Małgorzata Anna Packalén Parkman, Uppsala universitet
Katarzyna Suchcickas poesi ställer stora krav på mottagaren. Hennes dikter, till synes mycket moderna till både form och innebörd, är samtidigt intimt förknippade med litterära traditioner i den äldre europeiska kulturen. De innehåller dessutom många anspelningar på och referenser till kulturella koder och symboler från olika epoker. En mycket viktig roll spelar också de i verserna skickligt invävda textcitaten till kända namn i världslitteraturen, bl.a. Proust, Kafka, Mann, Dostojevskij, Márquez, Achmatova och Pusjkin.
Dessa hänsyftningar signalerar inte bara den andliga samhörigheten till före-bilderna utan också en fortsättning på den intellektuella och globala dialo-gen. Suchcicka själv beskriver – i en av de tidiga diktutgåvorna – sitt poetiska credo på följande sätt:
Poesi är att fiska med nät av ord [...]. Den infångade betraktar oavlåtligt sin situation genom orden; poesin är ett viljelöst medium, genom vilket världen flyter och uppenbarar sig i olika former. Det är alltså världen själv som framkallar det uppror som riktas mot den själv. Upproret – poetens värdighet. Jag mot allt som inte är jag, som inte är världen, så som den borde vara. Egocentrism är inte en egen-skap hos poeten, den utgör det enda sättet att existera. Inom sig bär poeten hela livet, och måste ge uttryck för detta liv. Och döden. Evig-heten. (Suchcicka 1986, 6)1
Detta med att ”fiska med nät av ord” är resultatet av Suchcickas mentala, verbala och reflekterande virtuositet. Samtidigt är hennes poesi mycket tydlig i sitt poetiska budskap. Den intellektuella polyfonin är inte enbart en kuliss för presentationen av normerna i den civiliserade världen, utan också en kommentar till poetens egna existentiella dilemma.2 Det råder inget tvivel
1Jag använder mig här och i fortsättningen – om inget annat anges – av Lennart Ilkes över-sättningar av de i min artikel iförda citaten och framför allt av Katarzyna Suchcickas dikter till svenska: både de publicerade (som jag markerar med TKV) och de opublicerade, där för-kortningar för de olika diktsamlingarnas polska titlar finns angivna. Jag vill härmed tacka Lennart Ilke för att han på ett förtjänstfullt sätt översatt de sistnämnda och ställt dem till mitt förfogande för denna artikel.
2Några av dessa reflektioner finns i utförligare form i efterordet till Katarzyna Suchcickas
om att just den ”existentiella smärtan” är ett av de mest påtagliga känneteck-nen i dessa dikter:
Det gör ont i mig; alltså vet jag att det är jag som är jag
– säger det lyriska (övervägande kvinnliga) jaget i en av dikterna och trave-sterar härmed Descartes kända Cogito ergo sum. Samtidigt är dikten en be-kännelse av att detta medvetande de facto är –
(…) som salt i ögat på min bländande klara medvetenhet om smärtan
Vittnenas mörka existens [Ciemne istnienie świadków] (NP)
Suchcickas lyriska hjälte vet samtidigt att lidandet är just det priset som en människa måste betala för att försöka genomskåda kaoset och återställa ord-ningen i en värld som består av så många differentierade värderingsnormer.
Jag har ännu huvudet kvar i den tidigare världen försjunken i en ljuv dröm medan mina ben
vandrar
Spädbarn på vandring [Niemowlę wędrowne] (TVK) – avslöjar portalfiguren i den ovan citerade dikten, väl medveten om att:
Varje människa är annorlunda (...) I sin egen takt öppnar hon sig lever upp rodnar (…)
Varje [Każdy] (TVK)
Individen i Suchcickas poesi ses alltså alltid som en liten partikel i univer-sum, med alla sina individuella drag, samtidigt dock fullt medveten om sin
diktsamling Dzikie kryształy (Vilda kristaller) (Packalén 2004). Se också mina artiklar Pack-alén Parkman 2011a och 2011b.
