivit
bortgivna av sina föräldrar. Vi gick sällan ut och lämnade aldrig området. En mur stängde oss inne från resten av världen, som enligt omhändertagarna inte var en plats för barn. De talade aldrig om för oss vad som fanns på andra sidan och när vi frågade så fick vi inga svar. Jag minns hur de äldre barnen brukade försöka sig på att klättra över kanten. Men det var aldrig någon som lyckades. Den gråa muren sträckte sig nästan fyra meter upp och var gjord av slät sten, så det fanns ingen chans för oss att klättra över.
Men sen kom det en tid då allt förändrades.
Jag var sex. Sex år och arton timmar. Mitt liv tog sin vändning i
samma stund som omhändertagarna skrapade ner resterna av min födelsedagstårta i sopen, för det var då som någon ringde på porten i muren. Jag trodde att det skulle vara en till förälder som kommit för att överge sitt barn.
Men jag hade fel.
En av omhändertagarna, fröken Jinnis hette hon, sa åt oss att samlas i Stora Rummet. Bakom henne skymtade jag en främmande, flintskallig man som var i färd med att hänga av sig sin rock i hallen.
Fröken Jinnis presenterade honom som Dr. Harold.
Dr. Harold passade inte in i det färgglada, barnfyllda rummet med sin allvarliga min och stela, gråa väska som han höll i ett stadigt grepp.
Han gled långsamt över oss med blicken innan han började tala med en bottenlöst djup stämma. ’Jag kommer från S.L.F.’ sa han.
Tystnad.
Han sneglade lite på Jinnis som gav ett lätt ryck på axlarna.
Dr. Harold fortsatte. ’S.L.F. Svenska Landsförsvaret. Är det ingen här som känner till det?’
Fortsatt tystnad.
Han suckade och gav Jinnis en uppenbart besviken blick. ’Lär ni inte barnen någonting här, fröken?’
’Jo, jo’, svarade Jinnis, knappt hörbart, ’vi lär dem… matte. Och geografi. Och konst-’
Dr Harold höll upp en hand för att tysta henne.
Jag hatade honom.
’Svenska Landsförsvaret’, sa han, lite för högt, ’är precis vad det
låter som. En grupp som arbetar för att skydda vårt land. Vi vaktar gränserna, motar bort ovälkomna, skyddar er, Sveriges invånare, från fara.’ Han tog en kort paus för att ännu en gång se på oss, med sina ögon halvt täckta av ilsket spända ögonbryn. ’S.L.F. har en plan som har bidragit väl till landets skydd de senaste hundra åren. Och det är där ni kommer in.’
Han nickade mot oss. Det hade uppenbarligen inte gått upp för honom att vi bara var barn.
Jag hade sedan länge övergått till att tyst leka med den lilla, röda plastbilen jag fått i födelsedagspresent när han slängde upp sin väska på närmaste bord med en hög smäll som fick innehållet i min kompis saftglas att darra. Han pekade på väskan med ett mycket knubbigt pekfinger. ’Jag har med mig ett test. Ni som kan läsa och skriva ska göra det här testet. De av er som klarar det, vilket inte borde vara speciellt många, kanske ingen alls, ska följa med mig till S.L.F. Där-’
’M-m-men Dr Harold’, viskade Jinnis, ’de är bara barn.’
’Det är nödvändigt, fröken Jinnis, att alla i vårt land med läs- och skrivkunskaper bidrar i detta test. Tidiga tecken på hög intelligens uppskattas starkt hos oss. Det kan vara extremt värdefullt i projektet.
Så, ja. Det är av yttersta vikt att även barn tar vårt test. Den yngsta deltagaren vi haft i S.L.F. var åtta år, så det är ändå en mycket liten chans att någon av era barn får tillräckliga poäng. Ni bör inte oroa er i onödan.’
Jag hade lärt mig att både läsa och skriva när jag var fyra, så jag satt kvar på min plats medan flera av de yngre barnen snällt tågade ut
ur rummet – fria, och lyckligt ovetandes om vad det skulle bli av oss.
Jag minns inte mycket mer av vad som hände efter att dörren stängts bakom dem. Jag har bara ett starkt minne av Dr Harold som delar ut papper till oss andra. Det var papper med frågor som vi skulle svara på. Konstiga frågor.
Han sa åt oss att han ville se på dem när vi var klara, och antingen skulle vi få lämna rummet, eller få ett nytt test.
Jag lämnade in mitt första efter en kvart, och fick ett nytt.
Efter det testet fick jag ett till.
Och ett till.
Och ett till.
Efter en timme var jag ensam kvar i rummet.
Dr. Harold satt på huk framför mig, med ett glas fyllt med mörkblå vätska. Han log. Just därför minns jag det så väl. Det var första gången den dagen som han hade ett annat ansiktsuttryck än det han anlänt med, och det såg bara lustigt ut.
Jag skrattade åt honom och tog emot glaset.
Och jag drack.
Det var då allt blev mörkt.
Det var då jag förlorade min mänsklighet och greppet om den jag en gång var.
Det var då jag blev början på slutet.
DEL 1
Kapitel 1
’Var är de någonstans då?’
’Ta det lugnt, de kommer vilken minut som helst.’
’Celia sa att de var precis vid fyren. Seriöst, Adrian! Jag kunde ha krupit hela vägen till fyren och tillbaka på den här tiden.’
’Melvin! Bara… tagga ner, ok?’
Det var så de senaste tjugo minuterna hade sett ut. Min nyblivne lärling, Melvin, hade en irriterande vana att släppa lös sitt
temperament när helst han kände för det. Jag hade lärt mig att stå ut med hans fasoner under de fyra månaderna som jag känt honom, men det här var inte helt rätt tillfälle för Melvin att vara Melvin.
Det var hans första uppdrag för S.L.F, och jag var hans mentor.
Allt behövde gå helt enligt planerna, fast i hemlighet undrade jag samma sak som honom, Celia hade faktiskt sagt att hon sett den
misstänkta båten i närheten av fyren för snart en halvtimme sedan. De skulle rimligtvis ha varit här nu.
Melvin suckade irriterat och slog sig ner på marken med benen lagda i kors. När jag blängde ner på honom där han satt så hade jag nästan lite svårt att tro att han trots allt var femton år. Med blont hår lika ludet som på ett småbarn och att han dessutom var kortare än de flesta i sin ålder var inte till hans fördel.
’Jag trodde att vi skulle spöa upp pirater. Det här är fan inte ens kul.’
Hans attityd var inte speciellt charmant den heller.
Till slut såg vi äntligen båtens långa nos sticka fram bakom en klippkant. De ombord hade, precis som vi blivit informerade, hissat en svensk flagga i hopp om att vi skulle låta dem åka rakt in till
fastlandet. Det var helt otroligt att de ens tagit sig förbi Första Gränsen, flaggan var så uppenbart falsk. Det var löjligt.
’Nu är det dags, hörru. Är du redo?’ Frågade jag.
Han var redan uppe på benen och såg på mig med blå ögon som sprakade av iver. ’Klart som fan.’
’Bra. Kom ihåg att hålla utkik efter Celia när vi är ombord.’
Vi ställde oss vid kanten av klippan där vi hade hållit utkik.
Vågorna slog våldsamt mot klippväggen långt nedanför oss och jag kände hur några kalla havsdroppar nådde upp till mitt ansikte. Båten befann sig fortfarande ganska långt borta, men den var tillräckligt nära för att vi skulle kunna ta oss ombord utan att det skulle bli för
riskabelt för Melvin.
’Ett!’ Ropade jag. Melvin slöt ögonen och tog några djupa andetag.
’Två!’ Jag började känna hur min kropp drogs framåt som av osynliga snören runt min midja.
’Tre!’
Hela världen suddades ut till oskarpa linjer runt oss och marken under våra fötter försvann. Jag fokuserade så mycket jag kunde på båten som kom närmare och närmare i hög fart och jag hoppades att Melvin
gjorde samma sak. Om han skulle gå vilse och fastna i Mittemellan så skulle han vara förlorad för alltid. Och det skulle vara mitt fel. Vad som helst som kunde gå fel ikväll skulle automatiskt ses som mitt fel.
Mina fötter landade snart stadigt på båtdäcket. Först såg jag inte till Melvin någonstans och började genast ana det värsta. Men i ögonvrån såg jag hur han ploppade fram ur tomma intet och försökte sig på en stilig landning, tyvärr inte fullt så smidigt som han antagligen hade väntat sig. Han stapplade några steg innan han förlorade balansen och föll ner på golvet med en ljudlig duns. Jag drog genast upp honom på benen och släpade med honom in i skuggan bakom ett par staplade lådor.
’Men vad gör du?’ Gnällde han.