egen förgänglighet i förhållande till universum och evigheten, som t.ex. i följande dikt:
Här har någon annan flyttat in där min vila blev kvar
jag kan bara besöka den att komma hit är långt ifrån att sätta bo (…)
Studie i hemlöshet [Studium bezdomności] (TVK)
Trots detta, eller kanske därför, präglas dikterna av övertygelsen om att det just är poesi och konst som utgör motgiftet till människans existentiella lidande. Detta specifika non omnis moriar, ”inte dö helt”, eller tvånget att efterlämna ett spår på marken, om så bara i poetisk form, dominerar ständigt Suchcickas poesi. Den kvinnliga hjälten är dock medveten om poetens själv-pålagda krav att ständigt fånga olika aspekter av verkligheten, såsom i dikten
”Sofism”:
Därigenom är du dödlig – att du kämpar för evigheten dödlig är din nuvarande tid Sofism [Sofizmat] (NP) Eller i dikten ”Bokslut”:
Istället för ära och förtjänster samlar jag erfarenheter Det passar illa
till min självbild (…)
Bokslut [Bilans] (TVK)
Detta åtföljs dock av medvetenheten om den konstnärliga skaparens ensam-het. Dennes skenbara frihet, utöver friheten i politisk mening, kan i dessa dikter innehålla en mängd andra dimensioner, särskilt för en konstnär som inte är bunden till de vanliga vardagliga bestyren:
(...) medan andra springer till arbetet tänker jag vara lycklig
det blir som det blir
Frihetens tvång [Przymus wolności] (HP)
Litteraturforskaren Włodzimierz Bolecki tar i en recension av diktsamlingen Dzikie kryształy (Vilda kristaller) upp en central aspekt i Suchcickas poesi:
I dessa dikter finns inte många beskrivande, yttre element. Världen är överförd till det inre. Varje dikt skapar en ”berättelse” om sig själv, om det egna ”jaget”, som identifierar sig själv, inte i kontakten med den yttre, främmande verkligheten, likgiltig för dess känslor, utan identifierar sig i kontakten med en annan person eller andra männis-kor, men framför allt med sig själv (Bolecki 2004, 72 – min övers.
MAPP).
Den här reflektionen gäller i lika hög grad poetens lyrik även i hennes senare diktsamling, Haust powietrza (En mun luft) från 2009. Medvetandet om den egna existensen och det därav följande inre imperativet att eftersträva san-ningen, att förkasta stelnade, stereotypa tankesätt och ifrågasätta vedertagna kulturmönster, är själva grundkonstruktionen i denna poesi. Samtidigt utsätts dikternas författare ständigt av ett inre tvång att oupphörligt skapa. Således är friheten i den bemärkelsen både poetens lycka och skräck. Men även om det lyriska jaget bittert frågar:
(…) vem bryr sig vilket berg jag är på vilken källa jag dricker ur Besöket [Wizyta] (HP) – utgörs poetens religion av:
(...) penna och papper de valdas
gömställe mitt bröd och vin min hälsa
Eremiten [Eremitka] (DK)
Suchcickas poetiska verk undviker stora ord, fraser och högtidliga deklara-tioner. Med hjälp av små, ofta sofistikerade, stilistiska medel, ger hon dock mottagaren inte bara möjlighet att njuta av dikternas utsökta språkliga virtu-ositet, utan avspeglar på så sätt även sin egen ideologiska hållning. Ett ord, och särskilt det publicerade ordet, d.v.s. det som förmedlas i tryck, utsätts för en ontologisk reflektion. Språket används inte endast för att ge utformning åt den poetiska fantasin, utan också för polemisk och inte sällan självironisk distans till allt som omger och begränsar oss. Även åldrandet och döden be-handlas i detta sammanhang med oväntade mått, som t.ex. i dikten ”Med tiden”:
Tiden har alltså visat sig vara biologi! (…) Biologi är en drottning – ond,
självständig, hänsynslös.