Jag slog en hand för hans mun och hoppades att ingen hade hört honom. Vi satt stilla ett tag, väntandes på att få höra springande steg och höjda röster. Men det förblev tyst. Vi kunde andas ut.
Melvin var den som till slut bröt tystnaden.
’Vad gör vi nu?’
’Du kan planen.’
’Jag tycker att vi borde skaffa en ny plan. Jag tänker inte vara kvar här medan du får göra allt det roliga.’
’Att riskera att bli upptäckt, kanske bli skadad och kanske behöva skada någon annan är inte roligt.’ Viskade jag lugnt. ’Och förresten så kan jag inte göra något åt saken, även om jag hade velat. Vilket jag inte gör. Det är order från S.L.F och det vet du att jag inte kan ändra på.’
’Varför var jag tvungen att följa med då? Om jag ändå inte är till någon nytta?’
Jag fick god lust att läxa upp honom, men jag hejdade mig när jag såg en avlägsen, vit prick i den stjärntomma natthimlen. Den rörde sig i ett sicksackmönster ovanför oss och jag förstod genast vad, eller vem, det var; Celia. Bra, kusten var klar.
Jag vände mig mot Melvin, som satt och pillade på sin tumnagel och inte hade märkt den vita skrattmåsen långt där uppe.
’Melvin, du är här för att lära dig hur sådana här uppdrag går till och att hålla dig uppmärksam även under press. Och vet du vad?’
’Vad?’ Frågade han uttråkat.
’Du är inte godkänd.’ Jag pekade upp mot fågeln. Melvin följde den med blicken men sa ingenting till mig, han bara mumlade något ohörbart för sig själv.
När jag äntligen övertalat honom om att stanna kvar där han satt och att han bara fick komma fram vid min signal, så gick jag fram till dörren som ledde in till förarhytten. Jag kände på handtaget vilket avslöjade att den var låst. Att försöka lirka upp den eller sparka in den skulle låta för mycket och bara vara allmänt dumt, så det var uteslutet.
Jag började istället treva med händerna längs det väderbitna träet.
Tillslut kände jag hur fingrarna på min högra hand fann en springa vid dörrkarmen. Jag böjde mig ner och kikade in så gott jag kunde.
Korridoren på andra sidan var svagt upplyst av en dimmig
taklampa, och i änden längst bort stod en till dörr på glänt. Det var allt jag behövde.
Ljudet från vågorna mot båten och vinden som tagit tag i den falska flaggan kopplade jag bort från mitt medvetna. I mitt huvud
visualiserade jag synen av korridoren jag precis sett, och andades djupt och stadigt. Ännu en gång kände jag de välbekanta rycken som försökte dra min kropp framåt. Dörren framför mig och allt
runtomkring blev sakta suddigt och bilden av korridoren blev bara klarare.
Som om någon stängt av ljudet av världen utanför så var allt plötsligt mycket tystare. Jag befann mig på andra sidan dörren, som fortfarande stod låst bakom min rygg.
Stanken av svett, alkohol och något bränt kom emot mig som ett slag rätt i ansiktet och från rummet på andra sidan korridoren hörde jag de raspiga rösterna från ett gäng tungt berusade män. Alla skrek högre än den andre på ett språk som jag inte kände igen. Höga skrattsalvor ekade genom väggarna. Det var ett groteskt ljud och jag kände mig smutsig bara av att lyssna på det.
När jag sett till att det inte fanns någon större fara så vände jag mig mot dörren som jag precis tagit mig igenom och låste upp den för att släppa in Melvin. Han kröp surmulet fram bakom gömstället.
Vi började smyga oss fram till andra änden av korridoren men insåg snabbt att smygandet inte tjänade något till. Vi hade kunnat klampa in så ljudligt vi bara kunde men männen skulle ändå inte höra oss över det oväsen de själva förde där inne. Så istället gick vi raka vägen fram och tittade in genom dörrspringan.
Fyra män satt vid ett runt bord inne i den lilla hytten. De pratade alla i mun på varandra och hällde i sig innehållet ur sina glasflaskor,
som de sedan kastade ner i golvet. De betedde sig som stora, fula barn hela bunten. Det var nästan skrattretande.
Jag fortsatte att utforska rummet. Det fanns två ostadiga
våningssängar i bortre änden. I en av dem kunde jag se en skabbig gammal hund som låg hopkurad i sömn bland de smutsiga lakanen. På väggarna satt kartor och gulnade papper och bilder på vackra damer uppsatta, många med hjälp av knivar eller rostiga spikar. Golvet var täckt med glassplitter och mer papper i stora högar.
Det här fungerade inte. Vi var tvungna att ta reda på vad de här männen ville och vad de gjorde i våra vatten. Ledtrådar. Vi behövde ledtrådar.
När de plötsligt bröt ut i en hemsk sång om rikedomar, bättre tider och vulgära tankar så passade jag på att sträcka in min arm för att försöka sno några papper och se om de kunde vara till någon hjälp.
Jag sköt upp dörren lite till och siktade in mig på en mindre bunt papper som låg på en koffert precis inom räckhåll. De såg ut att vara viktigare än alla nedtrampade papper som låg utspridda över golvet.
Med blicken flaxandes mellan mitt mål och de berusade männen lät jag försiktigt armen glida in genom springan.
Melvin gjorde ett tyst varnande ljud ifrån sig och grep tag om min axel. ’Hunden!’ Fräste han i mitt öra.
Jag stannade hastigt upp med handen fortfarande utsträckt. Hunden som legat i sängen satt nu upp, med ögonen fixerade på mig.
Fan, tänkte jag och hoppades på att den inte skulle bry sig om oss. Jag svor tyst över det faktum att jag inte lärt mig att bemästra min
osynlighetskraft än. Det hade varit så mycket lättare. Men hunden bara fortsatte att stirra på mig med tydligt intresse som om jag vore något fruktansvärt delikat som han kunde sätta tänderna i.
Skulle jag ta chansen? Bara greppa tag i pappren och hoppas på att hunden inte gör något? Vad mer kunde jag göra? Ingenting. Vi
behövde fullfölja uppdraget.
Fingrarna snuddade vid de sköra kanterna då jag sträckte mig lite till.
Hunden sneglade bort mot männen och sedan tillbaka på mig. Sedan på männen igen. Och tillbaka till mig. Vad höll den på med?
’Vi borde Försvinna härifrån, tänk om den attackerar?’ Viskade Melvin. Rösten var full av tvekan.
’Nej. Du är för stressad.’ sa jag lågt tillbaka, ’Du kan gå vilse.’
Att Försvinna. Och att gå vilse. Det var det svåraste vi någonsin fått lära oss på S.L.F.
Om man är som mig eller som Melvin är man en så kallad Invian.
En vars största egenskap ligger i att styra över det vi inte kan se. Vi kan förflytta oss till andra platser på ett ögonblick, de erfarna kan försvinna ur tomma intet och bli helt osynliga. Och vi vandrar i Mittemellan.
Mittemellan är ingen plats man vill vara på, och där man definitivt inte vill gå vilse. Det är stadiet mellan våra destinationer, det
komplicerade mellanrummet som leder oss från en strand till en annan på en sekund. Går man genom Mittemellan med ett mål så kan man vara ganska säker på att nå fram, om inte förvirringen och kaoset drar en på villovägar. Det är då man går vilse och blir för evigt omringad
av ljud och oskärpa. Man blir fast tillsammans med de som hänger mellan liv och död. Under stress krävs stor koncentration - väldigt få lyckas.
Hunden såg mer nyfiken än arg ut. Den skulle inte anfalla. Så jag tog chansen och ryckte åt mig pappershögen men släppte inte djuret med blicken. Den hade tagit ett steg framåt men inte mer än så.
’Slappna av.’ Sa jag till Melvin som inte verkade kapabel till att andas längre.
’Jag hatar hundar.’ Sa han tillbaka, knappt hörbart.
Männen var fortfarande mitt uppe i sitt drickande och hade inte märkt att två främmande pojkar satt och spionerade vid deras dörr eller att deras hund lät oss göra det också.
Vi förflyttade oss till början av korridoren igen och under ljudet av fyllesånger började vi titta igenom våra fynd. Högst upp låg en
hopvikt karta över våran kust. Vi vecklade ut den och granskade den in i detalj tills vi hittade en punkt som var inringad med mörkrött bläck. Jag och Melvin utbytte en blick av förstående – den inringade punkten var en plats strax utanför Göteborg, där S.L.F’s högkvarter fanns. Piraterna ville, precis som alla andra, komma åt oss. Jag var inte förvånad.
Många av pappren var beskrivningar av oss. Människor som kunde göra sig osynliga, människor med tankekontrollerande krafter,
människor i form av andra levande varelser. Vi beskrevs som onda, och ett hot. Det var tydligt att de här männen inte ville oss något gott.
’Vi måste meddela Celia och sen hämta de andra.’ Sa jag,
fortfarande med blicken på texten som så prydligt beskrev de
effektivaste sätten att döda en Invian. Rysningar for genom min kropp och jag lade snabbt pappret längst ner i högen, vek ihop dem och lade ner i ryggsäcken. ’Kom, vi drar.’
När vi ställde oss upp för att gå så märkte jag något stort och grått i ögonvrån och stelnade till.
’Vad?’ Frågade Melvin, men jag hörde på hans röst att han inte riktigt ville veta.
Bakom hans rygg stod hunden igen, ute i korridoren, ögonen fästa på oss precis som innan. Den hade ett kuvert i munnen.
Vi stod knäpptysta i flera sekunder.
Inget ljud. Inga rörelser.
Den bara väntade på något.
Och så tog den ett plötsligt språng mot oss.
Melvin skrek till och snubblade in i mig så att vi båda föll ner på golvet igen.
’Bort, bort!’ Vrålade Melvin med händerna utsträckta mot hunden.
Rösterna från rummet tystnade och jag insåg att de hört oss. Det här var inte bra. Det var inte, inte bra.
Melvins tjut avbröts tvärt.
Över oss stod inte längre en hund.
En man med trassligt gråbrunt skägg och intensivt gröna ögon höll sin ena hand hårt tryckt för Melvins mun.
Han höll upp ett varnande finger mot sina läppar.
’Schhh.’
Kapitel 2
Han var en av oss. Det fanns ingen annan förklaring. Bara S.L.F. hade något att göra med såna som oss.
Den här mannen var en Forian - förmögen till att förändras till vilken annan levande varelse som helst.
Men något var fruktansvärt fel. Han var skabbig, tunn och luktade vidrigt. De urgröpta kinderna och torra läpparna tydde på för lite mat och vatten. Vad gjorde han bland piraterna? Ensam. Så långt från högkvarteret.
Det var frågor som fick vänta, för att sekunden senare stod en robust och starkt berusad karl i dörröppningen med något som såg ut som ett avbrutet bordsben i handen.
Han blängde ilsket på oss. ’Vad är det här då?’ Grymtade han.
Hans Svenska hade ett förvånansvärt bra flyt, bara med en svagt främmande brytning som jag inte kunde placera.
Forianen släppte greppet om Melvins mun och vände sig mot piraten. ’Jag tar hand om dem, herrn.’ Sa han. Rösten var djup och fick honom att framstå som mycket starkare än vad han troligen var.
Varför talade han till piraten som om de ägde honom?
Piraten flyttade sig inte men vände sin uppmärksamhet till Forianen. ’Åh, jasså?’ Sa han. ’Tyvärr har vi som regel att kasta ovälkomna skitungar överbord. Eller använda dem som slavar, det är kul. Ja!’ Utbrast han med en liten gnista i ögonen. ’Slavar!’
De tre andra männen dök upp bakom hans rygg, alla med
motbjudande, tandlösa, elaka leenden.
Jag kände hur Melvin puffade mig lite i sidan så jag vände mig mot honom. Han försökte få mig att se något med diskreta små nick med huvudet.
Hundmannen, som stod mellan oss och piraterna med ansiktet vänt mot dem, höll kuvertet i sin hand som var dold för männen bakom sin rygg. Han skakade lite på det, och jag gissade att han ville att någon av oss skulle ta emot det.
’Ni vill inte ha dem som slavar, vill ni verkligen det?’ Sa han till piraterna som nu börjat bli rejält uppspelta över den lysande idén.
’De kan servera oss mat… och ÖL!’ Gormade någon.
’ÖÖÖÖÖL!’ Vrålade en annan.
Jag drog Melvin till mig för att viska i hans öra. ’Kan du Försvinna till fyren? Var ärlig.’
Han tvekade lite och såg nästan ut att krympa ihop där han stod. Det var svar nog – han var för rädd, vi kunde inte ta den risken. Lampan i taket blinkade till då en kraftigare stöt av vågorna fick båten att gunga.
Jag, Melvin och piraterna var nära att falla, men Forianen stod stadigt likt en byggnad. Hans långa skugga vandrade snabbt längs väggen i lampskenet och jag kunde ha svurit på att den var i form av en hund.
Han skakade lite våldsammare på kuvertet nu, väntandes på att någon av oss skulle ta det. När ännu en stöt skakade om båden sträckte jag mig fram och tog tag i det och stoppade det i bakfickan utan att ta en närmare titt.
Den minst berusade av de fyra männen hade armbågat sig fram för att
stå rakt framför oss. Till skillnad från de andra hade han inget skägg och inget hår på huvudet. Han var mer kraftig än rund. Med rak näsa och markerade käkben framstod han som någon som säkert kunde ha varit en stilig karl. Men stanken av alkoholiserad andedräkt, de
sjuknande tänderna och de lökiga trasorna han bar som kläder förstörde effekten.
Hans förvånansvärt fasta blick vandrade från Forianen till mig och stannade där i några långa sekunder innan han talade.
’Du har väldigt, väldigt blå ögon, du.’ Han vände sig sedan mot Melvin. ’Och du också.’ Sa han. Melvin tittade genast ner i golvet så att hans lätta, blonda lockar föll ner i hans panna. Piraten granskade oss medan ett leende började bres ut över hans läppar.
’Ni är som han, eller hur?’ Han pekade på hundmannen. ’Ni är sånna där… missfoster. Vad kan ni göra? Flyga? Ändra skepnad? Vad kan ni?’ Något glimmade till i hans blick. Iver, girighet.
I ett par sekunder kunde jag inte hjälpa att hata Melvin. Hade han inte varit här, rädd som en hare, så hade jag varit på S.L.F. nu. Fan.
Fan, fan, fan!
Men det var inte hans fel. Jag såg hundmannens ryggtavla framför mig, det fanns en rand av svett längs mitten som gått igenom tröjans tyg. Det var hans fel. Han skulle inte vara här, det fans ingen mening med att han skulle vara här.
’Vi kan sälja er. Ni kommer att göra oss rika!’ Sa piraten.
Melvin viskade skarpt till mig, tydligt på gränsen till tårar. ’Kom, Adrian, vi måste dra. Typ nu! Snälla kom.’ Han ryckte desperat i min
tröja.
’Ni ska inte gå någonstans!’ Piraten med det avbrutna bordsbenet klev fram och slog hotfullt med det i sin fria handflata. ’Inte förrän vi haft lite kul med er.’ Han spände blicken i Melvin och visade hotfullt sina äckliga tänder. När han slog med bordsbenet i sin hand så ekade det förvånansvärt mycket i väggarna runtom. Ådrorna i hans hals stod ut som kanjoner.
Han hade en taktik, insåg jag. Han visste att de flesta Invianer inte kan Försvinna om de är för rädda.
Han försökte skrämma oss.
Och så hände nästan tusen saker på en och samma gång.
Melvin vände sig om, öppnade dörren och sprang ut i mörkret. De tre piraterna som var mest packade började skrika och satte fart efter
honom, knivar och bordsbenet i högsta hugg. Den fjärde stannade kvar för att ge Forianen en näve rakt i ansiktet och hoppade sedan på mig så att vi föll genom den nu öppna dörren och landade på det blöta båtdäcket utanför. Han slog mig på käken, på näsan, i bröstet. Smärtan växte genom hela kroppen medan slagen regnade ner över mig. Jag sträckte upp mina händer för att knuffa bort honom från mig och upptäckte att det var mycket lättare än väntat. Någon lyfte mannen från min kropp och kastade iväg honom någon meter längre bort.
Slaget i ansiktet hade inte stoppat hundmannen från att följa efter oss. Han gav mig ett triumferande leende innan han gick tillbaka till piraten för att fortsätta.
Färskt blod droppade ner på min tröja när jag försökte kämpa mig upp
på fötter igen. Melvin var utom synhåll och allt jag kunde höra var avlägsna skrik och rop och slagen från starka vågor mot båten.
En blixt av blått ljus fick mig att hastigt titta åt höger. Det var Melvin, med sin blåa jacka, som sprang förbi med de galna, mordlystna
piraterna tätt inpå. En av dem var så nära att knivspetsen nådde fram till Melvins rygg. Fingrarna snuddade vid hans nacke.
Han fångade min blick.
I en långsam sekund var det inget annat som existerade längre. Allt ljud försvann och allt jag kunde se var Melvin. Melvin med ögon fyllda av skräck. Han formade ett ljudlöst ord till mig, som skulle komma att fastna i min hjärna för evigt.
’Förlåt.’
Och han var borta. Den idiotiska, livrädda ungen hade Försvunnit.
Och han skulle aldrig hitta tillbaka igen.