Förgäves ska du be henne.
Du kan bara ge dig i hennes våld.
Z czasem [Med tiden] (TVK)
Medvetandet om den mänskliga existensen är därför en viktig faktor i dik-terna, såsom det inre imperativet att söka sanningen – oupphörligen och till varje pris. Att göra sin röst hörd, att ta ställning för eller emot beträffande ett etiskt och/eller moraliskt dilemma är just den fråga som ligger poeten var-mast om hjärtat. Det framkommer bl.a. i följande dikt:
Det finns saker
som man inte säger Det finns saker som man skriver – skriker
Börda [Ciężar ] (TVK)
Det viktigaste är dock att först och främst vara sann mot sig själv och sin egen natur. Huvudpersonen i dikten ”Asyl” säger:
jag är lycklig helt enkelt oberoende
av Människornas, Deras Samtal, Omständigheterna
som är Avoga mot min livaktighet som Inte Tycker Om min lycka
jag är lycklig i mitt inre
Asyl [Azyl] (TVK)
Dikternas lyriska hjälte framhäver ständigt sin existens, alltför väl medveten om att även om döden utgör det oundvikliga slutet av livet, måste vi alla, så länge vi lever, bygga våra liv främst genom att relatera till andra. Mänsklig-hetens historia handlar ju till stor del om just relationer. Även denna fråga berikas i Suchcickas poesi med den för henne typiska känslomässiga ambi-valensen. Personerna i dikterna är smärtsamt medvetna om att mänskliga relationer är långt ifrån perfekta, som t.ex. i dikten ”Min smärta”:
Du nedriga skändliga distans människor emellan som inte låter dem närma sig varandra (…) Sålunda avvisad bortstött
går jag min väg gråtande och mitt inre är tomt
Men de hade kanske ingenting att ge?
Min smärta [Ból mój] (TVK)
Det lyriska jaget i Suchcickas dikter markerar ständigt sin självständighet, väl medvetet om risken att förlora sin egen individualitet och lyhördhet bland vardagens trivialiteter. Det gäller även andra i vår omgivning: man måste försöka urskilja individen i den anonyma kollektiva massan och – som man läser i dikten ”Jag söker” – ideligen just upptäcka:
(…) människan i människan
Men hon gömmer sig bakom ansikte och namn
Jag söker [Szukam] (TVK)
Samtidigt belyser många av dikterna kvinnornas potential. Kvinnan i Suchcickas poetiska värld är mycket medveten om sin egen kvinnlighets styrka. Hon har dessutom en stor självkännedom beträffande sina viktigaste resurser: sin talang och kreativitet. Denna konstnärliga slagkraft utgör kvin-nans enda rustning i en värld där hon från födseln bär stigmatisering p.g.a.
sitt kön – en välsignelse och en förbannelse på samma gång:
Kvinnan
med sitt eviga sår som retar männen vad ska hon ta
för att lugna sig själv och världen (…) Stigma [Stygmat] (NP)
Detta ”eviga sår som retar männen” för tankarna till Kristi sår och symboli-serar alla kvinnors lidande och uppoffring. Det signalerar också krav på ett återupprättande av de mänskliga rättigheterna – också för världens kvinnor.
Suchcickas poesi exponerar, vilket redan titeln på hennes debutsamling från 1993 – Niebieska pończocha (Blå strumpa) antyder – en viktig dimension till, som hänvisar till den feministiska debatten. Mycket suggestiv i detta sammanhang är den korta dikten ”Haiku” från just denna diktsamling:
En i silver förläget inbäddad liten sten Mörk i det skimrande höljet –
Kvinna.