Kapitel 3
Om jag skulle komma härifrån levande så skulle det ändå inte spela någon roll. Jag skulle vara dödens när de fick veta vad som hänt Melvin. Jävla idiot, tänkte jag.
Piraterna gömde sig någonstans i mörkret. Jag kunde inte se dem, jag kunde knappt se någonting alls eftersom att allt blev suddigare för min syn. Och som om jag redan hade väntat mig det så kom en känga flygandes genom luften och slog mig hårt i bakhuvudet så att jag föll, med ansiktet först, ner på golvet för att möta ett tyst mörker.
Jag vet inte hur länge jag kan ha legat där. Hur länge skvätten från vågorna hade sköljt över min lealösa kropp. Hur länge Melvin hade vandrat omkring helt ensam i Mittemellan utan att hitta vägen hem.
Men det första min oskarpa blick fångade upp var ett par starkt gula solskenslysande ögon som såg rakt in i mina.
De sa åt mig att ställa mig upp och jag ville så hemskt gärna göra som de ville.
När jag inte kunde röra mig så blev dess dragkraft större.
’Adrian. Res dig.’ Sa en röst.
Sakta placerade jag mina händer mot det blöta golvet under mig och pressade mig upp på knä. Smärtan var glödande. Vartenda organ var som på lågor.
’Det är bra, Adrian.’ Sa rösten bakom de gula ögonen. ’Lite till.’
Jag kände igen henne, även om jag inte riktigt kunde se. Det
bländande skenet som så illa passade in i nattens mörker kom inte från någon sol.
Det kom från henne.
Hon var en Comian – en befallare, en kontrollerare över din hjärna.
Mina armar vek sig av ansträngning när jag försökte göra som hon beordrade, så hon tog tag i min arm och hjälpte mig upp från golvet där vatten hade beblandats med blodet från min krossade näsa, som för övrigt hade domnat bort helt.
Så snart det slutat svartna för ögonen på mig och skenet hade bleknat, kunde jag se.
’Bianca?’ Sa jag då konturerna och dragen av flickan framför mig blev tydligare.
’Wow’, sa hon, med ena mungipan snäppet högre upp än den andra
’, inte så vackert må jag säga. Vad hände?’ Leendet försvann lika snabbt som det kommit.
Jag svarade inte på en gång, de senaste minuterna behövde falla på plats i mitt eget huvud först.
Melvin.
Försvunnen.
Vi stod och andades under tystnad. Det var fortfarande mitt i natten, med starka stjärnor som fått sin plats på himlen nu när molnen blåsts bort. Vågor slog fortfarande envist mot båtens sidor men vi rörde oss inte längre mot landet. Jag såg den bastanta kedjan som var fäst till ankaret, det var nedlastat i vattnet. Båten stannade där den var.
’Piraterna har tagits till förhör med polisen, de är inte här längre.’
’Jag var inte rädd för dem om det är det du tror.’ Jag vet inte varför jag tog i så hårt när jag sa det. Kanske att bli spöad av en berusad pirat var lite för förödmjukande, och hennes ton fick mig att känna mig så mycket mindre än vad jag redan gjorde.
Hon rörde inte en min. ’Jag vet, Adrian. Men det var fyra mot en, inte så konstigt att de fick övertaget.’
’Tre.’ Sa jag. ’Fyra mot tre.’
’Tre? Jag vet att Melvin var här men han har väll gått och gömt sig någonstans. Jag skulle inte bli förvånad. Men vem var den tredje?’
Jag skakade på huvudet och såg bort från henne. Hon och Melvin kanske inte hade gillat varandra mest av allt i hela vida världen, men jag kunde inte se henne i ögonen nu.
’Melvin… han Försvann.’
Bianca gav detta en stunds betänketid innan hon svarade, mycket simpelt, ’Var?’
’Vadå ”var”? Ingenstans. Han är inte någonstans. Och han kommer inte tillbaka och det är mitt fel och det kommer jag få ännu mer stryk för.’ Jag gjorde en gest med handen mot mitt blåslagna ansikte.
’Men du vet inte säkert.’ Envisades hon. ’Han kanske hittade ut.
Han kanske sitter på S.L.F. och väntar.’
’Du såg inte hans blick, Bianca. Man glömmer bort att han är ett barn – ett barn med ett gäng äckliga, beväpnade män bakom sig. Det var inte ens meningen att det skulle vara någon fara här.’ Jag började skratta utan att riktigt veta varför. Hela situationen hade gått helt åt helvete. ’Han var livrädd!’ Fortsatte jag. ’Och vad gjorde jag för att
hjälpa honom? Ingenting. Det finns ingen jävla chans alls för honom att hitta ut igen.’
Jag gick en bit ifrån henne för att slippa se hennes ansiktsuttryck.
Sånt här kunde hända ibland, att någon gick vilse och aldrig
återvände. Fast det var sällsynt att man tog risken, och en stor förlust när det väl hände. Dessa människor var praktiskt taget döda och det var just vad som fick mig att må så illa. Det kändes som att Melvin var död - och att det var jag som avfyrat det dödande skottet.
Ett skrik hördes från rummet där vi tidigare funnit piraterna. Jag vände mig om och upptäckte att Bianca inte längre stod bakom mig. Det var hon som hade skrikit, det var jag säker på. Men när jag började
springa mot dörren med hjärtat i halsgropen hörde jag ännu ett skräckslaget rop. Från en man.
Inne i korridoren hörde jag det igen, men den här gången var det mer som en smärtsamt ”ouf”, som från någon som fallit hårt ner på rygg och fått luften pressad ur lungorna.
Det visade sig att jag hade rätt.
’Han skrämde mig! Jag visste inte att det var någon mer här!’
Protesterade Bianca när jag tittade in i förarhytten.
Vid hennes fötter låg hundmannen, med ansiktet förvridet i smärta.
Han gjorde ett försök att sätta sig upp men flämtade till när han placerade sina bara händer på det glassplittertäckta golvet. Han borstade försiktigt bort de nu blodiga glasflisorna från handflatorna.
’Vem är du?’ Det var Bianca som frågade, men jag hade tänkt
samma sak. Jag hade tänkt det ända sedan han så plötsligt tornat sig över oss i korridoren i sin mänskliga form. Nu såg han inte alls lika stor ut dock. Precis som innan var han skäggig, tunn och smutsig, men ståtligheten som han burit på var som bortblåst. Han verkade så trasig.
’Vem är du?’ Frågade Bianca igen, den här gången lyste hennes gula ögon upp likt det solljus jag vaknat upp till innan. Hon använde sina krafter på honom.
’Jag heter Benman.’ Svarade han genast. ’Jag är en Forian, jag-’
’Bianca!’ Sa jag skarpt. Hon bröt kontakten med mannen och såg frågande på mig. Jag tog ett steg framåt, från tröskeln och in i rummet.
’Han hjälpte oss – mig och Melvin. Vi kan inte behandla honom såhär.’
’Det är OK.’
Vi såg båda överraskat ner på honom, på Benman, som om varken Bianca eller jag riktigt hade väntat sig att han skulle tala frivilligt. Det var ganska dumt tänkt av oss egentligen för att varför skulle han inte?
Han var ju en av oss. Eller?
Det var åtminstone vad jag hade bestämt mig för att tro.
Han granskade sina blodiga handflator med ett speciellt uttryck i ansiktet.; med ett litet leende som om han plötsligt var road över situationen han befann sig i. ’Kan jag bara få lite vatten och hjälp till en stol, så ska jag berätta vad ni vill veta.’
’Benman?’
’Ben. Säg Ben.’
’Okej – Ben’, sa jag, utan att veta hur jag skulle fortsätta.
Vi satt alla tre vid det runda bordet som stod ostadigt på sina tre ben.
Ljuset var dunkelt och skapade mörka skuggor i Bens ansikte. Två gröna ögon sken som små jullampor bakom hans ögonfransar.
Jag lutade mig framåt på mina armbågar och såg på honom. ’Du är en Forian, eller hur? Så därför måste du veta vad S.L.F. är.’ Började jag. ’Visst är det där du kommer ifrån? Precis som oss.’
’S.L.F.’, han drog ut på bokstäverna när han sa dem, ’ Svenska Landsförsvaret.’ Ett kort skratt hördes från djupt nere i hans hals.
’Nog kommer jag därifrån alltid.’
’Så varför är du inte längre kvar?’
’De kickade ut mig.’
Bianca höjde skeptiskt på ena ögonbrynet. ’Så kan de ju inte göra, eller?’
’Tydligen så kan de det.’ Svarade Ben.
Jag reagerade på hans lättsamma, roade sätt att prata och kände hur fort jag förlorade greppet om honom. Han spelade teater med alla sina personligheter, vilket överraskade mig lika mycket för varje gång jag såg honom den kvällen. Hans kraft – att ta form av andra levande varelser – lämnade spår hos honom. Det var fruktansvärt irriterande.
’Varför kickade de ut dig?’ Frågade jag.
’Ja det är ett mysterium, eller hur? Jag kan tyvärr inte svara på det, för jag vet inte ens svaret själv.’
’Så de bara… slängde ut dig?’
’Japp.’
’Utan anledning?’
’En anledning fanns det säkert’, Ben lutade sig tillbaka i stolen och slog uppgivet ut med armarna, ’de kände väll inte för att berätta det för mig.’
Jag undvek att titta på Bianca för att jag visste vad jag skulle få se.
Tvivel. Hon trodde lika lite på honom som jag gjorde.
Att slänga ut en av oss var det sista S.L.F. någonsin skulle göra.
Det var knappt så de lät oss gå ut som det var, i rädsla för att någon av Fienden skulle få tag på oss. Bara de mest erfarna fick lämna Labbet ensamma, och det var inte många.
Jag studerade Forianen noga och blev ännu en gång förundrad över hur undernärd och tunn han var. Benknotorna stod ut över hans
blodspräckta händer och naglarna var inte bara smutsiga men också gulnade och spruckna.
’Vad gör du här, Ben?’ Frågade jag.
’Överlever.’ Svarade han.
Lättsamheten hos honom var borta, som om den aldrig varit där, och nu framstod han som hundmannen han varit när han stått mellan mig, Melvin och piraterna i korridoren – allvarlig och stark. ’Det ni behöver veta står förklarat i brevet.’
Brevet. Det hade jag glömt.
Jag fiskade upp det lilla kuvertet från min byxficka och lade fram det på bordet. Det var täckt med blöta fläckar från vattnet ute på däck så bokstäverna på framsidan var inte läsbara längre.
Vi satt och bara tittade på det en stund som om vi förväntade oss att
något skulle hända.
Inget hände.
’Vad är det här?’ Frågade Bianca.
’Ett brev?’
Se där, Ben kunde vara sarkastisk också. Kul.
Bianca sköt honom en giftig blick över bordet som han själv tog emot med ett snett leende, inte helt olikt Biancas eget. ’Jag menar var kommer det ifrån? Vad handlar det om?’ Fortsatte hon.
När Ben vände sig mot mig så tog jag upp kuvertet, öppnade det, och hittade ett hopvikt papper som lyckligtvis inte skadats lika mycket.
’Du kan läsa högt.’ Sa Ben.
Så det gjorde jag.
Dr. Fell
Mannen som ger dig det här brevet bör du ha hört talas om. Jag vågar tro att han är pålitlig, men ta ett noga beslut angående hans framtid. Du vet vad han är.
Jag hoppas att mitt meddelande hinner fram till er i tid, då det som har hänt inte tillåter mig att använda elektronik.
Vi blev attackerade. På något sätt lyckades Fienden ta sig över Första och sedan Södra Gränsen utan att vi blev varnade, och i full makt! Många är döda. De tog allt, även några av de unga
experimenten som inte kunde kämpa emot. De av oss som kommit undan är på väg till samlingsplatsen. Skydda er och var beredda.
De har börjat tömma vårt land, de bara plundrar och tar vad de vill.
Humaniteten är borta. Skydda er och experimenten så bra ni kan.
Jag hoppas att vi ses igen.
/Dr. Harold
Kapitel 4
Bianca hade satt ena handen för munnen i chock. Ben och jag såg intensivt på varandra och när han inte sa något slog jag ner brevet på bordet med en hög smäll så att en stöt gick genom hela min arm som fortfarande var öm efter slagsmålet. Jag valde att inte bry mig om det.
’Varför sa du inget på en gång? Tänk om de är här nu!’
’Det är de inte.’
’Hur kan du veta-’
’Därför att’, han höjde rösten lite för att avbryta mig, ’därför att de inte är klara med Södra delen än. Vissa är på väg hit, ja, men det är bara spioner precis som piraterna. De kommer inte attackera än på ett tag.’
Bianca sänkte handen och avslöjade ett uttryck av ren avsmak.
’Var de där äckliga fyllepiraterna - spioner? Pirater kan ju ingenting?’
’De tog sig hela vägen hit utan att ni märkte något, så jag är bra säker på att de kan mer än vad ni tror.’
’Så varför slösar du våran tid?’ Jag ställde mig upp utan att vänta på ett svar och såg Bianca göra samma sak.
En armé hade alltså tagit sig över gränsen och in i landet. Hur? Vi hade vakter, hemliga larmutlösare, kameror och våra egna spioner längs alla kuster och gränser. Det skulle vara omöjligt att komma in oupptäckt.
Jag tänkte på brevet jag precis läst; ”Många är döda. De tog allt.”
Vilka var döda?
Brevet var skrivet av Dr. Harold, den flintskallige mannen som hämtat mig från barnhemmet tolv år tidigare. Det betydde att det var Södra labbet som angripits, det var där han var placerad. Jag hade många vänner där nere och jag kände hur en hård klump tryckte i mitt bröst av tanken på vilka av dem som kanske inte levde längre. ”de tog några av de unga experimenten som inte kunde kämpa emot.”
Rysningar av ilska gick genom hela min kropp när jag klev ut på båtdäcket igen. Många i Södra labbet var barn, det var dit jag hade tagits till i början. Hur många av dem hade blivit stulna? Och hur många hade dött?
”Humaniteten är borta.” Det lilla som var kvar av den, tänkte jag.
’Adrian! Bianca, vänta!’ Ben hade följt efter oss ut och stod nu i det svaga skenet från korridoren som dimmigt lös upp lite av det mörka utanför. Jag hade inte väntat mig att han skulle komma efter oss, så jag stannade upp.
Bianca däremot, stannade inte. ’Jag drar.’ Sa hon när hon passerade mig med arga, bestämda steg. ’Någon måste varna de andra. Du kan stanna här och se vad han har att säga men kom tillbaka direkt sen.
Vänta inte för länge.’
De gula ögonen lyste upp och hennes befallande kraft trängde in i hjärnan på mig, troligen omedvetet; vi använde aldrig våra krafter mot varandra om det inte var nödvändigt. Jag stötte lugnt bort henne från mitt sinne och såg hur hennes ögon slocknade lite för att återgå till sin normala gula nyans.
’Förlåt.’ Sa hon. ’Men gör ändå som jag säger.’
Jag nickade, och med det vände hon sig bort från mig och visslade högt ut i natten; bara en enda lång ton som ekade genom klipporna runt oss i viken.
Suset av hårda vingslag fyllde luften. De kom närmare och närmare och till slut såg jag något stort och bevingat komma flygandes rakt mot oss.
Varelsen var täckt av en brun fjäderklädnad, det var bara de kolossala vingarna som hade spår av vitt i sig. Kroppen var stor och kraftig och mycket längre än en vuxen mans. Dess flygande framfart gjorde så att man snart kunde avgöra att det var en abnormalt stor fågel.
Den landade tungt framför oss. Klorna, som var lika långa som min arm, rev i träet på däcket och skapade flera grova repor.
Det var Vessa; ett av S.L.F’s äldre experiment.
Jag hade bara sett henne några gånger innan och blev alltid lika häpen.
Men jag höll mig på avstånd. Hon tillät inte att jag rörde vid hennes prydliga fjädrar. Av alla människor i hennes närhet så var det bara hennes skötare och Bianca som kunde komma henne nära. Och det var inte på grund av någon kraft som Bianca kunde gå fram och ömt
stryka Vessas tjocka näbb; det var tillit och kärlek.
Bianca skulle precis klättra upp på djurets rygg men hindrade sig själv och gick fram till mig igen. ’Jag borde ta med mig Dr. Harolds brev.’
Jag hade redan glömt att jag fortfarande höll det i min knutna hand.
Det hade knycklats ihop men var lyckligtvis fortfarande läsbart.
Bianca tog emot det och stoppade i fickan på sin jacka.
Med en sista blick mott Ben, som fortfarande stod och väntade vid dörren, gick hon tillbaka till Vessa och hävde sig smidigt upp på hennes rygg. ’Jag lovar att se efter om Melvin är där.’ Sa hon till mig innan de lyfte och flög iväg in mot land och lämnade mig och
Forianen som ensamma besättare på båten.
Ben kom småspringandes mot mig från där han precis stått. Det var fortfarande mörkt ute men stormen hade lagt sig en aning. Tunga regndroppar hade någon gång under de senaste minuterna börjat falla och smattrade nu högljutt mot däckets trägolv och mot
plastpresenningarna som låg över diverse lådor och föremål runt om på båten.