Haiku (NP)
Som Regina Grol-Prokopczyk framhåller3 kan denna dikt
(…) be read as a diagnosis of the status of Polish woman today: their potential and value, in spite of their self-effacing qualities or entrap-ment; their elevation into symbolic status, e.g., of Matka Polka (Polish Mother) with its lofty connotations of strength, heroism and dedica-tion, yet overall confinement and darkness of the womens’s reality (Grol-Prokopczyk 1996, XXV).
Dikter av det slaget, som – för att använda Grol-Prokopczyks slutsats – ”im-plies the Polish womens’s ambiguous position within the patriarchal order”
(Grol-Prokopczyk 1996, XXV), kännetecknas av snarlik distans till det man-liga, färgad inte sällan med ironi och även med bitterhet, vilket utmärker poetens kommentarer i förhållande till hennes egen poetiska roll – som t.ex.
i dikten ”Åh, på det viset”:
3Se den mycket intressanta analysen av denna och andra dikter av Katarzyna Suchcicka i Grol-Prokopczyk 1996.
(…) jag är poet jag ska lida och beständigt tro Jag bär mitt stigma
och har pennan till bajonett
Åh, på det viset [Aha, to tak ] (TVK)
Särskilt utmärkande i det avseende är dikten ”Känslomässig hedonism” i vilken man finner en tydlig utmaning och uppmaning beträffande det som i den polska kulturen (och i många andra) kallas för ”den naturliga kvinno-rollen”. Med den menar man givetvis kvinnans ”biologiska mission”, i det allmänna medvetandet symboliserad och konkretiserad oftast genom gravidi-tet och moderskap. Det lyriska jagets självironi i detta sammanhang är de-monstrativt iögonenfallande och betydande:
Om jag blir en person med alltför lätt mage
rycks jag med av första bästa teori
Känslomässig hedonism [Hedonizm uczuciowy] (NP) Det är en truism att påminna om att det inte är naturen utan kulturen som till-delat kvinnan hennes sociala roll, d.v.s. främst som bärare av livet, och där-med begränsar henne till den av fysiologin styrda ”naturplikten”. Suchcickas poetiska tankevärld vägrar att ta till sig denna destruktiva kulturuppfattning.
I dikten ”För övrigt” läser man:
TRO på min styrka om jag
tittar som en pojke blir avgrunden enorm
jag är ju en människa med en mage som rasande hannar har på kornet För övrigt [Poza tym] (NP)
”Jag är ju en människa med en mage” – konstaterar det lyriska jaget, och inte, som man kunde förvänta sig,” jag är ju en kvinna med en mage”. Detta påståendes sarkasm och även (i viss mån) svekfullhet (i bästa bemärkelse), förstärks dessutom av diktens trotsiga avslutning:
(…) men med hjälp av höga ljusa steg tar jag ett pojkaktigt skutt rakt i ansiktet på dem som vet
”vad -en-sådan-kvinna-som-inte-längre-är-barn-borde”
För övrigt [Poza tym] (NP)
Denna dikt, och många liknande, betonar kvinnans potential som bygger just på alla hennes feminina attribut. Kvinnan i Suchcickas dikter döljer inte alls hur medveten hon är om sin kvinnlighets potential, energi, och verknings-fullhet:
(…) av mina oroliga knän fladdrar de manliga ögonens speglar
Kvinnlighet… [Kobiecość…] (NP)
Hon är samtidigt medveten om de faror som är förknippade med den stereo-typa uppdelningen i sociala roller baserade på kön. Den kvinnliga huvud-personen i den ironiska dikten ”Apage” protesterar mot det sociala överseendet och bejakandet som män tilldelats till följd av stela kulturella strukturer. Hon konstaterar sarkastiskt:
(…) när samma sak görs av den som fallos bär kallar man honom en man
medan hon, berövad vapen att strida med föräras namnet dåre
för visst är det vansinne att utan sköld
och med läpparna fladdrande av förvåning ge sig in
i stridsberedda led galenskap
bygger ointagliga torn Apage (NP)
En man, av naturen utrustad med ett ”stridsvapen” (här i bokstavlig och bild-lig bemärkelse), förväntas kämpa och segra, eftersom den manbild-liga kampen (och även segern) på sätt och viss är honom tillskriven genom de kulturella och sociala normerna och förväntningarna. Kvinnokampen däremot, från-tagen alla manliga attribut, är därmed på förhand dömd att misslyckas.