Biancas nämnande av Melvin fick mig att må illa igen. Inte bara på grund av tanken att den stackars idioten skulle tvingas vandra omkring i fullständig ensamhet för resten av livet, men för att jag under en kort stund helt glömt bort honom. Ingen gillade Melvin, det var ett faktum han själv var väl medveten om. Han var otrevlig, ofokuserad och snorkig, och jag hade blivit besviken över att få honom som lärling.
Men nu var han borta. Och det kändes som om något inom mig hade gått sönder.
Jag såg på Ben genom regnet. ’Jag hoppas att det du har att säga är viktigt för att vi har massor med saker ta itu med innan det är för sent.’
Jag var hemligt nöjd över att mina känslor över Melvin inte märktes av i min röst, som jag lyckades hålla stark och säker.
’Jag har mer information. Mycket mer!’ Ben försökte överrösta regnets oväsen. ’Men jag kan inte återvända till S.L.F. även om Dr.
Harold trodde att det var möjligt. Jag kan inte. Du måste föra vidare allt jag berättar för dig nu.’
’Du skulle ha nämnt det när vi satt där inne!’
’Jag ville ta en sak i taget men innan jag hann komma fram till poängen så sprang ni iväg!’
’Är det så konstigt då? Du låter oss veta att våra vänner blivit dödade och kidnappade och att Fienden är på väg rakt mot oss!
Trodde du att vi skulle sitta kvar och vänta på att det skulle förhindras av sig självt?’
Ben tog ett steg fram mot mig.
Jag backade inte.
’Jag trodde att jag hade vunnit lite tillit av dig åtminstone’, skrek han, ’ när jag gav dig brevet, och när jag räddade dig från att bli sönderslagen tidigare. Jag trodde att ni skulle stanna för att lyssna på vad jag hade att säga. Det är vad jag trodde.’
’Men säg vad du har att säga då!’ Jag hade börjat skrika åt honom också, så högt jag kunde. All frustration över Melvin och hur
irriterande det var att Ben drog ut på tiden drev mig till vansinne.
Plötsligt förändrades hans ansikte igen. Från att ha varit desperat, arg och kanske till och med rädd, såg Ben nu kall och hård ut. Han vände sig sakta och vinkade åt mig att följa med honom in till båtrummet.
Jag förstod ingenting. Ben må ha varit en Forian, men de andra
Forianerna jag kände kunde lägga band på sina skiftande personligheter.
Han var annorlunda.
Och det var det som gjorde att jag tvekade.
Det var precis då som något sköt upp ur vattnet och landade på båten mellan mig och Ben; något som liknade en gigantisk tentakel av järn, som bröt av båten på mitten.
Kapitel 5
Jag klamrade mig fast vid relingen vid båtens nos. Slaget hade fått båten att krossas av på mitten och de två halvorna stod nästan rakt upp i skyn. På andra sidan hängde Ben fast vid dörrkarmen.
Tentakeln lyftes upp igen och tornade högt över oss. Den blänkte och lät på ett mekaniskt sätt som bara kunde tyda på att det inte var en varelse av kött och blod. Det var en maskin. Byggd av
människohänder.
Ben hade haft fel.
Fienden hade nått våran kust.
Ta dig samman, Adrian, tänkte jag. Du måste komma härifrån. Jag slöt ögonen och föreställde mig den första plats jag kom att tänka på så tydligt jag kunde i mitt huvud.
Fyren.
Dess runda rum högst upp vid den stora lampan.
Rundade fönster längs hela väggen.
Ljudet från havet i bakgrunden.
Allt runt mig suddades ut till oskarpa former precis när den
främmande varelsen drämde till med sin tentakel ännu en gång. Jag kände inte längre relingen som jag hållit fast vid, kände inte
vinddraget från tentakeln.
Jag befann mig i kaoset som byggde upp Mittemellan, men jag fokuserade på fyren, det var dit jag skulle.
knän vek sig men jag hindrade mig själv från att falla. Jag befann mig i fyren, en kilometer från där jag just varit.
Båten försvann sakta ner under ytan. Jag kunde se det från där jag stod, en svart fläck långt borta vid klipporna som bara blev mindre och mindre tills den till slut följde med monstret ner i djupet.
Monstret. Tentakeln hade varit av järn, eller metall. När jag stod där i den plötsliga tystnaden och tänkte tillbaka på vad som precis hänt så mindes jag att jag hört dova ljud av kugghjul vid attacken. Det
hade, utan tvekan, varit ett verk av Fienden. En mördarmaskin som lurat i vattnet vid kusten.
En så kallad Slugare.
De var byggda till att förstöra och var för evigt tvingade till att tjäna sina skapare. Slugare hade ingen riktig hjärna, bara programmeringar som skaparna satt dit. De var så gott som oslagbara, och mycket dödliga.
Jag fortsatte att stirra ut mot vattnet ett tag. Hade Ben dött nu? Det trodde jag inte; han måste ha förvandlat sig och flytt. Men jag kunde inte veta säkert.
Ben var i varje fall det sista jag ville tänka på just då. Jag var tvungen att ta mig till S.L.F. och hjälpa dem.
Jag skulle precis förbereda mig för att Försvinna när jag hörde en snabb knackning mot ett av fönstren. Min första tanke var att det var ännu en Slugare, en flygande sådan, som var redo att hacka sig in till fyren för att attackera mig. Det var inte helt omöjligt.
Jag andades ut när jag såg den vita skrattmåsen titta på mig genom glaset.
Celia.
Fönstret var väl förseglat men efter ett tag fick jag upp det och Celia flög genast in i rummet för att slippa undan regnet utanför.
Hon vände sig mot mig och bredde ut sina vingar för att landa, men innan hennes fjälliga fågelfötter snuddade vid golvet fällde hon snabbt ihop vingarna igen så att hennes kropp ögonblickligen doldes för mig.
Hon växte på ett omöjligt sätt och sekunden senare öppnade hon sina armar, som inte längre var vingar, och stod framför mig, flåsandes och mycket andfådd i sin mänskliga form. Med trasligt silvervitt hår
istället för fjädrar och med lika gröna Forianögon som Ben. Man kunde se tydligt att hon varit med om något fruktansvärt.
’Jag var precis vid högkvarteret.’ Sa hon. Hennes röst bröts när hon pratade.
Jag ville inte höra svaret men frågade ändå. ’Hur illa är det?’
’Illa. Vi kan inte återvända.’
Jag ville spy och såg genast bort från henne. ’Såg du till Bianca?’
frågade jag ut i luften. ’Hon skulle lämna ett meddelande till Dr. Fell.’
Egentligen skulle det inte ha spelat någon roll om Dr. Fell fått brevet eller inte. Högkvarteret hade redan attackerats. Det var för sent. Kriget hade börjat.
Celia bet sig i underläppen för att få den att sluta skaka. Men
ögonen fylldes av tårar som snart rullade ner längs hennes kinder. ’Jag såg henne.’ Snyftade hon. ’Det fanns Slugare i luften, Adrian. Vessa
kämpade jättehårt, men i slutändan… hon hade inte en chans. De föll båda två.’
Ett skott rakt genom mitt huvud. Det hade varit mindre smärtsamt.
Melvin. Bianca. Till och med Vessa. Vilka fler hade dött ikväll?
’Jag är så ledsen, Adrian.’ Fortsatte Celia. ’Jag ville hjälpa till, men det kom bara fler och fler. Alexis sa åt mig att fly.’
’Hur många…’ Började jag, och överraskades av att min röst brast.
Jag harklade mig och försökte igen. ’Hur många är döda? Vet du om Alexis-’
’Jag vet inte.’ Avbröt hon och skakade lätt på huvudet. ’Jag hann inte se vad som hände honom. Och när jag gav mig av… kanske tjugo.
Tjugo döda.’
Tjugo. Det var ett hundratal som jobbade i högkvarteret, och 78 av oss experiment bodde där. Många måste ha klarat sig, många måste ha kämpat emot och lyckats ta sig till samlingsplatsen.
Jag lät ryggsäcken falla till golvet och lutade mig mot ett av de höga fönstren. Jag ryckte till lite när det kalla glaset fick kontakt med min rygg. Sakta sjönk jag ner på golvet som om kraften i mina ben äntligen svikit mig. ’Hur gick det här till?’
Celia satte sig framför mig och lutade sitt huvud i händerna. När jag såg på henne så upptäckte jag de blodiga såren över hennes knogar, rivmärkena som täckte högra armen, och regnet och all svett som fick hennes hår att ligga slickat över axlarna och i pannan. Hon skakade, antagligen av både gråt och rädsla för vad som hänt ikväll.
Ingen hade varit förberedd för detta, inte riktigt. Fienden hade inte
varit någonstans i närheten på radarn under hela dagen, det skulle ha varit omöjligt för dem att komma så nära oupptäckta.
Men ändå så hade de kommit.
Soldater. Slugare. Så mycket vapen. Så mycket död.
Hur lång tid hade det gått sedan Dr. Harold skrev det där brevet? Jag tänkte tillbaka på Bens taniga, urgröpta ansikte. Han måste ha varit på den där båten i flera veckor. Så brevet kan inte ha varit mycket nyare.
’Vad gör du här, Ben?’ ’Överlever.’
Precis då ville jag att Ben skulle komma tillbaka, jag ville att han skulle svara på alla dumma frågor som han planterat i mitt huvud. Jag kunde inte hjälpa att klandra honom för allt som hänt. Varför hade han varit på den där båten? Piraterna visste vad han var, varför hade de inte dödat honom? Varför hade han inte flytt? Varför kom han inte till S.L.F. på en gång? Och hur kunde han vara så säker på att Fienden inte hunnit till högkvarteret än – och haft så himla fel?
’Adrian?’
Min blick ryckte tillbaka till Celias, mina lysande blå ögon mot
hennes skarpt gröna. Det var det här som gjorde oss så speciella. När folk såg oss så visste de direkt att vi var experimenten. Vissa hyllade oss för att vi skyddade landet från resten av världen. De skakade våra händer och log när vi gick förbi.
Andra kallade oss för missfoster, eller bedragare. Många var säkra på att vi en dag skulle gå emot vårat eget folk. Vårat eget land. Men de vågade aldrig göra något annat än att kalla oss saker och ropa
skällsord efter oss, i rädsla för vad vissa av oss var kapabla till att göra
om de gick för nära.
’Adrian!’ Celia knäppte med fingrarna vid mitt öra och såg irriterat på mig, med rynkad näsa som hon alltid hade när hon var på dåligt humör. För ett ögonblick var det som om vi var tillbaka på S.L.F, som om inget av det här hade hänt.
’Förlåt.’ Sa jag. ’Jag bara tänkte på något. Vad sa du?’
Hon suckade djupt och torkade bort en ensam tår från sin haka.
Hon hade slutat gråta och gjorde sitt bästa för att se samlad ut. Hon gjorde det bra. ’Jag sa att vi måste ta oss till samlingsplatsen. Det var därför jag kom tillbaka för att hämta dig. De andra är nog redan på väg dit och de har säkert inte kommit många kilometer bort än.’
Samlingsplatsen, tänkte jag. Och så kände jag mig fruktansvärt värdelös. ’Jag har aldrig varit där.’ Sa jag lågt.
Celia såg oförstående på mig.
’Så jag vet inte hur det ser ut.’ Fortsatte jag. ’Jag kan inte Försvinna dit om jag inte vet hur det ser ut. Jag kan vägen på ett ungefär, men vi måste gå till fots.’
Samlingsplatsen var placerad på så sätt att det skulle vara omöjligt att ta sig dit med bil eller annat fordon. Även om jag aldrig varit där så hade jag hört de slående historierna; allt från osynliga byggnader till underjordiska tunnlar och hissar som kunde ta en till bergets topp. Det fanns inga bilder eller ens ritningar av platsen, för att kunna hålla den så hemlig som möjligt för ovälkomna, så de som aldrig varit där – som jag – hade bara fått en vag beskrivning av vägen dit att memorera.
Celia log ett svagt litet leende åt mig. ’Det visste jag redan, och jag
har inte heller varit där någon gång. Oroa dig inte för det.’ Sa hon och började ställa sig upp. Hon sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp från golvet. ’Jag kan nog inte hjälpa dig i fiskmåsform, men jag har blivit rätt så duktig på att bli andra djur nu. Har du ridit på en häst förut?’
Jag hade ridit på en häst en gång i mitt liv. Det var när jag var fem och fortfarande bodde på barnhemmet. Och hästen hade varit en ponny som snällt gått längs murens kanter ute på gården.
Celia hade antagit formen av en stor brun häst som nu galopperade fram längs de tomma markerna som avskiljde städerna från klipporna och havet. Jag höll fast i manen som om mitt liv hände på det, vilket det kanske gjorde rent av, och mina ben klämde åt på vardera sidan för att förhindra att jag gled av.
Det började bli ljust ute. Himlen som var orange längs horisonten tonades sakta mot ljust rosa ju längre tiden gick. Klockan på min
handled pekade på fyra på morgonen när vi svängde av från vägen och Celia styrde stegen in mot skogen istället.
Efter femton minuter kunde vi skymta S.L.F’s högkvarter vid skogens västra rand. Eller det som igår hade varit högkvarteret.
Vårat hem.
Det sjutton våningar höga huset där vi bott stod nu i bara sin halva höjd, med övre delen krossad i bitar nere på marken. Den mindre byggnaden, labbet, var inte lika skadad men det fanns ett stort hål i väggen där svart rök trängde ut och sträcktes upp i skyn. Röken
pressade på så mycket från insidan att vi ibland hörde ett fönster brista och glaset krossas. På gården låg sängar, bord, TV apparater, stolar, personliga ägodelar och bråte utspritt. Sängar som vi sovit i bara natten innan. Det syntes inga kroppar. Kanske hade de tagits med till samlingsplatsen av sina vänner för att kunna få en ordentlig
begravning och ett farväl. Eller kanske hade Fienden gjort något med dem. Jag hoppades så mycket på det förstnämnda att mina händer knöts till hårda nävar i Celias man.
Vi stod och tittade på det hela under tystnad, gömda bakom träden.
Celia kunde förståss inte säga något, hon var en häst, men hon böjde ner sitt stora huvud och slöt ögonen. Det var som en tacksam gest till den här platsen, vars luft varit fylld med år av minnen från våran uppväxt. Allt det var borta nu. Det stank av död och eld. Men jag kunde inte titta bort.
Jag reagerade knappt när Celia började röra sig bort från kaoset igen. När vi kom längre och längre bort och träden bakom oss till slut täckt sikten för mig så lutade jag mig framåt tills mitt huvud vilade mot Celias hals.
’Vi fixar det här.’ Sa jag till henne, men jag kunde inte riktigt tro på det fullt ut. Det var mitt hopp som talade. Celias långa öron rörde lite på sig, hon ville försäkra mig om att hon hört mig.
Vi satte av i full fart igen. Om mindre än en halvtimme skulle vi vara ifatt de andra och gå med dem mot samlingsplatsen för de överlevande.
Jag var orolig för vad vi skulle bestämma där borta. Osäker på om de
skulle hitta en lösning. Och jag hatade tanken på vilka som inte skulle finnas där när vi anlände.
Kapitel 6
’Celia, hör du något?’
Efter bara tio minuters gallopp hade hon plötsligt stannat. De långa öronen skiftade uppmärksamt åt olika håll, som om hon försökte lyssna till något.
Själv hörde jag ingenting annat än skogens egna ljud. Med det var mycket tyst ändå. Skogslivet hade inte riktigt vaknat än.
’Celia?’ Frågade jag igen när hon bestämt fäst blicken på en punkt någonstans till höger om oss. Jag hoppades att hon skulle ge mig någon slags signal för vad hon upptäckt, men hon förblev mycket stilla.
Men sen, mycket, mycket avlägset, så kunde jag också höra det.
Röster. Många röster.
Jag studsade bak en bit på Celias rygg när hon utan förvarning tog ett skarpt språng och började sicksacka genom de tätt stående träden. Jag höll mig kvar med all min kraft och undrade om Celia ens kände hur hårt jag höll i hennes fladdrande man. Framför oss kunde jag snart se ryggarna av de andra från S.L.F. Våra vänner. Våran familj.
’Någon kommer!’
’Vem är det?’
’Där! Där! Det är ju Adrian, är det inte?’
’Hej Adrian!’
Lättnaden över att ha hittat dem så fort sköljde över mig.
levande de var. Jag tog emot deras leenden och glada hälsningar och ville inget hellre än att hoppa ner från Celias rygg och bara få
omfamna någon av dem.
Men Celia kunde inte sluta röra på sig. Hon trampade nervöst i marken och rörde sig uppåt det långa ledet av människor.
’Celia. Låt mig bara kliva-’
Men hon hade redan fått syn på det hon sökt efter. Hon ställde sig på bakbenen och stegrade sig så jag förlorade greppet och föll ner på den lövtäckta marken. De ömmande blåmärkena från natten gjorde sig ännu en gång påminda om sin existens.
’KLIVA av!’ ropade jag efter henne i mina plågor.
Precis som tidigare, när hon gått från att bli fiskmås till människa, gick Celia nu ur sin kropp som häst tills hon istället stod där som den mänskliga kvinna hon faktiskt var. Jag satte mig upp och såg henne springa, nu med sina två helt vanliga ben och fötter, fram till någon som stod och väntade utanför ledet längre fram. Med ett läte som måste ha varit en blandning mellan skratt och hysterisk gråt kastade hon sina armar runt halsen på Alexis, som var en mörkhårig och ovanligt lång man med en till synes mycket tung väska över axeln.