Dess-utom en kämpande kvinna kan lätt kallas för ”galen”. Därav den spelfulla titeln på den ovanstående dikten: ”Apage”, som ju hänvisar till besvärjelsen
”Försvinn, Satan!” och härmed antyder att en kvinna, i likhet med Satan, är besatt och som sådan både förtappad och fördömd – just på grund av sitt kön.
Och ändå – som det lyriska jaget ironiskt konstaterar i diktslutet – är det just galenskapen som ”bygger ointagliga torn”. Kvinnan i dikten är mycket medveten om sin begåvning. Just denna talang och konstnärliga kre-ativitet är hennes mest effektiva vapen. Det är konsten som låter henne att skapa en annan, ”rättad”, version av denna värld, som sedan århundraden styrs av och med patriarkala värderingar och normer. Emellertid blir det kvinnliga klättrandet mot dessa ”ointagliga torn” sällan ostraffat, vilket kon-stateras med tydlig självironisk distans:
Åh
hur vågar jag
jämställa mig med en man Och hur vågar jag
att inte bromsa min tillväxt Åh
hur vågar jag förnedra honom mäta honom med mig
Biologin ler [Biologia się uśmiecha] (NP)
Budskapet är klart: kvinnor ska frigöras från deras biologiska mission. Men – vilket det lyriska jaget är väl medvetet om och ständigt betonar – det är inte lätt att förkasta den roll som kvinnor, i kraft av traditionen, i århundra-den har iårhundra-dentifierat sig med: de känner ett stort ansvar att föra mänskligheten vidare genom att föda barn. Icke desto mindre vill de kvinnliga huvudperso-nerna i dikterna inte alls ersätta det patriarkala samhällets diktatur med ett slags matriarkat, utan snarare markera sina avståndstaganden gentemot den biologiska determinismen, som ju inte bara bestämmer de sociala rollerna utan också direkt och indirekt bidrar till diskrepansen och kontaktsvårighet-erna mellan människor beroende på deras kön. Alla drömmer om att kunna –
(…) bara för ett ögonblick få leva
utan tanke på sitt kön
Stigma [Stygmat] (NP)
Frågan om kommunikationen mellan människor utgör inte bara ett av led-motiven i Suchcickas poesi utan innehåller dessutom ett för denna poesi ut-märkande dubbla perspektiv: jaget gentemot världen men även världen gentemot jaget. Alla bär ansvar för denna – som i den tidigare citerade dik-ten – ”nedriga skändliga distans” människor sinsemellan, alla bidrar till ska-pande och bibehållande av denna brist på empati som ofta präglar de mänskliga relationerna. Det är alltså inte överraskande att nyckelordet och också ett ständigt återkommande tema i Suchcickas lyriska värld är just kär-lek, som:
Kanske räddar ingen från att förvandlas till ett lik
Men
den närmar världen till kroppen
Kärleksakt [Akt miłosny] (TVK)
I sin känslomässiga värld pendlar det lyriska jaget mellan den dagliga verk-lighetens kaos och den känsla av harmoni och välbefinnande som bara kan upplevas genom kärlek. Därför får också kärleken i Suchcickas poesi nästan en sakral dimension, som t.ex. i ”En utövande”:
Jag kan nog bara be genom att se in i
en annan människas ögon Där undersöker jag om Gud existerar och
om han är dödlig
En utövande [Praktykująca] (TVK) Eller i dikten ”Kärlekens pragmatism”:
(…) Inte om ungdom – om lustfylld
kärlek ska du be
Kärlekens pragmatism [Pragmatyzm miłosny] (TVK)