Den lät han falla till marken för att istället kunna linda sina långa armar runt Celia.
’Det var verkligen tur att hon dök upp till slut. Jag tror inte att vi hade kunnat hindra Alexis från att springa tillbaka efter henne i många timmar till. Upp och hoppa nu, pojk! Så du inte hamnar efter.’ En rynkig hand sträcktes fram mot mig, väntandes på att jag skulle ta tag i
den.
Väl uppe på fötter såg jag på personen som talat.
Han var en kortvuxen gammal man med ett ansikte lika rynkigt som sina händer. Trots sin ålder så hade hans vita hår fortfarande spår av röda och orangea toner och de mörkbruna ögonen hade kvar en gnista av ungdomlig energi. Han log så stort att man kunde se guldtänderna längst ut på översta tandraden när han slog ut med armarna för att ta emot min omfamning.
’Åke!’ Skrattade jag och slog armarna om honom.
Han frustade ett gott skratt tillbaka och klappade mig hjärtligt på ryggen. ’Jag är glad att du är här, pojk.’ Han lade händerna på mina axlar och studerade mig på armlängds avstånd. Ett djupt veck bildades mellan hans ögonbryn. ’Hur är det med din näsa?’
Min hand flög genast upp till mitt ansikte och jag kände min bortdomnade näsa och det torkade blodet runt om. ’Inte så farligt.’
Svarade jag. ’Den kan de ta hand om när vi kommer fram.’
Någon dök upp bakom Åkes rygg. ’Vi måste skynda vidare, Dr.
Vanmar.’
Åke såg på mig en stund till men bröt sedan ut i ett brett leende,
klappade mig en gång till på axeln och drog sedan med mig in i ledet, strax bakom Celia och Alexis som nu gick hand i hand, axel mot axel, som om de aldrig skulle släppa taget igen.
Vandringen tog inte mer än en timme. Det var ingen som frågade mig om Melvin. De flesta måste ha listat ut själva varför han inte var med
oss när vi kom. Några gav mig medlidande leenden eller frågade om jag mådde bra, om jag hade ont, om jag behövde något. Men inget sa något om Melvin. Det var ingen som nämnde någon av de som dött för att alla visste att vi skulle få höra tillräckligt om det vid
samlingsplatsen, på stormötet som skulle hållas när alla var på plats.
Troligen skulle det bli någon slags begravning eller minnesstund. De skulle läsa upp Melvins och Biancas namn, och så många andra som jag inte ens visste var döda än. Maten som jag ätit strax innan vi begett oss till klipporna från första början hotade plötsligt att komma upp igen.
Men maten stannade där den var för att när jag tittade upp från mina gående fötter, vilka jag omedvetet kollat på under den senaste timmen, så märkte jag att skogen runt omkring oss började tunnas ut.
Ljuden från prasslande löv och grenar som bröts under skosulor byttes ut mot tystnad. Jag gick förbi de sista träden och fann mig själv på en sandstrand, med havets vågor blygsamt svepandes över strandkanten.
De som gått längst fram i ledet hade stannat och stod nu utspridda i sanden. Åke hann ifatt mig och ställde sig vid min sida. Vi stod alla och tittade ut mot vattnet.
’Vad händer nu då?’ Frågade jag.
Åke log sitt guldtandsleende. ’Vänta och se, Adrian.’
Det gick ett tag då ingenting hände. Alla var tysta eller pratade
lågmält i sina grupper. Jag hörde någon fråga hur mycket klockan var och jag kollade automatiskt ner på mitt armbandsur.
Tjugo över fem.
Knappt fyra timmar sedan jag och Melvin kallats ut på uppdraget. Det uppdraget som bara begärde att vi tog oss ombord på en främmande båt och snokade omkring lite. Ingen fara med det. Ett perfekt första uppdrag för Melvin.
Perfekt.
Ofarligt.
Du har ansvaret för din lärling, Adrian. Självklart kan du inte misslyckas. Det blir lätt, hade de sagt.
’Nu.’ Åke gjorde en gest med handen mot det öppna havet och jag slet mig från mina tankar.
Ett avlägset läte kom från vattnet. Det var ett dovt, brummande surr.
Många på stranden började packa ihop sina saker och hängde tillbaka sina ryggsäckar som de lättat kastat ner på marken tidigare. De gjorde sig redo för att ta sig vidare. Men flera såg lika förvirrade ut som jag kände mig, de som heller aldrig varit på samlingsplatsen, de som bara hört historierna.
Vad som hände sen fick mig att nästan falla bakåt ner i sanden men hindrades av Alexis som stått bakom oss.
Något bröt vattenytan och kom i full fart ut ur havet och upp på stranden. De som stått närmast skrek av överraskning när de genast blev blöta av vattnet som stänkte åt alla håll.
Det brummande ljudet hade kommit från en buss. En stor, mörkblå buss med bastanta hjul, smalnande nos och släta sidor utan varken backspeglar eller andra delar som stack ut. Det såg nästan ut som ett stort och mycket avlångt liggande ägg.
Som var mörkblått. Med hjul. Och fönster.
Innan de flesta lyckats återhämta sig och skrattat av sig chocken så kom ännu en buss körandes upp bredvid den andra. Den var precis likadan men skvätte om möjligt ännu mer vatten då den dök upp ur djupet.
’Skjutsen är här!’ Ropade Åke glatt och började småspringa mot den ena bussen. ’Jag paxar framsätet!’
Kapitel 7
Bussen gled ljudlöst fram längs havsbottnen. Brummandet hade slutat tvärt när vi kommit längre från land och hjulen hade blivit infällda under oss. Jag såg ut genom mitt fönster på den andra bussen som susade förbi bredvid våran. Den såg verkligen ut som ett ägg, nu när inte hjulen var där.
En flicka, några år yngre än mig själv, vinkade från sitt fönster när hon såg mig. Jag kände igen henne. Hon var ett av de yngre
experimenten som kommit hit från Södra labbet för bara några veckor sedan. Hon var en Comian, av de gula ögonen att döma. Som Bianca hade varit.
Comian, Invian, Forian och Ectian. De fyra krafterna. De fyra experimentgrunderna.
Jag rabblade upp dem i huvudet och tänkte tillbaka på när jag först hört talas om dem. Jag hade varit sex år och allt med S.L.F. var helt nytt för mig. Mina ögon som varit bruna under de första åren av mitt liv hade bytt färg efter första natten i Södra labbet. Dr. Harold sa att jag var en Invian, och att jag om några år skulle lära mig att göra
fantastiska saker. Han förklarade allt om de fyra krafterna för mig, och att det var viktigt att jag mindes dem.
Jag vinkade tillbaka till flickan men vände mig sedan framåt igen.
Hur kunde tiden ha gått så fort?
Över chaufförens huvud kunde jag se ut på havets storhet genom framfönstret istället och undrade irriterat varför jag gått med på att
sitta längst fram. Jag ville sova. Tröttheten sköljde över mig precis som vattnet sköljde över stranden långt bakom oss, uppe vid ytan.
Men jag kunde inte sova här. Jag förväntade mig att se en Slugare dyka upp bakom varje stenblock och jag kunde inte slappna av.
’Åke?’ Sa jag. Han såg upp över kanten på sin dagstidning, som måste ha legat i den där bussen i flera månader minst. ’Vad händer om vi blir attackerade här nere? Det var en Slugare borta vid båten förut, de kan finnas vart som helst.’
Åke skakade på huvudet. ’Här kan de inte hitta oss, pojk. Vi är fullkomligt säkra.’
’Hur kan du vara säker på det?’
Han tog på sig några sekunder att läsa klart en artikel och vek sedan omsorgsfullt ihop tidningen med en djup suck. ’Lille Adrian’, började han, men stannade upp lite kort när han såg på mig. ’Javisst ja.
Jag glömmer bort att du är rätt så stor nu. En vuxen man rent av. Men det finns så mycket du och din generation inte vet än.’
’Som att man måste åka i ett ägg på hjul för att komma till den topphemliga samlingsplatsen? Det var lite av en chock.’
Åke skrattade så högt att alla hela bussen måste ha blivit avbrutna i det de höll på med. ’Precis, Adrian! Ägg på hjul, är det inte hysteriskt roligt? Jag blev lika tagen som du första gången jag såg dem. Det var trettio år sedan nu, och då hade jag ändå jobbat på S.L.F. i tjugo år. Än tror jag inte att jag sett allt, dock. Det var första och enda gången jag varit på samlingsplatsen, så mycket måste ha förändrats sen dess.’ Han andandes ut och lugnade ner sig lite efter det plötsliga skrattanfallet.