För att citera litteraturkritikern Jerzy Hurnik, består Suchcickas lyriska värld av två beståndsdelar: ”Det är en värld av kvinnor och en värld av män”
(Hurnik 2003, 114). Kärleken mellan man och kvinna får i detta samman-hang en speciell betydelse: som en universell faktor krossar den alla tids-mässiga och rumsliga gränser. Beträffande den erotiska poesin påminner Suchcickas kärleksdikter till sin karaktär om två kända polska modernist-iska föregångares alster: Maria Pawlikowska-Jasnorzewskas och Anna Świrszczyńskas, inte bara genom den kondenserade formen utan också tack vare det subtila sättet på vilket poeten återger den intima sfärens komplice-rade natur och erfarenheter sedda just ur kvinnans perspektiv. Här rör det sig dock inte om ett slags duplicering av de redan befintliga polska litterära klassikernas mönster. Tvärtom: Suchcickas originella erotiska dikter, särskilt i diktsamlingen Dzikie kryształy (Vilda kristaller), utgör essensen av poetens genomträngande känslighet. Dessutom är de mycket utsökta i sin enkelhet, som t.ex. dikten ”Lampor i rörelse”:
Utanför fönstret kör många bilar förbi
Men många är ändå inte mycket Mycket är en
som envisas med att inte komma
Lampor i rörelse [Ruchome lampy] (TVK)
Kropparnas partnerskap bör harmonisera med de älskandes andliga gemen-skap. Kärleken berikas då även med närmast kosmisk räckvidd:
(…) jag kallar dig droppe
för
sådan är du inom mig uppfylld
som en droppe ocean i jorden Droppe [Kropla] (HP)
Kärlekslyriken är bara en av olika dimensioner i denna poesi, vars röda tråd utgörs av de ontologiska problemen. Suchcicka reagerar med tillförlitlig känslighet på alla existentiella och andliga vibrationer liksom en intellektuell och moralisk seismograf, både vad gäller människor i allmänhet och – fram-för allt – den sökande, undrande, vilsna individen.
Med detta hänger reflektioner beträffande frihet (i bred mening) ihop.
I det sarkastiska yttrandet från en av de senare dikterna: ”Till friheten släp-per de väl ut dig blott för att överge dig” (”Na wolność choćby po to cię wy-puszczą, by cię opuścić”)4 ekar och återspeglas de etiska och moraliska dilemman som de polska Nya Vågen-poeterna tog upp i sina dikter i slutet av 1960-talet. I senare verk däremot förknippas friheten i Suchcickas poesi oväntat med naturmotivet, som t.ex. i dikten ”Frihet”:
Jag har inget palats – mitt palats är av höga träds gröna blad
Jag har inget hem – mitt hem är vida ängar med stockrosor i ring (...) Världen är ännu mer min än om jag den ägde
Frihet [Wolność] (HP)
På ett motsvarande sätt bekänner den kvinnliga personen i en annan dikt föl-jande:
Jag är
en vild trädgård orensad
– och så tillägger hon sarkastiskt:
Trädgård som fast tjänst?
Trädgård inom ramar?
Ojämförbar med en myndighet [Niewspółmierność z urzędem] (HP)
Det råder ingen tvekan om att Suchcicka, under några års vistelse i Sverige5 (och i de övriga skandinaviska länderna), anammade särskilt svenskarnas specifika och starka bindning till naturen. I en annan dikt med detta motiv läser vi:
4Suchcicka, K., Sportliv (Życie sportowe, HP).
5Katarzyna Suchcicka bodde under åren 2001–2005 i Sverige. Där utkom diktsamlingen Vilda kristaller. Dikter i urval ut för första gången, i översättning av Lennart Ilke (Ilke 2004).